söndag 31 januari 2010

Helgen avslutas med konst

Dagens konstrunda startar på Konstcentrum med en utställning av Hjördis J Becker som har titeln Medan tiden vilar. Konstnären är hemmastadd i flera olika tekniker som här möter betraktaren. Det är akryl på duk, grafik, teckning, skulptur i betong, ståltrådsfigurer m. m. Flera motiv återkommer - stolar, fötter, kroppar. Och handväskan, den som kan rymma så många hemligheter. Jag tänker inte som Niels Hebert som skrivit utställningskatalogen på det oskuldsfulla när jag ser de enkla linjer som bildar kvinnogestalter med yviga kjolar. Ordet "boudoir" är istället det som far genom mitt huvud. Här finns attiraljer som minner om hemliga, intima rum. Det är trassliga galgar, handväskor, tyllkjolar. Jag gillar figurernas små ansikten med ögon som små prickar. Det räcker så. Och så stolarna. Ständigt dessa stolar, ensamma eller i grupp, i nuet eller i det som varit. Stolar som människor. Verkens titlar är i sig själv konst, ibland tänker jag ditsatta med humor, med en blinkning till betraktaren. Utställningen gör mig glad, med lite lättare steg går jag därifrån.

Nästa stopp sker på Länsmuseet. Här hänger målningar av Marie Lindgren gjorda för just denna utställning och dessa rum. Kontrasten mot Beckers konst kunde knappast vara större. Här är det målningar i det stora formatet. Konstnären har verkligen gått loss med färg, måste ha använt massor av den.
Utställningens titel är Zoom in, Zoom out och så kan verken betraktas - på nära håll och på avstånd. Det är färgfläckar om vartannat. Vad är bakgrundsfärg, djup och yta? Funderar jag över när jag betraktar målningarna. Inser min begränsning i att fritt ta in det jag ser - skolad i att hitta mönster och samband söker jag samtal mellan färgfälten eller mellan målningarna. Kanske var det ett av målen för konstnären - att själv frigöra sig från att skapa mönster och motiv? Att istället låta färgerna tala. För talar gör de. Lekfullt är bäddar placerade på golvet så att man, om man vill kan inta konsten liggande. Med på utställningen finns också ett par fotografier placerade på dukar.

I mitt hem finns ett mindre verk inspirerat av dykaren Cousteau signerat Marie Lindgren.

Je ne suis pas là pour être aimé

Det skulle kunna vara en fransk version av dansfilmen Shall we dance? men här finns ingen charmant Richard Gere eller någon kurvig Jennifer Lopez. Istället möter vi Gösta Ekman-typen till man, Jean-Claude till yrket indrivningsman. Hans liv är grått, trist och består av monopolspel med en allt vresigare far. När läkaren ordinerar Jean-Claude rörelse uppsöker han dansskolan som han ser från sitt kontor. Här dansas tango och här finns Francoise. De båda dansar långsamt och njutningsfullt, stjäl ögonkast från varandra. En återhållen passion spirar. Genom möten i dansen blir Jean-Claudes värld lite mer färgrik. Francoise har dock inte berättat att hon snart ska gifta sig.

Det som i en amerikansk filmskapares hand skulle blivit en romantisk komedi blir här något mörkare. Något smartare. Och något mycket bättre. Ännu en fransk film att gilla.

Generösa tips på annan fransk film hittas här i kommentarerna.

torsdag 28 januari 2010

Innan Ganges flyter in i natten

Fötter

"Fötterna stod
tvekande -
skulle de gå eller stanna?
Förlorade sig i tankar
innan de rörde sig
De brukade lyfta på sig
med en gång
och börja gå
I barndomen
fanns inga bestämda skäl
till att gå eller stanna
Fötterna hade aldrig
föreställt sig
att de en dag
skulle börja tänka

Himmel

"År efter år
satt hon
inkapslad i sig själv
Hon fortsatte titta
genom fönstret
upp mot himlen
En dag kom den in
i hennes rum
och sa: Flyg!
Hon vände sig om
och fortsatte titta
på himlen
både utanför
och innanför

Två dikter av den indiska poeten Jyotsna Milan i svensk dräkt av Birgitta Wallin. Den nya boken Innan Ganges flyter in i natten












är vackert formgiven. Den har lyster. Här är finns nästan 50 indiska poeter samlade i svenska översättningar från hindi, malayalam och engelska. Om det gedigna arbetet bakom har jag hört Birgitta Wallin berätta, det finns också beskrivet i boken. Det känns rentav lyxigt att hålla boken i min hand. Tänk att jag får ta del av allt detta. På mitt språk.

