söndag 7 februari 2016

Filmisk helg i Göteborg

Så var det äntligen dags för filmfrossa, för fjärde året i rad begav jag mig tillsammans med maken till Göteborgs filmfestival för att under en helg se film! Som vanligt inleddes planeringen redan när biljetterna släpptes i januari. Jag kryssade för mina favoriter i programmet, maken sina och sedan jämförde vi, drog lott om så behövdes när alternativen var för många och kom i de flesta fall överens. Så fick vi ett alldeles eget program med nio lockande filmer. Mellan filmerna förstås tid för mat och dryck.
Varje år har en eller flera röda trådar utkristalliserats efter hand, ibland oväntade ibland mer lätta att se. Så råkade vi i år se flera filmer med verklighetsbakgrund, fast bara en av dem var en ren dokumentär. Namnet Nadine var populärt och återkom i ett par filmer liksom det lite mer saftiga sammanträffandet ett par avskjutna fingrar. 

Först ut var 37 en film som skildrar en sann händelse där 37 personer blir vittnen till hur en kvinna mördas - utan att någon av dem agerar. Filmen följer några av familjerna i bostadskomplexet där det händer, de har alla sina alldeles egna problem. Det är välspelat och starkt men filmen handlar i första hand om tiden före och under själva händelsen, efterspelet saknas. Hur känns det att dagen efter få veta att ljuden som hördes var en kvinnas kamp för sitt liv, hur känns det att inte ha larmat polisen? Filmen slutar ganska snabbt, någon tid för eftertanke lämnas inte i den. Men kanske är det ett verk att bygga vidare på? 

Näst på tur stod en brasiliansk film, Nise - the Heart of Madness, som skildrar en kvinnlig psykoterapeuts kamp för att införa fritt konstnärligt arbete för de intagna på ett boende. Med stor empati och respekt får hon flera själsligt sargade människor att öppna sig genom pensel och färger. Det som skapas är motsatsen till färgläggandet i dagens populära målarböcker för vuxna. Här tar istället det inre form på duk, papper och väggar, än idag finns verken att se på museum, för det här bygger på en sann historia. Tiden som filmen skildrar är dock inte riktigt mogen för Nises idéer och hon för en enveten strid mot ledningen. Lyssna och observera är hennes ledord i mötet med klienterna, till skillnad från elchockerna som var på modet i detta 40-tal. Efter filmen följde ett intressant q & a med regissören om Nises betydelse i framförallt Brasilien, där tyvärr vården och synen på de psykiskt sjuka är på tillbakagång. Den mycket välspelade filmen blir en av helgens stora höjdpunkter för mig. 
Årets temaland var Italien och nästa film på menyn var fransk-italiensk. Ung destruktiv kärlek mellan en hotellarbetare med ambitioner och en modell på väg uppåt skildras i The Beginners. Det går snabbt, det är passionerat och våldsamt. Som en en yngre, mindre sofistikerad och brutalare kusin till Den stora skönheten.

En musikdokumentär, A Poem is a Naked Person, avslutade kvällen, den var nog också festivalens mest osäkra kort för vår del.. Leon Russell, en musiker och sångare som spelat med bl a Bob Dylan, blev föremål för inspelningen för många år sedan. Men så blev han och filmaren osams och projektet har inte kunnat slutföras förrän nu, efter filmarens död. Utan referensram till Russell och gänget omkring honom är det svårt att hänga med, att veta vem som är vem och varför de är med. Förstår dock den har sin tjusning för de som var med då när det begav sig och som redan är inlyssnade.

Lördagens första film blev den animerade April and the Extraordinary World som är utsökt gjord och berättad. I berättelsen har steampunk tagits till sin spets för kolet är den enda källan till energi. April och hennes talande katt Darwin är huvudpersoner i detta drama som visar en parallell värld till vår egen, en annan möjlig historia och som berättar om saknaden av bortgångna föräldrar. Vackert, fint och tankeväckande. Visst känns animationerna lite Tintin-inspirerade? Belgien är också ett av länderna bakom den här fina historien.

