13 juli 2014

Ett uppvaknande och en fråga - tycker ni om Brahms?

Det är konstigt hur viss litteratur som känns alldeles självklar kan passera förbi. Så var det med Kate Chopins Uppvaknandet (1899) som jag verkligen inte förstår hur jag kan ha missat! Som tur är läste och skrev Glamourbibliotekaren om den nyligen så boken fann vägen även till mig.

Bokens Edna är gift och har två barn, en tillvaro som inte stört henne tills hon just vaknar upp, finner sig vara inkapslad och vill bryta sig ut. En ung man väcker hennes känslor under en sommarvistelse vid havet, han blir katalysatorn för att Edna ska vilja bryta upp från sitt gamla liv. Hon längtar efter friare förbindelser och vill bort från de äktenskapliga bojorna.

Chopins roman, som jag hoppas får en renässans och hittar nya generationer av läsare, är starkt gripande. Som läsare får jag insyn både i Edna och i hennes kamp för att leva sitt liv på det sätt hon vill  samtidigt som författaren också låter läsaren se henne utifrån. Ednas val att gå sin egen väg är på samma gång modigt som ödesmättat. Liksom Forster med Maurice skildrar Chopin en människa som bryter mot sociala normer och konventioner men med olika resultat.
En kvinna som lever i ett fritt förhållande, kanske ett sådant som eftertraktades av Edna är Paulie i Francoise Sagans roman Tycker ni om Brahms? (1959). Fast egentligen är det mest hennes på-och-av partner Roger som verkligen till fullo nyttjar denna fria relation. När Paulie själv söker sig till andra män uppstår svartsjuka och begär.

Men när hon så möter den yngre Simon uppstår förälskelse och för en stund kan Paulie släppa odågan Roger och för en stund hänge sig åt att vara åtrådd av Simon. Paulie som verkar vara en smart driven kvinna är ibland nästan irriterande beroende av sina män, som kretsade hela livet hennes runt dem. Men Sagan skriver väl, och bjuder på ett franskt känslodrama.

Paulie är en äldre kvinna. Hon är 39 år. Tycker jag det är ungt bara för att jag själv snart är det samma eller har vår bild av äldre/yngre förskjutits sedan romanen gavs ut?

En pojkes egen historia och så Maurice.

Det är fint med nyutågvor som väcker liv i äldre verk som t ex En pojkes egen historia Edmund White. Denna uppväxt och upptäckarskildring läste jag ut för några veckor sedan och minns framförallt det ärliga, rättframma berättelsen om pojken/den unge mannen som upptäcker och lever ut sin homosexuella läggning.
Platsen i En pojkes egen historia är USA och tiden 50-60-tal något helt annat alltså än i E M Forsters Maurice som nu äntligen finns på svenska!
Filmen, den med bl a Hugh Grant, såg jag för många år när jag hade en vurm för filmskaparna Merchant/Ivory som ju också står bakom en annan fantastisk Forster-filmatisering - Ett rum med utsikt. Men Maurice alltså. Boken gavs ut först efter författaren avlidit vilket hör samman med ämnet den skildrar - kärlek mellan män i det brittiska 1900-talets början. Om det i En pojkes egen historia fanns en spänning i att experimentera, att testa gränser så handlar det för Maurice del istället om att dölja ett brottsligt beteende och om att helst finna ett botemedel för det. Det är starkt skildrat och modigt av Forster som på ett mycket fint sätt skildrar Maurice och hans brottningsmatcher med sig själv och sitt inre. Extra svårt blir det när den första stora kärleken väljer den konventionella vägen - äktenskapet - och samtidigt förnekar hela sin tidigare existens och dess betydelse. Maurice vill göra som vännen, men att bryta med och ned sitt jag är inte lätt och författarens intention är till min stora lättnad att visa hopp och ingjuta mod.

Forster har med Maurice skapat en av romanvärldens kanske modigaste personer och samtidigt skrivit ett en stark tidsskildring. I efterordet får läsaren också ta del av författarens tankar med romanen, intressant läsning även det.

