onsdag 31 mars 2010

Glad påsk och sköna lässtunder

önskar Hermia och boktuppen
På skrivbordet hemma ligger Miramar av Naguib Mahfouz, läst efter tips från Johannes (Tack!) i samband med att jag läste Alexandriakvartetten, i väntan på att bli omskriven här. Där borta väntar Amsterdam på att bli upptäckt. I väskan packas norska toppromanen Vänta, blinka av Gunnhild Øyehaug och kanske något mer, för säkerhets skull.

lördag 27 mars 2010

"Kom ta min hand" med Folkteatern

Det är nåt speciellt med den här dan. Det känns som hjärtat svävade i bröstet, som om jag gick på luft av idel glädje.

Tre timmars intensiv njutning har jag upplevt ikväll. Fast vad är det egentligen jag varit med om?

Folkteatern i Gävle har tillsammans med koreografen Birgitta Egerbladh skapat ett rikt ensemblespel i två akter där Shakespeare står för texten. Men det är inte en pjäs jag ser. Det är ett collage av rörelser, som varit utgångspunkten och av textavsnitt och musik.
Shakespeare belyser många olika delar av mänskligheten vilket här blir ytterst framträdande - det handlar om kärlek och sprudlande glädje, om sorg och livets ändlighet. Allt gestaltat av de nio skådespelarna som använder varje liten kroppsdel för att förmedla karaktärer och känslor.

Jag tror det är första gången jag ser en teaterföreställning som inte bottnar i en redan skriven pjäs. Detta har just de här skådespelarna arbetat fram. Det här är en urföreställning. Och en alldeles fantastisk sådan med en sprittande spelglädje. Jag ser med stort leende och varmt hjärta framförandet av dessa kärlekskranka figurer,
jag njuter av Shakespeares ord i 50-tals miljö, flinar åt scenen ur En midsommarnattsdröm som skulle lämpa sig väl i en dörrspringande fars och häpnar över hur de lyckas med det mest oväntade
och vill ha mer mer mer. Det är en magisk lekfull föreställning och en vacker gåva till åskådaren. Tack!

Förresten - scenen! I ett område på Brynäs händer kulturella saker i det som tidigare var gasklockor, där just gas förvarades. Vackra byggnader ritade av Ferdinand Boberg. Miljön i sig bidrar starkt till det som utspelas och utnyttjas oftast väldigt elegant. Denna gång används, liksom vid tidigare uppsättningar, en vridläktare. Vi rör oss runt i den runda byggnaden, i rätt riktning mot de uppbyggda mindre scenerna. Mycket effektfullt.

Bilderna är med stor kärlek lånade från Folkteaterns hemsida.

Utrensning - Puhdistus

Ingel igen. Ständigt denna Ingel. Ingel hade alltid fått allt och skulle alltid få allt för Gud upphörde inte att håna Aliide.

Romanen jag nyss läst ut måste vara vårens, årets, tidens stora läsmåste. Den bryter sig in i varje varje por, kräver med sina starka sammantvinnade berättelser total uppmärksamhet. Och jag ger den det.

Skildringen rör sig fram och tillbaka mellan tiden efter andra världskriget i ett ockuperat Estland och tiden strax efter murens fall i både Ryssland och Estland. En av de händelser som utspelar sig handlar om den unga Aliide som förälskar sig i sin syster Ingels man Hans. Hans hålls gömd i systrarnas föräldrahem, sovjetfientlig som han är. Aliide genomför av längtan till Hans och av förgörande svartsjuka det yttersta sveket. Zara lever i 90-talet under total kroppslig och sexuell kontroll som prostituerad. Hon flyr och söker sig till Aliides hus, ovetande om att Aliide finns där. Det förflutna kommer långsamt tillbaka - skulden gör sig påmind.
Sofi Oksanens roman Utrensning är en berättartekniskt skickligt förmedlad historia som skriver in sig i en tradition av starka romaner. Perspektiven är flera och vida - berättelsen är både ett familjedrama med personporträtt som tränger in under huden och berättelsen om ett sårat land och den grymhet dess människor utsätts för. Men där också det förtryck Zara utsätts för blir en spegling av landets. Allt hänger samman. Stundtals gör texten ont att läsa, det var länge sedan jag läste något så starkt berörande.