En historisk dramakomedi stod näst på tur, vi såg dansk/norsk/svenska Satisfaction 1720 där bl a Björn Kjellman figurerar i peruk. Filmen spinner en historia kring en krigshjälte, Tordenskjold som reser runt och framträder med sina krigshistorier, inte helt olik dagens underhållande föreläsare. Filmen innehåller en hel del blinkningar från det skildrade 1720 till vår tid, en del väldigt roliga sådana. Kvinnor, hundar, brännvin, dueller och kammartjänare Kold sammanfattar kort Tordenskjolds liv och filmen om honom. Manuset stod Erlend Loe för!
Schneider fyller år men olämpligt nog ringer hans chef om en brådskande arbetsuppgift, som måste utföras precis nu. Födelsedagsfiraren visar sig vara yrkesmördare och Bax är mannen han ska döda. Schneider är noga förberedd med en hel uppsättning pass och lösmustacher. Men allt kan han inte styra över, och det här fallet är krångligare än vanligt när andra människor stör hans plan. Vardagliga telefonsamtal med frun varvas med en alltmer desperat och blöt jakt på ett bra skottläge. Fast situationen visar sig vara ännu lite mer invecklad. Den här holländska thrillern var riktigt bra, och innehöll en hel del oväntade vändningar. Humorn är morbid i Schneider vs. Bax. 

En Oscarskandidat fick avsluta kvällen, vi såg Spotlight - berättelsen om hur en grupp grävande journalister riktar strålkastaren mot pedofila präster i Boston. Och där de, ska det visa sig senare, bara anat toppen av ett isberg. Det är kändistätt men utan att någon av stjärnorna, t ex Michael Keaton, skymmer någon annan. Alla har sin funktion precis som de verkliga journalisterna hade. Filmen visar ett gäng hängivna människor som tar sitt utövande på stort allvar - och de ger upprättelse åt de mest utsatta. 

Innan det var dags att åka hem idag såg vi The Forbidden Room som bjöd på en tripp in i det undermedvetna, eller helt enkelt in i en fantastisk filmvärld. Genom ett kollage av återkommande scener skildras en ubåt där plötsligt en man kliver in direkt från skogen, kaptenen har övergett båten och de har fullt sjå att överleva och suger på bröd med luftfickor. Inledningsvis möter vi en instruktionsfilm om hur ett badkarsbad går till, något som återkommer. Det är precis så knäppt som det låter... Det är nyskrivna manus men känslan är avantgardistiskt 20-30-tal och stilen hämtad från stumfilmen. En smått briljant avslutning på en riktig filmhelg. 

Tack!


Tidigare festivalbesök:
2015
2014
2013
2012

Effekten av Susan

Susans närhet blir alla människor uppriktiga och blottar sitt innersta - det är effekten av Susan som Peter Høeg berättar om. Susan och hennes familj riskerar av olika anledningar långa fängelsestraff i Indien. Men de räddas till frihet i utbyte mot att de tar reda på en sak om en dansk, superhemlig, framtidskommission. Deltagarna i den har förutspått framtiden, men gått för långt och fallit för makt och rikedom. 
Susans familj är nu inte vilken som helst; hon är framstående fysiker, hennes man världskänd kompositör, de vuxna tvillingarna något slags underbarn. Och de blir verktyg i ett mycket farligt spel. För det är något på gång, något stort och farligt i Köpenhamn. Och familjens jakt på information kantas av makabra dödsfall och själva utsätts de för eskalerande hot från okänt håll.

Det var en märklig upplevelse att kliva in i Høegs romanvärld, en märklig läsupplevelse. Romanen är något slags blandning av äventyr, civilisationskritik och nära-framtids-dystopi där vetenskap, sunt förnuft och intuition eller clairvoyans är drivkrafter. Frågorna han ställer om vart vår värld är på väg, om vilka som klarar sig, om cynism och makthunger, om hur långt man är beredd att gå för sin nästa mm är förstås både relevanta och viktiga. Men sättet han gör det på, det kommer jag inte riktigt till rätta med. Detaljerna i boken är nog inte det viktigaste, ändå fastnar jag i dem och undrar t ex fortfarande hur Thit kunde ha koden till datorn i Folketingets arkiv? Små glidningar då och då gör fästet osäkert. Och kanske handlar det egentligen främst om en dotters längtan efter sin far? 

