måndag 11 maj 2015

Marina Bellezza - Silvia Avallones nya

Silvia Avallone är i Sverige och imorgon ska jag, tack vare en väninna med omvärldskoll, höra henne på Kulturhuset i Stockholm. Eftersom jag tyckte mycket om Stål och verkligen vill hänga med i samtalet så passade jag under veckan som gick på att läsa hennes nya Marina Bellezza, som fått sin titel från romanens ena huvudperson.
Miljön i romanen är norra Italien, långt ifrån de turiststinna gränderna. Här drömmer de unga om ett annat bättre liv medan de lever en skamfilad tillvaro i post-Berlusconiland. Marina drömmer om en sångkarriär, om att vinna San Remo-festivalen. Hon lever vind för våg men har samtidigt ett tungt bagage att släpa på. Av en slump möter hon Andrea som hon tidigare haft ett stormigt förhållande med. De är så omaka men också så tätt sammanbundna att en relation mellan dem tycks oundviklig. Andrea vill motsatsen till kändisskapet och söker en väg fram i sin farfars spår. Här finns också Elsa - en stilla punkt, ett femte hjul, med egna drömmar. 

Avallone berättar en historia med flera ingångar och där många teman fångas upp. Här är generationsklyftor och föräldrauppgörelser, stad- och landdikotomi, djup och yta, framtid och dåtid, rikt och fattigt - och så kärleken, den omöjliga. Det är en vidare skildring än Stål, här tas svängarna ut lite mer. Bilden som ges av Italien, av Europa, är stark, likaså porträtten av Andrea och Marina och hur de dras till varandra, så plågsamt. Viljan att stanna kvar med någon slags hatkärlek och det att gå vidare, bryta upp - motstridiga känslor och behov.

Avallone lyckas också hålla mig som läser på halster länge, med hintar om sådant som hänt tidigare och som har bäring för romanens nu. Lite väl länge tänker jag för detta är en i min smak något för lång och väl aspektrik roman, jag saknar något av den mer återhållsamma stilen i Stål. Men det är bra, levande skildrat och det är nyttigt för mig som Italienälskare att ta del också av den här bilden av landet. Och det ska bli så intressant att höra Avallone imorgon!

lördag 2 maj 2015

Midsommarfirande på Valborgsmässoafton

I torsdags, efter en sen och tebaserad lunch
tog maken och jag plats på Operan för att se Alexander Ekmans uppsättning Midsommarnattsdröm, en balett i två akter. Musiken som är en sammansmält del av föreställningen är skapad av Mikael Karlsson. Han är former Gävlebo (och gymnasist samtidigt som jag!), men numera prisbelönt kompositör boende i New York.
En man vaknar, det är midsommaraftonsmorgon och den årliga festen väntar. Dag och tid syns tydligt över scenen där också ett ordspel visas, på samma gång ångestladdat som ytterst underhållande, innan föreställningens början.

Oavsett om man delar traditionen eller inte så känns ingredienserna i förställningen så väl igen - sillen, nubben, dansen runt stången, sångerna, det dåliga vädret och den pinsamma stämningen då människor som inte känner varandra särskilt väl samlas kring något så egentligen märkligt och bisarrt - allt finns där. Firandet fångas på fantasifulla, överraskande sätt i dansen, i musiken och i Annika von Hausswolffs betraktande och närvarande sång.
Så går kvällen och det blir natt. En man somnar och drömmer, surrealistiska scener och tablåer utspelas i en midsommarnattsmardröm där sillen, nubben, lustan får andra mer groteska former. Den yttre festvåndan tar sig  alltmer bisarra inre uttryck och publiken bjuds på ångestladdad underhållning och på en scen som används i hela sin bredd och djup.

Shakespeares ande och text svävar kanske över Operan men Midsommarnattsdröm är framförallt en unik och egen skapelse fylld av humor, av lust och glädje. Jag har väl aldrig fnissat så när jag sett dans och det är sällsynt att få ta del av ett så i alla bitar njutbart och väl sammansatt konstverk - ett allkonstverk som talar till sinnena genom dansen, musiken, komiken och allvaret. Detta var ett alldeles underbart Valborgsmässofirande!

Läs också gärna det här förtjusta och förtjusande blogginlägget!