Romanen är redan belönad med fina priser, om den också får Nordiska Rådets pris till veckan blir intressant att se. Av de nominerade böckerna har jag bara läst den här, men jag hoppas ändå på den.

Om Baby Jane tyckte jag också.

torsdag 25 mars 2010

Om så hela världen rasar

Flera tips fick jag efter min fråga om Amsterdam (stort tack!), av de litterära var det främst en bok som jag fastnade för - särskilt efter de engagerade kommentarerna av Jenny och Vixxtoria vilka gjorde boken svår att stå emot. Och varför göra det. Stå emot.

I romanen är dock inte Amsterdam skådeplatsen utan det är en mindre holländsk kuststad. Där lär läsaren känna pojken Alexander, enda barnet till ett par religiösa men till sättet inte särskilt gudfruktiga föräldrar. Under ett väckelsemöte blir Alexander vittne till ett mord på en poliskonstapel. Han blir liksom besatt av att ta reda på vem mördaren är - rädd också för att stå näst på tur. Vi följer Alexander genom livet - till universitetet, mötet med kvinnor etc. Minnet av mördaren vilar som en mörk skugga över honom och nog närmar den sig.


Romanen är en riktig bladvändare och en levande välberättad historia som attraherar flera smaker; den är en uppväxtskildring, den ger en bild av Holland efter andra världskriget, det är en historia där den klassiska musiken spelar en stor roll, det är en berättelse om den första kärlekens trevande steg och dessutom en deckarhistoria. Detta hade förstås kunnat bli alldeles överlastat och svårt att få ihop med Maarten 't Hart för med säker hand sin berättelse framåt. Om så hela världen rasar rekommenderas varmt.

På omslaget förresten en målning av van Gogh, en konstnär som jag definitivt kommer att se mer av under påskresan.

tisdag 23 mars 2010

Älvdrottningen

"Hallåååååå, finns det blomsterfontäner här, och
promenadstigar, kantade med kottar? Och skönt
nersuttna läs-stolar, mosslika filtar - "

Jag är helt och fullt fast och förälskad i Eva-Stina Byggmästars poetiska universum. Här vill jag bosätta mig, låta dikterna flöda över och in i mitt eget liv. Nu ser jag framför mig gröna klänningar i slöjliknande former. Gåtfullt, magiskt och ja, romantiskt. Drottninglikt, men långt ifrån kungahusen. Jag stannar här ett tag bland besvarade blomsterböner.

"Du kan inte sluta att tänka på örtböcker
och solsken, va?! Tänka på små pärlor
men av dagg, av dagg,

av dagg... gör man
ett litet krypin,
ett riktigt kärleksnäste."

Under våren kommer en ny samling; Vagga liten vagabond. Jubla!

"(GALANTERI)

allt du. du vill ha, kan jag ge dig!
är det. trollslända.
över dina, blomsteröar så tro. mig då -
vänslas med mig (så som du brukar)
som bara du kan. gör det, strax!"

söndag 21 mars 2010

'Det blev lite bättre det där, va?'

Ulf Lindes fina biografi Från kart till fallfrukt kommer jag att läsa om från pärm till pärm. Nu dyker jag in i den för att fånga upp lite av det han skriver om Evert Lundqvist, vars verk jag såg i Stockholm för några veckor sedan. Det här utspelar sig på Moderna museet, som även nu visar hans konst, året är 1974:

Medan vi hängde utställningen kom han varje morgon med fickorna fulla av färgtuber. Med fingrarna som penslar blandade han ihop en liten lasyr och gick fram till en målning, redan färdig och såld, men som han ansåg inte vara riktigt bra. Färgen gneds först in med pekfingret, sedan med en trasa, så tittade han och myste: 'Det blev lite bättre det där, va?'

