måndag 27 juni 2016

De försvunna böckernas bibliotek

Med till långhelgen i lilla stugan på ön följde helt oplanerat två böcker med Kristoffer Leandoer som något slags gemensam nämnare. Jag valde att läsa hans eget verk - De försvunna böckernas bibliotek.
Det här är en lurig bok berättad av en man 50+ som är verksam på det litterära fältet. Sedan barnsben kan han höra böckerna tala, mumla mellan hyllorna. Hans relation till litteratur och författare är intensiv och märklig. Så råkar han få nys om "korrigerarna", ett hotfullt och osympatiskt sällskap som ser till att böcker, vårt kollektiva minne, försvinner. Efter sig lämnar förstörarna ett slemmigt spår och en äcklig lukt.

Ok.

I romanen jag läser försöker berättaren väcka till liv och återupprätta det som försvunnit, orden som suddats ut. Men berättaren är inte helt pålitlig, människorna han möter är det inte heller. Det är dessutom så att de böcker och författare som boken handlar om inte heller finns på riktigt. I tryckt form. Fast de finns ju i den här boken och i den verkliga författarens huvud. Namn, fullt levande och verkliga, droppas och stoppas in i den här fantastiska berättelsen. Det är förvirrande på ett njutbart sätt och en dröm för en läsare. Listigt och lurigt men också fundersamt om att vara en läsande människa.

Det finns ju ett gäng böcker om både mystiska boksamlingar, om märkliga sällskap och författare på äventyr. Det är svårt att inte ägna i alla fall en liten tanke åt t ex Ruiz Zafons Vindens lunga och Michael Endes Momo eller kampen om titeln. Även Hans Gunnarssons metaaktiga roman All Exclusive susar förbi i minnet.

En fiktiv roman som på svenska heter Den sjunkna katedralen nämns, titeln låter bekant och jag bläddrar i boken jag nyss läst ut, Jag är bröderna Walker. Och visst finns titeln med även här, men i sitt rätta betydelse, som ett namn på ett musikverk av Claude Debussy. Böckerna pratar verkligen med varandra. Högt och ljudligt.


Jag är bröderna Walker

Odd Marius Walaker får efter ett fall med cykeln en alldeles speciell förmåga - han kan se och skönja samband och sammanhang som ingen annan. Det är i alla fall vad han tror och det som han berättar om i flera häften, anteckningsböcker. Bröderna Walker kallar han sig för sig själv.
Några decennier senare är Odd Marius Norges ledare, landet är utsatt för någon form av kris som snabbt måste få sin lösning. Men var finns svaren på alla frågor krisen väcker? Vad behövs för att Odd Marius ska återta sin ungdoms storhet? Och vilken är "Wonderboy" som de väntar på? Är det han hos Henrik H Langeland?

Men mest är här tonårsliv - en berättelse om en pojke i en familj med ett outtalat och länge okänt trauma, något som påverkat föräldrarna i varsin riktning. Här finns förälskelsen Mia som går över alla gränser och vänskap som sätts på prov. Här finns en tonårsiver att upptäcka världen, som bland annat resulterar i bandupptagningar med slumpvisa personer genom vilka Odd Marius också själv träder fram. Det är i vackra Oslo allt händer.

Jan Kjærstad är en av mina favoritförfattare. Jag älskar hans sätt att bygga världar, hans sätt att med texten överraska och sätta min uppmärksamhet på prov. Det är ett äventyr att läsa hans romaner och jag vet aldrig helt säkert vilken berättelse han egentligen vävt. Allt det här händer när jag läser Jag är bröderna Walker men ändå är jag inte helt nöjd. Kanske driver författaren det lite för långt den här gången? Odd Marius blir ännu en man i mängden med en förmåga utöver det normala. Även om han inte är så smart och så inkännande som han tror. Han och hans hemska vän Simon är också alldeles för upptagna av bröst och underliv för min smak. Det är en roman med extra allt, vilket hade kunnat vara alldeles underbart.