Meditation

"Jag är en palm
på vallen som skiljer risfälten åt,
min röst försvinner i vinden.

På bergets krön
är jag ett kloster.
Min hjässa är rakad
liksom en bön till Buddha.

Havsstranden är min älskade.
Indränkta i solnedgångens färg
går vi mot månen.

Lockropet från en osedd fågel
är mitt liv. På himlavalvet
blir livet blått.

En blind gammal man
är min profet.
Liksom vårt alfabet
frågar han hela tiden:
'Vad heter du?'"

av D Vinayachandran

tisdag 26 januari 2010

Tisdagspoesi

Min fredagsefterlysning hörsammades av Björn-Bernur, som gav ett för mig oväntat förslag på poet. Ann Jäderlund är enligt honom ett exempel på författare som skriver glatt utan att vara banal. Plötsligt har jag fått en ingång till ett författarskap jag varit avvaktande inför. Tack för det!

Så det blir ett snabbt återbesök vid poesihyllan. En okvalificerad blädderläsning ger inget bra grepp om författaren. Men ändå.

Ur Kalender röd levande av is

Buske viskar

"Buske tankar välljud prassel
Bäcken sprutad in i turbinen
Elden från himlen maskindelsparken
Röd kaskaden vänder sig om
Vänder sig vänder sig vresigt och skiner
Foten brinner av elden som kom
Foten brinner naken och skiner
Stympar flodljus o ljusets ikon
Äckel mättnad avbild för svinen
Bäcken fräser i mörkret som om
Rasslar tickar kryper och skiner
Välter hoppas försvinner går om"

Enligt författarlexikonet Alex.se kännetecknas Jäderlunds stil av "en mycket abstrakt lyrik i förtätad telegramstil med starka rytmiska inslag. Just rytmen och ordens klanger är viktiga i skrivandet" och vidare att "skönjbara teman rör sig kring lust, olust, liv och kärlek. Hon har även beskrivits som en romantisk, sinnlig poet med ett musikaliskt och vackert språk." En beskrivning applicerbar på dikten ovan, som sätter igång associationsbanorna.

Ur Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar korta

"Vem var på väg att komma?
I en kanelfördjupning. Vem var
i örat kom? Doft som en doft
fördjupning. Ensamheten
inifrån. Vem var på väg
att komma?"

En trevande bekantskap har inletts.

fredag 22 januari 2010

Un conte de Noël

Helt oplanerat har det blivit en fransk filmfestival i Hermias hem. Igår kröp jag upp i soffan framför Un conte de Noël (2008) eller En julberättelse som är dess svenska titel.

Här gör Catherine Deneuve rollen som Junon, kvinnan som just fått reda på att hon lider av en aggressiv form av cancer. Det enda som kan förlänga hennes liv är en benmärgstransplantation och då hon har en unik gen (något sådant) är det ett begränsat urval personer som fungerar som donatorer. Hennes vuxna barn och unga barnbarn testas för att se om de är lämpliga, kompatibla. Det är, som filmtiteln avslöjar, jul och hela stora familjen samlas, samtidigt som de medicinska undersökningarna pågår.

Detta är ramberättelsen. Men i den ryms massvis av teman och händelser. Mellan syskonen, två bröder och en syster, finns starka spänningar. Systern har sagt upp bekantskapen med sin ene bror och de har inte träffats på många år - förrän nu när de förenas på nytt. Systerns tonårige son lider av psykiska problem och ser vargar i ögonvrån. Kusinen som deltar i julfirandet är sedan länge kär i den ene broderns fru. Och så vidare. Det är en historia om en minst sagt dysfunktionell, för att inte säga helt och hållet fucked up, familj. De dricker och röker friskt och fysiska urladdningar sker. Det visar sig att jag inte är den enda som undrar om Junon verkligen VILL ta emot benmärg av någon av dessa.

