söndag 13 april 2014

Den stora skönheten

I fredags såg maken och jag den Italienska storfilmen Den stora skönheten av Paolo Sorrentino med den 65-åriga dekadenta författaren/journalisten Jep (Toni Sevillo) och staden Roma i centrum. Då och då nyper jag kärleken i armen glad när jag känner igen mig - i stadens miljö alltså för innehållet i filmen är mycket långt från mig...

Festerna Jep ordnar på takterrassen är vilda och utflippade, gästerna en blandning av gamla och unga. Här är vackra vyer, hastiga dödsfall, drömlika sekvenser med en balkong fylld med flamingos och en urgammal nunna. Det är knäppt, knasigt, lustigt och sorgligt.  Jep ser vänner komma och gå, ser några gå bort alldeles för tidigt. Efteråt tänker jag på en film som egentligen borde vara dennas motsats; Sånger från tionde våningen men i snabbare tempo och med italiensk intensitet.

Det är en film om det som blev gjort och om det som aldrig blev av, en film om att fylla tomheten eller ett försök att leva la dolce vita. Det är ca 2,5 intensiva timmar i staden som klyvs av Tibern. 

4 kommentarer:

  1. Åh, jag har inte lyckats se den ännu. Vi MISSADE tom att den gick på tv häromveckan... Trots att jag har inte hört många italienare som gillat filmen så vill jag fortfarande se den!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant - är det något särskilt de inte gillat? Dekadensen? Bilden av staden? Nyfiken!

      Radera
  2. obehaglig, och samtidigt oemotståndlig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra sammanfattat! Instämmer helt!

      Radera

Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!