Från Homan till Vane och Wimsey

Antikvitetshandlaren Johan Homan träffade jag på allvar på för ett år sedan då jag läste min första Jan Mårtenson-deckare Palatsmordet. Jag trivdes rätt bra i det småputtriga och kulturellt bevandrade berättandet. För inte alls länge sedan kom den senaste i serien Medicis ring som jag slängde mig över eftersom den utlovade en intrig utspelad i Toscana.
Tyvärr var vändan till Toscana alltför kort, det mesta i historien sker på Homans hemmaplan Stockholm. Det var nog inget fel på själva deckarintrigen, även om jag har mycket svårt erinra mig den nu. Däremot verkar man ha hoppat över korrekturläsningen vilket är nonchalant både mot läsaren och författaren. Det förvånar mig hur pass stora klumpigheter som släppts igenom, när det hade varit så lätt att undvika. Så "nä", blir mitt omdöme om Medicis ring men det är varken Homans eller Mårtensons fel. Största behållningen var avsnittet om Taverna Brillo på Sturegatan som gjorde att maken och jag åt där i torsdags! 



När Lotta Olsson gjorde den omöjliga listan i Dagens nyheter för några veckor sedan över de 100 bästa deckare hon läst reserverade jag direkt ettan - Dorothy Sayers Kamratfesten (Gaudy Night, 1935)
Det var länge sedan jag läste om Harriet Vane och Lord Peter Wimsey så det var trevligt att återse dem. Märkliga saker händer i Oxford och Harriet blir ombedd att lista ut vad som pågår - vem skriver fräcka lappar och ritar obscena bilder? Förutom att Sayers skildrar en utredning som Harriet till en början rår över på egen hand, diskuterar hon på olika nivåer om intellektuell frihet och integritet vilket Harriet värderar högt. Jag tycker om det jag läser, förvånad både över hur rolig Lord Wimsey är och över hur resonerande romanen är.
På Youtube har jag återfunnit BBC:s serie om Vane och Wimsey från slutet av 80-talet. O joy! 

Jag for till Paris med Thora Dardel

Liksom många andra flyr jag gärna i tanken till 20-talets Paris, för några veckor sedan var jag där med Thora Dardel (född Klinckowström) som ciceron.
Mycket levande och uppsluppet berättar Thora Dardel (1899-1995) i Jag for till Paris (1941) om sina unga år i ljusets stad. Hit söker hon sig för att studera konst men byter snart pensel till penna och blir så småningom författare. Det är en fröjd att ta del av Thora Dardels name-dropping och anekdotiska skildringar, inte helt olika de Ernest Hemingway delger i En fest för livet.  Här möter hon inte bara Nils Dardel som senare blir hennes make utan en hel drös av kulturpersonligheter och konstnärsvänner - Isadora Duncan, Sigrid Hjertén, Amedeo Modigliani, Evert Taube, Rolf de Maré, Jean Cocteau m fl m fl - en blandning av nordiska och kontinentala.
Dardels upptäckariver, hennes lust för det här livet i den här staden är så fint skildrade. Men hon berättar även om det som är tungt och trist; om vänner som lämnar livet för tidigt, om dottern hon och Nils får och tidvis är skild från.

Det är verkligen en njutning att genom boken göra Paris och Europa tillsammans med Thora Dardel, hon är en underhållande följeslagare. Jag läser, bläddrar tillbaka, googlar namn får en verkligt levande bild av en svunnen tid.

onsdag 22 april 2015

Högläserskan

På ett antikvariat i Göteborg hittade jag en bok med den lockande titeln Högläserskan (1986) av  Raymond Jean, jag köpte den inte men lade den på minnet. För ett par veckor sedan läste jag den, en kanske inte bagatell men en lite udda rätt trevlig historia.
Huvudpersonen Marie-Constance är en arbetslös med litteraturstudier i bagaget får en idé av en väninna - varför inte lansera sig som högläserska och erbjuda lästjänster till alla som behöver? Sagt och gjort så sätter Marie-Constance in en annons i tidningen - och får sina första bokningar.

Att läsa högt visar sig vara långt ifrån oförargligt och kvinnan hamnar i något udda situationer. Lite värjer jag mig när jag läser om den unge mannen i rullstol som inte bara blir upphetsad av texterna utan också av högläserskan. Det känns lite sådär att läsa faktiskt. Men kvinnan möter också andra individer som vill bli lästa för - t ex den gamla damen som lever i sin egen värld full av minnen och bara vill höra texter av Marx.

