fredag 31 juli 2009

Kammarmusikfestivalen i Sandviken

kammarmusik, ursprungligen musik att utföras i en "kammare", vanligen en furstes, i motsats till musik för kyrkan och teatern. Benämningen uppkom kring år 1600, men avser fr.o.m. 1800-talet främst sådan musik som spelas eller sjungs av ett fåtal musiker, vanligen 2-8, med var sin självständiga stämma. (NE.se)

För 24:e året i rad arrangeras kammarmusikfestivalen i Sandviken med Tobias Carron och Mats Widlund som konstnärliga ledare. Under många år har jag läst om festivalen och tänkt att åh, där borde jag vara, men inte förrän ikväll blev det verklighet. Vi bänkar oss i f d Baptistkyrkan, som genom att vara ganska liten lyckas behålla något av den intima kammarkänslan, för att ta del av vad som visar sig vara en helt fantastisk konsert.

Kvällen inleds av den framstående och efterfrågade pianisten Vladimir Ovchinnikov. Han bjuder oss på Chopin, först Två nocturner op 27, sedan Ballad i F-moll op 52. Chopins nocturner är jag förtjust i och hör då och då på skiva här hemma men nu ikväll får de färg och ljuden från min cd känns plötsligt så bleka och intetsägande. Det är ju så här Chopin låter!

En trio, bestående av Mats Widlund (piano), Per Enoksson (violin) och Hermann Stefánsson (klarinett) tar sedan vid. Konserter är perfekta tillfällen för att ta del av något obekant och olyssnat, så blir det i det här fallet för Bela Bartók, som står bakom stycket som spelas, har jag hört väldigt lite av. Nu är inte Kontraster som det heter riktigt i min smak. Klarinettens ibland skärande ljud är inte behagliga för mig och jag hittar till en början inget tema att hålla mig fast vid. Detta är musik jag måste lära mig något om för att uppskatta, tror jag.

Ett stycke av Johannes Brahms, Pianotrio nr 2 C-dur, op 87 avslutar kvällen. Stycket framförs av Arctia Pianotrion bestående av Anders Nilsson (violin), Johannes Rostamo (cello) och Tiina Karakorpi (piano). Enligt programbladet, som ingående beskriver de olika kompositioner som framförs under festivalen, är detta ett av Brahms mest varierande verk och det känns - det är kraftfullt, vackert, följsamt. Musikernas namn ska jag lägga på minnet för jag hoppas få höra mer av dem. Pianisten skulle jag gärna se som solist för hennes kroppsliga utspel är fantastiskt att följa och sällan har jag sett någon så glad ut vid pianot. För mig blir det här kvällens höjdpunkt - det är helt enkelt trollbindande!

Tack.

onsdag 29 juli 2009

Hermia besöker Shakespeare and Company 090718

Det är lätt att bli hänförd av en plats som bokhandeln Shakespeare and Company på 37 Rue de la Bûcherie i Paris. Det är ett ställe som andas litteratur och historia - många olika kulturpersonligheter har sökt sig hit sedan 1951 då bokhandeln öppnade. Grundaren George Whitman verkar enligt samma intentioner som Sylvia Beach, som tidigare drev en bokhandel med samma namn men som förstördes och stängdes under andra världskriget. Bokhandeln var och är idag en levande mötesplats för författare och deras publik och under året arrangeras kurser och författarträffar. Bokhandeln är fylld av gamla och nya böcker, de vindlar sig högt upp längs väggarna. Det är lite trångt mellan hyllorna. Här och där sitter människor och bläddrar i böcker, läser en bit. Många går precis som jag med kameran i handen, lite inkräktande på friden. För där finns något slags frid trots myllret av människor.
Jag går förbi pianot och uppför den snirkliga trappan. På övervåningen finns en boksamling som inte är till salu men som man uppmuntras att läsa i på plats. För den som behöver arbeta lite mer ostört finns ett litet krypin att skriva i, försett med en skrivmaskin. Ett par bäddar, som många stora författare sägs ha vilat huvudet på, står i ett av rummen. De lånas visst ut även idag till människor som tillfälligt behöver slå sig till ro en stund. Bokhandeln är uppenbart ett populärt turistmål där den ligger nära Seine, med utsikt mot Notre Dame. Men på något sätt har ändå vad jag uppfattar som en slags ursprunglig charm bevarats. Det är lite så där nonchalant bohemiskt, välkomnande alla världens bokälskare.

måndag 27 juli 2009

Korta minnesanteckningar - några böcker lästa i juli

Middlesex av Jeffrey Eugenides hade jag länge varit intresserad av och den gjorde på inget sätt mig besviken. Det är en stor roman som rymmer en släktkrönika, en skildring av en tidsepok och framförallt en berättelse om berättarjaget Calliope. Calliope är flickan som inte passar in, vars kropp inte vet några proportioner. Av en slump uppdagas att hon är hermafrodit, att hennes könsorgan är en outvecklad mans. Som vuxen ser Calliope/Cal tillbaka på det som lett fram till denna upptäckt. Han spårar sin släkts historia och berättar om farföräldrarnas flykt från Grekland till etablerandet av ett nytt liv i USA. Farföräldrarna som bär på den största hemligheten - att de är syskon. En storslagen roman genialt berättad. Fantastisk läsning!

