En kvinnas övertygelse

Meg Wolitzers Hustrun var en riktig godsak att läsa - smart, rapp och rolig. Så förstås såg jag mycket fram emot att läsa hennes nya En kvinnas övertygelse som precis kommit på svenska. Den nya romanen är större på alla sätt - sidantal, berättartrådar och utvikningar.

Boken börjar som en rätt härlig collegeroman om Greer, som hamnat på "fel" skola på grund av sina klantiga föräldrar och även är motvilligt skild från sin pojkvän. Hon passar inte riktigt in, är ingen partytjej utan ägnar sig hellre åt den älskade litteraturen, är van att vara i sitt eget rum. Men hon får vänner och en kväll möter hon och Zee feministikonen Faith Frank. Mötet har föregåtts av en händelse som satt djupa spår i Greer. Det är ett möte som ska komma att få stor betydelse för Greers framtid och för romanens fortsatta handling.

Greer (det är svårt att inte i huvudet lägga till ett Germaine vid namnet) är en person som är intressant att följa men hon får snart ge plats åt romanens andra gestalter, vilka till viss del träder fram på Greers bekostnad. Greer kommer så småningom att arbeta nära Faith, att hon också ska göra succé senare i livet vet läsaren från början. Även Faith, pojkvännen vars liv blir abrupt avbrutet och Zee får en egen plats i romanen.

Wolitzer ger läsaren en bild av feministisk nutidshistoria, av systerskap och mentorskap. På olika sätt visar författarna genom romanfigurerna vad som formar oss, på familjens och uppväxtens inverkan på våra liv. Det är en ibland rolig roman som även är rik på olika synsätt, perspektiv, liv och fördjupningar men bitvis upplever jag den tappar fokus. Den tenderar också att bli lite för väl tillrättalagd. En annan författare i liknande stil som jag tänker på flera gånger under läsningen är Jonathan Franzen. Även han skildrar stora sammanhang, utifrån ett gäng personer, på ett ibland lite övertydligt eller just tillrättalagt sätt. Båda känns också som amerikanske berättare, vilket de ju också är...

Omslaget på En kvinnas övertygelse är översköljt av hyllande blurbar. Jag är inte riktigt med på banan men tycker romanen är läsvärd och jag driver på genom texten med glädje även om den inte ger mig någon "wow-känsla". En sak jag inte kan låta blir att fundera över är den underliga baksidestexten som ger sköldpaddan en lite väl stor, och inte helt rätt, roll.


Recensionsexemplar från Bookmark förlag.

Regnvakt

Det regnar oupphörligt över Paris, Seine stiger med oberäknelig fart och översvämmar såväl välkända turistmål och samhällsinrättningar som människors hem. Till den vattenfyllda staden kommer den världsberömda fotografen Linden för att sammanstråla med sin fransk-amerikanska familj och fira pappans 70-årsdag.

Det framgår snabbt att det här är en familj som inte kommunicerar så bra med varandra, mycket är outtalat, inte berättat och de vet inte säkert var de har varandra eller vad de egentligen tycker om varandra. Förutom Linden är hans syster Tilia med och så de åldrande föräldrarna. Firandet övergår snabbt i kris då pappan drabbas av en stroke, något som sätter familjebandet på prov och för saker upp till ytan.

Allt medan regnet fortsätter att falla.

Att låta just Paris, som är välkänt för så många, fyllas av vattnet är smart av Tatiana de Rosnay - det är obehagligt att föreställa sig den fina staden på detta vis. Ändå är det inte en klimatroman som t ex Maja Lundes Binas historia för även om översvämningen är ytterst central för handlingen och även driver på den så är familjen författarens fokus. Jag kan inte låta bli att tänka på en annan bok med vattnets kraft i centrum - Mikael Niemis Fallvatten där den annalkande katastrofen lockar fram de mest egoistiska och destruktiva krafterna i människan. De Rosnay visar istället hur krisen kan föra människor samman men att de närmaste, hur sårig relationen än är, blir de viktigaste.