Marie-Constance yrke som högläserska var själva lockelsen med boken, för visst vore den en liten dröm att livnära sig på det? Men efter att ha läst romanen är jag inte riktigt lika säker... En trivsam snabbläst liten bok. Fransk.

torsdag 9 april 2015

Kaddish för en motorcykel

Påskhelgen avslutade jag med att läsa en bok jag varit intresserad av att läsa sedan den kom. Jag läser gärna Leif Zerns teaterkritik i Dagens Nyheter och nu har jag (äntligen) också läst hans uppväxtskildring i romanform - den fina Kaddish för en motorcykel (2012).
Här berättar han om sina unga år i en judisk familj på Söder i Stockholm. Upptakten handlar om just motorcykeln, och om hur den blir en lösning för hans far att ta sig från sommarstugan till stan för att hålla bön över sin döda mor, Leifs farmor. Så ges en bild av en pappa som lever med en fot i två världar, som lyckas förena det religiösa livet med 50-talets mer utsvävande nöjesbetonade. I något slags ständigt men välvilligt kompromissande. Leif själv varvar konsertbesök med samlingar i ”schul”.

Zern har skrivit en mycket fin skildring av både sin familj, i första hand pappan, och av 50-talets Stockholm där de judiska traditionerna lever sida vid sida med jazzens tongångar.

måndag 6 april 2015

Hej då, kära Maj

"Är vi inte vanvettigt lyckliga? Lyckligt lottade? Kanske tänker Tomas och Maj någon gång så. När allt stillnar - fryses - i butikerna finns frysdiskar numer - fast Maj handlar ännu helst färskt över disk."
Det har gått några veckor sedan jag avslutade Kristina Sandbergs trilogi om Maj med Liv till varje pris. Denna starka, fina romansvit som skrivit in hemmafrun i litteraturhistorien.

I den sista delen har 30-tal  blivit 50-tal och så vidare, och Maj har kommit ikapp min egen ålder. Tiderna förändras snabbare nu och berättartakten är lite högre. Maj har funnit en större säkerhet, har upprepat traditionerna så många gånger att de inte längre orsakar ångest och oro. Oron finns istället för barnen som blivit större, vuxna, för Anita och hennes mående, för Lasse, skolan och hans damer och förstås för Tomas och hans risk för återfall. Livet har blivit mer svajigt, för det går inget bra för firman Tomas arbetar i och för överlevnads skull tvingas makarna in på nya vägar. Maj biter ihop och gör sitt för att företaget "familjen" ska fortsätta fungera. På ett modigt sätt låter hon sig anställas på nytt och tar sig an nya miljöer. Även Tomas blir tvungen att omformulera kraven, säljer sommarhuset och förlorar rollen som fabrikörsson. Barnen blir vuxna, börjar leva egna liv.

På ett fortsatt mycket skickligt sätt berättar Sandberg om både samhället och individen - om Maj som tränger sig så på och in i mig när jag läser. Majs hemmafrutillvaro lyfts upp och belyses på ett fint sätt, det dagliga finns alltid närvarande, tränger undan större tankar. Världshändelserna saknar fäste i Majs värld, det nära är nog. Tomas har här fått mer utrymme än tidigare och lite saknar jag Majs innersta så som det berättades i den första delens kursiver. Av de tre delarna är det Att föda ett barn som gripit tag djupast och starkast.

Det här är en stor berättelse som definierat årets första månader för mig - med läsning, bokcirkel på jobbet och författarbesök med bästa Kristina. Trilogin och allt runtikring den har lagt sig mycket nära hjärtat.

Att föda ett barn
Att sörja för de sina

Briljant av Teju Cole

Samma dag som nyheten om att Tomas Tranströmer gått bort spreds började jag läsa Teju Coles Varje dag är tjuvens dag. Poeten har en särskild betydelse för Cole vilket han bland annat berättade om på Stockholm Literature (2013) och här i texten låter Cole några ord av Tranströmer belysa det Nigeria huvudpersonen återvänt till.

Jag tyckte, som många andra, mycket om Öppen stad och har sett fram emot att läsa den här tidigare utkomna romanen. Här har berättaren åkt tillbaka till barndomslandet Nigeria, till Lagos, från New York. Han lämnade i "onåd" men åren har gått och sår har läkt. Det land han nu återser är både hemma och främmande på samma gång. Med en blick utifrån skildras mötet med landet där korruptionen är en del av livsluften, där människorna inte äger och satt egna ord på sin historia, där pengar växlar ägare för allt eller inget. Cole skildrar ett möte med både ett land och med vänner och släktingar, romanen rymmer flera nivåer av möten och iakttagelser.

