måndag 28 april 2014

Kafka Was the Rage

Anatole Broyards minnesteckning från 40-talets New York, Kafka Was the Rage - A Greenwich Village Memoir, beskrivs som en motsvarighet till Hemingways 20-talsnostalgi A Moveable Feast. Och nog finns där likheter. Kriget är över och vilja att återuppfinna sig själv och att skapa nytt är stark.

Broyard är "veteran" efter krigstjänstgöring, han drömmer om ett liv i litteraturens värld och lämnar föräldrarna i Brooklyn för ett eget boende i Greenwich Village. Snabbt flyttar han in hos den mystiska Sheri som på ett excentriskt vis testar gränser, och testar Broyard. Med Sheri finner författaren någon form av frihet samtidigt som han provar på livet som bokhandlare.

Relationen tar slut och Broyard söker vidare efter ett liv på andra sidan kriget. Mycket tycker jag att hans minnesteckning handlar om just det; om att gå vidare och finns en mening i frihet. Jag hade i större grad väntat mig en skildring av litteraturvärlden, särskilt som Broyard tidigt bjöd på de allra finaste meningarna om bokens betydelse. Det jag får är inte på något sätt sämre men annorlunda.  Jag läser om att finna sin plats i tillvaron, om att leva nästan i efterkrigsexil i det egna landet där regler och gränser måste sättas upp på nytt. Jag läser skarpa porträtt av människor Broyard mött, om det svåra spelet mellan män och kvinnor men också om längtan till litteraturen. 

Precis som konstaterades i en kommentar på ett tidigare inlägg så är boken aktuell på svenska, med titeln Vykort till litteraturen utgiven på Rámus förlag. Att jag hittade den tidigare beror på att maken läste om den i en konsttidskrift och sedan införskaffade.

torsdag 24 april 2014

Same same but different

Testar Instagram också för att se om det är något för mig: @hermiasays

onsdag 23 april 2014

Hemma är där man har sina böcker

En av mina favoritvästerbottningar, Torgny Lindgren, säger i Lundströms bokradio ord som blir extra starka att höra på Världsbokdagen.

"Ett hemma finns ju där man har sina böcker framför allt, och det hör till det jag gruvar mig för ifråga om den senare ålderdomen; att jag kommer att bli tvungen att avstå från närheten till mina böcker. Allt annat tror jag att jag är beredd att med lätthet undvara - men inte böckerna"

Att bli sin läsning

Några ord som passar särskilt bra på Världsbokdagen finner jag i min pågående läsning, Kafka Was The Rage av Anatole Broyard:

"I realize that people still read books now and some people actually love them, but in 1946 in The Village our feelings about books - I'm talking about my friends and myself - went beyond love. It was as if we didn't know where we ended and books began. Books were our weather, our environment, our clothing. We didn't simply read books; we became them."

måndag 21 april 2014

Mord i litterär miljö

Den senaste veckan har jag nog läst min kvot av deckare för resten av året... Jag avslutar påskhelgen med splitternya Minns mig som en ängel av Kristina Appelqvist. Det är mitt första möte med författaren och hennes första bok om litteraturvetaren Helena Waller, som sig bör utgår jag från att det kommer att komma en hel radda till. Deckaren utspelas i litterär och akademisk miljö vilket gjorde att jag utsåg den till ett av de verk jag ville läsa ur vårens utgivning. Vem blir inte nyfiken på en roman som rör sig i kretsen av Svenska Akademien?

Under ett möte med en stiftelse som ska utse en författare till mottagare av en stor summa pengar påträffas en av styrelsemedlemmarna, en specialist på Karen Blixen, död. Det är starten på en historia som tar flera vindlande vägar, och som också lite obeslutsamt följer flera olika personer mot lösningen. Helena är bara en av de som intresserar sig för händelserna. Hon är själv så insyltad att jag tänker hon kanske t o m är The Killer. 

Författaren sätter Skövde på kartan med sin roman, men eftersom jag aldrig varit där bildar gator och torg ändå en fiktiv miljö. När jag läser tänker jag att det är ungefär så här det skulle gå om jag gav mig på att skriva skönlitteratur - det skulle bli beskrivande och refererande. Visst har Appelqvist fått till en sådär lagom spännande historia men den är också platt, stum. Jag vet inte riktigt hur jag själv skulle agera och reagera om jag plötsligt befann mig i Helenas m fl situation men det är påfallande tydligt att de agerar som om de vore med i en deckare, vilket det ju i och för sig också är.