Som kulturkonsument är det häftigt att, via Linde, få föreställa sig den här närkampen med materialet och lusten till färgen och viljan eller kanske besattheten av att göra det mest perfekta.

(Ofta längtar jag tillbaka till det hämningslösa färgskapandet i barndomen, det som fanns innan betygen började sättas. När papper fylldes med färg av ren glädje utan oro för andras dömande blickar. Dit försöker jag hitta tillbaka.)

Firande

Nu firas Norouz/Newroz världen över. Det nya årets ankomst. Och vårens ankomst, fast idag faller snön igen över taken. Och så firas Världspoesidagen - på mitt bibliotek tog vi dock ut de poetiska svängarna en vecka i förtid. Så idag ströbläddras det mest i världslyriken, Hafiz och Rumi och andra. Men jag fastnar för något mer nära, som Bernur väckt liv i under veckan. Elmer Diktonius.

"Våren är glimmerdropp
på enbusk.
Snöflingslik snösparvsflocks
gnisselvissel
är våren.
Våren är bäckbubbel,
våta tuvor.
Här gol tuppen, hönan
kacklar där.
Våren är skär rodnad
på naturens aningskind."

Kom igen nu våren! Kom igen!

lördag 20 mars 2010

Till sista andetaget

Jag minns att jag gillade Anne Swärds debutroman Polarsommar men inte varför eller vad den handlade om, vilket inte är konstigt för mig. Nu har jag läst den nya Till sista andetaget. Jag vet att det är en bra roman, den är välskriven och har en intressant gripande historia. I centrum står Lo och Lukas, två barn som sedan blir ungdomar.

Dessa människor möts i en by i 70-talets Sverige, men det skulle lika gärna kunnat vara för längre sedan. Lukas är äldre än Lo vilket gör att deras vänskap inte ses med blida ögon av vuxenvärlden. Och vuxenvärlden är stor, åtminstone för Lo som lever i en myllrande familj. Lukas bor ensam med sin pappa, de är invandrare från Ungern men har inget gemensamt språk. Pappans språk är nävarnas språk. Lo och Lukas är romanens stomme. Men deras vägar skiljs åt och Lo söker manlig närhet runt om i världens storstäder. Lite torftig beskrivning kanske men i stora drag ser den yttre handlingen ut så här.

Det är inte en ytligt berättad historia, här finns både djup och komplexitet. Men ändå; dessa undantagsmänniskor är romanstoff som inte riktigt får liv. Kanske för att de sätts för mycket på undantag, utanför sammanhanget. Det är en roman som jag tror vill vara något mer än den är och dess skelett är lite för ytligt. Jag vet redan tidigt i läsningen vilken sorts historia författaren vill berätta, jag kan läsa av koderna lite för snabbt.

Av Jan Arnald ett stycke från en recension läsa i gårdagens DN. Texten inleds med orden

I ett litterärt klimat som det svenska är det alltid härligt att konfronteras med de stora satsningarna. På senare år har det vuxit fram en stark och ytterst ängslig konsensus kring hur romaner egentligen får se ut. I grund och boten handlar det om hur privat texten är - ju privatare desto bättre. Så lite generellt existensiellt tänkande som möjligt. Det gör litteraturen väldigt liten. Den svenska litteraturen har under det senaste decenniet blivit väldigt liten.

Boken han skriver om, Vännerna av Lars Jakobson, tillhör inte den beskrivna romantypen. Men tankegången är intressant - och bekant. Här finns, först fritt återgivet, sedan länkat en krönika om 2008 års litteratur skriven av Jonas Thente. Det är intressant tycker jag fortfarande: Den mångstämmiga romanen, med vidare perspektiv, kontra jag-berättelsen och så vårt behov av den ena eller den andra, eller båda.