Cole berättar sparsmakat, sätter orden med exakthet - det är starkt och vackert förstärkt av författarens egna foton inskjutna i texten. Så klokt, intressant och bra han skriver, Cole - till den här boken vill jag återkomma.

Årets påskekrim

Det är rätt så mysigt det här att läsa deckare under påskhelgen, för mig blir det lite av ett avbrott i annan sorts läsning eftersom jag inte är någon vidare krimläsare resten av året. I år var det två tips från olika personer på jobbet som fick mig att välja just de här två böckerna. Den ena av dem utspelar sig i Stockholm, den andra i London - båda är skrivna av författare som annars är mer kända för att de vänder sig till barn och unga.

I Akademimorden mördas ledamöter i Svenska Akademien på löpande band och på ett mycket utstuderat sätt. Claudia Rodriguez på riksmordkommissionen engagerar sig i fallen, stöter sig med sitt rättframma sätt med äldre manliga kollegor - hon är en skön person i den svenska deckarvärlden och jag tycker genast om henne. Morden har kopplingar till Svenska Akademiens innersta och för att lösa de litterära knutarna tar Claudia hjälp av en gammal kärlek - Leo - som har ett antikvariat. Men varför dödas de? Och vem är den svavelosande mördaren?

Jag läser boken snabbt, tycker mycket om Stockholmsskildringen och känner igen tonen och stämningen i det lite mystiska Stockholm från författarens Martin Olcazaks populära barnböcker om Jack. Här finns en lyckad blandning av nutidssnack, historiska vindlingar och en pulshöjande jakt på mördaren. Jag vet inte hur det är i det här fallet - men en deckare kommer ju sällan ensam - och jag skulle gärna läsa mer om Claudia och Leo.

Näst på tur var Gökens rop av Robert Galbraith (mer känd som Harry Potters mamma J K Rowling). En fotomodell har tagit sitt liv genom att hoppa från sin balkong i någon av Londons mer fashionabla delar. Hennes halvbror misstänker dock att hon inte gjort det med vilje utan blivit knuffad, så tar han hjälp av privatdetektiven Cormoran Strike. De båda kommer från helt skilda förhållanden men har ett förflutet och en trasslig bakgrund gemensam. 
Strike är antihjälten - han har lämnat sin fästmö och bor på kontoret saknar bekvämligheter som dusch och kök. Det är tungt, livet. Som tur är får han hjälp av Robin som kommer som en frisk organiserad fläkt från en bemanningsfirman. Hon blir Strikes alltiallo när han tar sig an det oförmodade självmordet. Så tar en pusseldeckare långsamt form, i jämförelse med Akademimorden är den nästan plågsamt oblodig. Jag gillar Strike, Robin och Londonmiljön men tycker det är en ganska omständlig och alltför ordrik historia som berättas. Tänker på Agatha Christies betydligt kortare pusseldeckare - och att den här är ca 150 sidor för lång. Men ändå den brittiska tonen är fin, de omväxlande miljöerna och återblickarna som ger form åt  nuet fungerar bra. En lugn deckare, utan att bli direkt gemytlig, som jag tror man gillar mer, om man inte som jag sitter och väntar på att det ska "hända" något.

Tipsen jag fick gav mig en varierad och lyckad påskekrim-läsning, mycket trevligt! Påsken fortsätter en stund till men jag har gått vidare till andra genrer.

fredag 27 mars 2015

Tomas Tranströmer. Vila i frid.

torsdag 26 mars 2015

No, not the best

Nä. Att läsa en bok rekommenderad i ett toalettbås var ingen bra idé, trots att platsen för tipset var Galleria dell'Accademia i Florens. Jag borde ha läst Dante, the real thing, istället för den här lite fjompiga och oengagerade (men ändå faktiskt kulturellt inspirerande) historia.