Trots invändningar - jag läste ut boken och den gav mig stor lust att snöa i på Karen Blixen. Ett lustigt sammanträffande i påskläsningen är att landshövdingar har varit inblandade på ett eller annat sätt. Senast i Palatsmordet

söndag 20 april 2014

Knappt hade jag uttalat orden

 "jag läser aldrig deckare" förrän jag fann mig själv i ett deckarstim.
Jag söndagshänger med

som öppnar upp med orden: "Vill du veta vem som får årets Nobelpris i litteratur?" Det är väl klart jag vill veta det! Läser vidare... 

lördag 19 april 2014

Överraskande sprakande

Amanda Svenssons debut Hey Dolly är ju en fullständigt briljant explosion av tonår, ångest, dröm och verklighet - och inte minst av ord. Kan inte minnas att jag läst något så kreativt sprakande språkfyrverkeri sedan Ett öga rött. Vilken skön överraskning!

Titeln, jag har varit helt säker på att den är Hello Dolly... så föll min egen klurighet. 

fredag 18 april 2014

Mord i gamla stan!

Så har vi läst vår första Jan Mårtenson-deckare, de nykläckta bibliotekskollegorna och jag. Det var ett puttrigt ganska mysigt första möte med Johan Kristian Homan, antikvitetshandlaren som har en stor förmåga att hamna mitt i mysterierna.

Homan har ett stort kulturhistoriskt intresse och även om han upprepade gånger framhåller att han varken är särskilt bildad eller snobbig så tror jag allt han trivs rätt gott i de fina salongerna. Och det är i en sådan han befinner sig när romanens första mord begås, närmare bestämt i landshövdingens residens Tessinska palatset. Här har just ett symposium hållits om de olika tessinarna, dagen efter hittas en av de få kvinnliga deltagarna strypt. 

Homan som varit på plats blir förstås indragen och blir vittne till ett spel i de högre akademiska kretsarna, även om det inte är det enda spel som försiggår mellan de olika inblandade. Mystiken tätnar samtidigt som luncher inmundigas och vin dricks. Homan hinner också med att se sin käresta Francine med hög postition inom Säpo. 

Jamen, det här var ju en trevlig historia. Kulturella referenser, fin Stockholmsmiljö och en inte helt politiskt korrekt småputtrig hjälte. Homan är en rätt skön figur som inte drar sig för att lite dumdristigt lägga näsan i blöt. Hans cyniska kommentarer om samtiden som jag långt ifrån alltid håller med om ger en aktuell touch. Och när Mårtenson låter Homan filosofera över deckarförfattare som bara skriver för pengar kan jag inte låta bli att fnissa lite. Författaren till den här boken tar läsaren i handen, orolig över att jag inte ska hänga med, men det gör jag. Lite omständligt berättat är det men passionen över att få berätta den här historien smittar av sig.

Särskilt läskigt är det inte. Men de nykläckta kollegorna skälver varje gång Cleo nämns, Homans katt alltså.

Vila i frid

När jag vaknar på långfredagen möts jag i det sociala flödet av att en av de verkligt stora gått ur tiden. Det har  snart gått tjugo år sedan jag läste Hundra åt av ensamhet och det har varit få böcker som under den tiden ens nått upp till fotknölarna på detta mästerverk.
Gabriel Garcia Marquez 1927-2014

I Paris Review läser jag en intervju med den motvilligt berömde författaren (och Nobelpristagaren).

INTERVIEWER
Why do you think fame is so destructive for a writer?

GARCÍA MÁRQUEZ
Primarily because it invades your private life. It takes away from the time that you spend with friends, and the time that you can work. It tends to isolate you from the real world. A famous writer who wants to continue writing has to be constantly defending himself against fame. I don’t really like to say this because it never sounds sincere, but I would really have liked for my books to have been published after my death, so I wouldn’t have to go through all this business of fame and being a great writer. In my case, the only advantage in fame is that I have been able to give it a political use. Otherwise, it is quite uncomfortable. The problem is that you’re famous for twenty-four hours a day and you can’t say, “Okay, I won’t be famous until tomorrow,” or press a button and say, “I won’t be famous here or now.”

torsdag 17 april 2014

Glad påsk

Har fått sällskap av två nykläckta bibliotekskollegor.


De läsande små vännerna diskuterar engagerat en chick lit-klassiker...


tisdag 15 april 2014

You had me at hey

"Min mamma, som är en hejare på vett och etikett, har lärt mej att det är fult att låta hjärtat och hundar löpa fritt. Det blir lätt fläckar på mattan då och sånt är ju lite pinsamt när man får folk på besök . Vi har ofta folk på besök som säger hum hum när de beundrar stuckaturen i taket."

Tänk att få läsa sådana meningar en helt vanlig tisdagskväll... I väntan på Amanda Svenssons nya säger jag hello Dolly!

söndag 13 april 2014

Den stora skönheten

I fredags såg maken och jag den Italienska storfilmen Den stora skönheten av Paolo Sorrentino med den 65-åriga dekadenta författaren/journalisten Jep (Toni Sevillo) och staden Roma i centrum. Då och då nyper jag kärleken i armen glad när jag känner igen mig - i stadens miljö alltså för innehållet i filmen är mycket långt från mig...