Tillbaka till Till sista andetaget. Romanen är inte den ängsliga som Arnald beskriver men en känsla kan jag inte komma ifrån - den klaustrofobiska. Jag upplever mig vara instängd i jag-berättaren, i hennes perspektiv, och i hennes värld som är Europa eller det lilla samhället med en minst sagt stor familj. En insnärjdhet som gör att romanen, trots allt, bara rör sig inom sitt eget rum. Jag vet att romanen är bra men jag känner det inte.

onsdag 17 mars 2010

Tre danser av Cullbergbaletten

Tre generationer koreografer från Cullbergbaletten presenterar var sitt verk. Det är ånyo danskväll på Gävle Teater. Först ut är Mats Eks Hon var svart från 1995. I koreografin känner jag ett berättandes magi, i par rör de sig över scenen, rör sig upp och ned i den stora grå trappan, rör sig mellan varandra, kring varandra, med varandra. Rör sig en Willy Wonka-figur i tåspetsskor över scenen.
Här är älskogsglädje och skakiga lemmar blandat med mystiskt kringålande örngott. Sittandes allra längst fram hör jag andningen, inser att den också är ett verk av koreografen. Jag är ett med dansen, totalt fokuserad. Förundras av de starka smidiga kropparna. Det är oerhört sammansatt och genomarbetat utan att vara överkontrollerat. Här finns magi! Här finns lek!

Sedan är det dags för Alexander Ekmans verk, 40 m under, från 2010. Här möter vi på storbildsduk, för det är filmad dans, ett gäng utflippade forskare i vita rockar.
Efter visselpipans ljud dansar de vid och med varsitt bord, eller hamrar på det i takt eller otakt. Man och kvinna möts i rum, klurig scen utspelas med tillhörande textremsa som ger röst åt gesterna. Allvar och skratt i kombination. Detta är föreställningens mest underhållande stycke, en arbetsplats gone mad.

Kvällen avslutas med Negro con Flores, Johan Ingers verk från 2005. Fem dansare och skarpt nästintill migränframkallande ljus bygger en scen, eller är det drömbilder som spelas fram? Det är modernt i både musik, uttryck och kläder. Formationer bildas av dansarna när inte egna avsnitt framförs. Detta verk påminner mest om de jag såg under hösten.

Mitt kvarstående intryck ett par timmar efter föreställningen är att äldst är bäst. Det första stycket var det som fångade mig mest och framkallade ungefär samma känsla som t ex Le Cirque Invisible, Victoria Chaplins fantastiska skapelse som överraskar på de mest märkliga vis.

Men de tre akterna bjöd tillsammans på fantastisk dans! Det är en ynnest att få ta del av detta i min egen stad.
En bonus var att se dansarna, när ridån oväntat går upp en sista gång efter en lång stunds applåder, nyfiket undersöka den stora fruktkorg som gavs istället för blommor. Ett brott mot scennärvaron gör att de kommer ännu ett stycke närmare.


Bilderna är lånade från Cullbergbalettens hemsida.

måndag 15 mars 2010

"Den är så bra, den är så bra"

sa jag flera gånger högt under min läsning av romanen. Förstår ni då hur många glädjeskutt jag tog hemma i köket när vinnaren av Romanpriset tillkännagavs ikväll? Den siste greken av Aris Fioretos - som var så bra att jag har svårt att riktigt på riktigt tycka om något annat. Att det är ett pris som läsarna och inte kritikerna eller bokbranschen delar ut extra roligt. Och att de böcker som väljs ut skiljer sig från Augustprisets. Läsandet lever.

Här firas det med te i baljor och kanske är det nästa års vinnarroman -

Akta dig, säger mamma. Pojkögon, pojkhänder, pojklukt. Kärleken och de andra lögnerna. Särskilt kärleken, dess gift är som ormarnas, går raka vägen till hjärtat utan att det hinner göra ont, plötsligt är man bara förlorad. Jag undrade alltid vem det var som hon hade älskat med den sortens kärlek.

jag håller i min hand?

Till sista andetaget av Anne Swärd. Den känns hur som helst tillräckligt bra för att bryta förtrollningen efter Den siste greken.

söndag 14 mars 2010

Snart på väg mot Amsterdam

Min käre make och jag har tillfälligt övergett Italien som semesterland för att istället tillbringa påsken i Amsterdam. Det blir mitt första möte med staden, att där finns mycket kultur är dock svårt att missa. Likaså att "chokladkakor" kan innehålla annat brunt.

