fredag 28 januari 2011

Mustascher, mustascher, mustascher

Jag är inte särskilt förtjust i mustascher. Därför är jag väldigt glad över att min kärlek inte har någon sådan munbeklädnad. Men det finns ett undantag - jag gillar Salvador Dalis mustasch, särskilt den i bokform.

Den här fantasifulla pärlan
köpte jag på det lilla Dalimuséet i Montmarte, Paris. Utställningen var förresten oväntat litterär på flera sätt, den innehöll bland annat Dalis illustrationer till verk som Tristan och Isolde och Alice i Underlandet. På väggen vid trappan, på väg upp mot butik och utgång, hängde bilder som fick mig att skratta högt. Det var, mycket riktigt, Dali och hans mustasch i olika intervjusituationer. Och till min stora glädje fanns boken med bilderna att köpa. Den är från 1954 och gjord tillsammans med fotografen Philippe Halsman, stor på den tiden. Det brukar annars vara maken som står för större delen av shoppingen när vi reser, eftersom han har en tendens att gå loss bland böckerna i museibutikerna. Men den här gången var det min tur. Och så här kan det se ut, först frågan, sedan svaret i bilden:

How do you get such superb detail in your painting?
Confidentially, aren´t you an extroverted exhibitionist?
Det här är min (och Dalis) humor! Jag älskar underfundigheten, det knasiga och infallsrika. Boken skulle jag vilja ha hos mig hela tiden, den kan vända sura miner till leenden.

Men nu önskar jag dig en knasig helg!

tisdag 25 januari 2011

Tycke & smak

Ett uttalande av Madame Cottard:
Men som jag alltid säger: man skall aldrig diskutera vare sig romaner eller teaterpjäser. Var och en har sitt sätt att se, och det jag tycker mest om kan ni mycket väl finna avskyvärt.
Proust: Swanns värld

måndag 24 januari 2011

Att (kanske) bli 7.5 p klokare

Tänk att jag nästan glömt att jag ska vara student under våren. En annan sak jag glömt är att studier tar tid, även om de, som i det här fallet, bara är på kvartsfart. En liten kurs på 7,5 p har jag tänkt klara av, på nätet genom det lite klumpiga blackboard.
Anteckningar ska föras, uppgifter skrivas och kursböcker läsas. Och romanerna kommer att läsas, annars har jag inte något nytt att prata om under stundande bokkaféer och annat på jobbet. Men ännu viktigare är att jag mår gott av att läsa och det vill jag fortsätta göra. Skriva här kommer jag också att göra, även om jag inte är helt säker på att just bok- eller litteraturbloggar står så högt i kurs på kursen. Det återstår att se.

"På mig? Varför skulle det vara något fel på mig? Vad pratar du om?"

Jag kanske börjar förstå vad min vän Cilla menade med orden

VARNING! Efter läsningen av detta fantastiska verk så blir inget sig likt igen! Jag klarade inte av att läsa skönlitteratur på flera år efter att ha läst dessa böcker. Ingenting annat kan liksom mäta sig med spaningen! 

skrivet som en kommentar när jag berättade om mina planera på att läsa På spaning efter den tid som flytt. Eller så är böckerna jag nyss läst inte tillräckligt bra? Först var det Bengt Ohlssons Kolka som jag ska fundera över ett par dagar till. Sedan var det Osynlig av Paul Auster. Dessa två har jag, av en viss lässtress, låtit bryta in mitt i Swanns värld.

Paul Austers romaner har lockat mig med sina labyrintiska berättelser, men i det här fallet saknas det helt, jag saknar det. Istället får jag en berättelse som är ganska ytlig och med personer som känns som stöpta i rätt trista gamla mallar. Kvinnorna är antingen vackra och chica eller så är de små runda tanter. Männen är känsliga poeter eller av ett mer machoslag.

Nu har Auster förvisso gett röst åt en annan man i sin roman, Adam Walker, vars liv läsaren tar del av under ett specifikt år - 1967. Det är i huvudsak  Adam och hans vän från studietiden, som tar del av hans romanutkast om året, som är berättare. Året var dramatiskt och omvälvande på flera plan för Adam.  Han blir vittne till ett knivmord och indragen som en tredje part i ett destruktivt förhållande och så upplever han kärlek och svek. Det är mycket för den unge Adam, förstås.