Nåja, det här var så att säga inte riktigt i min smak. Det var en aning för utstuderat utflippat och ett lite för lätt genomskådat effektsökeri. Men det känns lugnande att veta att hur illa det än går för en stad så kan man alltid få tag på pizza och en stärkande Cola...

tisdag 2 februari 2016

Med Lucy Snowe i Villette

Lucy Snowe är ensam i världen men gör sitt bästa för att ta makten över sitt liv och leva det på sitt sätt. Så kommer det sig att hon blir lärare på en skola i den fiktiva staden Villette dit hon rest från England. Bara det att på egen hand bryta upp är stort och Lucy har ett mod som få i hennes närhet har förmåga att se. Hon är en stark ung kvinna som inte ser äktenskapet som sitt främsta livsmål. Men av andra uppfattas hon som kylig och kärv. Och jo, hon säger nej till utsmyckningar, rysch och pysch och bjäfs och hon är snar att döma andras känsloyttringar. Men nog kan också hennes inre svalla och nerver darra, annars hade hon nog blivit en ganska tråkig romanfigur.
Charlotte Brontë är på ett lustigt sätt en oförutsägbar författare. När tidigare nära och kära, t ex en gudmor, återförs in i Lucys liv är det först när det gått ett tag som läsaren invigs i sammanhang som redan tidigt varit uppenbara för Lucy. Det gungar lite när jag som läsare förstår vad Lucy redan insett.  

Lucy är en iakttagare, men det som är viktigt för andra är det inte för henne. Hon lever sitt liv på sitt sätt, men ibland bara överlever hon. Vänskap finner hon till slut från lite oväntat håll och genom bråk och diskussioner där bland annat katolicismen angrips av den protestantiska Lucy. Hon är minsann inte helt enkel att förstå sig på alla gånger, miss Snowe. Men vem är det?
Om jag läst den här romanen som yngre hade kanske Lucy Snowe fått en förstaplats i mitt hjärta bredvid Brontës andra hjältinna Jane Eyre. Nu placerar sig Lucy istället på hedersplatsen. För Villette (1853) är en gripande roman om en kvinna i en annan tid som är på väg mot vår egen.

tisdag 26 januari 2016

Återbesök i Bloomsbury

Som många andra är jag fascinerad av Bloomsbury-gruppen och tiden de levde i. Därför var det självklart att se A Life in Squares som nyligen visades på tv. Nu var det kanske mer en skildring av relationer och emotioner än om vad de faktiskt åstadkom i sina konstnärliga roller men intressant ändå. Jag googlade titt som tätt efter namn, årtal etc för att ytterligare fylla ut bilden. Men något lite djupare ville jag ha så nu har jag läst I all välmening av Angelica Garnett som ju var dottern till Vanessa Bell och Duncan Grant.

Men det dröjer ett bra tag innan hon får veta sanningen om sin biologiske far, men ändå präglar något slags ovisshet hennes unga år. Det som i all välmening tystats ned får konsekvenser för Angelicas relationer, inte bara till de allra närmaste. Det kan inte ha varit alldeles lätt att växa upp i den här omgivningen, med dessa människor som är på samma gång experimentellt framåtsyftande som oändligt konventionella. Nära nära får läsaren dela Angelicas känslor och hennes psykologiska tolkningar av främst sin mamma och deras komplicerade relation. Samtidigt finns här vardagen och de små händelserna närvarande som när Duncan "drog fingrarna genom håret och snöt sig i en stor röd näsduk." Det är intressant med denna inifrånbild av Bloomsbury-gruppen, och den krokar bitvis tag i tv-serien.