Det som är historia i romanen är nutid och verklighet i andra delar av världen där kärlek inte är för alla. På så vis har romanen en tänkvärd aktualitet även idag, förutom att det alltså är en god och mycket välberättad roman.

Bokomaten har också läst Maurice och gjorde mig påmind om den!

12 juli 2014

Provence - några bilder från en resa

När vi i våras bestämde oss för att tillbringa en semestervecka i Provence och i den lilla, av berg omgivna, byn Cotignac med ca 2000 invånare kunde vi inte föreställa oss vilken idyll vi skulle hamna i. Byn är så att säga essensen av det franska med tre bagerier, chark, fiskbutik, trevliga restauranger, vindlande gränder och vänliga människor. Här har jag fått sätta min skolfranska på verkligt prov, och har njutit av att både förstå och att själv göra mig förstådd hos de tålmodiga Cotignacerna.


Att boka boende på nätet kan vara ett äventyr i sig och lite vanskligt men lägenheten vi hyrde var allt vi kunde drömma om - fylld med konst skapad av ena värden och av sköna läsplatser och bokfyllda hyllplan. I det här rummet trivdes jag och lät blicken glida mellan boksida och utsikt.


Vi tillbringade en del tid i byn, undersökte omgivningarna och fann bland annat det här.
Strosade på tisdagsmarknaden, shoppade till det tillfälliga hemmet och fyllde den nyss införskaffade och obligatoriska korgväskan.

Men vi besökte även de intilliggande byarna såsom Aups och Entrecasteaux och förstås  L'abbaye de Thoronet, ett gammalt klosterområde med fin arkitektur och valv bakom valv.

Vi gick genom kyrkan och vidare ut i de olika valvförsedda gångarna, försökte föreställa oss hur livet här sett ut. Så hördes skönsång och vi följde ljudet tillbaka till kyrkan där en ensam sångare testade akustiken med gregorianska slingor. Tillsammans med kanske sex andra personer njöt vi och strosade sedan sakta vidare.

En dag var vi till kusten, ungefär 1,5 timmes bilfärd från Cotignac.
Och det var ju så skönt att bada att planen att tillbringa eftermiddagen i Marseille havererade. Men vad gjorde väl det? Istället for vi till Bandol för middag och jag fick mina efterlängtade musslor.

En annan dag åkte vi mot Gorges du Verdon, som en frankofil väninna rekommenderat varmt. Här finns en stor ravin/canyon med vandringsleder och serpentinvägar. Vi provade en del av båda och gav oss ut på en tre timmars vandringstur som ledde ned mot vattnet i ravinens botten, och sedan uppåt igen.

Lagom ansträngande hela vägen - ända till den allra sista biten när vi missade leden och istället tog rygg på några ungdomar som likt bergsgetter skuttade upp för höjden. Jag skuttade inte men överlevde.

Färden därifrån bjöd på svindlande vyer och med tanke på vägens hm... sträckning så är jag glad att över att inte bli åksjuk.


Det har varit en upplevelserik vecka, samtidigt som den bjudit på många tillfällen till vila och till att "bara vara". Vi lät våra inre franska jag blomma ut och levde, som så många andra tillfälliga gäster i omgivningen ett slags komprimerat provencalskt liv med besök i de små butikerna t ex för att handla fisk. Att ha ett eget hushåll på semesterresan tycker jag gör att man kommer ännu en liten bit närmare vardagslivet, även om många måltider ändå har en tendens att intas på restaurang.


Baguetten som accessoar var jag förstås också tvungen att prova.

Nu är jag åter i mitt vanliga hemma men längtar tillbaka till det där andra. Jag hoppas jag kommer att återvända till Cotignac en dag, men den byn och den här resan har fått en alldeles särskild plats i mitt hjärta.

Några bilder finns också på instagram @hermiasays

2 juli 2014

Den mörka sidan 2 - drama i Tokyo

Seriebibliotekarien levererade ännu en bok till mig idag nämligen den efterlängtade uppföljaren till Den mörka sidan Sylvain Runberg och Olivier Martin. Första delen innehöll en hel del mystiska och överraskande scener vilka jag nu hoppades skulle få sin förklaring.