Innehållet framförs elegant av skådespelarna som är helt och hållet gjutna i sina roller. Berättarformen består av en "nu-skildring" men också av tillbakablickar, av sekvenser där personerna vänder sig direkt till kameran och talar.

Det är en stark film som går att uppfatta på olika sätt, tänka kring ur olika aspekter. Jag funderar på sådant som hur vi formas av vår familj, vilka spår sätter den? Filmen dröjer sig kvar, håller sig fast. Det finns mycket att fundera över, gåtor att lösa. Mina tankar går också till den danska Festen där det hela tiden finns en laddning mellan familjemedlemmarna. Men där finns mer konkreta problem att handskas med och uppgörelsen är mer direkt.

En bit in i filmen upptäcker jag att den är 2,40 h lång. Ganska långt om man som jag börjar titta sent och vill komma i säng i tid. Ett tag övervägdes att fortsätta se den idag. Men nej, det gick inte att avbryta. Trollbunden tittade jag vidare.


En film som nämns i kommentarerna under inlägget är Actrices, Skådespelerskor. Den såg jag för snart ett år sedan. Skrev lite om den här.

Fredagspoesi

Det är fredag och jag har en mycket trevlig helg att se fram emot. Efter en kort resa norrut ska jag träffa fina vänner och äta god mat. För att fira detta söker jag något, inte twittrande, men kvittrande. Poesi som uttrycker glädjen och ljuset inom oss. Därför inleds den tidiga morgonen med ett besök vid bibliotekets poesiavdelning. Men det kvittrar inte så mycket där. Bytet jag återvänder med till mitt skrivbord är lite överraskande Aase Bergs Uppland.

Författaren har varit aktuell den senaste tiden och jag har tänkt läsa henne. De rader som möter mig i denna samling är ljudlekar, ordsprång och knasigheter. Och säkert något mer djupt än så, eller så klart är det så. Uppland. Ett land inte särdeles långt från mitt anonymare Gästrikland.

"Hux flux flax
flödar ljuset in
Det fladdrar till
i en tyllgardin
I taket
flackar fotspår
av en solkatt"


Fotfolk

"Hjärtslagen Roslagen
i fontanellen
Saltkråkan snorkråkan,
skitiga storfotan,
skrattkartans smultronställen"

Men vad handlar det här om? I mina öron kvittrar det, vårens lockrop. Kanske är det något helt annat.

Poesi och poeter att vända sig till när livet känns tungt kan jag räkna upp i mängd. Men poesi som stärker en själ på väg ut ur idet, poesi som lockar fram glädjen utan att vara banal - var finns den? Vet du?

tisdag 19 januari 2010

Om staden

Att kalla boken enkel är att göra mig själv bra mycket mer skärpt än jag är. Men den är inte så sluten som jag minns den från mina tidigare försök, den är snårig men öppen. Kosmopolitisk. Tänker jag. Något helt grepp om historien har jag inte och förväntar mig heller inte att ha. I alla fall inte ännu. När jag ligger vaken i väntan på sömnen om natten tänker jag på Alexandria. På de myllrande gatorna, kaféer och klubbar och på alla de människor som passerar förbi. Tänker på staden som något jag varit med om.

Ord som på andra platser skulle se fånigt högtravande ut passar bra här i boken. De står ut som enskilda citat från bokens sidor, väntar på att bli upptäckta, men ger samtidigt en tyngd åt vad de beskriver.

En stad blir en värld när man älskar en av dess invånare.

Till exempel.

Nu ska jag fortsätta läsa Alexandria-kvartettens första del, Justine. Lawrence Durrell är dess författare.

