Precis som att börja

Jag har haft lite svårt att slita mig från Ninni Holmqvists Precis som att börja om för att göra sådant där som man måste - äta mat, sova, åka till jobbet... Holmqvist har skrivit en verklig bladvändare om en bildad medelklassfamilj med dottern Pia-Lisa som berättare. Pia-Lisa tvingas ständigt börja om, revidera, sin uppfattning om händelser där hon själv har en viktig del. 

Tiden sträcker sig från 60- till 80-tal en period då Pia-Lisa går från barndom till vuxenhet. Det är ett liv som kantas av frågetecken:  Hur ska man leva sitt liv och med vem? Kan man kräva sitt livsrum utan att såra den som älskar? Vad hände med Ulla, barnflickan som försvann? Och vem är pappa till Olle?

Jag läste i en recension någonstans att det här kunde vara den vanligaste av romaner om det inte vore för dess överraskande vändningar. Det tänker jag stämmer väldigt väl, men det gör det också till en läsupplevelse svår att beskriva - jag vill ju inte spoliera den för någon annan! 

När jag närmar mig slutet av boken, med fint tilltugg, 

tänker jag på en annan roman; Mikael Fants Vattnet i mars som även den kretsar mycket kring en familj, kring det outsagda och med en och annan oväntad twist. Holmqvist skriver dock mer sammanhållet och fokuserat. Det är levande skildrat och Pia-Lisa skrivs skickligt och trovärdigt fram.

Precis som att börja om bjöd på en riktigt bra läsupplevelse och jag hoppas hoppas den finns med bland de Augustprisnominerade verk som avslöjas imorgon! (Några andra författare jag gissar på är Östergren, Axelsson, Sandberg och Stridsberg. Romanåret har hittills varit starkt...)

Nobel läsning i helgen

I torsdags morse letade sig en reporter från P4Gävleborg till mitt lilla bibliotek för att spekulera tillsammans med mig om tänkbara Nobelpristagare. Så jag var uppvärmd och i god form när pristagaren väl avslöjades och var snabbt framme vid hyllan där Lilla smycket väntade på mig.

Även om jag inte läst Modiano tidigare så var det inte ett främmande namn för mig, mycket tack vare andra litteraturbloggar och ett aktivt förlag. Jag tycker mycket om Akademiens självständighet, och faktiskt att de inte kvoterar kvinnor språkgrupper världsdelar även om det är skevt sedan tidigare. Det är också sympatiskt med författare som är hängivna sitt skrivande och sin egen stil, som inte söker strålkastarljuset. Men det är tur det finns vettig och insatt litteraturbevakning i media runt om i landet när den lokala är ovanligt medioker...

Den här helgen har jag ägnat åt att läsa Lilla smyckets, eller Thérèses historia. Liksom Akademiens motivering lyder så ägnar sig författaren åt minneskonst. Berättarjaget tror sig se sin mor på tunnelbanan och följer efter henne, kvinnan som hon trott varit död. Men hon har bara fragmentariska minnen och bilder från sin barndom och rör sig generellt med osäkerhet i tillvaron. De relationer hon inleder är gåtfulla - här är mannen som avlyssnar radioutsändningar på olika språk, apotekaren som tar sig an Thérèse som vore hon ett barn och så familjen vars dotter hon ska ta hand om efter skolan.

I den vackert och exakt skrivna berättelsen öppnar sig liksom små askar som var och en berör berättaren och samtidigt, tänker jag, speglar henne. Kvinnan rör sig genom ett Paris som undflyr henne, med gator som ser annorlunda ut än i hennes minne. Hon är fast i sin historia, utan att med säkerhet veta något om den. Någonstans läser jag om hur Modiano lånar element från deckargenren och det känns igen här. Han lånar men fullföljer inte - det är något annat som är viktigare än själva spänningen.

Jag ser fram emot att läsa mer av Patrick Modiano för jag tyckte mycket om den här lågmälda och sorgsna romanen som  rörde upp mycket i både tanke och känsla.

Den gamla skolan - om litterär besatthet

"Om det här ser ut som en viss sorts författarbiografi så är det ingen tillfällighet. Ännu medan jag framlevde detta liv såg jag det på baksidan av en bok."