Återigen möter läsaren herr Okada även om i centrum ännu mer hans älskarinna och kollega Mayumi står. Hon väntar på att han ska frigöra sig från sin fru, men relationen har svalnat och Okada tycks vara på väg tillbaka till sin familj. När så Mayumi får nog, vill ta saken i egna händer så uppdagas också Okadas verkliga liv och historia. Så får mina frågor svar genom ett ganska intrikat, om än lite virrigt, berättande i växlande tidslager.
Den första delen uppfattade jag som en en fascinerande och kreativ skapelse. Även i denna andra del är Tokyo och dess människor tecknade i suddig gråskala men jag saknar något av den första bokens nerv och fantasi, däremot tycker jag man överkommit den språkliga stolpigheten.

Frågor finner svar, men jag är inte helt nöjd med svaren som vore de för snabbt påkomna, som visste inte författarna själva när det började skriva sin berättelse vart den egentligen var på väg. Ändå det är snygg, cool läsning och tittning med twist.

23 juni 2014

Tack superbokvänner...

som så raskt peppade apropå min sommarläsningsvånda! Faktiskt så var jag igår till bokaffären, släppte ned axlarna och lät blicken svepa efter hyllväggen. Hem kom jag sedan med  fyra möjliga och mycket lockande semesterkandidater. 

En vecka kvar till ledighet, resa och läsning! 

22 juni 2014

Ingen sommarläsning i år?

Inför sommaren och den efterlängtade semestern brukar jag ha en trave lika efterlängtade böcker nära till hands. Så har jag de senaste åren haft t ex Eyvind Johnsons Krilon-trilogi och Jan Kjaerstads Wergeland-trilogi som läsobjekt eller snarare karameller.

Men i år känner jag inte riktigt igen mig själv - med ett par veckor kvar till ledighet har jag inte en aning om vad jag vill läsa. Eftersom sommarens läsning varit så förknippad med längtan, jag har verkligen längtat efter böckerna jag läst, så oroar det mig.Visst finns det en mängd olästa böcker jag vill läsa men ingen som just nu får mitt hjärta att slå lite snabbare, lite varmare.  Har jag slutat längta litteraturen? Har jag, hemska tanke, läst mig mätt?  Eller väntar årets stora sommarläsupplevelse här någonstans? Jag hoppas det... och på inspiration från andras sommarläslistor!


Inte helt astonished...

Än har jag inte hunnit lyssna så mycket på podcasten Books on the Nightstand (kanske kändast just nu för spridningen av Beach Blanket Book Bingo?) men jag har lyssnat lite grann och under rubriken "Two books we can't wait for you to read" plockat en av titlarna nämligen Astonish Me (2014) av Maggie Shipstead.
Det var något i beskrivningen av romanen som gjorde den helt oemotståndlig för mig och tja.. jag gav mig hän. Så nu har jag under några dagar vistats på, vid sidan av och i drömmen om balettscenen för det är till stor del där händelserna i romanen utspelar sig. Handlingen pendlar med bruten kronologi mellan 70-tal och de följande årtiondena. Läsaren dras in i ett spel som är mer dramatiskt utanför scenen än på den. 

Här finns ballerinan Joan som blir utvald att hjälpa den ryske balettdansören Arslan att fly från öst till väst. Han visar sig dock inte vara den trogne typen och deras saga blir inte så glimrande som Joan kanske hoppas på. Hon lämnar sedan scenen för ett liv tillsammans med ungdomskärleken Jacob och deras son Harry. Men hon överger inte helt balettvärlden utan formar dels sin son till en dansör med stor grace liksom i sin tur hans ungdomskärlek Chloe. De bildar tillsammans nästa generations storstjärnor. Men det visar sig under läsningens gång att det finns flera band mellan då och nu, något jag som läsare borde ha listat ut tidigare. 