Trots de olika berättarrösterna som kan skarva och lägga till är det Auster som svävar över bokens sidor och som jag inte blir riktigt klok på. För Adam är måhända en dålig berättare som inte får till dialogerna - men Auster är det inte och det är hans förmåga jag bedömer; inte den fiktive Adams. Som läsare önskar jag att Auster gått djupare in i personerna och låtit dem träda fram ur schablonerna. Det är underhållning för stunden men inte så mycket mer, trots att jag får en smak av Paris. En association jag aldrig trodde jag skulle göra genom Auster är den till Andrews. Virginia Andrews. Associationen känns lite märklig och är tyvärr svår att frigöra sig från...

torsdag 20 januari 2011

Nämen, vad var det här?

 
Det kanske klarnar under bokcirkeln i nästa vecka?

söndag 16 januari 2011

Utan fjärrkontroll

Det verkar vara många med mig som läst del 1 av På spaning efter den tid som flytt, Swanns värld, en vanlig, till sin helhet eller i bitar, obligatorisk läsning under litteraturvetenskapens kurs A. Genom lite letande i det stora nätet hittar jag hos en annan Proustläsare en dikt jag söker. Det är "Icke-läsning" av Wisława Szymborska ur samlingen Här:
Köper man Prousts verk
får man ingen fjärrkontroll med sig från bokhandeln
man kan inte zappa
över till en fotbollsmatch
eller en frågesport och vinna en Volvo

Vi lever längre,
men mindre exakt,
i kortare meningar.

Vi reser fortare, oftare, längre bort,
fast i stället för minnen kommer vi hem med foton.
Här står jag med någon kille.
Det är visst mitt ex.
Här är alla nakna,
så det är väl på någon strand.

Sju band - gud bevare.
Kunde de inte ha sammanfattat, kortat,
eller visat det hela i bilder.
Det gick en TV-serie med Dockan
fast min svägerska säger att det var någon annan på P.

Och förresten, vad var han för en?
Han låg visst till sängs och skrev, år efter år,
papper efter papper
med hastighetsbegränsning.
Men vi kör på högsta växeln
och är – ta i trä - friska.
Att Proust inte kortfattat sig är jag glad över, även om jag undrar hur lång tid de egentligen tar men också över varför hans romaner väcker en sådan längtan efter att både läsa och ha kvar. Dikten berättar vår samtid på ett träffande sätt tycker jag. Jag begränsar gärna hastigheten, lever i långa meningar.

Du kommer att möta en lång mörk främling

Det var en lite oväntad publik när kärleken och jag såg Woody Allens You Will Meet a Tall Dark Stranger igår. Ett gäng barn i något slags mellanålder som placerat sig i sofforna längst upp i salongen, där också vi valt att sätta oss. De fnissade på inte så överraskande ställen, inklusive när min make nös ljudligt. Men de motsvarade inte mina farhågor om hur de skulle bete sig utan satt civiliserat och relativt tysta. Då har jag reagerat mer på människor av det större formatet som pratat, kommenterat och viskat under filmer. 

Hur som helst: filmen! Den kanske inte hör till de allra bästa men jag gillar den precis som jag gillade Melinda & Melinda, men inte så mycket som jag gillade Vicky Christina Barcelona eller en del av Allens tidigare med honom själv agerandes. Allens ingredienser känns igen - det är den äldre mannen  som inte accepterar sitt åldrande utan lämnar frun för en yngre chockerande kvinna, frun som söker sig till ett "medium" (och till whiskyflaskan) för att hantera sitt liv och så dottern som lever med en författare vars karriär stannat av. Hon drömmer om barn, ett eget galleri och om att inte längre bli försörjd av sin mor medan författaren suktande kastar blickar mot den rödklädda kvinnan i huset mittemot.
Det är på Allenskt vis stereotypt samtidigt som han inte berättar en historia utan en twist. Karaktärerarnas önskningar och drömmar om något annat, något nytt och bättre, för deras liv ut på nya osäkra vatten. Det är både tragiskt, underhållande och dråpligt. Allen kan sin genre och han känns svårslagen när det gäller sådana här mjuka lätt romantiska komedier. Även om romantiken i den här är av det mer flyktiga slaget.

Woody Allen måste ha de mest lyhörda scenografer för bildligt är hans filmer en fröjd. I den här filmen gillar jag den boho-akademiska stilen med rum som befolkas av stilrent klädda människor och som kontrasteras mot de andra filmmiljöerna. Det ger lite soft skönhet i vintermörkret.

lördag 15 januari 2011

HTML Parsing Error

Hermia Says ser så konstig ut idag, åtminstone i datorn jag använder just nu. Naken på något sätt med hela högerspalten borta. Amputerad. Felmeddelandet är nästan poesi, av den riktigt svåra sorten. Dessutom på engelska.