Festerna Jep ordnar på takterrassen är vilda och utflippade, gästerna en blandning av gamla och unga. Här är vackra vyer, hastiga dödsfall, drömlika sekvenser med en balkong fylld med flamingos och en urgammal nunna. Det är knäppt, knasigt, lustigt och sorgligt.  Jep ser vänner komma och gå, ser några gå bort alldeles för tidigt. Efteråt tänker jag på en film som egentligen borde vara dennas motsats; Sånger från tionde våningen men i snabbare tempo och med italiensk intensitet.

Det är en film om det som blev gjort och om det som aldrig blev av, en film om att fylla tomheten eller ett försök att leva la dolce vita. Det är ca 2,5 intensiva timmar i staden som klyvs av Tibern. 

Försvunnen fru

Idag läste jag ut min allra första e- bok och har därmed trotsat ett inre motstånd... Fast så farligt var det faktiskt inte, men så valde jag också en riktig bladvändare nämligen Gone Girl av Gillian Flynn.
Det är minst sagt en manipulativ historia med lika manipulativa berättarröster som omväxlande tillhör Nick och Amy. Det gifta paret har lämnat New York för Nicks hembygd, de är båda arbetslösa och står vare sig de vill det eller inte inför en genomgripande förändring. 

Så på deras femåriga bröllopsdag försvinner Amy spårlöst och Nick blir snabbt misstänkt för att ha mördat eller fört bort henne. Men snabbt, lästakten är hög, blir det tydligt att allt inte är så enkelt som det verkar och hade det varit det hade det inte varit mycket till historia. 

Efter att ha stängt ned boken några timmar sedan jag först öppnade den tänker jag att det var en klurig historia, underhållande snarare än skrämmande. Jag kan inte riktigt uttala mig om hur den förhåller sig till sina likar i genren. Jag tror inte den kommer att stanna länge minnet men som som förströelse en lat helg var den helt ok. Dessutom passade det rätt bra med en deckare så här inför påsken, och så ser jag fram emot att ha e-boken som ett fortsatt alternativ särskilt när biblioteksköerna är långa. 

Kvinnan på övervåningen

Claire Messud har fått mig att göra två saker som jag sällan gör; dels läsa på engelska och dels fortsätta direkt från en bok till nästa - i samma författarskap. Det hela började med The Emperor's Children och fortsatte med The Woman Upstairs. 
Till skillnad från den galna kvinnan på vinden så är kvinnan på övervåningen nästan osynlig, hon har inte ens huvudrollen i sitt eget liv. Nora närmar sig 40, det lite ångestladdade året, hon har valt bort sin önskan om att bli konstnär och verkar istället inom det tryggare läraryrket. Så dyker Reza upp i hennes klass och med honom föräldrarna Sirena och Skandar. Tillsammans bildar de en treenighet som är allt Nora kunnat drömma om. De är allt hon inte är och hon blir kär i dem, i hela den bedårande, exotiska och intressanta familjen. Men allra mest dras hon in i Sirenas konstnärskap som på nytt öppnar upp för Noras eget skapande.

Men tidigt i romanen vet läsaren att Nora är arg, eller mer än arg - hon är vansinnig. Berättelsen ger läsaren vägen till ilskan. Som läsare delar jag helt Noras perspektiv och synvinkel. Och hon är i viss mån fast i sig själv, i sina avbildningar i miniatyr av de historiska kvinnor hon speglar sig i, fast i sina bilder av hur saker är, fast i övertolkningarna.

Till skillnad från i The Emperor's Children så finns ingen distans till huvudpersonen. Texten går djupare, blir ännu tätare. Samtidigt är den på något sätt självmedvetet iakttagande, kanske är det ändå författaren bakom verket som tittar fram?

Men nog är det bra allt. Riktigt riktigt bra. Och en upprättelse för kvinnan på övervåningen, vars roll i romanerna brukar vara att få hjältinnan att lysa lite starkare...


Vi är många som har läst eller läser romanen nu, t ex Kulturdelen och Och dagarna går.

måndag 7 april 2014

Vardagstänker

Idag tänker jag på lindblomste, syrener i blom och fågelsång medan ute det är grått och vått.