Desto bättre var det att läsa

Förföraren, Erövraren, Upptäckaren, Kungen av Europa och Normans område.

söndag 19 juni 2016

Sommarregn - årets Durasläsning

Den här tiden på året är som gjord för Durasläsning och igår, medan regnet föll, läste jag Sommarregn. Den visade sig dock inte vara som det jag läst av henne tidigare. 

Ernesto och Jeanne är äldst i syskonskaran, de bor med sina nyckfulla föräldrar och ett gäng "brothers och sisters" i en utkantsförort till Paris. 

"Deras gemensamma hemlighet var att ingenting var självklart för dem, som för andra barn. De visste att de var sina föräldrars olycka, var och en för sig och alla tillsammans." 

Deras största oro är också att syskonen ska skiljas åt, placeras i fosterhem, ansvaret för att hålla samman skaran vilar på Ernesto och Jeanne. De båda stora barnen, som i ålder är någonstans mellan 12 och 20 år, har valt att inte gå i skolan. Ernesto visar däremot en fenomenal förmåga att på egen hand inhämta kunskap. Föräldrarna har kommit till landet som invandrare, men det är inte anledningen till deras utanförskap. Kärleken mellan Ernesto och Jeanne är på gränsen till ohälsosam och gränsar till destruktivitet.

Sommarregn är skriven efter filmen Barnen som Duras gjort, vissa stycken är också skrivna som vore dialogerna tagna från ett manus. Det är en poetisk, bitvis absurd och gåtfull roman om livet i utkanten av livet. Associerar gör jag en del till Eva-Stina Byggmästars små poeter, till Stina Stoors barn i Bli som folk och till Beppe Wolgers - "Barn är ett folk och de bor i ett främmande land..."

2011 läste jag Halv elva en sommarkväll och De små hästarna i Tarquinia 

Presidentens apelsiner

Presidentens apelsiner är en roman om ett liv i skuggan av kriget, ett krig som bland annat berövar berättarjaget hans far. Kriget som i början är det mellan Iran och Irak är bara ett av hoten, ett annat kommer inifrån, från den fruktade diktatorn Saddam Hussein. 

I boken pågår två berättarskikt parallellt - vi får barnets perspektiv på det som händer, tryggheten som försvinner och vi får berättelsen om det som händer några år senare då berättaren godtyckligt slängs i fängelse, en plågsam vistelse där presidentens apelsiner har en alldeles särskild innebörd. Abbas Khider berättar starkt om saker delvis självupplevda. Förutom att det är fasansfull skildring av krig, fängelsetid, av att leva i diktators grepp så är det en berättelse om osjälvisk kärlek, om släktband som inte brister och om duvor. Författaren fann själv tryggheten i Tyskland, det är gott att veta. 

fredag 17 juni 2016

Resa i månljus

I början fick jag kämpa lite. Språket låg inte rätt för mig med upprepade ord, meningar som kändes fel utan att kanske vara det. Men så tog det sig och jag fördes allt längre in i berättelsen.
Även huvudpersonerna i Antal Szerbs roman har det kämpigt. Fast det börjar bra för ungrarna Mihály och Erzsi som är i Italien på bröllopsresa. Erzsi har lämnat ett annat äktenskap för Mihály och de ska börja sitt liv tillsammans. Men så översköljs Mihály av minnen från sin ungdom, av starka trasiga vänskapsband, av nostalgiska drömmar. Och under en tågresa kliver han, efter att ha lämnat kupén vid ett tillfälligt stopp, på ett helt annat tåg. Makarna åker åt varsitt håll.

Det förflutna drabbar Mihály som bryts ned av minnena och av de olika förväntningar han ska infria i sitt liv. Hur förena en drömmande poetiskt jag med den äkte mannens, familjeförsörjarens och faderns krav? Och han söks på ett nästa drömlikt sätt upp av några av de gamla vännerna.