Uppskattning x 7

Ingrid var vänlig att utnämna mig som en kreativ bloggare. Det är svårt att inte bli glad av motiveringen "för att hon skriver så vackra, ja ljuvliga bokrecensioner - man vill läsa nästan alla böcker Hermia skriver om!" Men min första tanke är, som Ingrid mycket riktigt anar, att det är lite jobbigt. Att jag inte gillar sådana här "grejor". Att det för tankarna till kedjebrev, till rosorna som inte delas ut på alla hjärtans dag. Men att för andra berätta att jag uppskattar dem det försöker jag ju göra i min vardag - både här och i verkliga livet. Det är viktigt tycker jag. Att visa uppskattning. Därför, ett urval kreativitet jag uppskattar:


Att vara småbarnsmorsa torde kräva en del kreativitet för att över huvudtaget få tillgång till datorn. Ett exempel på en sådan kreativ kvinna är Dora som i sin by gärna läser deckare samtidigt som hon funderar över om hon är på väg att bli en "feel-good-bibliotekarie". Dora är förtjusande men vi tycker ytterst sällan lika om det vi läser. Så det Dora inte gillar suger jag åt mig som bra tips och tvärtom.

Ingen kan få mig att längta till Stockholm så mycket som Jenny B, vilken med stor iver bevakar och intar kulturlivet. Jag njuter på distans och samlar tips inför kommande turer till storstaden. Det som står i Kulturdelen är alltid välformulerat och ofta fyndigt skrivet, en fröjd att läsa.

Intressanta och inspirerande är de som befinner sig långt borta från topplisteläsningen, ett exempel är On Word Arts som frikostigt delar med sig av tankar kring ord och bilder. Här är ett rum som tar litteraturen på allvar. Som inte väjer för stora frågor. Här ser jag nya tankar växa fram, glad att få vara med och dela dem.

En gång har jag varit i Norge men bloggvägen är jag där rätt ofta och där verkar just nu råda Knausgård-feber. En, av flera, som jag gärna besöker är Jeg Leser som har en skönt tillbakalutad attityd. Här handlar det om läsning för stora och små. Att bloggaren delar min reslusta gör inte saken sämre.

Nästa kreativa blogg är en fest att besöka, den sprudlar ur sig boktips, recept och fina bilder på det tillagade. En kommentar från bloggaren leder ofta till nya tips, till fler filmer att se eller böcker att läsa. En fredag är inte en riktig fredag utan en festlig start hos Bokomaten.

Ibland är det bildgåtor, ibland alfabetstavlor, ofta kluriga texter, fina recensioner eller väl valda citat. Alltid är där Philip Roth. Spectatia sätter knorr på tillvaron, på fler än ett sätt.

För en Italienfarare är det ett måste att läsa Läsdagboken 2010. Camilla blandar bild, text, ljud, språk för att förmedla stämningar och tankar. Det spretar över Europa och jag hänger glatt på.



I uppgiften ingår att uppge sju intressanta fakta om mig själv. Men någon måtta får det vara...

söndag 17 januari 2010

Il y a longtemps que je t'aime

Philippe Claudel är för mig mest känd som författare till bl a Grå själar men igår såg maken och jag en film till vilken han skrivit manus och även regisserat.

I huvudrollen ser vi en fantastisk Kristin Scott Thomas. Hon spelar Juliette som suttit 15 år i fängelse men som nu släpps fri och bosätter sig hos sin yngre syster, Lea, och hennes familj. Vad som hänt vet vi inte helt säkert - men hon har dödat och det sin son. I livet utanför murarna ska Juliette nu finna sig tillrätta och skapa ett nytt liv. Systern vill så väl, hennes man är avvaktande medan systerdöttrarna öppnar famnen. I deras sammanhang ska nu Juliette finna sig tillrätta.

Naturligtvis har mordet satt spår både hos henne och hennes syster - och det som hänt ter sig obegripligt även efter så lång tid. Men ingenting är enkelt och det handlar mer om att förstå än om att förlåta. Juliette har stängt mycket inom sig, känslor och tankar som väntar på att brisera. Scott Thomas rollfigur är tyst och återhållsam med rörelser - det är i ögonen och i skuggorna under dem som agerandet sker. Det är snyggt. Och så kommer leendet.

Filmen har en stark historia som berör utan att vara sentimental, som berör de djupare lagren inom oss utan att vara koketterande svår. Min nyfikenhet på Claudel som filmskapare är väckt.

lördag 16 januari 2010

Långläsning pågår II

De senaste ungefär 12 åren har jag påbörjat Alexandria-kvartetten (1957-60) minst två gånger. Men aldrig har jag kommit längre än kanske 50 sidor i den första delen. Men den här gången hoppas jag att jag kommer att ta mig hela vägen genom Justine, Balthazar, Mountolive och Clea, som romandelarna heter. Det är dags nu.

