Semesterskildring i glödande sol

"På det hela taget kunde ingen komma ihåg en semester som varit så misslyckad som denna." Och eftersom solens hetta påverkar de flesta av personerna i Marguerite Duras De små hästarna i Tarquinia på ett negativt sätt så kan de inte ens tänka att de i alla fall hade tur med vädret.

Som så många gånger tidigare befinner sig Sara och Jacques med sitt lilla barn (som väl aldrig kallas vid namn?) på en soldränkt italiensk badort. Där träffar de, som så många gånger förr, vännerna paret Ludi och Gina. Här finns också Diana, den allseende författaren. Jean som är ny turist på orten, och nästan genomgående kallas han mannen eller killen, far fram i sin stora fina båt och blir bekant med de andra. Och så finns här barnflickan som inte tycker om barnet hon ska ansvara för, utan hellre vill hänga med sin tullvakt.

Här vaknar man sent efter en sömnlös natt, går eller tar båten till "plagen", tar siesta, dricker bitter campari* och spelar boule på kvällarna. Det är på samma gång en avkopplande som en enahanda tillvaro. Livet i byn  vid bergets fot gränsar till det klaustrofobiska. Vännerna står varandra nära, de kan varandras olika sidor. Men mellan dem finns mycket outtalat. I deras samtal, som ibland är nästan nonsens, vilar något annat och  större hela tiden under ytan. Det är mitt i det avslappnade spända relationer, som skildras kanske främst genom dialogen - både genom det uttalade och det outtalade.

En händelse som påverkar dem på olika sätt är när en ung minröjare  sprängs till döds på berget. Hans föräldrar är där för att samla ihop spillrorna av sonen. Men när de är färdiga vill inte  modern slita sig därifrån, och hon vill inte underteckna dödsattesten. Olika inställningar tas till det äldre paret - vilket präglar diskussionen mellan människorna.

Sara och Jacques drar åt olika håll, de är inte alldeles snälla mot varandra, så när Jean visar intresse för Sara väljer hon till en början att inte stå emot. Kärleken är inte enkel, så här uttalar sig Ludi om den: "Det går inte att ta semester från kärleken, sade han, något sådant existerar inte. Kärleken måste genomlevas i alla dess faser, även de trista, det finns ingen möjlighet att ta semester från det." Ett visst mod kan behövas för att trots det ändå välja den långa relationen. Så ställs också Sara inför ett val. Den rena, okomplicerade kärleken, hyser hon för sin son. Det är en kärlek så stor att den lyser över allting annat, kanske på samma sätt som den andra mamman hyser för sin döde, sprängde, son.

Det är en tryckande sommarstämning i Duras roman, men även om relationerna är uppslitande så önskar jag nästan att jag var där. Detta är människor som både är ärligare mot varandra och om varandra än vad som är brukligt, samtidigt som de är som slutna musslor. Det är ett drama som utspelas i den täta romanen med intressanta och ibland avbrutna scener. Det är fint att boken, utgiven 1953, nu kommit på nytt, även om jag läste ett lite sunkigt äldre biblioteksexemplar.

*Bitter campari serverades för första gången på 1860-talet i Milano. Smaken är enligt dricka.se Halvsöt, elegant, frisk smak av malört, blodapelsin och citrusskal. Själv har jag aldrig testat.