Nu frågar jag dig, som varit där, vad vi måste uppsöka vid sidan av huvudstråken och de stora mästarna? Och var i skönlitteraturen finns staden omskriven?



Milk

När trötthet råder, jobbet suger mycket energi och boken jag läser tycks vara utan slut är det skönt med film. Igår intogs därför Milk med Sean Penn i huvudrollen. Flera gånger under filmens gång får jag påminna mig om att det inte är en dokumentär jag ser - Penn är så övertygande som gay-rörelsens Harvey Milk.

Milk börjar som en engagerad aktivist och slutar i borgmästarens närmaste krets. Vägen till öppenhet för de homosexuella, i 70-talets USA, är inte någon bred autostrada - här finns människor som är beredda att gå mycket långt för att begränsa de homosexuellas livsrum. Milk hotas till livet, vilket han tar på stort allvar. Vid sidan av hans kamp för rättvisa skildras också ett par kärleksrelationer där det blir tydligt att Milk rent privat betalar ett högt pris för att utverka frihet för andra människor.

Milk är en människa som gör skillnad - inte bara inom gay-rörelsen. Filmen avslutas 1978 när Milks liv ändas, då är det inte bara hans många vänner som gråter, utan också jag.

tisdag 9 mars 2010

Bright Star

"O stjärna klar! Jag önskar att jag var
Som du, så trygg - men längtar inte dit
Till nattens vidder som du överfar
I ensamhet, en sömnlös eremit,
Som ser hur heligt vatten stranden sköljer
Och renar ifrån synder mänskovärlden,

Som ser en mask av bländvit snö som döljer
För ögat hedar, bergsmassiv och gärden.
Nej - sömnlös som du är, jag nöjer mig
Med vilan vid min älsklings ljuva bröst,
Vars sköna kullar mjuka höjer sig.
Där vill min oro finna ljuvlig tröst
I närheten av hennes andetag
För evigt - eller dö med dem en dag."


Jag föll handlöst i farstun för filmen Bright Star, om poeten John Keats, som dör alldeles för ung och förälskad, och hans käresta Fanny Brawne. John sågas av kritikerna men finns i vårt minne som en av de mer framstående romantikerna vid sidan av Lord Byron, Shelley m fl. Han jagas av sjukdomen som tagit hans brors och mors liv. Fanny är den frispråkig klädkreatören som fångar poetens hjärta. Att Fannys skapande får ta så stor plats i filmen känns alldeles rätt och det är en fröjd för ögat och väldigt inspirerande att se hennes arbete med nål och tråd och resultatet av det. Fannys familj, mamma och syskon, är tillåtande och stöttande vilket känns befriande skönt. John tuktas istället av kollegan mr Brown som vill hålla sin unge vän borta från allt det som fjärmar dem från varandra eller tar energi från skapandet.

Jane Campions film lyckas väva in poetens texter i handlingen på ett sätt som känns naturligt och skapar vad som måste vara en av de finaste eftertexterna. Filmen är utsökt vacker - den känns nästintill fulländad.
Hemma tar jag fram Gunnar Hardings bok En katedral av färgat glas som handlar om romantikerna och innehåller texter av dessa. Här läser jag mer om paret, läser John Keats texter, som den ovanför och ser både honom och Fanny Brawne avbildade.Trots att mötet mellan Fanny och John är alldeles för kort och diktarsjälen slocknar för tidigt är filmen en hyllning till både kärleken och konsten.

lördag 6 mars 2010

Fruset

Vi är inte ensamma om att åka till havet för att titta på det stora istäcket och de fastfrusna lastfartygen den här soliga dagen. När vi sitter där med den varma chokladen och ostsmörgåsarna tänker jag på den unga kvinna jag läser om, Jean. För nu är jag halvvägs igenom Janet Frames självbiografi. Jag tänker på hur inkapslad hon är i sin blyghet och tafatthet, på hur hon nästan förirrar sig i sin strävan efter att bli sig själv eller överhuvudtaget hitta en form för att vara. Hennes böcker för tankarna till andra trilogier med flickor/kvinnor som jag läst om för flera år sedan - Alberte, Mia, Elsa och Tora. Med en växande klump i magen minns jag deras kamp för att överleva och leva enligt egna premisser. Att det kommer blir allt tuffare för Jean/Janet tror jag, med den förkunskap jag har, men ändå kan jag inte låta bli att hoppas att hennes infrusna ungflickssjäl ska finna värme och vila.

