Konsten att få ett litet städskåp att rymma mycket

Hos svärföräldrarna i Västerbotten hittar jag en bok som skulle kunna dela titel med förra sommarens stora läsupplevelse Livet en bruksanvisning men det är snarare en hemkunskapsbok för vuxna eller en Livet för dummies:

Bröllopsboken - att leva tillsammans från 1977får mig att både skratta och rysa men mest att falla i något slags hänförd nostalgi. Född 1975 formades jag i den här världen, som känns så välbekant och så främmande på en och samma gång. I boken en kombination av reklam från de stora företagen och livsråd - i allt från vad som ska finnas i köksskåpen till hur det är att leva tillsammans.

Nu en nostalgititt för oss som var med (för större version av de suddiga bilderna - klicka på dem..)Och så min favorit

Man tittar upp

eller "Man looking up" - som är det rätta namnet på den man som sällat sig till de andra statyer som kantar min väg till jobbet. Han är betydligt mindre än jag. En kostymnisse på sjukhusområdet i Gävle.

Undrar vad han tittar på?

Kanske på himlen och de flyende molnen?

Den lille mannen som jag (när jag inte har semester) passerar varje dag är gjord av konstnären Sean Henry. Jag blir lockad att se fler av Henrys figurer och på hans hemsida finns ett helt gäng av dem. Dessutom ställer han ut i Stockholm på Galleri Andersson Sandström under hösten. Jag tror jag ska försöka leta mig dit. Samtidigt undrar jag varför det är intressant med dessa människoavbildade figurer? De är på ett sätt som statyer är mest, men samtidigt lite mer som du och jag. Kanske är det där lockelsen finns att någon skapat dem så lika dig och mig - människor fångade i olika situationer och känslouttryck på ett naturtroget sätt. Det finns inget förskönande i mannen med rynkan mellan ögonbrynen. Det är på något vis vanligheten skulpterad och som i denna form framträder som det mest intressanta. De små skulpturerna visar den stora vardagen. Något sådant.

Flickan på tredje raden

För en längre tid sedan såg jag några äldre filmklassiker hemma i soffan. Någon vecka före semestern botaniserade jag återigen bland klassikerna på biblioteket i jakt på filmer av och med Hasse Ekman. Det resulterade i att Flickan på tredje raden (1949) med manus, regi och medverkan av Hasse Ekman fick följa med hem.

I filmen förs berättelsen fram genom en ring - melodin "denna ringen den skall vandra..." hörs också i inledningen - som på skilda sätt kommer i kontakt med några olika människor. Det är löst sammanfogade scener som binds samman av ringen. Den påverkar många människors liv - ibland till det bättre, ibland till något annat. Kring den spinns historier om olika människor, i olika samhällsskikt med det gemensamt att de är i behov av hjälp, förändring, ett ingripande...

Även sedd med 2010-tals ögon fungerar filmen - precis som den klassiska litteraturen. Filmen är varken modern eller omodern, den känns tidlös genom de ämnen som behandlas och intressant då den ger en bild skiftande 40-tals miljöer. Filmens uppbyggnad med löst sammanhängande kapitel tilltalar mig, precis som nyare filmer enligt samma modell.

Det är intressant att ta del av kritikerrösterna som mer än antyder en motsättning mellan Ekman och Ingmar Bergman. Filmen höjs inte till skyarna men skrivs heller inte ned. Citatet från DN avslutas med orden

Det finns naturligtvis en risk för att så mycken vänlighet ska göra filmen alltför sötaktig. Men Hasse Ekman är alldeles för mycket artist för att falla för de riskerna. Han leker bort svårigheterna, han är kapriciös*, han finner på små knep för att trolla bort sin egen hjärtnupenhet.

Både snällt och kritiskt på samma gång. Filmen saknar inte substans eller djupare skikt, den är en pärla från det sena 40-talet. Vid sidan av Flicka och hyacinter (1950) tillhör Flickan på tredje raden Ekmans idag mer kända och uppskattade filmer.

*Kapriciös är ett nytt ord för mig. Det betyder nyckfull, ombytlig, egensinnig... ett ord att börja använda kanske.

För gammal för Hemingway?

Det sista jag gjorde innan jag avslutade arbetet inför sommarens semester var att plocka med mig några böcker av Hemingway från bibliotekshyllan. Varifrån denna plötsliga lust att läsa författaren kom vet jag inte, kanske var det helt enkelt bara rätt tid, just nu.