Regnvakt är en intressant, mångbottnad (!) roman, lätt att engagera sig i och svår att släppa. Perfekt läsning för en småtrött oktobervecka.

De osannolika systrarna Mitford

Den här boken har jag lääänge tänkt läsa och nu blev det äntligen av! Cecilia Hagen är en stor favorit - så rolig och fyndig! Och jag vet inte hur många gånger jag läst Ellen Svenssons dagbok sedan den kom i Bridget Jones efterföljd 1999, ändå är jag fortfarande ett antal år yngre än Ellen...

De sex systrarna Mitford hade en bror också, som inte hann göra så mycket väsen av sig, det är systrarna som fortsatt att fascinera och som fått Hagen att resa i deras spår och grotta ned sig i deras verkligt osannolika liv. Mest känd är Nancy, den äldsta systern, blev författare och i böcker som The Pursuit of Love lånar friskt från sin egen barndom. Mest upprörande är att läsa om hennes två yngre systrar, Unity och Diana, som vurmade för Hitler och kom att tillhöra hans innersta krets. De sex systrarnas engagemang spänner från kommunism till nazism...

Hagen kan nog göra vilket ämne som helst intressant - här fångas både tiden för systrarna Mitfords levnad, hennes fascination för deras liv och en del kuriosa om bl a brittiskt överklassliv. Intressant om det obegripligt sanna.

En Oatesk helg

I fredags lånade jag, efter ett plötsligt JCO-begär, hem två tunna Joyce Carol Oates. De blev också min helgläsning.

Först ut var den nyaste Jack of Spades där vi möter författaren Andrew J. Rush. Han är framgångsrik i kriminalgenren men spelar minsann inte i samma liga som Stephen King. King är om inte med i romanen så en viktig person i den. Vid sidan av sitt högst synliga författarskap ikläder sig Rush även rollen som Jack of Spades och skriver bestialiska, hemska saker. Ingen, varken förläggare eller fru vet om detta dubbelspel.

När Rush blir anklagad för att ha plagierat en annan människas texter börjar hans båda författarjag glida allt mer samman. Jack of Spades personlighet, som inte är helt olik de böcker psuedonymen skriver, tar alltmer över.

För mig som älskar litterära lekar är det här ett guldkorn - och ett annorlunda verk av Oates. Romanen får mig att tänka på Kerstin Ekmans Grand Final i skojarbranschen. Båda böckerna skildrar en litterär värld, eller skenvärld, men framför allt är de skrivna av författare som lekfullt tar ut svängarna på ett annat sätt än i andra delar av författarskapen. Men en lite långsökt association är det nog. Hur som helst så blev jag glatt överraskad av Oates svarta komedi.

Tyvärr var helgens andra Oatesbok istället rätt...medioker... I En fager mö heter den tonåriga huvudpersonen Katya, under ett par månader har hon lämnat hemstaden och är barnflicka i en familj med pengar. Det blir ett rejält miljöombyte för henne som stegras när hon uppvaktas av den reslige men ack så mycket äldre Marcus Kidder. Han visar sig vara en konstnärssjäl i behov av Katya.

Historien skriker #metoo men det är inte den sortens berättelse författaren vill dela med läsaren. Nej, jag blir inte riktigt klok på vad Oates egentligen vill säga med sin märkliga "saga", eller vad jag ska kalla den. En historia som hade kunnat bli intressant - om klass och utsatthet - slarvas bort för något annat.

Från toppen till botten denna Oateshelg, alltså.

Inte hemma - ett foster berättar

Lennart Hagerfors berättar i Inte hemma om sina föräldrars och storasyskons resa från Kongo hem till Sverige. Hemma väntar vila efter år i missionens tjänst. Året är 1945 och resan går över havet och genom ett krigshärjat Europa. Författaren själv är med men som foster, varmt omskvalpad i mammans mage. Fostret är också romanens berättare - det är ett härligt grepp för att skildra en resa fylld av oro och krångligheter.