En roman inklusive allt

Jag har aldrig åkt på någon all inclusive-resa det gör däremot huvudpersonen i Hans Gunnarssons senaste roman All Inclusive. CG som han kallas är en författare som i ren desperation annonserar ut sig själv som tillgänglig arbetskraft. Så blir han kontaktad av en man som vill att han ska åka till och skriva om ett resmål, nämligen Guadeloupe.
Gunnarsson är lurig och snart blir allt oklart och förbryllande både för läsaren och för huvudpersonen. Historien snurrar in sig i sig själv, fiktionen får liv och metanivån är hög eller om den är låg. Det är roande och oroande på ett mycket underfundigt sätt. Jag gillar Gunnarsson, hur hans romaner vinglar lite hit och dit men ändå är knivskarpt vassa med en självklar dialog. Tidigare har jag läst bland annat Försmådd och minns med ett leende filmen Leva livet med Kjell Bergqvist som dammsugarförsäljare.

En annan Hans fast Carstensen intervjuar Gunnarsson i podden Storytalk som hör hemma hos Arbetarbladet, lyssna gärna på den. Det är ett kvickt samtal som grottar ned sig i skrivandet och berättandet.

Ett filmsvep - Wild Tales, Timbuktu, Familjen Bélier

Bio har jag gått på flera gånger de senaste dagarna. I lördags avverkade maken och jag två filmer på Bio 7:an, som tack och lov ser till att det inte bara visas kassakossor i Gävle. 

Först ut var Wild Tales (i regi av Damián Szifron), en argentinsk episodfilm på temat hämnd. Människorna i de sex (?) fristående "novellerna" agerar ut hela känsloregistret av vrede och frustration på de mest cyniska av sätt. I flera fall är bilen katalysator till händelserna som äger rum. I filmen skruvas verkligheten till det bisarra, men ibland är verkligheten bisarr. Så framstår en av scenerna, som jag tyckte var en av de bättre, nu efter flygolyckan i franska alperna som mycket beklämmande och smaklös. Fast det visste de ju inte när filmen gjordes.
Filmen är ingen jag lägger vidare på minnet, förutom en just nu lite skavande känsla av obehag. Och den var obehaglig, eller om man är på det humöret - rått underhållande.

Nästa film vi såg var Timbuktu (i regi av Abderrahmane Sissako) som var en riktigt stark upplevelse. Den skildrar ett slags mikrokosmos av ett samhälle där islamistiska polisen kontrollerar - och bestraffar - bybornas minsta avsteg från de levnadsregler man ställt upp. Sharialagarna råder skarpt men de beväpnade, bevakande männen lyckas ändå skildras som individer som smyger sig undan med en cigg, inte fixar bilkörningen, bryr sig om i alla fall några av människorna utanför den egna kretsen. Men det är människorna innanför, de som omgärdas av restriktioner - som inte får spela och sjunga, inte får vistas utomhus utan slöja, sockar och vantar som hjärtat klappar för. 
Det är så lätt, alltför lätt, att göra fel. Gränsen mellan tillåtet och otillåtet är hårfin och straffmetoderna förfärliga. Många människor lever under sådana här villkor, i sådana här förhållanden, och att se dem skildrade på det här sättet, i den här vackra, hemska och starka filmen var stort. 

Och så i måndags var maken och jag som silvermedlemmar i SF:s Filmklubben på förhandsvisning av den franska må bra-filmen Familjen Bélier (i regi av Eric Lartigau). Tonårstruliga Paula bor på en gård med sina döva föräldrar och lillebror, hon har en pilsk kompis, en förälskelse, en stöttande musiklärare och en fantastisk sångröst. Hennes röst kan bli hennes väg mot frigörelse om hon vågar lämna sin familj. 
Det är en kärleksfull familj som gestaltas med ett par föräldrar starkt bundna till sin dotter som tolk till den hörande världen. Jag blir dock inte riktigt klok på filmen som inte vet riktigt vilken genre den vill tillhöra. Det är socialrealism, komedi och ibland till och med buskis i en ibland plågsam blandning och skådespelarna hade behövt en något tydligare regi. Flera märkliga situationer skildras, men jag kommer inte ifrån känslan av att föräldrarna verkar tappade bakom en vagn som verkligen inte har någon omvärldskoll, de fattar inte ens vad kunderna i deras ostdisk på marknaden kan tänkas vilja göra (köpa ost t ex) utan sin hörande dotters hjälp. Och så undrar jag hur icke-hörande mottagit den? I mina ögon är det ett nidporträtt som nu gör succé på biograferna, jag har svårt att finna det komiskt, snarare ganska rysligt. Men slutscenen är fin och sången berör.