Den resa Mihály gör sker lika mycket i hans inre och i hans minne som i det yttre. Men Italien med dess sköna städer finns där tydligt, och kontrasteras mot Mihály som är i uppror. Allt medan Erzsi fortsätter sin egen resa. Det har gått någon vecka sedan jag läste ut boken och i efterhand framstår Erzsi, som självständig beslutsamhet fortsatte med både liv och resa, som minst lika intressant som den dumpande mannen.

Resa i månljus som gavs ut 1937 är en ungersk klassiker. Författarens liv ändades i ett arbetsläger i Balf 1945.

måndag 6 juni 2016

"Människan är en gud i spillror."

I Liv efter liv lät Kate Atkinson Ursula födas och dö, födas och dö ett otal gånger, men huvudpersonens liv sträcktes allt eftersom ut allt längre i tid. Ursulas bror hette Teddy och om honom handlar En gud i spillror. De båda böckerna håller sig en bit ifrån varandra, författaren själv kallar denna andra bok för "pendang", inte "fortsättning".
Boken hade jag turen att vinna i en tävling Adlibris anordnade på Instagram.

Läsaren lär känna Teddy på olika hållplatser i livet - som barn hemma i Rävhörna, i äktenskapet med barndomsvännen Nancy, i den trasiga relationen till dottern Viola, i den något mer harmoniska med barnbarnen, som pilot i ett av andra världskrigets bombplan osv. Varje del är drabbande, väl berättad, levande och rör sig på djupet. Vad formar oss som människor? Och hur formar vi varandra? Hur förhåller sig vår uppfattning om sådant som sker till hur det egentligen gick till? Vilka motiv styr vårt handlande? Kring de frågorna tänker jag att Atkinsons roman formerar sig.

Författaren låter flera tidsplan pågå samtidigt - här berättas nutid, dåtid, framtid i lager på lager i en kapitelordning som inte heller följer den kronologiska. Framtida händelser, ibland minst sagt skakande, omnämns medan läsaren hålls på halster tills de dyker upp igen i sitt fulla sammanhang (om de dyker upp igen). Även om Teddy är den person som handlingen kretsar kring är det inte bara han som har tolkningsföreträde eller vars blick författaren låter läsaren se med. Händelser tas om, upprepas med små nyansskillnader. Detta påverkar mitt sätt att läsa, jag rör mig fram och tillbaka i texten, tar om, jämför. Det tar tid. Men det är ren njutning.

Mitt i texten finns författaren, det råder inget tvivel om att det är fiktion jag läser. Teddy är dessutom en fiktiv gestalt på två nivåer, i romanen jag läser och i barnböckerna hans faster skriver, som baseras på delar av honom själv. Mot slutet av romanen, och ännu mer i efterordet, blir det dock snudd på för tydligt hur intresserad Atkinson är av det fiktiva, av fiktionen i sig.

En gud i spillror är läsarens bok, författaren är generös med oväntade gåvor, små askar med betydelsebärande innehåll, oväntade korsande händelser och ibland lustigheter. Atkinson gör mig alldeles läslycklig.

Vattnet drar i Gästrikland

Människor blir som förbytta, våldsamma, drabbade av galet begär. En ung kvinna hittas död, en annan försvinner på märkligt vis. Beata är en av de som ser saker hända, hennes värld skakas om. Amuletter säger Gunhild ska skydda, men vem är hon den där udda kvinnan i skogen? Några är märkta och extra utsatta och drabbade av detta vansinnesonda. Någon har fått ett okontrollerat vapen, hur hanterar Viktor sitt övertag? Vad är det egentligen för mörka, destruktiva krafter som frigjorts i Vattnet drar?
Författaren belyser de otäcka händelserna ur flera perspektiv - här är de direkt drabbade som inget vet, den lokala journalisten som fått jordens scoop, de som väntat på att krafterna ska vakna osv. Men även utan de mystiska krafterna och ondskan pulserar bruket och landskapet där allting händer av oro. Unga människor köper hembränt av hemvävda gangsters, de där som blev kvar och inte tog sig loss. Det är ett i utkanten bortglömt samhälle i moraliskt förfall. Det finns de som tagit sig därifrån, några hamnade i Gävle. Och nog är det roligt läsa om staden jag bor i! Jämfört med stackars Hofors är bilden av Gävle riktigt smickrande... Men ett stort mörker vilar över Gästrikland.