På bloggen Textappeal finns ett fint inlägg om Janet Frame.

torsdag 4 mars 2010

Snart kommer posten

Det till omfånget minsta fyndet jag packar upp ur lådan som hämtats från Ica är ett kärt återseende. För några år sedan högläste en väninna och jag för varandra ur Fram på dagen som är titeln på Lina Ekdahls underfundiga samling dikter. Här har jag den nu i en dubbelupplaga där även Människan pratar ingår. Vardagstristessen blir hos Ekdahl rolig och beskrivs genom lek med orden. En favorit är

Hopp

"Snart kommer posten
Snart kommer posten
Snart kommer posten
Snart kommer posten
Snart kommer posten
Snart kommer posten
Snart kommer posten
Snart kommer posten

Nu kom posten
Nu kom posten
Nu kom posten
Nu kom posten
Nu kom posten
Nu kom posten
Nu kom posten
Nu kom posten

Va va de i da da
Va va de i da da
Va va de i da da
Va va de i da da
Va va de i da da
Va va de i da da
Va va de i da da
Va va de i da da

Rabatter rabatter rabatter rabatter rabatter
rabatter rabatter rabatter rabatter rabatter

Men

I morrn kommer posten
I morrn kommer posten
I morrn kommer posten
I morrn kommer posten
I morrn kommer posten
I morrn kommer posten
I morrn kommer posten
I morrn kommer posten"


Lina Ekdahl är en författare jag glömt att det kvittrar om. Hon läggs till samlingen bredvid bland annat Aase Berg, Ann Jäderlund och Eva-Stina Byggmästar. Fast nu blir det mer Ekdahl med tips på vad vi kan göra...

I väntan på våren

"Min gröna wettex
lägger jag på mackan
Min gula wettex
stoppar jag i trosan
Min lilla wettex
skaliggadärdenskaligga

Sen bygger jag en koja av alla mina wettex
å sen kan det regna så mycket det vill"


Trevlig helg kära läsare!

Una giornata particolare

Det är feststämning i staden, soldater paraderar på gatorna, radion sänder live och det väntas fint besök - Der Führer anländer alldeles snart med tåg för att besöka Rom.

Detta är upptakten till Ettore Scolas film, En alldeles särskild dag från 1977, med Sophia Loren och Marcello Mastroianni i huvudrollerna.
De bådas rollfigurer har av olika anledningar valt att inte delta i festligheterna utan befinner sig hemma i respektive lägenhet. Antonietta är hemmafrun och flerbarnsmamman vars lilla papegoja rymmer och sätter sig utanför Gabrieles fönster. Jakten på fågeln blir upptakten till ett mästerverk som utspelar sig under några timmar.

På ett mycket starkt sätt förmedlas stämningen från fascismens Italien där att vara homosexuell, som Gabriele är, är detsamma som att leva under ett ständigt hot. Fast allt utom att vara anhängare av Il Dulce är ett avvikande beteende. Antonietta är så förtjust i Mussolini att hon en gång svimmat vid åsynen av honom - ändå dras hon till Gabriele. Dramat som utspelas mellan dem väcker starka känslor och kanske är det den tillfälliga kontakten som göra att det tidigare osagda blir uttalat.