Den gamla skolan (2003) av Tobias Wolff utspelas i huvudsak under 60-talet på en internatskola med stora litterära pretentioner. Här deltar pojkarna varje år i en novell- eller poesitävling där vinsten är att få ett personligt möte med en författare som kommer till skolan. Eleverna får dock också finna sig i att bli missförstådda (misslästa) och inför publiken hånfullt kommenterade av just den gästande författaren.

Bokens berättarjag är besatt av att få möta någon de utvalda författargenierna. Pojkarna trissar varandra och det blir en kamp mot klockan att i tid till inlämning författa en text. Detta urartar på flera sätt när det visar sig att den store Hemingway ska komma till skolan.

Det här är en perfekt bok om att växa upp och finna sig själv - och en fantastisk skildring av litterär besatthet. Jag njöt i stora drag av romanen skriven i självbiografisk tappning.

Östergrens Twist

På Bokmässan hörde jag ett samtal mellan Yukiko Duke och Klas Östergren, strax innan hade jag köpt hans nya Twist som nu ligger i toppen på Dagens Nyheters kritikerlista. Jag började läsa boken nästan direkt när jag kom hem och hade Östergrens egna ord om det inledande kapitlet i huvudet. Det första kapitlet fångar enligt författaren in hela romanen.

Nu har det gått någon vecka sedan jag läst ut boken och jag har läst om det första kapitlet flera gånger. Men idag har jag också läst om slutkapitlen med känslan av att inte riktigt greppa hela historien eller berättarjagets egentliga roll i den. Så vill jag börja från början igen, om inte nu så snart.

Berättarjaget möter som ung pojke flickan som ska bli hans älskade under en tid i livet, och som kommer tillbaka fast i andra skepnader med olika betydelser för olika människor. Men i romanens nu lever hon inte längre. Jag förstår att genom henne berättarjaget dragits in i ett spel där han inte ser sin egen roll. Bitarna läggs på plats och fram träder affärer och hemligheter med kopplingar runt om i världen. Berättaren är en del i ett pussel inte helt enkelt att lägga.

Jag minns nog fel när jag tänker att Duke menade, i samtalet på Bokmässan, att det är en lycklig och lättsam Östergren som skrivit Twist. För jag fäster mig vid den melankoliska tonen, men det är en roman som fint skiftar i sinnesstämning beroende på vad och vilken tid den berättar om. Från pojkårens kurtis och nyfikenhet på vuxenvärldens hemligheter till den medelålders mannen som utan att riktigt förstå det är en del av de hemligheter han bara anade som ung. Och som sagt en roman att läsa om för att verkligen få syn på. I alla fall för mig.

Nej, det här blev inte mycket till varken reflekterande text eller boktips. Läs hellre t ex Bernur.

Drömmar, Nobelpris och bokhögar

Sveriges Television ska sluta sända sitt litteraturprogram! Det har sålts till kanal 5 och den blonda prinsesslånghåriga programledaren skickar, iklädd sin vippiga blomsterklänning, iväg den vita lyckobilen till den nya tablån. Så otroligt tråkigt, och så dåligt att Svt gör sig av med sin bevakning av litteratur. Men - vips! - så är jag på audition för rollen som programledare till ett helt nystartat program! Jag befinner mig i ett hörn av en murrig studio där uppdraget är att inför en tänkt publik påannonsera programmet och läsa en på förhand utvald och ganska tråkig dikt. Jag klarar den första delen galant, men har valt ut en helt annan dikt och deklamerar Werner Aspenströms

Regnar gör det alltid.

Ibland våldsamt. Ibland duggande,

nästan omärkligt.

Hemkomna eller hemlösa ruskar vi på oss

som våta terrier.

Eller försynt, så att ingen märker

att vi gråtit.

Men regnar gör det alltid.

Hur högt når gråtpelaren i dig?

Till naveln? Brösten? Strupen?

Du behöver inte klä av dig och visa.

Vi läser det i varandras ögon

som på gradskivor.

Måste något sägas, kan man säga:

Älskade,

tills imorgon torkar dina fingervantar.