Och jag fortsätter mitt googlande för nu vill jag ju veta mer om Angelica Garnett! I sin bok utgår hon från relationerna till de runt omkring henne, kanske ser hon sig själv som mest intressant i skenet av de andra? Hur som helst så berättar hon just inte något om sitt senare liv trots att boken kom först 1984. Hon följde i alla fall i sina föräldrars spår och blev själv konstnär. 2012 gick hon bort i Aix-en-Provence, det var där hon höll till, då var det 45 år sedan hon separerade från David "Bunny" Garnett. 

söndag 17 januari 2016

Suffragette - om de som gått före

Idag  åkte vi till den pigga biografen Roxy Star i Sandviken för att se Suffragette som hade Sverigepremiär i fredags. Filmen, som är skapad av Abi Morgan och Sarah Gavron, skildrar alltså suffragetterna och deras kamp för kvinnlig rösträtt eller överhuvudtaget rättigheter. 
I centrum för handlingen står en mindre grupp personer, men rörelsen engagerade tusentals modiga kvinnor (och även män). Maud (Carey Mulligan) är tvätterskan som börjat sitt slitsamma arbete vid sju års ålder. Hon är praktiskt taget född på tvätteriet. Nu lever hon, ung men sliten, med man och barn. Hon dras in i kvinnorörelsen, först motvilligt men sedan alltmer övertygad om att det är den rätta vägen.

En av mina stora favoriter, Helena Bonham-Carter, gestaltar en annan av kvinnorna i gruppen. Hon är apotekaren som till skillnad från de allra flesta andra kvinnor har en högre utbildning. Hennes man stöttar gruppens arbete, vilket även det kräver en hel del mod.

Ledaren, Emmeline Pankhurst (Meryl Streep), gör hastiga framträdanden men är förföljd av polisen och håller sig undan. Orden räcker inte längre, männen med makten lyssnar inte - det är dags för handling! Och handlar gör Maud m fl tvärs över klasskillnader för att bli sedda och lyssnade på.
Suffragette är en stark, berörande och viktig film om de som gått före och gjort skillnad. Kvinnorna blir svikna, brutalt nedslagna av polisen och fängslade men reser sig och fortsätter kampen. Andra kvinnor hånar dem utan att vilja förstå att kampen också är för dem, de stöts ut, deras män tål dem inte och barnen tas ifrån dem. Och kanske är det drivkraften - kampen fortsätter inte trots utan på grund av dessa händelser. Just för att konsekvenserna är så absurda och grymma och direkt säger något om kvinnans icke-värde. Kvinnorna måste kämpa för en lag - ett liv - som innefattar dem själva och som de själva får vara med och utforma. 

Jag blev djupt gripen av filmen, av de livsöden den berättar om, fiktiva men sanna, så fint och trovärdigt fångade av skådespelarna. Därtill i ett levande London. Spring och se! 

tisdag 12 januari 2016

Tid för Christie (igen)

Som tonåring, någon gång efter att jag avverkat rader av Kitty-deckare, kom turen till Agatha Christie som jag läste tills de små grå cellerna nästan inte orkade mer. Allra starkast intryck gjorde den första jag lade beslag på, Dolken från Tunis.  

Men om hennes deckarlösande äkta makar Tommy och Tuppence läste jag inte förrän för några veckor sedan. Par i brott visade sig vara en trevlig samling sammanhängande noveller, jag har skrivit om boken här. Och direkt efteråt beställde jag de två första, av fyra, fullängdare som finns om paret. Böckerna hämtades upp ur ett biblioteksmagasin någonstans för att skickas till mitt lilla bibliotek och i morse lånade jag de här läckerbitarna:
Då visste jag inte att det idag är på dagen 40 år sedan Christie gick bort. Inte heller hade jag snappat upp att en tevekanal börjar sänds en serie baserad på böckerna om Tommy och Tuppence - med start idag! Men tack vara eminenta Bokomaten fick jag upp ögonen för både det ens och det andra. Så nu väntar jag på att klockan ska slå nio då det är dags att starta teven. Och så höjer jag min kopp te till en skål för Dame Agatha Christie.  

söndag 10 januari 2016

Doktor Zjivago - mitt sällskap när vintern rasar

Igår började jag läsa en julklappsbok från möjligen -94, den har hur som helst lagrats ett tag i bokhyllan.
Doktor Zjivago utgavs 1957 (fast först ca 30 år senare i det som var Sovjetunionen), men skildrar det tidiga 1900-talet. Just nu befinner jag mig i första världskrigets skottlinje och den kärlekshistoria som jag tror de flesta förknippar romanen med har ännu inte börjat spira. 