Astonish Me får mig att tänka på andra dramatiska dansskildringar jag läst i min ungdom,  jag tänker på filmen Black Swan som fortfarande är som som ett ömmande blåmärke i själen. Fast är den inte lite komisk denna romantiserade (?) bild av dansscenen och relationerna på och utanför den? Hur som helst - jag läste ut romanen men med en krypande olustkänsla när det blir lite för tillrättalagt och känslomässigt geggigt. Visst finns här en viss psykologisk nyansering men mest förblir figurerna just figurer på en scen, som vore författaren lite för kär i och intresserad av balettvärlden. 

Maggie Shipstead lyckades inte astonish me. Fast det hade jag nog inte heller förväntat mig.

Är nyfiken på att höra av någon annan som läst den!

19 juni 2014

Nya laguppställningar

Härom sistens bytte jag arbetsplats, helt på det lokala planet. Så istället för att cykla de 4,5 km in till Stadsbiblioteket trampar jag numera en betydligt kortare sträcka till ett av Gävles fina filialbibliotek. Mindre men på något vis mer. Eller i alla fall annorlunda. 

På det nya jobbet är fotbollssnack svårt att undvika, något som också tar sig litterära uttryck. Vad sägs om följande laguppställningar?

Om ni vill veta vad mina knasiga kollegor och jag egentligen har för oss om dagarna så tycker jag ni ska följa Sätra bibliotek på Facebook! Därifrån har jag också lånat bilderna.

11 juni 2014

Presemesterläsning

I år är det inte någon tvekan om vad som är min presemesterläsning

Knausgårds avslutande mastodontbok kommer att räcka länge än. Så här ligger jag i soffan med whiskyröst, feber och snuva och tittar ut på sommaren medan jag långsamt vänder blad. 

31 maj 2014

Min tredje träff med Ripley

Nu har jag för tredje senvåren i rad dejtat Tom Ripley den här gången genom En man med onda avsikter som beskrivs mer träffande genom sin ursprungstitel Ripley's Game. Den här gången är Ripley till en början igångsättaren, men han dras alltmer själv direkt in i händelsernas centrum. Ett förfluget ord under en bjudning blir upptakten till Ripley's ondskefulla spel i mördandets tjänst. 


Att läsa Patricia Highsmiths böcker är att ta brottslingens parti. För precis som i hennes tidigare Ripley-böcker duperas jag att tjusas av Ripley och hans luxuösa miljö, av det fashionabla hem och livsstil han delar med sin svala hustru. Men han blir heller inte samma egoistiska monster som i den första boken där grunden läggs till hans fortsatta liv. Väl? 

Precis som tidigare var det här en angenäm läsupplevelse av en klassiker i krim-klassen. Nu har jag två till möten kvar med Tom Ripley att se fram emot. 

En man med många talanger

En man utan samvete

25 maj 2014

Helgens läsning

Min helgläsningen började redan efter jobbet i torsdags med Candace Bushnells berättelse om Sex and the City-Carrie som ung. Jag tror det här är andra boken om henne och sommaren ska tillbringas i New York. Här lär Carrie känna de Samantha och Miranda och lever ut i New York. Det är en snabbläst, nästan oväntat fräckt rolig historia som passade perfekt ett par högsommarkvällar i maj.

Igår läste jag äntligen Julie Otsukas förstlingsverk När kejsaren var gudomlig om hur delar av USAs japanska befolkning sattes i läger, betraktade som fiender efter attacken mot Pearl Harbor. Otsuka berättar osentimentalt och med en distans som gör att berättelsen i alla fall hos mig verkligen förmår nästla sig in. Flera starka scener målas upp med mycket sparsmakade medel. Det är en historia som verkligen behöver berättas, men som också har likheter med händelser som i tiden är närmare.