Berättaren är en intellektuell grodd som funderar över detta med att vara människa, över Guds distraherade tillvaro osv. Fostret våndas över människans beteende, känner av sin mammas ängslan och hör sin pappa tappert hålla humöret uppe. Och så oroar sig berättaren för att födas och förlora sitt förstånd och sina förmågor, det vill säga att bli en vanlig skrikande debil (för att låna fostrets ord) bebis.

Inte hemma ÄR en allvarlig skildring, men jag skrattar och fnissar när jag läser. Författaren tar genom sitt val av berättarröst ut svängarna, låter rösten vara både dråplig, förnumstig och fräck. Det är infallsrikt på ett sätt som jag gillar. Det är svårt att få till den här allvarligt lekfulla tonen men Hagerfors lyckas!

Nu ser jag fram emot att läsa Ian McEwans Nötskal för att se om hans berättande oföding har något gemensamt med Hagerfors.

Från litterär safari till den oändliga familjen

Några dagar varje år tillbringar jag i Västerbotten. Bäst är sommarresan dit; då klias lamm och levs lata dagar. I år blev resan litterär, vi tog vägen till Torgny Lindgrens litterära landskap - Raggsjöliden. En snitslad tur ledde oss till bland annat hans barndomshem, som vi såg på håll för att inte störa de som numera huserar där.

Sommarens läsning och resor känns i höstkylan långt borta. Men några goda läsminnen från juli och augusti är:

Äntligen blev den läst! Författarens rika skildring av sitt liv, om mamman som tog sitt liv och som han långsamt närmar sig. Om Svenska Akademien kommer i ordning någon gång så hoppas jag Amos Oz tilldelas det magiska priset

En författare jag för första gången läste i somras var Olga Tokarczuk. Jag tyckte mycket om hennes vindlande Daghus, natthus som hängde med till lilla stugan på ön. Mer kommer jag att läsa av henne, men en annan semester.

Till Como fick Den röda grevinnan följa med, den passade perfekt att inta på schäslongen när solen värmde för hett där utanför. Yvonne Hirdman bjuder på ett stycke historia och på ett fascinerade levnadsöde. Vem var hon egentligen, hennes mamma?

Ett annat litterärt möte i somras var det på Artipelag med Bloomsbury Spirit. Gruppen med Virginia Woolf, Vanessa Bell m fl har länge fascinerat mig. Här en härlig sommarbild med Virginia Woolf och Clive Bell som jag fotade. Väl hemma började jag läsa Virginia Woolfs dagböcker men lämnade dem oavslutade. Men det var så långt jag kom engagerande, bitvis uppsluppen, läsning direkt från författarens vardag.  

Syskonskap verkar vara ett hett tema just nu, tänker på Agnes Lidbecks Förlåten, Helga Flatlands En modern familj och Vigdis Hjorths Arv och miljö - och så nu Tessa Hadley Syskonen. Bra böcker allihopa om hur minnesbilder skiljer sig, om relationer som präglas av de tidiga åren, om hur placeringen i syskonskaran sätter djupa spår.  

Nu är också kulturhösten inledd, närmare bestämt med fem timmar Krilon. Det var stort att se Eyvind Johnsons trilogi om Johannes Krilon, som gjorde så starkt intryck på mig, som pjäs på Stadsteatern i Kulturhuset. Jag är imponerad över hur man tagit sig an detta rika verk och gjort det till något eget utan att tappa dess själ.

Cilla Naumanns författarskap har jag inte utforskat i någon större utsträckning, men det borde jag ju göra! Den oändliga familjen var en minst sagt stark inledning på den riktiga romanhösten. Romanen följer en familj i djupaste kris, en kris som undan för undan förklaras för läsaren. Om när det enda som finns är att falla.