I min läsning lockas jag både av dagsländor och långlivade klassiker, just nu mest av de senare. Det här är en roman jag tänkt att jag någon gång verkligen vill läsa, jag har en lista på sådana. Det känns fint att "någon gång" till slut blir nu. 

Jag ser fram emot att de kommande veckorna vistas i romanens Ryssland, i myllret av människor där de flesta heter något på K* eller G* och Zjivago, förstås.

Boris Pasternak, romanens författare, tilldelades Nobelpriset 1958 

”för hans betydande insats såväl inom den samtida lyriken som på den stora ryska berättartraditionens område” 

Men politiska påtryckningar i hemlandet tvingade honom att avböja.


Agnes Grey

Anne Brontë är nog den minst kända av de begåvade Brontë-systrarna, och hennes debutroman Agnes Grey, publicerad under pseudonym 1847, är det första jag läser av henne. Däremot var såväl Jane Eyre och Svindlande höjder redan tidigt självklarheter i mitt läsarliv. 
Agnes Grey vill inte längre vara en belastning för sin familj, hon vill göra rätt för sig och kanske samtidigt forma sitt eget liv och efter lite övertalning får hon sin vilja igenom och blir guvernant. Agnes har egna föresatser, moraliska intentioner och en viss pedagogisk iver. Den första familjen hon kommer till har dock sådana odrägliga barn att jag läser med stor fasa. Agnes försöker härda ut och slits mellan å ena sidan föräldrarnas vilja och oförmåga att inse sina barns svagheter och å andra sidan barnen själva och deras konsekventa illvilja. Hur ska hon klara ut det här? Nåja, det gör hon inte riktigt utan får lämna familjen.

På nästa ställe är hon satt att undervisa några unga damer, men hur mycket hon verkligen förmår bilda dem är mycket oklart. De unga flickorna skildras som inbilska och beräknande, de drar sig inte för att leka ens med Agnes hjärta. Ja, det är verkligen en tid av prövning för guvernanten. Hon finner i alla fall för ett tag en livsuppgift i att besöka gamla och sjuka i byn, det ger henne också tillfälle att träffa den unge, uppmärksamme prästen. 

 Agnes Grey är en gripande historia om kära Agnes, så anspråkslös men samtidigt bestämd, rättrådig och sträng mot både sina elever och sig själv. Romanen sägs grunda sig på författarens egna erfarenheter som guvernant och texten känns bitvis som en hämnd eller revansch för saker hon fått utstå. Det är en rakt berättad och direkt drabbande roman av lillasyster Brontë.

lördag 9 januari 2016

Vinterdagar i Berlin

Efter att ha jobbat en del mellandagar var det äntligen dags att åka till Berlin. Senast vi, det vill säga min man och jag, var där var för 3,5 år sedan. Då var det 30 grader varmt, den här gången ca -9, och vi fick se staden i vinterskrud.
Liksom förra gången valde vi att bo på Circus Hotel, ett mysigt ställe med ekologisk profil rätt vid Rosenthaler Platz. Efter en viss flygförsening började vi med utforska närområdet i Prenzlauer Berg, där vi till sist sökte oss in i kafévärmen hos Anna Blume på Kollwitzstraße där vi serverades de bästa av crêpes. Senare på kvällen hamnade vi på hotellet med vin, mat och varsin bok.  

Utvilade var vi dagen därpå redo för resans första museibesök och vi begav oss till Gemäldegalerie. Här såg vi, lite lustigt nog, en utställning om italienske Botticelli, eller snarare och än mer om konstnärer som skapat med inspiration av och i dialog med hans verk. Sedan bekantade vi oss med museets övriga och överdådiga samling som, hur mycket jag än älskar och intresserar mig för konst, gjorde mig proppmätt. Åh nej, inte en Rembrandt till...  