I mammas Femina  läste jag om Anna Fredrikssons Augustiresan så efter att ha lånat e-boken började jag läsa under gårdagskvällen - och avslutade den för en liten stund sedan. 
,
Den var med andra ord svår att lägga ifrån sig.... Fyra vänner är på cykelsemester på Österlen, under en vecka ska de hitta tillbaka till varandra. Jenny är i berättelsens centrum och kapitlen växlar mellan hennes historia och cyklandet. Jenny har gjort en intern karriär blivit (mellan)chef över tidiga kollegor. Hon sitter fast mellan en högre chef med höga krav och medarbetare som blir allt mer missnöjda. Som läsare förstår jag att det inte är Jennys fel att det blir som det blir, att hon är en del i ett ondsint spel. Hon blir mobbad från båda håll och hur mycket hon än förbereder sig, ligger steget före eller försöker ställa saker till rätta så är det aldrig nog. Hennes arbetsplats är arbetsplatsen från helvetet och jag tänker mycket på en annan roman, Delphine de Vigans Underjordiska timmar, när jag läser. 

Under semestern med väninnorna sipprar alltmer om Jennys liv och situation ut, hennes man har dessutom nyss avslöjats vara otrogen, men även de andra tre gömmer saker de inte berättat för varandra. Det blir en resa mot större förståelse och försoning. 

Det märks att författaren också skrivit för tv. Det är spännande uppbyggt även om jag tycker hon lyckas som bäst i den hjärtklappande arbetsplatsskildringen. Kvinnorna är 40 år och beskrivs som medelålders. Det är dit jag också snart hör. Det känns typiskt på något sätt att helgläsningen inleddes med unga Carrie i New York för att avslutas på Österlen.

19 maj 2014

Sedan sist...

Kanske är det årstiden och naturen med dess överflöd av färg, form och doft som gör att jag hellre tänker i bilder än i ord? Läser gör jag oavsett, även om den senaste tiden jag hellre vänt mig till Instagram @hermiasays för att dela med mig. Hur som helst.

Nyligen utläst är Amanda Svenssons nyaste. Den tog sin tid att läsa, ändå var den stark, smärtsam, snyggt skriven. 
Torgny Lindgrens nya Klingsor var sedan länge framemotsedd och en av vårens utgivningar jag siktat in mig på. Den var lindgrensk i sitt uttryck (förstås) med frågor ställda om konstnärskapet och skapandets villkor genom en självupprepande och hemsnickrad konstnär i norr. Liksom författaren återkommer Klingsor ständigt till det västerbottniska, oavsett hur många mil som lagts mellan honom själv och motiven. Minnen var inte Lindgrens sista och det är förhoppningsvis inte heller Klingsor.
Oavsett vilken politisk inriktning man tillhör så tror jag bestämt man kan ha ett mycket gott utbyte av Gustav Fridolins fina morfarsskildring Min morfar skrev inga memoarer. Förutom att författaren berättar om sin namnes, morfar Gustav, personliga och gripande öde så berättar han om ett 
Sverige i förvandling där landsbygd förlorar "mark" till staden. Det är en rik och fin skildring brygd till stor del på de historier barnbarnet fått av och om sin morfar. Jag tänker mycket på mina far- och morföräldrar när jag läser, på alla frågor jag aldrig ställde, historierna som aldrig blev berättade. Tänker på er som ännu har chansen att uppmana "berätta mer!" 


9 maj 2014

Khemirisk touch

De här båda har mer än färgen gemensamt, bland annat Jonas Hassen Khemiri!

I den vänstra "Tydligen ligger det då i sakens natur att man blir full kvällen innan och grälar om huruvida Jonas Hassen Khemiri är snygg eller begåvad eller både och eller inget av det." I den högra ett avsnitt som inleds med "I dag var Jonas Hassen Khemiri på besök i skolans aula. Han är författarbesök han skulle prata om en bok han skrivit. Alla ställde skitdumma frågor (typ om han var bög). Det var inte ett bra sätt för mig att träffa honom på."

Ett kul författaruppdyk, en "cameo"?
Någon som vet om böckerna är kusiner? Jag tror det är så. Jag dejtar den vänstra just nu.