Och så tänker jag på meningen i Claire Messuds The Woman Upstairs som lyder ungefär så här "Life is to decide what matters". Tänker den hakar i boken innan d  v s Det mesta blir aldrig av.

söndag 6 april 2014

Det mesta blir aldrig av

Livet består av en räcka val. Samtidigt som vi väljer något - en väg, ett sätt att leva - väljer vi också bort något annat, något som vi hade kunnat vara. Författaren, kritikern mm Thomas Anderberg, som gick bort alldeles för snabbt och för tidigt, skriver om det i den postumt utgivna Det mesta blir aldrig av som slutförts av Åsa Linderborg och Staffan Bengtsson.
Genom litteraturen kan författaren skapa alternativa liv, till och med världar, som läsaren bjuds in i. Kanske är det vad Anderberg gör för mellan kursiva avsnitt där författaren berättar om den egna förlusten av orden, om livet som rinner ut finns historien om en annan Thomas. En Thomas som i Bern oroligt väntar på besked om sin vuxne, försvunne son. En oväntad gäst dyker upp och tillsammans beger de sig upp i de schweiziska bergen. Det är spänt mellan dem och orden är ansträngda. Över bergen dimma, mellan vandrarna hemligheter.

Romantext är kort, tät, karg och exakt. Osvensk inte bara med avseende på miljön. De kursiverade delarna är existentiella och berörande, tunga att läsa med tanke på utgången. Författarens skugga vilar över texten.

Det här var en av de romaner jag såg fram emot ur vårens utgivning.

onsdag 2 april 2014

En bok om böcker

Simon Nordström hette en bibliofil som nog kan göra en och annan bokälskare grön av avund. Han samlade på sig omkring 7000 böcker, däribland ett par var s k inkunabler, från boktryckarkonstens ungdom. Hans böcker har en viss betydelse för biblioteket där jag jobbar - de donerades hit och kom att lägga grunden till det som idag är Gävle bibliotek. Året var 1906 och samlaren hade strax innan dess gått bort.

Stora delar av de 7000 böckerna har lånats och lästs, har levt i Gävlebornas händer. Nu har några av dem också fått evigt liv genom den fd länsbibliotekarien Weste Westesons stora kulturgärning. Efter att ha ägnat många år åt att katalogisera den stora spretiga samlingen har 92 böcker valts ut. De presenteras personligt, anekdotiskt och lärt i den i sig själv fina boken Gamla rara märkvärdiga som är helt ny.

metabokbild
När jag läser om de olika böckerna - om reseskildringar, botaniska verk, romaner, pedagoisk litteratur, historiska dyrgripar osv osv - så blir jag stolt. På det här vilar Gävle! Att donera en sådan samling till Gävle stad, att genom den bilda grunden för ett bibliotek, tänker jag vittnar om en stark tro på såväl framtid som bildning.
År 2014 önskar jag att bildingens lampa lyste lite starkare över Gävle, att det att vara utbildad/bildad finge vara något att sträva efter. Men det är ändå gott att tänka på att allra längst ned i bibliotekets källare finns denna skatt av böcker, med ett innehåll som nu kan sippra ut till oss här idag.

tisdag 1 april 2014

The Emperor's Children - a good piece of work

På ett hotell nyligen hittade jag en bok som verkade intressant eftersom den utspelade sig på Manhattan där jag för tillfället befann mig. Jag bläddrade lite och tänkte att den var bekant, så kom jag på att Kulturdelen/JennyB skrivit gott om den! Nu har jag lånat boken på mitt bibliotek - och förstås läst den.
I The Emperor's Children (2006) berättar Claire Messud om tre vänner i trettioårsåldern - Danielle, Marina, Julius - och följer dem under ungefär ett år då många olika mer eller mindre omvälvande saker sker i deras liv. Somliga saker rår de över, andra påverkas de av. Vännerna lever sina liv på Manhattan och befinner sig i olika stadier av vuxenhet, och i tankarna om vad detta innebär i form av frigörelse, ansvar, livsval mm. Alla tre är också på något vis knutna till medie- eller kulturvärlden men med olika resultat och engagemang.

Kejsaren är Marinas far, den framstående författaren, debattören mm Murray Thwaite som på olika sätt berör deras liv genom sin karisma, intellekt och status. Så kliver två unga män in på scenen - Ludovic som ska starta en ny revolutionerande tidning och Marinas kusin "Bootie" som, lockad av tanken på närheten till sin berömde morbror, vill söka sig själv i den stora staden. På olika sätt utmanar de kejsaren storhet - kanske är han i själva verket naken? - men mest av allt griper de in eller gör avtryck i vännernas liv.

Messud berättar med lätthet en historia som griper över stora teman så som kärlek, svartsjuka, otrohet, statusjakt och uppåtsträvanden. Det är ytterst levande berättat om människorna i New York år 2001, innan tornen fallit. Romanen handlar varierande om de olika personerna, och pendlar mellan yttre och inre, mellan yta och djup. Hon är verkligt skickligt på det, att få det svåra att kännas enkelt. Det är bara det att texten är på engelska som gör att jag inte flyter i ett svep genom den. Och kanske, tänker jag, är det bra. Att den extra språkliga utmaningen får mig att stanna upp och reflektera lite mer, att känna in orden jag läser.

Nästan genast vill jag läsa mer av Claire Messud.