Och visst blev jag full-i-skratt när jag läste detta i DN:

Jag vet inte om jag ska se mig själv som ungdomlig eller omogen, läst Hemingway har jag hur som helst gjort den senaste veckan.

Först ut var den här

Och solen har sin gång från 1926 som var något av en genombrottsroman för författaren. De inledande orden är hämtade från Gertrude Stein och beskriver människorna i boken - "Ni tillhör alla den förlorade generationen". Berättare är amerikanen Jake som vi möter tillsammans med amerikanska och engelska vänner - först i Paris, sedan i tjurfäktningens Pamplona. Brett är kvinnan som männen samlas kring och som sätter många hjärtan i brand, däribland Jakes. Fast det var förut nu är de mer mest vänner. I 20-talets Paris levs livet på de många barerna och kaféerna, sedan byts stadsmiljön mot spansk landsbygd och en veckas lång fiesta. Jag törs inte tänka på hur mycket de dricker i romanen men nästan blir jag lullig bara av att läsa om det. Dessa "förlorade" människor är inte purunga, de är i åldern 30+. De lever ett liv där inget tycks vara av verklig betydelse, där relationer är ytliga och allt kan köpas för pengar. Eller så är det ett ställningstagande - att leva livet för njutningens skull, att låta just det vara livets mening lika väl som något annat? Jag tror inte personerna som Hemingway skildrar är förlorare i sina egna ögon. Kanske inte heller i författarens. Det är en rappt skriven text, med tossiga dialoger och ett laissez-faire sätt att leva. På något dekadent vis var det en uppfriskande, levande skildring att läsa i sommarhettan.

Näst på tur stod Farväl till vapnen (1929). Precis som författaren själv är romanens manliga huvudperson tillika berättare, Frederick, frivillig på den italienska sidan i första världskriget. Han möter den engelskan sjuksköterskan Catherine och de inleder ett kärleksförhållande.

- Var snäll mot mig, lova mig det! Säg? Lova det! Hon såg upp mot mig. För vi kommer att få ett egendomligt liv tillsammans.

Orden som uttalas av Catherine redan under deras första träffar ger en vink om hur relationen ska komma att se ut. Men trots krigstid, skador och olika sorters prövningar är de förhållandevis bekymmersfria. Och något stör jag mig på deras deras tramsiga kärleksyttringar - som står i stor kontrast till den hårda miljö som omger dem, även om de till större delen befinner sig i ett vackert Italien.

Vid sidan av kärlekshistorien skildrar romanen kriget. Författaren ger en bild av krigets galenskap, vansinne och dess godtycklighet där vem som är vän eller fiende inte är något självskrivet. Frederick som är ambulansförare befinner sig vid fronten men vad de gör där och vad som händer verkar mycket oklart - ingen tycks ha kontroll över kriget. Mitt i det overkliga och absurda görs försök att skapa en normal tillvaro med mat, dryck och umgänge. Just skildringen av det meningslösa kriget gjorde starkast intryck på mig under läsningen medan kärleksskildringen engagerade mig ganska lite.

Ännu en bok av författaren ligger här hemma, men den får vänta lite. Är lite ungdomligt mätt just nu på Hemingway.

Trondheims Kunstmuseum - Anne Karin Furunes

Under resan till Trondheim besöktes konstmuseet som har en fin samling norsk konst. Till min förvåning och nästan förfäran inser jag hur lite bekant jag är med grannlandets konstnärer, jämfört med litteraturen. De flesta verken tror jag är från 1900-talets början men här finns även några äldre och yngre, samtidskonst. Det ger en god inblick i norsk konst vid sidan av Munch m fl stora namn.

En specialutställning pågår under mitt besök där med verk av norska Anne-Karin Furunes. Det tar ett tag innan jag fattar vad det är jag tittar på. Det är tänker jag först fotografier uppblåsta på jättedukar som sedan perforerats. Men genom förflyttningar framåt och bakåt i rummet inses att det är dukar i kanvas som, i de flesta fall, målats svarta med akryl och därefter perforerats med fotografier som förlaga. Det är alltså perforeringen, de olika stora hålen, som återskapar fotot. Tekniken är så häftig!

