Kammarmusikfestivalen i Sandviken

kammarmusik, ursprungligen musik att utföras i en "kammare", vanligen en furstes, i motsats till musik för kyrkan och teatern. Benämningen uppkom kring år 1600, men avser fr.o.m. 1800-talet främst sådan musik som spelas eller sjungs av ett fåtal musiker, vanligen 2-8, med var sin självständiga stämma. (NE.se)

För 24:e året i rad arrangeras kammarmusikfestivalen i Sandviken med Tobias Carron och Mats Widlund som konstnärliga ledare. Under många år har jag läst om festivalen och tänkt att åh, där borde jag vara, men inte förrän ikväll blev det verklighet. Vi bänkar oss i f d Baptistkyrkan, som genom att vara ganska liten lyckas behålla något av den intima kammarkänslan, för att ta del av vad som visar sig vara en helt fantastisk konsert.

Kvällen inleds av den framstående och efterfrågade pianisten Vladimir Ovchinnikov. Han bjuder oss på Chopin, först Två nocturner op 27, sedan Ballad i F-moll op 52. Chopins nocturner är jag förtjust i och hör då och då på skiva här hemma men nu ikväll får de färg och ljuden från min cd känns plötsligt så bleka och intetsägande. Det är ju så här Chopin låter!

En trio, bestående av Mats Widlund (piano), Per Enoksson (violin) och Hermann Stefánsson (klarinett) tar sedan vid. Konserter är perfekta tillfällen för att ta del av något obekant och olyssnat, så blir det i det här fallet för Bela Bartók, som står bakom stycket som spelas, har jag hört väldigt lite av. Nu är inte Kontraster som det heter riktigt i min smak. Klarinettens ibland skärande ljud är inte behagliga för mig och jag hittar till en början inget tema att hålla mig fast vid. Detta är musik jag måste lära mig något om för att uppskatta, tror jag.

Ett stycke av Johannes Brahms, Pianotrio nr 2 C-dur, op 87 avslutar kvällen. Stycket framförs av Arctia Pianotrion bestående av Anders Nilsson (violin), Johannes Rostamo (cello) och Tiina Karakorpi (piano). Enligt programbladet, som ingående beskriver de olika kompositioner som framförs under festivalen, är detta ett av Brahms mest varierande verk och det känns - det är kraftfullt, vackert, följsamt. Musikernas namn ska jag lägga på minnet för jag hoppas få höra mer av dem. Pianisten skulle jag gärna se som solist för hennes kroppsliga utspel är fantastiskt att följa och sällan har jag sett någon så glad ut vid pianot. För mig blir det här kvällens höjdpunkt - det är helt enkelt trollbindande!

Tack.