Språket höll jag alldeles på att glömma - det är så rätt för den här texten. Det är direkt och fräckt och fräscht och oväntat. "Gullsjuk" t ex ja, men självklart.

Nog har vi bara gläntat på dörren till Madeleine Bäcks värld i Vattnet drar? Jag ser fram emot de två kommande delarna. 

tisdag 31 maj 2016

Kulturkollo frågar - jag svarar

Hur många biblioteksböcker har du hemlånade just nu?
Ungefär 10, övervägande delen är romaner men där finns även någon kok- och trädgårdsbok. Jobbar på att minska antalet böcker inför sommaren eftersom jag har flera olästa lockelser hemma i hyllan.

Vilken var den senaste boken du fick?
Det var nog  Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter som tomten kom med.

Vilken var den senaste boken du gav bort?
Mamma fick De osynliga av Roy Jacobsen i morsdagspresent. Den borde alla läsa.
Vilken var den senaste boken du bytte till dig och mot vad?
pass.

Vad läser du just nu och hur fick du tag på den boken?
En gud i spillror av Kate Atkinson som jag hade turen att vinna i Adlibris Instagramtävling! Och egentligen är den visst svaret också på fråga 2.


Här är enkäten!

torsdag 26 maj 2016

Här har jag hållit hov

Nåja. Bokvägen har jag i all fall den senaste tiden vistats i slottsmiljö, närmare bestämt i det sena 1700-talets Stockholm. Jag började nämligen läsa Anna Laestadius Larssons Barnbruden, blev alldeles fast och avverkade i rask takt även den andra delen Pottungen.
Kan det ha varit redan på lågstadiet vi pratade om Gustav III? Om hur han höll riksdag i mitt Gävle och kort därefter sköts till döds på den stora balen. Där någonstans började min fascination för kungen - jag har läst flera romaner som tar plats i hovet och minns förstås Jonas Karlssons tolkning av kungen på tv. Den kortserien finns att se igen på Öppet arkiv.

Laestadius Larsson ger en annan vinkel och insyn i hovlivet. Hon utgår från kvinnornas historia. Först har vi Charlotta som 15 år ung stiger i land efter en vågig båtfärd för att gifta sig med hertig Karl, bror till kungen. Hennes huvudsakliga uppgift är att leverera en son. Hovlivet med dess olika krumbuktande seder är precis som den hårt snörade korsetten kvävande.

Läsaren möter även "pottungen" eller Johanna som hamnat i botten av hovmiljön efter att hennes mamma utsatts för det grövsta våld. Johanna kommer upp sig och hamnar nära Charlotta, men försvinner sedan därifrån. Och så är där Sophie von Fersen, syster till Axel, som är Charlottas förtrogna och kanske allra största kärlek. Också hon ingår äktenskap utan kärlek men har heta förhållanden i all hemlighet.

Charlotta förde journal över sitt liv, därur har författaren hämtat stoff att väva sin historia av. Livet vid hovet är skildrat tidigare - maktspelet, despotismen och så vidare. Det feministiska anslaget i den här trilogin känns nytt och fräscht och tillför något utöver det redan berättade. Här läses Mary Wollstonecraft och man diskuterar kvinnors rättigheter på ett sätt som känns nästan före sin tid. Genom Johanna lyfts också en kvinna som går sin egen väg fram. Hon blir företagare och gifter sig av kärlek (i alla fall till en början).
I lördags passade jag på att se om Sofia Coppolas film om den franska drottningen, Marie Antoinette. Charlotta och Marie Antoinette hade mer än Axel von Fersen gemensamt. Bokomslaget är visst en aning inspirerat av filmen...