Först måste jag smälta det. Tänk att man kan göra så! Sedan tänker jag mer på bilderna - det är (enbart?) fotografier av kvinnor - där bilderna hämtats från rasbiologiska institutet i Uppsala. Det är alltså de av samhället utstötta som representeras. De som skulle stympas för att inte utgöra ett hot mot det "rena". Det blir starkt att ha dessa ögon blickande mot sig. Andra verk är idag unga kvinnor avbildade, förklaras det för att leda tanken till bilder av misstänkta brottslingar. Bilderna är tagna rakt fram ifrån och från sidan.

Utställningens titel är "Dialogue with light" vilket kan tolkas på flera sätt - direkt genom att verken i sig spelar med ljuset men tänker jag också ljuset som något slags synliggörandets sanna låga. Furunes bilder lyfter fram de utsatta, ger dem en plats där de syns - där vi tvingas att se. Och väljer att se.

Nu ånyo paus.

En resa: 2 Trondheim utforskas

Johannes Krilon, Eyvind Johnsons hjälte, strider för det rättas seger. Han har vänner i det ockuperade Norge och är en stor beundrare av de norska motståndsmännen. För att få en bild av vad som verkligen försiggår på den andra sidan gränsen vandrar han den långa vägen till Trondheim.

Klockan fem på eftermiddagen satt Krilon i ett litet lågt, vitt hus nere vid Dronningens gate och talade med sin gamla vän Sverre. (ur: Krilons resa)

Även detta läser jag efter det att resan till Trondheim bokats. Återigen - ett möte mellan dikt och verklighet. Det vita huset finner jag inte men gatan
den finns förstås...

Vi stannar ett par dagar i den lilla stora staden som jag kommer att tycka väldigt mycket om. Den ligger fint vid vattnet och har många äldre byggnader bevarade. I de gamla fiskargårdarna finns butiker och restauranger. Vi äter lunch på ett ställe som också är antikvariat. Mycket sympatiskt.

Nidarosdomen har jag länge velat besöka. Den är mäktig och ståtlig, rikt utsmyckad men inte prålig. Det tar ett tag att vänja ögonen inuti för det är en ganska mörk dom - här finns ett fint lite annorlunda utformat altare och vackra målade glasfönster.

Vi besöker en del butiker bland annat några bokaffärer som faktiskt är just BOKaffärer. Det finaste inköpet hittar jag i lyrikk-hyllan nämligen - Lille Søsters senaste diktsamling äntligen i min hand!

Vädret är inte så tropiskt som hemma i Gävle så vi drar till Pirbadet, ett stort inomhusbad, vilket resten av Trondheim också verkar ha gjort. Men i motionsbassängen, som till min förvåning har salt vatten, är det lugnt och bland stojande barn går det att hitta en fredad vrå även i "relaxbadet". Återigen - utsikten härifrån är fantastisk - de omgivande bergen, fjorden och Munkholmen bidrar till att min rofyllda stämning bevaras.

Semestern har bara börjat och jag är en resa och en trilogi rikare.

En resa: 1 på tur i Åre

Herr Arpius, i Krilontrilogin, är handelsresande i tyger. Ofta befinner han sig i de norra delarna av landet. Han flirtar med Stella på hotellet i Östersund och dricker alldeles för mycket. Men scenen här nedanför utspelas i Åre:

De satt i Hotell Fjällgårdens långa, luftiga, naturträbrunsbetsade matsal, och musiken spelade i ett hörn och brasan sprakade i den stora, öppna spisen på innerväggen och kastade vissa egendomliga reflexer över ansiktena (...)

Några dagar innan jag läste detta hade min kärlek och jag bokat rum just här - på Fjällgården som i år firar 100 år. Det blir ett för mig hisnande möte mellan liv och litteratur. Tyvärr brann hotellet på 50-talet men jag vill gärna föreställa mig att matsalen Arpius sitter i åtminstone lite påminner om dagens:Stället var något mellan turisthotell och vilohem - det berodde på gästerna för tillfället - och just nu var det turisthotell för henne och vilohem för honom. De hörde skrik utanför, det var från turister och inte från vilare. Långa yl från slalombacken ovanför hotellet och kortare, gällare, gladare skrik från övning-, det vill säga trill- och fallikullbacken nedanför fönstren. (ur: Grupp Krilon)

Vi både vilar och turistar - men eftersom det är sommar blir det vandring istället för skidåkning. Vi vandrar mot Åreskutans topp

i vackert men inte alltför varmt väder. Det är mitt första möte med något slags fjällmiljö och det är precis så vilsamt och samtidigt energigivande som jag föreställt mig det. Utsikten är så vackeratt den nästan tar andan ur mig. Och ni må tro jag är stolt över mig själv när jag väl tagit mig upp på kalfjället - hela vägen till toppen!

