Kappelin bygger sitt framförande kring polariseringar som är återkommande i det italienska samhället. Det handlar till exempel om rika nord-fattigare syd, om kyrkan kontra det antireligiösa,om det flexibla kontra det statiska. Genom hennes beskrivningar förklaras ett och annat om detta båda fantastiska och svårbegripliga land.
Nu vill jag lägga till dolce far niente kontra det italienska postväsendet, som visar sig vara ett under av effektivitet. För i fredags anlände det fina priset i tävlingen utlyst av Med en bok i solen! När jag väl forcerat det vältejpade paketet fann jag som väntat ett nummer av tidskriften Granta men också några lockande broschyrer från Pavia som ser ut att vara en riktigt fin stad i Lombardiet, med välbevarad medeltidsarkitektur.
Detta nummer av tidskriften innehåller smakprov från 20 noggrannt utvalda unga brittiska författare. Än så länge har jag bläddrat mig igenom den tjocka volymen och registrerat att de flesta namnen är nya för mig men att där också finns några kända såsom Zadie Smith.
Och så har jag läst det spirituella förordet av redaktören John Freeman som bland annat beskriver urvalsprocessens olika moment. Han berättar också om sitt första möte med brittisk litteratur, själv är han amerikan, som belyser något av essensen med att läsa, vara en läsare:
If I could register the spooky flexion of Virginia Woolf's or Charles Dickens' mind at work, thinking of love and betrayal, madness or suffering, a half or full century after their books were published, then my inner world could become as important - in some cases far richer - as the outer one (...). I still believe that the moment you recognize the inner life is when you become a reader.
Jag tycker särskilt om den sista meningen, som om den stämmer gör det att läsa viktigare än någonsin. Om jag nu läst meningen från rätt håll?