För snart ett år sedan sågs Vi som älskade varann så mycket en film som jag fortfarande tänker på. På samma sätt tror jag den nyss sedda kommer att finnas med mig långt efteråt.

onsdag 3 mars 2010

Långläsning III

Framsidan är gladare än innehållet för Janet Frames självtrilogi tycks bli ännu en stark, omtumlande läsupplevelse. Det tycks också som att den långa period då böcker med väldigt många sidor känts mer som ett ok än som ett löfte om en god läsupplevelse - en tjock bok som ett hinder för låta oss säga tre tunnare (minns La Bibliofilles krönika om ämnet) - är över.

Så nu längtar jag (som inte är man men som känner igen min egen läsart mer i John Sargents motiv än i de snoffsiga läsande kvinnor jag hittar hos google) efter det här -en uppslukande stund av läsning.

måndag 1 mars 2010

Den siste greken

Medan ovädret rasar utanför ägnar jag min lediga dag åt att smälta en synnerligen stark och annorlunda läsupplevelse. På ett helt eget sätt* berättar Aris Fioretos sin grekiska hjältesaga, fast egentligen är det väl en encyklopedi över utlandsgreker som återges?Den är en lek med verklighet och fiktion som rör sig från tidiga 1900-talets utsatthet och fördrivandet av greker från Smyrna** till 60-talets Sverige där det spelas krocket och trafiken omläggs till höger. Jannis är läsarens drömmande hjälte och underbara lekkamrat. Han lämnar sin kära by, mor och get bland annat efter att ha förlorat familjens åker i spel, en historia av många som återkommer och ges nya dimensioner, för att hamna i Skåne där hans vuxenliv tar sin början. Hos en landsman med familj får Jannis bo och här möter vi pojken Anton, något slags författarens alter ego.

Jannis lär sig att åka skridskor

Nu var Jannis redo. Högtidligt drog han av sig stövlarna och stack ned fötterna i skridskorna han hittat i pannrummet. De tillhörde Manolis och var oanvända. Samt en storlek för små. Därför hade han låtit bli att ta på sig raggsockor, vilket innebar att fötterna var frusna och klumpiga då han gled ned från släden. Och genast föll. Omständligt förflyttade han sig utåt. Han var fortfarande övertygad om att detta var rätt dagen för iskonster, men han hade inte räknat med att det skulle visa sig så svårt att åka skridskor. Efter några värkande skär föll han på nytt. Han reste sig, förvånad över fallet, och föll igen. Is var ett betydligt egensinnigare fenomen än han antagit. När Jannis fallit och rest sig ytterligare en stund konstaterade han att det skulle gå bättre om han tog av skydden.

han lär sig svenska och så smärtsamt vad kärlek kan och inte kan vara. Men någonstans väntar katastrofen vilket jag anat mig till genom att följa de diffusa släktträd som (tack och lov) inleder romanen.

Romanen följer sina egna mönster. Det är associativt och infallsrikt berättat, som läsare vet du aldrig riktigt vad som ska följa härnäst; kronologin är inte helt väsentlig. Romanen uppslukar mig helt och fullt. Jag är ett med texten och vrider och vänder på den för att komma rätt, för att få grepp om historien. Jag förundras över hur mycket författaren får med - det är ett stycke grekisk nutidshistoria, det är historien om två yviga familjer och om band mellan människor som löper kors och tvärs, det är en historia om att komma ny till ett land, en historia om kärlek etc etc. Det är en rörlig text där språket och de olika vändningarna ofta får mig att le - trots att den till stora stycken skildrar starka händelser.

Jag försöker stoppa in romanen i mitt eget tänkta kartotek, tänker att den hamnar någonstans i närheten av Khemiris Montecore och Niemis Populärmusik från Vittula som delar berättar- och språkglädjen. Men min första kontakt med Fioretos som romanförfattare har givit mig en läsupplevelse som känns mer unik än lik och nästan för osannolik för att vara sann. Redan nu har jag börjat undra om jag verkligen läst det jag har läst?

Romanen är nominerad till Romanpriset i P1.

*I DN:s boklördag (100227) en krönika av just Aris Fioretos som något förorättad skriver om originalitet (eller bristen på den).
**Smyrna skymtar förbi även i Alexandriakvartetten. Den slutar inte följa mig.