Så drömde jag alldeles innan jag vaknade i morse efter en lång skön sömn. Fortfarande halvvaken tänkte jag att årets Nobelpris i litteratur kommer att tilldelas en dramatiker, närmare bestämt Jon Fosse. 

Det är nog inte så konstigt att mitt huvud är fullt av böcker - jag läser som aldrig förr även om det inte syns här på bloggen. Efter att i våras ha bytt bibliotekarietjänst så har mitt läsfrämjande arbete vidgats från att "bara" handla om vuxna till att också handla om barn i lite olika format och deras pedagoger. Så jag ligger i med läsningen för att få koll och för att så småningom bli en bra boktipsare. Så bokhögarna ser lite annorlunda ut nuförtiden.

Barn- och ungdomsböcker hade jag annars inte läst på hundra år, och för oss som inte har barn är den världen inte naturligt nära. Men som tur är har jag generösa kollegor som delar med sig av bra böcker att ha koll på och som talar om vilka serier jag absolut inte får missa och som skrattar lite snällt när jag blandar ihop författarnamnen. Jag spanar in kompisen T:s läsning via hennes mamma Feelgoodbibliotekarien och jag lusläser allt som Prickiga Paula skriver och ofta också böckerna hon skriver om... Och så gläds jag över vad mycket bra böcker det finns för alla ungar att upptäcka! 

Det är verkligen en läsningens höst och den mer egna läsningen är helt spontan och impulsstyrd utan några som helst krav. Jag har till och med slutat få dåligt samvete för sådant jag inte läser ut. Om jag får någon framtida programledarroll återstår att se.

En dag på Bokmässan

I år tog mina bibliotekskollegor i Gävle och jag så att säga bokbussen till Bok- och biblioteksmässan.

Vi åkte i första hand dit för att heja fram Helgebiblioteken som årets bibliotek, den här gången blev det ingen glädjeyra för Gävleborg även om jag var glad över att ha lyckats navigera till DIK:s monter i rätt tid.

Annars var det här nog första gången sedan studietiden i Borås som jag inte hade något mer anspänningsskapande uppdrag på mässan. Här fanns inget monterpass att komma i tid till, ingen monter att sköta, inget anförande eller annat att vara nervös för. Det gjorde att jag kunde vistas mer rofyllt på denna tummelplats om än med en ganska tydlig egen plan.

Ett mål på mässgolvet var att nå Sveriges Radios monter i tid för inspelningen av Lundströms bokradio i P1 som blir bara bättre och bättre. Och det var riktigt roligt att få se Lundström & co in action i ett samtal om läsning och vad det ger och betyder på ett djupare plan än det upprepade mer nyttoninriktade.

Innan gästerna tog plats vid bordet regisserades publiken som talkör:
- Hallå Bokmässan!
- Hallå Lundström!
- Hur mår ni?
- Mycket mycket bra!

Pooneh Rohi som skrivit uppmärksammade Araben valde jag också att lyssna till i ett samtal på författarscenen. Hennes debutroman tog åtta år att färdigställa, en lång tid tänker jag att aktivt ägna åt en text. Ändå i romanen en övertygande, och sammansatt berättarröst om än i olika spår. Rohi utvecklade tankar i romanen, om viktiga saker som hur höga krav vi ställer på människor för att inkluderas i "det svenska". Mycket givande.

I tidningen VI:s monter ägde ett samtal rum mellan Yukiko Duke och Klas Östergren som jag inte ville missa. Jag läser hans senaste just nu, Twist, och är glad över den respekt de båda visade läsaren genom att inte berätta för mycket om boken. Och det är mer intressant tycker jag de övergripande samtalen om skrivande och författande än de som specifikt kretsar kring handling och innehåll.

Efter en intensiv dag på bokmässan var jag faktiskt väldigt nöjd, jag tyckte jag fick ut mycket av mitt besök på mässgolvet. I år har jag köpt ovanligt mycket böcker, lånar annars det mesta och kom hem med den här högen.

Däremot såg jag varken Guillou eller Ranelid, inte heller fick jag någon tygkasse. Det är inget jag sörjer, däremot hade jag gärna stött ihop med någon annan bokbloggare.

I efterhand har jag tagit del av Bokmässan främst genom de fylliga texterna hos Kulturkollo! En eloge till er för allt ni skrivit!