Både Barnbruden och Pottungen är bra, levande och intressanta - underhållande för att använda ett lite stereotypt begrepp. Författaren väger fint samman intrigerna kring hovet, de personliga relationerna och de olika livsödena. Men del två tappar något av farten, kanske för att den, samtidigt som den berättar något nytt, försöker fylla ut de luckor som eventuellt finns för läsare som inte läst alls eller som inte har den första delen aktuell. Möjligen är Pottungen också lite mer faktatung, vissa bitar hade kunnat uteslutas alternativt kokats bättre ihop med texten.

Nu pausar jag läsningen innan jag ger mig i kast med del tre, Räfvhonan, för visst vill jag fortsätta följa de tre kvinnorna och trassla mig vidare i hovlivets intriger.

torsdag 19 maj 2016

Norrland noir

Just nu väntar jag med spänning på att maken ska läsa ut Ida Lindes Norrut åker man för att dö som jag läste i helgen. För slutet, slutet - jag måste få diskutera det! Men det kanske jag får göra redan nu om någon annan där ute har den aktuell i läsminnet?
Men det börjar i Västerbotten. Polisen Sara får besök på gården av Benjamin, de känner inte varandra sedan innan. Det är suggestivt och underligt och han vill ha kaffe och något mer. Så beger de sig iväg i hans bil med skjutklara vapen och inleder en dödsturné. Helt oprovocerat dödas människor som råkar i deras väg. Jag tror i alla fall att de råkar stå där. I vägen. Romanens starka, obehagliga upptakt tar andan ur mig. Men det lugnar sig något.

Texten bygger på olika röster, olika människor som möter läsaren. Några finns i det förgångna, några i nuet. De har relationer till mördarparet eller till offren. Ibland tänker jag att jag inte får syn på allt författaren vill jag ska se. Kanske läser jag för snabbt, eller söker spår som inte finns där? Vad är det för utklipp mamman har i sin säng? Vad är det för mer brott som är begånget? Kanske är det som Therese Eriksson skriver när hon i sin fina recension sätter in romanen in romanen i ett större sammanhang:
Norrut åker man för att dö är en roman om ett brott som bär inom sig berättelsen om ett annat – på ett sätt större, i alla hänseenden åtminstone längre pågående – brott: sveket mot Norrland. Det är skogsindustrin och skövlingen, utsugningen och utarmningen av landsbygden, som bultar som ett ilsket rött hjärta i bakgrunden. Här finns människorna som blivit kvar och de som lämnat och kommer tillbaka med ryggsäcken tyngd av skuld.


Det direkta starka språket i romanen gillar jag, det ibland diffusa och att själv vara den som gör sammanhangen begripliga. Men ändå i bokens slut famlar jag, så nu hoppas jag på maken och att han är en mer vässad läsare än jag. Eller någon av er andra. Förstås. 

Norrut åker man för att dö är Norrland i sitt allra svartaste. 

tisdag 17 maj 2016

De osynliga - ett norskt läsmåste

Det är Norges nationaldag idag och jag har i flera dagar tänkt och försökt skriva några ord om Roy Jacobsens De osynliga. Jag har sedan tidigare en viss förkärlek för böcker och författare från grannlandet och den här sällar sig till de tidigare älsklingarna. Kanske är det kärleken till den som gör den lite svår att sätta ord på? Som vill jag inte punktera den.

Jacobsen har förlagt handlingen till en ö. Där finns en gård där en familj lever, och ruiner efter en annan. Tiden är 1918 och några år framåt. Här lever en familj bestående av mamma, pappa, farfar, faster och dotter. Skaran utökas något efter berättelsens gång. Här lever man av vad havet och djuren ger. Livet är hårt, villkoren till och med ännu mer tuffa än vad som är begripligt. Kvinnans och männens roller strikt avgränsade. Ingrid är dottern. Är den lilla människan i centrum som tvingas växa, bli stark, ta tag i.

Kargt och poetiskt berättar författaren sin fina, starka historia som rymmer så många olika djup. Kärleken i familjen finns här, den dagliga kampen för tillvaron, omtanken om de närmaste, modet och skammen. Och så det där som händer mellan meningarna, i blickar och åtbörder. Det är så vackert gjort.