Ut i kylan igen och vidare till Alexanderplatz där vi gjorde som alla andra och såg upp.
Sedan pulsade vi vidare mot Nikolaiviertel, ett äldre kvarter med rekonstruerade byggnader, här finner man t ex kaféer, restauranger och butiker. 
Efter en värmande potatissoppa var vi redo för något som kom att bli en av dagens verkliga höjdpunkter - utställningen "Tanz auf dem Vulkan".
Strikt fotoförbud rådde i byggnaden, Ephraim-Palais, men här visades genom konst och foton Berlin så som det var på 20- och 30-talet. I utställningen samsades på ett tematiskt vis nöjesliv med arbetsliv och samhällsliv. Förutom konst visades kläder, affischer mm som speglade och levandegjorde tiden innan allt brakade samman. Det var en sammansatt och mycket fin utställning, särskilt om man som jag är intresserad av tidsperioden. 
Högst upp i huset visades en utställning om olika parfymhus som funnits i Berlin där vackra flakonger och doftprov fanns att ta del av. Och jo, jag bröt en gång mot fotoförbudet. 

Kvällen avslutades på Vino e Libri, en restaurang med italiensk mat som gjord för en italo- och bibliofil. Och visst fanns där böcker i hyllorna bl a ett exemplar av en tysk utgåva av Pär Lagerkvists Barabas.  

Så blev det en ny dag och vi gav oss iväg till Kreuzberg där vi slirade runt på trottoarerna på spaning efter en bokhandel vi besökte under förra resan hit. Men tji fick vi och tog oss istället till museet Martin-Gropius-Bau. Här visades en utställning kallad "Von Hockney bis Holbein" som genom de skapade mötena mellan konstnärer från olika tid och rum gav verken nytt liv och nya associationer hos betraktaren. Men för mig fanns här också många nya konstnärer att upptäcka och bli nyfiken på.
Här såg vi också en utställning om fotografen Germaine Krull baserad på hennes många foton. Jag kände inte till henne sedan innan - men vilken fascinerande person hon var! Hon intresserade sig för snabba bilar och tog gärna bilder av byggnadsverk och maskindelar, händer i rörelse var ett återkommande motiv hos henne liksom den nakna kroppen, andra motiv fann hon bland Paris hemlösa eller på reportageresor runt om i världen. En del foton togs i samarbete med andra, t ex svensken Adolf Hallman vars Paris fyra årstider med foton tagna av Krull exponeras. Krull tycks ha varit en fri och frihetstörstande själ med förankring i sin tids kulturella sfär av författare mm och jag kommer definitivt att ta reda på mera om henne. En lättare lunch avslutade ett mycket givande museibesök. 
Strax var resan slut och vi ägnade den sista halva dagen åt att traska runt i närområdet, titta på gatukonst och gå över snöklädda sommarområden. 
Berlin! Jag tycker mycket om staden där det finns så mycket att se och uppleva. Även om vi den här gången mest såg äldre konst finns här ett synnerligen levande kulturliv. Jag tilltalas också mycket av den ekologiska medvetenheten som jag hoppas sprider sig, likaså att här vid sidan av de stora kedjorna finns ett rikt utbud av fristående både kaféer och butiker, här kan var och en finna något just för sin egen smak. Berlin! Jag kommer tillbaka. 

Här skrev jag om Berlinresan 2012, första och andra inlägget. 

söndag 3 januari 2016

Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter - en storartad start på läsåret!

Julklappsboken blev årets första utlästa bok - och vilken bok, vilken läslycka det var!
Elizabeth Gilbert berättar i Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter en historia om just Alma som föds den 5 januari år 1800, i romanens första mening. Redan som ung slår Alma in på vetenskapens väg och utforskar inspirerad av sin far, som är en förmögen botaniker/växthandlare, växternas liv och leverne. Hon är en självständig tänkare och systematiker långt ifrån de formella universiteten och långt ifrån den traditionella kvinnorollen. Alma är grovlemmad, tvär och i vissa fall egoistisk eller - hon är mänsklig. Hon får sällskap av adoptivsystern Prudence och senare väninnan Retta som båda är olika Alma i allt, vilket skapar spänningar och intressanta förvecklingar.  

I brusande hemlighet längtar Alma efter kärlek och passion. Och kärleken drabbar henne till slut, men även snart därpå besvikelsen. Alma lever ett långt liv och tar sig så småningom bort från den en gång pampiga gården och ut på det stora äventyret.

