Livet en bruksanvisning - La vie mode d'emploi

Min semester börjar och slutar i Paris. Georges Perecs roman Livet en bruksanvisning (1978) som utspelar sig i staden sluter cirkeln. Det här är en bok jag haft i åtanke under många år och även lånat hem från biblioteket vid ett par tillfällen, fast först nu läser jag den alltså. Men det är när jag slutar fundera på VAD jag läser som läsningen börjar fungera. Det är en bok att förundras över - genom att öppna sig för dess märkliga infall öppnar sig också texten för mig. Jag läser på tåg, på bussar och boken letar sig in i mina drömmar om natten. Georges Perec (1936-1982) var alltså en fransk författare som gärna experimenterade med litterära stilar. Enligt NE.se var han en stilistisk tekniker, som lekte med strukturer och former - vilket verkligen bekräftas av boken jag läst, som också anses vara en sammanfattning av författarens experimentrande.

Skådeplatsen i Livet en bruksanvisning är 11 rue Simon-Crubbelier, där står ett hus med 8 våningar samt källare och drygt 30 lägenheter, dessutom finns vestibuler och förråd, köksingångar och en hiss som ofta står stilla. I varje hörn av huset finns en historia som måste berättas. I lägenheterna bor människor, finns tavlor, ligger böcker uppslagna alla med egna berättelser. Det är den 23 juni 1975 men berättelserna sträcker sig långt utanför detta datum och detta hus.

Pussel läggs med besatthet och författaren reflekterar över pusslets egenskaper - där flera delar bildar en helhet snillrikt komponerad. Som för att göra mig uppmärksam på att varje liten del skriven i boken är delar av en helhet som anas först när pusslet är lagt eller boken läst. Jag njuter dock storligt av de små bitarna, av infall, klurigheter, av de olika deckarhistorier som har en tendens att dyka upp. Även saker kan berätta en historia eller ge en bild av en människa och med en katalogartad stil räknar Perec t ex upp innehållet husets källarförråd. Författaren vet allt om huset och dess invånare. Om deras tankar, historia, funderingar. Människors vägar korsar varandra, möten uppstår. Det är ett myller som jag trivs i men eftersom jag inte är som romanens Léon Marcia

Ju mer han lärde sig desto mer ville han veta. Hans läslust kände knappast några gränser och likadant var det med hans minne. Han behövde bara läsa något en gång för att sedan alltid komma ihåg det och han slukade lika snabbt, lika glupskt och lika intelligent läroböcker i grekisk grammatik, böcker om Polens historia, episka diktcykler i tjugofem sånger, handböcker i fäktning eller fruktodling, populärromaner och stora uppslagsverk med, det ska erkännas, en viss förkärlek för de senare.

är det tur att här finns ett register över personer, platser etc.

Huset i sig är en helhet som rymmer mågna olika bitar. Varje bit som berättas fångar mig på något sätt, får mig att fundera, skratta eller bara ivrigt läsa vidare som vore det en thriller. Jag vet inte om jag förstår eller förmår se allt Perec lägger framför mig - och det gör ingenting! Det här är en läsupplevelse utöver det vanliga, svår att beskriva. Det är en roman som i sin form och stil och kanske t o m innehåll skiljer sig från de allra flesta andra.