4 maj 2014

20 snabba svar

Efter att, mellan hagelskurarna, ha friserat äppelträdet känns 20 snabba som ett smart sätt att få upp värmen igen. Bokbabbel och Enligt O är ledstjärnorna, och liksom deras så är mina svar i fetstil.

Snabbläsare eller långsamläsare? Fast e-böckerna tycker jag att jag läser snabbare än snabbt. Går det att vetenskapligt belägga, tro?

Tegelstenar eller tunnisar? Allra helst en med utsökt språk välberättad tegelsten som räcker länge.

Bibliotek eller bokhandel? För en bibliotekarie finns bara ett rätt svar, fast biblioteket kan vara både fysiskt och elektroniskt. 

Ljudbok eller e-bok? Har just upptäckt, och tjusats av, e-boken!

Inbunden eller pocket? För det mer bekväma handgreppet. 

Vampyrer eller spöken? Hellre ett bu än ett bett i halsen.

En i taget eller slalomläsning? Allt som oftast och mest för det dåliga minnets skull.

Bokmärke eller hundöra? Eftersom det mesta jag läser är låneböcker. 

Snacks eller godis? Praliner. 

Biografier eller memoarer? Vad är skillnaden nu igen... Fast helst varken eller. 

Skräck eller chicklit? Hellre karriärlystnad och shopping än ett skenande hjärta.

Soffan eller sängen? Eller ännu hellre fåtöljen.

Inne eller ute? I skuggan en skön sommardag omgiven av surrande humlor och skrattande måsar.

Twitter eller Facebook? I lagom dos.

Boken eller filmen? Boken först.

Goodreads eller Boktipset? Varken eller.

Kokbok eller bakbok? Lagar hellre mat än bakar.

Te eller kaffe? Eller en kopp starkt kaffe med  mjölk. Men te fungerar bäst för längre lässtunder.

Nobelpriset eller Augustpriset? Tycker Nobelprisavslöjandet är nästan barnsligt spännande.

3 maj 2014

I mål ca 700 sidor senare...

Under påsken började jag i ett anfall av nyfikenhet att läsa Donna Tartts så omtalade och prisbelönta Steglitsan. Men efter 100 sidor tog det stopp, där fanns irritationsmoment jag inte tog mig förbi. Men under dagarna som gick fanns romanen kvar i mina tankar och stärkt av att andra pålitliga läsare fann den läsvärd fortsatte jag.
Nu några dagar senare har jag gått i mål i denna min läsmaraton. Romanens Theo Decker förlorar alltså sin mor i ett attentat mot Metropolitan Museum, New York. Han tar sig omskakad, chockad ut från museet, med sig har han ett konstverk som utgör bokens röda tråd, en ring och en hälsning från en döende man. Så startar Theos plågsamma färd i sorg och saknad från barndom till ung vuxen. År som kantas av missbruk, opålitliga vuxna men också av kärlek utan band och villkor. Och av längtan efter Pippa, flickan som delat hans öde.

Det är en smärtsam roman om att bli vuxen, full av både inre och yttre dramatik. Det är en äventyrsberättelse utan riktig anknytning till tiden här och nu. Men det är med stor kluvenhet jag läser romanen som jag ibland finner ha liknande tendens till mystifiering som t ex Vindens skugga, som jag inte var särskilt förtjust i. I Steglitsan finns några föräldralösa barn och sagolika eller stereotypa figurer för mycket - det är på det hela taget för mycket av saga för att romanen verkligen ska suga tag i mig. Och kanske är det en snabb översättning men nog lyser det engelska språket igenom lite då och då? Jag kan heller inte låta bli att undra vad resultatet blivit om Tartt inte låtit Theo själv hålla i pennan, om perspektivet varit ett annat. Kanske hade den blivit lite mindre omständlig, och i viss mån mindre konstlad om berättaren stått utanför texten?

Men jag läste ju ut romanen... Jag ville verkligen veta hur Theos liv skulle gestalta sig, jag ville ta del av konstverkets öde. Tartts roman är på samma gång lika självklar som otidsenlig och modig i sitt omfång och inte alltid framåtskridande historia.