Fyra böcker i två och delar av min minsta (och minst använda) teservis.

Någon som läser här som läst kvartetten?

"Bli löcklig, mitt goda bårn!"

Lärarinnan Sesami Weichbrodts ord, som sägs samtidigt som en kyss placeras i pannan på det aktuella barnet, är som ett oregelbundet och olycksbådande återkommande omkväde. För ingen blir ju riktigt lycklig. Thomas Manns debutroman Buddenbrooks från 1901 är berättelsen om en familjs förfall. Och som han berättar!

Här möts/krockar köpmanskultur och viljan till konstnärskap under några generationer med start runt 1800-talets mitt. Längst följer läsaren de tre syskonen Buddenbrook, Thomas (Köpman! Senator!), Christian (lätting. hypokondriker) och Toni (systern som blir sviken av två män och skiljer sig lika många gånger men som trots familjens bedrövelser alltid lyckas hålla huvudet högt om än i en något bakåtpressat position). I det stora fina huset lever Buddenbrookarna, välförsörjda av den anrika firman i Lübeck men sakta men säkert ska de komma att närma sig ruinen. Fasaden utåt är dock putsad, ståtlig och klanderfri.

Familjens uppgång och fall gestaltas med stor säkerhet. Tecknandet av personerna

Han hade gripits av harm, vilket såg ganska besynnerligt ut. Han stod där i den hållning som ofta är utmärkande för hjulbenta, lite bockad, lite lik ett frågetecken, med huvud, mage och knän framskjutna, och hans runda, djupt liggande ögon, som han gjorde så stora som möjligt, hade liksom hos fadern när han blev arg fått röda kanter som sträckte sig ända ut på kindbenen.

görs med ett slags milt överseende, Mann tycks inte riktigt vara förtjust i sina personer. De ter sig ofta som löjliga små figurer. Ovan är det Christian som skildras. Sedd ur författarens ögon eller kanske ur broderns.

Med samma precisa ledighet behandlar Mann sommarkurtisen på badorten, skolans plågsamma miljö, affärsmöten köpmän emellan och de utdragna dödslar familjen drabbas av. Det finns inte ett dött ord i romanen, varje ord är vägt och noga överlagt. Det finns inga passager som inte fyller sitt syfte - en roman bestående av dryga 600 sidor som inte tappar farten eller mitt engagemang. I mitt minne kommer romanen att inordna sig som en riktigt stor läsupplevelse och det är med sorg jag läser sista sidan, sluter boken och lämnar de få som är kvar av familjen Buddenbrook.


Ingrid har läst, gillat och inspirerat!

fredag 8 januari 2010

Långläsning pågår

Hans uppförande gentemot fästmön var fyllt av den finkänslighet som man hade rätt att vänta sig av honom. Ingen onödig högtidlighet! Ingen social black om foten! Inga taktlösa ömhetsbetygelser! En diskret antydd kyss på pannan i föräldrarnas närvaro hade beseglat förlovningen... Ibland undrade Tony en smula över att hans lycka nu knappast tycktes svara mot den förtvivlan som han hade lagt i dagen när hon sagt nej. Han betraktade henne endast med en förnöjd ägarmin... (Lübeck, 1845)

Den är ju så bra så bra! Jag skulle gärna vara ledig ännu en vecka för fortsatt intensivvistelse tillsammans med familjen Buddenbrook.
En återuppväckt pärla och en kopp med gott te.

Vad läser du själv?

Uppdatering:
Spectatia visar blå-vit kopp etc!

onsdag 6 januari 2010

Trettondagspoesi eller världen är så stor så stor

Jag plockar upp diktantologin, Det bästa som kan hända, igen och bläddrar fram en författare, poet, jag nosat på men vill läsa mycket mera av: Wisława Szymborska.