Detaljerad information om felet på webbsidan
Meddelande: HTML Parsing Error: Unable to modify the parent container element before the child element is closed (KB927917)

(Nu säger en snäll kollega att Hermia ser helt normal ut. I en annan dator.)

fredag 14 januari 2011

Bon appétit

Marcel Prousts vindlande språk är ingen lätt läsning för vintertrötta Hermior. I dagsljus under ledig tid är det en njutning att vila i det sinnliga och jag hänförs tillsammans med den lille pojken av Combrays hagtornsbuskar. Så kommer kvällarna efter jobbet och jag kommer ingenstans i språkets vindlingar. Men idag är jag ledig och solen strålar över bokens sidor så det är snart, alldeles snart lästid.

Maten är central i berättelsen, middagarna styr dagarnas utformning. Om detta finns en bok skriven, Till bords med Proust
där man iscensatt miljöer, menyer och recept utifrån Marcel Prousts romaner. En genväg till Proust, portionsvis, som jag bläddrar lite i för att inte få för mycket av de senare delarna av romansviten avslöjade. Lite underligt kanske med detta smalare perspektiv på litteraturen men boken är fin att bläddra i. Och recepten med uppmaningen att "Be din fiskhandlare filea fisken" och ingredienserna "1 kg små levande sandkrypare" en hälsing från en annan tid (eller helt enkelt från det franska köket?). Desserterna är mer lockande.
I romanen finns den kanske mest omtalade litterära kakan? Den i lindblomstéet nedsmulade Madeleinekakan som sätter fart på barndomsminnena. Sådana kakor serverades, välförpackade, på hotellet i Paris där jag var för en vecka sedan. Sötsaker till frukost är inget för mig, men kakan råkade följa med hem.
Och jo då, den går att äta fast jag tror att just den här innehåller väl mycket konserveringsmedel eller liknande. I koppen inte lindblomste men väl te från Paris.

måndag 10 januari 2011

Tre dagar i Paris

Vad gör man tre dagar i Paris? Allt och inget. Planen var att planera lite men flanera desto mer. Och det har vi, kärleken och jag, gjort i denna underbara stad.
Vårtoner 
Boklåda med konstböcker...
...i travar
Konstpaus bland impressionister på Musée d'Orsay, bara byggnaden/järnvägsstationen är inspirerande.
Ömsom vin, ömsom te
Artistes! Montmartre
Här på lilla La Maison Rose, Montmartre...
lästes de första sidorna innan ännu en konstpaus på Dali-muséet.
Förrådet av lästillbehör fylldes på och
en fingerfreud fick följa med hem
Idag har jag motvilligt halkat bland snöhögar till jobbet, igår morgonpromenerade jag Paris soliga gator med en mugg kaffe i handen. C'est la vie.

Förra gången besöktes bl a bokhandeln Shakespeare & co.

måndag 3 januari 2011

"Paris...! En människa som inte känner Paris, det är en vilde".

Orden uttalas av en kapten i Napoleons armé under ett vininspirerat samtal med en ryss. Citatet är förstås från Leo Tolstojs Krig och fred, nu ca 240 sidor kvar av mastodontromanen. Läsningen fortfarande en njutning även om jag gäspat mig igenom några stycken av mer deskriptiv karaktär.  Proust får dock vänta i kulissen en liten stund till. Det är nog några slag kvar att utkämpa.

Men eftersom jag inte vill vara någon vilde packas väskan för en trettonhelg i den franska huvudstaden. Kanske kan det göra mig lite mer sofistikerad?  

lördag 1 januari 2011

Vad är, vem är?

I barndomens "Mina vänner"-böcker brukade mitt yrkesval vara journalist. Det blev jag inte. Istället jobbar jag som bibliotekarie. Det är bra det med. Men journalist är det ju inte. År 2007 kom jag på det här med att blogga - först som ett sätt att testa en för mig ny teknik, sedan som ett sätt att samla tankarna om litteraturen jag läste. Men med tiden har jag kommit att skriva om flera saker; om resor och om olika sorters kulturupplevelser. Om jobbet handlar det däremot nästan aldrig.

I min stad Gävle flaggar bussarna med Brynäs respektive GIF:s klubbvimplar varje gång det är hemmamatch. Det är en sportens stad. Men som tur är finns här också tillfällen att se bra teater, att njuta av symfoniorkesterns konserter och att se konst på gallerier och museer. När det inte räcker packar jag väskan, tar maken i handen, och reser ut i världen. Vardagen delar vi dock i ett radhus en liten bit från stan,  en svart cykel tar mig till jobbet och om sommaren blommar rosorna gula.