Efteråt väntar välförtjänt vila på hotellet som även det har vacker utsikt. Här finns flera mysiga sittplatser att välja mellan, vi sätter oss högt upp i huset en bit från ett födelsedagsfirande sällskap. Här inbjuds verkligen till rekreation och det är vad jag kommer att förknippa både Åre by och skuta med. Det är lätt att försvinna i tankarna eller bara meditera över naturens storslagna skönhet, ovetandes om att kärleken håller i kameran.

Ett mästerverk i tre delar

I ransoneringens tid skrev Eyvind Johnson sin trilogi med fastighetsmäklaren Johannes Krilon i centrum - Grupp Krilon (1941), Krilons resa (1942) och Krilon själv (1943). Och det är lika bra jag säger det med en gång: Det här är litteratur när den är som störst, bäst och vackrast.

Johnson skriver de tre böckerna mitt under kriget, inte med det i backspegeln, vilket är fascinerande på flera sätt. Att skriva det han gör vittnar om ett stort mod och en stor förtrogenhet med vad som faktiskt hände under dessa år. Det är en direktrapport från en svår tid och det är starkt att ta del av händelserna i Sverige och i Europa. Nästan som i presens.

När den första delen börjar har vännerna Krilon, Hovall, Minning, Arpius, Odenarp, Frid och Segel träffats varje söndag i tio år för att samtala. De ägnar sig åt det goda samtalet. Mellan träffarna lever männen ganska skilda liv med egna glädje- och sorgeämnen. Under berättelsens gång kommer dessa herrar att bli mina vänner. Jag våndas med dem, lever mig in i dem och refererar titt som tätt till min käre make om vad de har för sig.

Parallellt med kriget som pågår, där ockupationen av Norge har en central betydelse, förändras klimatet i Stockholm vilket direkt påverkar de sju männen. Den mystiske Gideon Staph hotar, tillsammans med sitt svavelosande anhang (vilket för tanken till Mästaren och Margarita), de krilonska vännerna. Staph vill ta över männens olika företag och binder dem genom tvingande kontrakt, och när det inte hjälper tar de till hot som går ut över männens familjer på olika vis.

Historien som berättas växlar mellan det personliga planet där de samtalande männen var och en visas för läsaren och det symboliska, allegoriska planet där männen liksom Norge intas av en främmande makt. Samtidigt är det en ytterst levandegjord skildring av Stockholm så som det såg ut på 40-talet. En obetalbar scen spelas upp i samband med en vernissage - här promenerar hela kultureliten förbi; prins Eugen, Harry Martinson, Cora Sandel, Barbro Alving (som ska rapportera därifrån) för att nämna några. Alla skulle kanske inte känna sig helt bekväma där men här finns kollegor och kanske vänner till Johnson.

Romanerna har en genomtänkt komposition där berättelsens trådar tvinnas samman på ett ibland överraskande vis och där saker som antyds tidigt först senare får sin förklaring. Jag sträckläser romanerna under ett par veckor - helt fast i denna värld för jag vill vara tillsammans med de kämpande männen som tecknas så fint. Krilon är en hjälte men ingen perfekt sådan, kanske är det vad som gör honom så sympatisk? Det händer över huvudtaget mycket i berättelsen, på alla dess plan, där ibland den tänkte författaren griper in och förklarar sig.

Kanske är romanverket framför allt en hyllning till friheten och det fria ordet på olika nivåer. Det är även en roman om godheten - om att eftersträva det rätta i alla situationer. I romanen diskuteras konsten som en kanal för att ge uttryck åt det som är svårt att tala om - på samma sätt gestaltar romanen det svårast upplevda i en tid där det kunde vara farligt att sätta ord på skeendena. Det görs genom allegorins form och genom drömmens glidande värld.

Länge har jag väntat med att läsa Krilontrilogin och nu är jag så lycklig över att ha varit där i Krilons värld. Det är en läsning jag i tanken inte kommer att bli klar med på länge än och som inte egentligen på något sätt kan göras rättvisa i ett blogginlägg. Romanerna är större än jag kunnat ana och jag lyfter med dem. Jag älskar det! I love it! Je l'aime! Jeg elsker det!