onsdag 11 mars 2015

Från första sidan fast i Den första lögnen

Sara Larssons Den första lögnen dök upp överallt med positiva tillrop och jag föreställde mig den som årets påskekrim. Men så kom jag snabbt fram i bibliotekskön, fick i förrgår boken i min hand, och i går var den utläst.
Larsson berättar med stort driv i sin roman om hämnd, och om det förflutna som kommer ikapp. En gruppvåldtäkt äger rum i Visby i slutet av 90-talet där Josefine far mycket illa medan förövarna går fria - ord står mot ord. Ett 20-tal år senare kommer det förflutna på olika sätt ikapp de tre männen på ett mycket intrikat sätt. Männen, som hållit varandra på avstånd, träffas. De är förstås oroliga för vad som händer om detta kommer fram. Kommer de att förlora sina familjer, sina barn, sina karriärer?

Som om inte det förflutna vore nog så har Larsson valt att göra en av sina tre förövare till en riktigt vidrig människa som lever ett på alla sätt respektlöst dubbelliv som också riskerar att avslöjas. Han blir en motvikt till de andra männen som faktiskt visar någon slags ånger, som verkligen skäms för vad de gjort och försökt att gå vidare. Männens kvinnor dras in i männens smutsiga förflutna och agerar smart och moget. Från var sitt håll söker bokens olika personer sanningen - vad hände i Visby, i Thailand och vem är det som söker hämnd?

Den första lögnen är en alldeles utmärkt sträckläsare, som var nästan omöjlig att lägga ifrån sig även om sömnbehovet till slut tog över. Om det skulle kunna gå till så här, med en så smart konstruerad hämndaktion, med så många olika trådar som löper samman känner jag mig inte direkt säker på. Men så sökte jag inte sannolikhet och trovärdighet när jag läste. Spännande, bra skrivet, viktigt och starkt om kvinnors utsatthet. 

söndag 1 mars 2015

Hemma hos prins Eugen

Lördagens kulturrunda i Stockholm innehöll ett efterlängtat besök på Waldemarsudde, där husets grundare prins Eugen (1865-1947) nu är alldeles extra synlig.
Det är 150 år sedan denne mångsidige man föddes och det lyfts fram i en fyllig och kärleksfull utställning tillägnad inte bara prinsen utan också människorna runt omkring honom, så ägnas viss uppmärksamhet åt hans trogna stab.
"Fasetter ur ett liv" som är utställningens namn fångar väl in prinsen och hans olika roller. Han är konstnärssjäl med prinstiteln både som framgångsfaktor och ok, han är en framsynt gynnare av andra konstnärer, en liberal tänkare som tidigt tar avstånd från nazismen. Han är en man som odlar sin trädgård men som också verkar se långt över det egna staketet. 
Utställningen låter betraktaren komma närmare prinsen i hans hem än vad som vanligt är. Rum har utifrån foton återskapats i den form de var då prinsen levde där, vilket ger en ny upplevelse även till en återkommande besökare. Så har skrivbordet med den stora mängden fotografier fått sin rätta placering, 
middagsbordet är dukat inklusive menyer och exakt bordsplacering med bl a konstnärskollegor som Carl Larsson och Eugène Jansson
Hundens korg har sin rätta placering, almanackan är uppslagen och posten ligger på bordet i hallen. Prinsen kanske har gått ut en sväng, kommer snart tillbaka?
På de andra våningarna visas målningar, både prins Eugens egna vars kvalitet han ständigt tvivlande på, och de från hans samlingar. Här är fotografier och porträtt av vänner och bekanta och inte minst av hans kungliga familj. Längre upp i huset möter jag prinsen som formgivare till stolar, den kända krukan m m. Och jag möter blomsterprinsen, förstår han fann skönhet i de många växter som också idag smyckar huset till fröjd för både öga och näsa (men utan att ta hänsyn till allergiker...). Högst i byggnaden finns de stora verken - prinsens favoriter och några av hans egna större skapelser till kyrkan i Kiruna, till Stockholms stadshus mm.
Med mig från utställningen har jag den fina boken med Anna Meister och Karin Sidén som redaktörer. Den bjuder på mer fördjupning av fasetterna och på ett stort bildmaterial. Här hittar jag också samtida åsikter om prinsens mindre positiva sidor och om hans dåliga kroppshållning.. 

Kanske är jag en motvillig rojalist men jag fascineras av prins Eugen och hans gärning för konsten, tänker att en röst från en position som hans, som tidigt tog avstånd från stöveltrampet i Europa, behövs extra mycket idag.
Utställningen pågår t o m 24 maj.