En liten historia av Eva Adolfsson släpptes strax innan Författarcentrums författardag i januari. Eva Adolfsson hade precis läst recensenternas omdöme och fullkomligt lyste på scenen för kritiken var minst sagt god. När jag läser romanen förstår jag varför. Den rymmer på knappa 200 sidor allt som hör kärleken till (förälskelse, otrohet, sorg...). Det är befriande att läsa om kärlek mellan vuxna människor - och om att deras förälskelse är ungdomligt darrig. Boken kommer jag att återkomma till för att skriva ned några citat jag glömde att anteckna när jag hade den hemlånad.

TILLÄGG (090728): Läs gärna Lena Kjersén Edmans fina beskrivning av En liten historia i kommentaren här nedanför! Inte heller jag är färdig med romanen, det finns mycket klokhet i den att återvända till. En skön sak med romanen tyckte jag är att där inte finns något recept på lycklig kärlek. I berättelsen skildras hur livet råkar gestalta sig, skildras livet i ynklighet och storhet det är oerhört nära och sant skrivet. Det är inte många böcker som kommer så nära mig som Adolfssons roman gör - kärleken, längtan efter den, suget efter den känns igen även om kvinnans liv i övrigt är långt från mitt. Minns några ord ur romanen - kvinnan/berättarjaget ligger i sängen i ett rum bredvid mannen som ska komma att bli hennes älskare. De övernattar efter konferens där de träffats första gången. Blickar har växlats men som kvinnan tänker så kan man ju aldrig veta. Aldrig vara riktigt säker på att den andra verkligen uppfattat signalerna, att intresset är ömsesidigt. Så hör hon hans steg i korridoren. Det känns, skriver hon, som en "jubelkör". En vacker beskrivning av en darrande förälskelse som blir bejakad.

Marie Darrieussecq skildrar i starka Tom är död en kvinnas känslor 10 år efter att hennes son förolyckades. Darrieussecq brottas med ett tungt ämne och leder mig rätt in i kvinnans sorg.

Kärlekens raseri - Enduring Love

Ibland är det trevligt att bli läsöverraskad på det sätt som jag blev av Ian McEwans roman Kärlekens raseri. Boken är mycket lånad, därför är baksidestexten sliten. Jag ser bara att läsa det jag redan känner till om den, alltså:

Under en utflykt blir bokens berättare och huvudperson, Joe, tillsammans med sin sambo Clarissa vittne till hur en ballong uppenbarar sig, i ballongens korg finns en ensam pojke. Tillsammans med några andra män som befinner sig i närheten försöker Joe ta ned ballongen på marken.

Detta är början till en katastrof som jag tror, beroende på bokens inledande frågeställningar, ska handla om Joes moraliska funderingar - om hans förtvivlan över att inte ha lyckats stoppa ballongen, över att vara den som kanske först släppte greppet. Men historien tar en annan vändning vilket jag inte lyckas tyda av bokens baksida. Händelsen med ballongen, som leder till att en av de hjälpande männen mister livet, väcker andra tankar och känslor. Utlöser oväntade reaktioner. En av männen närmar sig Joe, blir närgången, privat och säger sig älska honom. Händelserna eskalerar - och i min hand har jag en thrillerliknande historia om besatthet som är svår att lägga ifrån sig.

Det är en både historia bra berättad både till innehåll och stil. Joes jagberättelse ger ibland utrymme för andra personer i boken, för att läsaren ska förstå även dem. På ett ganska subtilt sätt får McEwan mig som läsare att tvivla på huvudpersonens egen berättelse. Författaren är tematiskt varierande och väcker på ett bra sätt frågor kring livet. Frågor eller dilemman som jag som läsare funderar över tillsammans med bokens olika personer. Under läsningen av Kärlekens raseri tänker jag på Paul Auster. Kanske mest för att huvudpersonerna uppvisar vissa likheter med de jag träffade i Orakelnatten - jag tror de skulle ha något att säga varandra.