Hermia Says är min egen kulturtidskrift - en vuxenversion av barnets journalistlekar där papperstidningar skrevs och klipptes och klistrades i hop. Här samlas tankarna och när det är som bäst möter de dina. Att just du kan läsa här, vem du än är, gör det hela så mycket roligare.

När andan faller på lystrar jag också till namnet Sara Hagström Andersson

Långläsning 2011

Först tänkte jag på detta som ett nyårslöfte, men det kändes så förpliktigande, så tvingande. Det är ju inte så jag vill att mötet med litteraturen ska vara. Men det är dags att börja nu. Fast första delen blir en omläsning, men eftersom det gått mer än 15 år sedan förra gången kommer den nog att kännas som ny. Det kommer att ta sin tid och jag tror inte sviten låter sig läsas utan avbrott. Så läsningen av På spaning efter den tid som flytt ser jag som ett långsiktigt projekt. Eller "projekt" - det låter så trist. Det är en långsiktig upplevelse eller njutning jag har framför mig. Hoppas jag i alla fall.

Läst 2011

Min salig bror Jean Hendrich av Carina Burman
Lady Susan av Jane Austen
Himmelsdalen av Marie Hermanson
Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman
Drömmaren och sorgen av Eva-Marie Liffner
Beatlesmanifestet av Einar Már Gudmundson
Rött och svart av Stendhal
Underjordiska timmar av Delphine de Vigan
Utrop av Céline Curiol
Noveller av Marcel Proust
Dårskaper i Brooklyn av Paul Auster
Livet börjar på fredag av Ioana Parvulescu
Det hemliga sällskapet, Den stora sammankomsten, I det hemliga sällskapets tjänst av Claes Hylinger
Rom och floden som delar staden av Sandra Petrignani
Den röda anteckningsboken av Paul Auster
Lazarusprojektet av Aleksandar Hemon
En underbar roman av Karin Stensdotter
Tillrättalägganden av Jonathan Franzen
Ru
Vilken teater! av Siegfried Lenz
Upptäckten av currywursten av Uwe Timm
Siri av Lena Einhorn
Korparna av Tomas Bannerhed
Yarden av Kristian Lundberg
Augustenbad en sommar av Annelie Jordahl
Fattigadel av Agnes von Krusenstjerna
Dorian Grays porträtt och Spöket på Canterville av Oscar Wilde
Halv elva en sommarkväll av Marguerite Duras
Boken om San Michele av Axel Munthe
Lyckan, kärleken och meningen med livet av Elizabeth Gilbert 
Små minnen av José Saramago
Beatles av Lars Saabye Christensen
Lolita av Vladimir Nabokov
Hans nåds testamente av Hjalmar Bergman
Tant Julia och författaren av Mario Vargas Llosa
Ungdomens bröd av Heinrich Böll
De små hästarna i Tarquinia av Marguerite Duras
Flickan i frack av Hjalmar Bergman
Så fick vi se slutet av Joshua Ferris
Min kamp 2 av Karl Ove Knausgård
Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie
Underbarn av Roy Jacobsen
De imperfekta av Tom Rachman
Hetta av Ian McEwan
En fest för livet av Ernest Hemingway
Bombyx av Anne Rambach
Det stora huset av Nicole Krauss
Dödssynden av Harper Lee
Herre av Niels Peter Dahl
Oskuldens tid av Edith Wharton
New York-trilogin av Paul Auster
Promenaderna i Dalby Hage av Hanna Nordenhök
Skogvaktarns pojke av Carl-Göran Ekerwald
Efter oss syndafloden av Stig Slas Claesson 
Hotel Galicja av Per Agne Erkelius
Jupiters öga av Oline Stig
De fattiga i Lodz av Steve Sem-Sandberg
Kanelbutikerna av Bruno Schulz
Austerlitz av W G Sebald
Minnen av Torgny Lindgren
Staden i den röda kappan av Asli Erdogan
Just kids av Patti Smith
A cappella av Michel Faber
Ät mig av Agnès Desarthe
Hemligheten av Phillipe Grimbert
Till den skrivande kvinnans försvar av Jenny Diski
Tre starka kvinnor av Marie Ndiaye
På spaning efter den tid som flytt I av Marcel Proust
Osynlig av Paul Auster
Kolka av Bengt Ohlsson
Krig och fred av Leo Tolstoj