Återkomsten

"Han är tillbaka. Sa ingenting.
Det var uppenbart att han haft motgång.
Han lade sig med kläderna på.
Begravde huvudet under kudden.
Drog upp knäna.
Han är kring de fyrtio, men inte i detta nu.
Han existerar - bara som i mammas mage,
under sju hinnor, i skyddande mörker.
I morgon ska han hålla föredrag om homeostaser
i metagalaktisk kosmonautik.
För tillfället har an kurat ihop och somnat."

Förresten gillar jag bilden med strutsen (för det är väl en struts?) som inte alls stoppat huvudet i sanden utan morskt sträcker på sig välkomnande livet. Samlingen inbjuder till nya möten med åtminstone i vårt land mindre kända poeter. Den turkiske poeten Melih Cevdet Anday finns representerad i samlingen med

Jag har inte kunnat vänja mig

"Hur konstig är inte den här världen.
Jag har inte kunnat vänja mig vid havet
och inte vid de fem kontinenterna,
inte heller vid den mänskliga rösten.
Varje dag tänker jag ånyo på allt detta.
Uppriktigt sagt
har jag inte ens kunnat vänja mig
vid mina händer."


Ju mer jag tittar på dikterna desto mer talar de till varandra och genom varandra. Kanske stöttar varandra. Jag känner både den hopkrupne mannens litenhet i världen och den, tänker jag mig, förundran som skildras i den nedre dikten. Det stora ryms i det lilla och tvärtom.
Andrum.

Möte med ondskan

Dagarna är lediga och vikta för läsning, promenader och fågelskådning genom köksfönstret (plötsligt en tjockmagad hackspett dinglade i talgbollen som en förväxt småfågel). Ett par dagar har jag bokledes tillbringat i Moskva där det hänt de märkligaste av ting.

Människor försvann, huvuden slets av, pengar förvandlades till vinetiketter och de döda fick liv. Det är för andra gången jag vistas här och möter satan, under namnet Woland,

Djupt inne i det högra ögat fanns en gyllene gnista som kunde borra sig längst ner i varje människas själ. Det vänstra ögat var tomt och svart som ett stycke kol eller som mynningen och av mörkrets och skuggornas ändlösa brunn. Wolands ansikte var snett och den högra mungipan pekade nedåt, på hans höga skalliga panna löpte djupa fåror parallellt ed de spetsiga ögonbrynen. Ansiktet var bränt av en evig sol.

och hans sällskap bestående av bland annat en schackspelande och talande katt, en naken kvinna och mannen med jockeymössan. Här finns förstås även paret som gett boken dess namn Mästaren och Margarita.
Michail Bulgakovs mästerverk till roman som är en bok om en bok, en historia om mörkrets furste som blir en fridens man, en passionerad kärleksskildring, en gastkramande bisarr berättelse eller en konsumtionskritik riktad mot sin tid som lika väl kan appliceras på vår egen.

Innan omläsningen av boken mindes jag känslan av att ha läst den mer än dess handling, som en förnimmelse i kroppen fanns innehållet ristat. Romanen är även nu en läsupplevelse - det gäller väl för allt vi läser men på något sätt alldeles extra med den här. Det är på något vis lättare att beskriva en handling än en upplevelse så orden famlar. Bulgakov får med sin historia mitt hjärta att slå snabbare och det kramas åt när berättelsen följer mig in i drömmarna. Samtidigt är det en roman som sjuder av berättarglädje, där författaren ibland tar mig i handen för att leda mig vidare in i historien. Genom läsningen går jag över den tunna gränsen mellan liv och död, mellan fantasi och verklighet - Bulgakov låter mig träda in i ett fantastiskt land där vad som helst kan hända och där vad som helst faktiskt händer. Att vistas en stund hos ondskan gör även den här gången väldigt gott.



Stefan Eklund, SvD reflekterar över att läsa om.

måndag 4 januari 2010

Den inbjudna - L'Invitée

Efter några dagars nyårsfirande och lek med feberrosiga små töser reser jag hem genom ett vinterklätt Norrland. Med i bagaget finns en utläst bok.

Simone de Beauvoirs debutroman Den inbjudna från 1943 har nu översatts till svenska, vilket är tur för mig som inte behärskar mer än en skraltig skolfranska. De Beauvoir, vars Det andra könet jag läst tidigare, faller mig väl i smaken även som skönlitterär författare.