De osynliga måste läsas, måste levas med. Det är stor litteratur om det lilla utsatta livet.


måndag 16 maj 2016

Familjen jag hade

June Reid ser sitt hus brinna ned till grunden i en explosion. I huset befinner sig Junes allra närmaste dottern med sin blivande man, den före detta maken och pojkvännen. Alla försvinner i en blink. June ger sig av därifrån och drar sig undan världen på ett avsides beläget motell.

Så hur berättar Bill Clegg om det värsta som kan hända? Han låter olika personer komma till tals för att ge en bild av både vad som hände och av de människor som påverkas på olika sätt - före, efter eller under det som sker och ibland utan att de själva ens vet om det. Detta bildar en en roman rik på röster, infallsvinklar och oväntade möten.

Jag tycker mycket om det jag läser, hur pusslet läggs bit för bit med stor tillit till mig som läsare och min förmåga att själva förstå sammanhang. Genom de olika rösterna faller en del skynken, visar sig åsikter och avsikter andra än de först anade. Sorgen gestaltas fint och varsamt.  

Familjen jag hade är en stark lite annorlunda berättad historia om att förlora alla av betydelse - och om att (kanske) finna något nytt.

lördag 14 maj 2016

Sol ute och sol inne i Köpenhamn

Idag när regnet rasar vill jag tänka tillbaka på föregående långhelg som tillbringades i Köpenhamn. Vi kom i lagom tid för att se magnoliorna blomma. Mäktigast av alla var den vid Ordrupgaard, en  bit utanför stan.

Men det var egentligen inte för blommans skull vi åkte hit, målet var att se utställningen "Hjemme hos Hammershøi" med Vilhlem Hammershøis stillsamma målningar. Konstnären finns representerad i den fasta samlingen på Ordrupgaard, ungefär samtida och med liknande grundtanke som Waldemarsudde, men de verk som visas nu lyfter särskilt fram de rum, den lägenhet, som målaren utgick ifrån. I målningarna finns ofta hustrun Ida, overksamt verksam.
Museets moderna tillbyggnad är ritad av nyligen bortgångna arkitekten Zaha Hadid. 


Efter att ha sett filmen The Danish Girl ville både jag och min make se Gerda Wegeners verk. Och till vår stora lycka hänger de just nu på Arken Museum! Så dit åkte vi förstås också. 
Gerda Wegener målade inte bara Lili/Einar Wegener utan också bland annat en hel del illustrationer till tidningar, en del satir mm som var fint att se. Här fångas den unga coola flapper-kvinnan.
Vi är förstås många som stannar en extra stund vid verken där Lili, ofta med den bara ryggen mot betraktaren, är modell. Det känns lite speciellt att se målningarna på riktigt, att genom penseldragen se den nära relationen mellan Gerda och Lili.
Einar Wegener finn också representerad med några verk, t ex det här där Gerda sitter modell uppflugen på en mur på Capri. Lili målade inte.
Arken Museum är granne med havet där fötterna får ett svalkande dopp samtidigt som signaturmelodin från tv-serien Badehotellet ljuder inombords.
Fötterna ja, de traskade mycket förra helgen, i kvarter och på gator de tidigare aldrig nött. Till exempel här på söta Krusemyntegade. Jag gillar det, att återkomma till städer, se nya delar av dem och gå djupare än de allra mest välbesökta och lättfunna turiststråken.
Nöjda efter ett par dagars turistande och flanerande åt vi en sista middag till den här utsikten i stadsdelen Christianshavn.  
 Vi ses igen Köpenhamn!

fredag 13 maj 2016

Den smala vägen mot norr

Dorrigo Evans är en kirurg från Tasmanien som under andra världskriget hamnar i japanskt fångläger. Männen i lägren har en uppgift - de ska bygga en järnväg tvärs genom snårig djungel från Bangkok till Burma. Den är den smala vägen mot norr och blir en symbol för japanernas andliga seger över de från norr komna.
Länge vände och vred jag på Richard Flanagans Bookerprisbelönade roman Den smala vägen mot norr. Det var något med den som lockade, men ett bra tag avhöll jag mig från att läsa den. Den är ändå på över 500 sidor. Men så, en lång tågresa låg framför mig och jag såg fram emot att hänge mig åt något rejält. Så, efter han provsmakat den hemma på bron, läste jag den under förra, förlängda, helg.