Romanens 600 sidor håller sitt grepp om mig från början till slut, det är så välberättat, fint skrivet och genomtänkt. Författaren måste själv ha gjort en hel del egen efterforskning för sin romans räkning, allt förmedlat med lätthet och, även i mörkare avsnitt, glädje. För Gilbert skildrar något större än en enskild människas liv - kärleken till vetenskapen, att vilja förstå världen och skapa egna teorier om den, om upptäckandes lycka, om intellektet respektive känslan som livsavgörare och vägbestämmare, vetenskap versus andlighet...  

Allt i boken har sin betydelse och finns där av en anledning, inget är lämnat åt slumpen men överraskar ändå. Och när jag vill ha mer så får jag mer, för författaren känner läsaren och vet hur hon ska få texten att lyfta, flyga. Jag kan allt vara kritisk men den här romanen vill jag inte tänka en enda negativ tanke om, jag vill för alltid behålla den i minnet som en helt fulländad läsupplevelse. Alma Whittaker är en av de mer minnesvärda och storartade litterära gestalter jag läst om. 

lördag 2 januari 2016

Meditation vid bokhyllan.

Och några läsönskningar tar vid.

fredag 1 januari 2016

Läst 2016

Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter av Elizabeth Gilbert
Agnes Grey av Anne Brontë
I all välmening av Angelica Garnett
Villette av Charlotte Brontë
Effekten av Susan av Peter Hoeg

onsdag 30 december 2015

Läsårskrönika 2015

Så har ett år snart gått och jag ser tillbaka på en tid med fina litteraturupplevelser, bra filmer, en del konst och några resor. Det är samtidigt svårt att inte med sorg tänka på världens oro, på hur de politiska besluten överträffat varandra i omänsklighet. Inför nästa år önskar jag mig mer frid både inuti och utanför mig själv. Och precis som och än mer än förra året önskar jag ett varmare, öppnare och rymligare Sverige.

Gott nytt år!

Januari: Tillsammans med maken firar jag in det nya året i Florens. Filmåret börjar starkt med Birdman, sedan följer filmfrossa på Filmfestivalen i Göteborg. Och så börjar jag läsa den första delen i Kristina Sandbergs trilogi om Maj som jag jag lever med och igenom en stor del av våren, Majs ögon blir mina.
Februari: Vi tar med Shaun på bio och Kristina Sandberg gör ett hejdundrande författarbesök på mitt lilla bibliotek, alltså stället där jag arbetar.
Mars: Den fina jubileumsutställningen på Prins Eugens Waldemarsudde besöker jag två gånger med kort mellanrum. Jag drömmer om att svepa in mitt hem i blommors doft.
April: Valborgsmässoafton firas med Alexander Ekmans snygga dansuppsättning Midsommarnattsdröm på Operan i Stockholm. Bokledes hänger jag med Thora Dardel i Paris konstnärskretsar.
Maj: Jag tjusas av Kate Atkinsons Liv efter liv och dricker te i solen med Sarah Waters Hyresgästerna. På Kulturhuset i Stockholm hör jag tillsammans med en god vän på Silvia Avallone.
Juni: Min midsommarläsning på Österby bruk blir Jenny av Sigrid Undset. Medan Badortsmysteriet läses i viken nära lilla stugan på Limön. 
Juli: Semesterns första vecka delas mellan Gardasjön och Verona. Det är alldeles för varmt men ändå - utflykter, läsning och opera. Min trogna följeslagare är Alan Hollinghurts bedårande Främlingens barn. Semestermånaden avslutas med ett kort stopp på det fina antikvariatet i Norberg och därefter ett besök på Open Art i Örebro. Där ser vi bland annat det stora bokklotet. 
Augusti: Inte helt utvilad och redo är det dags för höstens läsning och arbetsuppgifter. Månadens starkaste läsminnen blir Agneta Pleijels Spådomen och Nadifa Mohameds Förlorade själar. Båda läses vid vatten. Årets upplaga av Avesta Art besöks, där finns bland annat Bea Szenfelds pappersrika kreationer.
September: Så fyller jag 40 år och firar bland annat med att titta in i den fina bokkiosken i Sigtuna. En stark, viktig läsupplevelse jag tar med mig från månaden är Regnet luktar inte här av Duraid Al-Khamisi.
Oktober: Vecka 42 är det äntligen dags för litteraturfestivalen som vi planerat för så länge på mitt lilla bibliotek. Sätra litteraturfestival! Bland gästerna märks kanske särskilt Anna Jörgensdotter, Hans Gunnarsson och Ison Glasgow. Och så förstås Mireya Echeverría Quezada - just när debatten om Rummet tar sina allra första andetag. Sedan går luften ur den här arrangören och bloggen går in i ett djupt viloläge.
November: En sen kväll i november tassar vi runt på Fotografiska i Stockholm, för att dagen därpå se Olafur Eliassons interagerande installationer och Francesca Woodmans lågmälda starka foton på Moderna museet. På Dramaten väntar Idioten som är lite sådär. Marilynne Robinsons Lila och Patti Smiths efterlängtade M Train blir de bästa läsminnena. I tanke och hjärta är jag i Paris.
December: Bloggen väcks till liv med hjälp av Louise Penny vars deckare pockar på att omnämnas. Mina kollegor och jag uppmärksammas stort när vi tilldelas Gefle Dagblads kulturpris. Året avslutar jag, min vana trogen, med ett par äldre verk - i år med Ett adelshem av Ivan Turgenev och Par i brott av deckardrottningen Christie.