Romanen berättar om ett triangeldrama vid tiden för andra världskrigets utbrott. Françoise, författare, och Pierre, teaterman, har sedan en tid ett kärleksfullt förhållande. Det är ett tillåtande sådant, öppet för andra män och kvinnor. Till dem ansluter sig nu den unga Xavière som till en början lockar dem med sin osäkerhet, naivitet och oförmåga att ta för sig men som snart kommer att styra det plågade förhållandet. Xavières nyckfullhet och plötsliga känsloutbrott påverkar de båda andra parterna och bokens sidor dallrar av svartsjuka och misstro.

Françoise är för mig den mest intressanta personen - hon viker undan sitt eget känsloliv och sina egna önskningar för Xavières skull.

Françoise tog några tuggor av en croissant. Hon orkade inte säga något vänligt, för hon hade upplevt scenen så många gånger att hon redan kände sig äcklad av den obesvärade ton och de glada leenden hon visste att hon skulle visa upp trots sin växande ilska och irritation.

Det är vad som händer; den inbjudna unga kvinnan blir alltmer en källa för irritation. Françoises position, mellan Xavière och den älskade Pierre, leder till frågor om det att vara människa. Kan man upphöra vara subjekt för en annan människas skull? Hur mycket kan man göra avkall på sig själv utan att tappa sig själv? För Françoise finns bara ett sätt att bli fri från den förtärande relationen och framför allt från Xavières makt över henne.

Den inbjudna är en stark roman att läsa; den är resonerande och funderande, den följer nära de olika kontrastrika och komplicerade personernas liv och tankar. Romanen känns också, trots åren som gått, som en frisk fläkt. Den är ett djupdyk i Paris konstnärskretsar och ett drama som suger fast.

Nu ser jag fram emot en annan debutroman i sprittande färsk översättning Resan ut (1915) av Virginia Woolf.

fredag 1 januari 2010

Läst 2010

Den inbjudna av Simone de Beauvoir
Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov
Buddenbrooks av Thomas Mann
Justine, Balthazar, Mountolive, Clea av Lawrence Durrell
Sista beställningen på Balto av Faïza Guène
Den siste greken av Aris Fioretos
Till sista andetaget av Anne Swärd
Om så hela världen rasar av Maarten 't Hart
Utrensning av Sofi Oksanen
Miramar av Naguib Mahfouz
Vänta, blinka av Gunnhild Öyehaug
Presidentens hustru av Curtis Sittenfeld
Balen / Höstflugorna av Irène Némirovsky
Mr Alis äktenskapsbyrå av Farahad Zama
Under mangoträdet av Vaikom Muhammad Basheer
Kranes konditori av Cora Sandel
Stillheten av Attila Bartis
Överkonstapel Studer av Friedrich Glauser
Spelaren av Fjodor Dostojevskij
Glöd av Sándor Márai
Easter Parade av Richard Yates
Båten av Nam Le
Smärtans ministerium av Dubravka Ugresic
Malina av Ingeborg Bachmann
Bonjour tristesse av Francoise Sagan
En enda man av Christopher Isherwood
Den store Gatsby av F. Scott Fitzgerald
Jacobs rum av Virginia Woolf
Och solen har sin gång; Farväl till vapnen av Ernest Hemingway
Den obäddade sängen av Francoise Sagan
Paris Frankrike av Gertrude Stein
Den kärleken av Tove Leffler
Tre apor av Stephan Mendel-Enk
En tyst minut av Siegfried Lenz
Döden i Venedig av Thomas Mann
Med livet framför sej av Émile Ajar
Den drunknade av Therese Bohman
Alexander Wolfs vålnad av Gajto Gazdanov
Drömfakulteten av Sara Stridsberg
Mordet på Halland av Pia Juul
Spill av Sigrid Combüchen
Jazz av Toni Morrison
Allt gott ska komma dig till del av Sefi Atta
Pojken på andra sidan av Irene Sabatini
Coconut av Kopano Matlwa.
Saabyes Cirkus av Lars Saabye Christensen 
Maskeblomstfamilien av Lars Saabye Christensen  
Halvbrodern av Lars Saabye Christensen 
Min kamp av Karl Ove Knausgård 
Modellen av Lars Saabye Christensen