Dorrigo överlever kriget och de fruktansvärda fasor han utsätts för och återvänder hem som en hjälte. Författaren skildrar i en välbehövlig blandning tiden före, under och efter - även långt efter - kriget. Skildringen av fånglägret, där allt människovärde försvunnit, där fångarnas klena kroppar får ta emot så mycket stryk, så hårt arbete och genomlida de mest förfärliga sjukdomar på väg mot döden, är nästan outhärdlig att läsa. Den kräver starka nerver och ett visst distanserat förhållningssätt.

Läsaren får också ta del av händelserna strax innan Dorrigo drog ut i krig, när han inledde ett passionerat förhållande med sin farbrors unga fru. Sidorna vibrerar av åtrå medan Dorrigo bedrar både sin tilltänkta fästmö och sin farbror. Relationen får ett abrupt slut, om än på ett lite annat sätt än Dorrigo tror.

Parallellt med dessa två huvudstråk följer läsaren Dorrigo närmare i tid. Han är alltså sedd som hjälte, men han ser sig själv som en ond människa. Som har han bara dragit nytta av de situationer han hamnat i, placerat en gloria ovanför sitt huvud. Han har inte lyckats förena de inre och yttre bilderna av sig själv. På ålderns höst dricker han för mycket och är notoriskt otrogen mot sin fru, samma blivande fru som han bedrog som ung.

Dorrigo är som äldre man ingen trivsam, sympatisk person men när man lidit med honom så länge, genom så många sidor och vet hans ledsamma livshistoria så tar man honom ändå till sig. Han var en hjälte för sina mannar även om han inte lyckades rädda dem alla. Dessutom:

Han trodde att böcker hade en aura som skyddade honom, att utan en bok bredvid sig skulle han dö. Han som gärna utan kvinnor. Han sov aldrig utan en bok.
Detta är nu inte bara Dorrigos bok, även om det är han som träder klarast fram. Flanagan låter också andra än i fånglägret, även fångvaktarna, komma till tals både vid tiden under och efter kriget - när rollerna är nästintill de omvända. Detta ger en bred, månghövdad roman som ibland kanske tappar något i koncentration. Men vinsten är att som läsare få syn på händelser, förhållningssätt, livsval ur flera perspektiv. Ingen människa är enkel.

Flanagan skriver om en bit av historien som, om jag förstått det rätt, inte så ofta blivit berättad och han gör det så övertygande och poetiskt. Det blir en kontrastrik och oförglömlig läsning där på det soliga tåget med målet Köpenhamn.

Åh Sara!

Idag tilltalar man varandra vid sammankomsterna enbart med "herr" eller "fru" följt av efternamnet. Det sägs att detta något omständliga tilltalssätt har den nyttan med sig, att de talande hinner besinna sig något under de livliga meningsutbyten som ofta förekommer i Akademien.
Det är kanske tur att Svenska Akademien har "detta något omständliga tilltalssätt" även av en annan anledning. Det torde undvika benämningar som t ex "stor-Sara" och "lill-Sara" som jag och en liten vän råkade ut för som barn, när vi skulle skiljas åt i kompisskaran. Storleksmässigt var vi nog inte så olika, men jag var två år äldre. Det låter lite mer sofistikerat med fru Danius respektive Stridsberg...
Roligt och spännande är Akademiens val av Stridsberg, och fint är det att en 70-talist tar plats runt bordet. Den 19 juli står det Sara i almanackan, hoppas de firas ordentligt.