Strax är det dags för ett nytt år att träda in på scenen. Välkommen 2016.


Läsårskrönika 2012, 2013, 2014.

måndag 28 december 2015

Carol - film på bio

I morgon väntar arbete men idag har jag levt ut det jag från ungdomen minns som det allra bästa med jullovet - sovmorgon, lästid och bio. Min make och jag avslutade kvällen med att se Carol av Todd Haynes.
Carol är alltså namnet på huvudpersonen, spelad av Cate Blanchett, som drabbas av kärlek och passion långt utanför äktenskapets gränser. Mitt i julruschen möter hon det lite yngre butiksbiträdet Therese (Rooney Mara). De ger sig efter några vändningar av tillsammans för att för en stund få ro tillsammans, men det krävs mer än en bilresa för att fly samhällets, moder - och äktenskapets konventioner. 

Tyvärr har jag inte läst Patricia Highsmiths roman som filmen bygger på och har ingen aning om vad som komma skall. Men åh så mycket jag tycker om den här lågmält gestaltade filmen om starka, innerliga känslor. Blanchett är så bra i all sin styrka, känslighet och kompromisslöshet. 1950-talet känns fint fångat i miljöer och inte minst kläder. Tänk att få vandra i den här filmgarderoben... När filmen slutar finner jag mig omfamnad av musiken, eftertexterna och den filmiska vackerheten. 

Par i brott - pussel med Tommy & Tuppence

Kommer ni ihåg tv-serien Par i brott med Bruce Willis och Cybill Shepard? Jag kunde i alla fall inte låta bli att tänka på den när jag fick den här novellsamlingen av Agatha Christie i min hand. 
Som en del i ett större uppdrag får de Londonbaserade makarna Tommy och Tuppence Beresford överta en detektivbyrå med löfte om att krydda sin lite trista, men välmående, tillvaro med att fritt anta vilka fall de vill. Särskilt Tuppence vill ha en lite mer händelserik vardag så det passar dem alldeles utmärkt. 

Men paret behöver lite hjälp på vägen och hämtar stöd hos de fiktiva ledstjärnorna i främst den brittiska kriminallitteraturen. Så lånar novellerna drag från andra författares deckarhjältar och makarna B träder in i olika roller. Som tur är förklaras upplägget i ett förord, så att även en nutida läsare har en chans att hänga med i texten från 1929.

Berättelserna som handlar om allt från inbrott, skämtsamma spratt, ligor och mord, blinkar hit och dit och även till upphovskvinnan själv. Det är underhållande och kul att lära känna paret Beresford. Så roligt att jag faktiskt direkt biblioteksbeställer de två första av fyra fullängdare om Tommy och Tuppence som tidigare finns på svenska. Jämfört med Poirot och Marple så följs det här charmiga paret genom livet, de ändrar med andra ord ålder och antar jag intressen.

Och så en eloge till Bookmark förlag som piffat upp Christie och i det här fallet sett till att en inte tidigare översatt bok nu finns på svenska.