Precis som Försoning är boken filmatiserad.

fredag 24 juli 2009

Jorden runt på 8 böcker - Asien

Det är skönt att under semesterveckorna vila ögonen från datorns ljus. Men ett tillfälligt brott i Hermias sommarlov blev det visst ändå. Resan till Asien, via litteraturen, har jag inte glömt men inte heller riktigt engagerat mig i. Norwegian Wood finns här hemma, Bittert arv läste jag förra sommaren. För ett par veckor sedan läste jag Arawind Adigas Den vita tigern, en mörk cynisk berättelse som kanske ger en mer sann bild av Indien än vad många av de mer blommiga berättelserna gör. Det finns inget frodande i Adigas roman, vilket på inget sätt gör den mindre intressant än de andra. Tvärtom var det en läsning jag uppskattade mycket. Hemma finns också Rohinton Mistrys En ömtålig balans som också den utspelar sig i Indien. Den drar jag mig något för att börja läsa - dels för att En familjeangelägenhet var så väldigt bra och dels för att den innehåller så många sidor. En inbunden tegelsten som jag inte riktigt orkar släpa runt på i sommarvärmen. Att nästa stopp blir Oceanien har jag visst missat, har laddat för Latinamerika istället. Eftersom jag å det längsta vill undvika ett besök på biblioteket (=arbetet) under de här veckorna för att låna fler böcker kanske jag gör rutten lite annorlunda. Jag konstaterar nu mest lojt att läsro verkligen har infunnit sig.

En kvinna - Une femme

Under semesterns första dagar besöks bland annat Musée Rodin i Paris. Muséet består av en park där flera av Auguste Rodins skulpturer finns uppställda – däribland den kanske mest kända Le Penseur, Tänkaren. I muséet finns förutom verk av Rodin och verk ur hans egen samling, ett antal skulpturer av Camille Claudel. Camille Claudel (1864-1943), som kanske oftast beskrivs som författaren Paul Claudels syster samt Auguste Rodins elev och älskarinna.

Camille Claudel var betydligt yngre än Rodin när hon började sin konstnärliga bana och var som barn besatt av att forma i lera. Och tidigt formas hennes stil. I Paris får hon sedan möjlighet att utveckla sitt skapande, bland annat hos Rodin men hon inspireras också av andra källor – som t ex Hokusai. Camille Claudel väljer konsten framför allt. Hon är inte intresserad av att passa in i sin tids salonger och kotterier. Hon går sin egen väg. Precis som många kvinnor före och efter henne får hon lida för sitt kall att skapa. Hon får kämpa för att bli tagen på allvar som kvinnlig konstnär, får kämpa för att göra sig fri från omgivningens jämförelser mellan henne och mästaren, Rodin. Att se hennes skulpturer i det ganska lilla rummet på Musée Rodin gör ett starkt intryck på mig. De är i sin stelhet så levande, så känslosamma, en del rent av sensuella. Det är med kärlek avbildade personer. På bilden La Valse.

Väl hemma läser jag Anne Delbées roman En kvinna (Une femme) som handlar om konstnären. Delbée ger en stark bild av Camille Claudel. Hennes uppväxtår skildras, uppbrottet från modern som inte godtar att Camille Claudel väljer konstnärslivet och därefter de skapande åren. Boken är intressant just för att konsnärskapet intresserar mig. Som roman sedd är den lite mer vag. Bitvis ges ett inträngande porträtt av Camille Claudel men ofta staplas händelser och möten med människor på varandra, ett djup saknas. Som mest tas svängarna ut i de mer intima mötena med Rodin samt i samband med att Camille Claudels sista halva av livet skildras. Kanske är det dilemmat med att i romanform skildra en verklig person, en vilja till någon slags objektivitet anas – därför sker inte gestaltningen inifrån och ut. De sista 30 svindlande åren av sitt liv vistas Camille Claudel instängd på sinnessjukhus. En begåvad, hängiven konstnär inspärrad utan kontakt med omvärlden. Avsnittet i En kvinna som leder fram till inspärrningen lyser i all sin förvirring. Autentiska (?) brev skrivna av konstnären från sinnessjukhuset finns mellan kapitlen i texten och ger också en dubbel bild av henne. Hon längtar ut, till friheten – även om den frihet hon lyckades nå som konstnär inte heller var tillräcklig. Camille Claudels konst fick i flera fall något slags erkännande av kritik och publik – Camille Claudel som person fick det inte. Hon var och förblev i andras ögon "en kvinna", i sina egna var hon dock konstnär.

Vid sidan av min läsning av Delbées porträtt finns en liten bok jag köpte på en av Paris alla boklådor; À la recherche de Camille Claudel som är skriven av Janet Freysoldt. Och tänk att min skolfranska räcker för att ta mig runt i Claudels fotspår och få en ytterligare fördjupad bild av den fascinerande konstnären.

Sommarlov, semester och bläddrande i konstböcker forsätter nu...

Bild från en bokhandel

Shakespeare and Company, Paris. 090718