onsdag 26 augusti 2015

Spådomen

I fredags började jag läste Agneta Pleijels senaste Spådomen, på lördag liggande i gräset nära stranden läste jag ut den.
Detta var en stark, omtumlande läsupplevelse. Omväxlande som ”jag” och ”hon” berättar författaren en ”flickas memorarer”.  Det blir många flyttar för flickan, pappans arbete som matematikprofessor gör familjen rörlig men också orolig. Även om oron är djupare förankrad än så, särskilt i mamman. Romanens flicka blir en ung kvinna som försöker finna en egen väg. Men det är inte lätt. Det finns sådana spänningar mellan mamma och dotter, så mycket under ytan. Ett återkommande tema är ambivalens och likaså, tänker jag, lojalitet och frågan om vem hon ska lojal med. För det här är en familj som går sönder. Och så samtidigt den egna vägen, det egna livet.

Spådomen som gett boken dess titel är inte flickans utan en fasters, men den präglar en del av flickans förväntningar på livet, på hur det ska gestalta sig. Men spådomen kan också, tänker jag, vara alla de andras tankar om ens eget liv, alla de roller man förväntas spela eller förverkliga.

Det går inte att i några meningar omfamna hur den här boken var att läsa. Den grep tag på djupet på ett sätt som egentligen rätt få böcker förmår att göra. Möjligen skriver jag något mer senare. 

tisdag 18 augusti 2015

Stockholm noir

Min vurm för 1920-talet ledde mig till Niklas Rådströms Stockholmsroman Drivved från Arkadien (1999), fast det egentligen är dess fristående andra del som utspelas under tidsperioden. Men jag vill börja från början.
Den här romanen startar på nyårsafton 1899 då Sara helt enkelt snor en bebis ur en barnvagn i tron att barnet ska hindra häradshövdningen hon sökt arbete hos från att förgripa sig på henne, för det är så ryktet om honom går. En lite långsökt början kanske på en roman som håller mig i sitt grepp från början till slut.

Rådström berättar en mörk historia från en brytningstid, om saker som hänt eller hade kunnat hända. Sara behåller bebisen som hon kallar Holger och de delar en dubblett med Margit. Sara bär på hemska oläkta minnessår som tar alltmer konkreta uttryck, samtidigt bär hon på hemligheten om barnet. Åren går och Sara och Holger hamnar hos en man som gör anspråk på att ha kontakt med andevärlden, och som har planer för Sara. Det är idéer som ligger rätt i tiden som skildras. Och denna händelse är kanske början till slutet. 

Detta är verkligen ingen upplyftande läsning och den skär lite i hjärtat. Här finns en både stark person- och tidsskildring, som dock ibland balanserar på skrönans och icke-trovärdighetens kant. Inget skydd finns för de här utsatta människorna och runt hörnet lurar dessutom första världskriget. Men här finns också en stor tro på tekniken och maskinerna och på något slags överlevnad, även om människorna sviker. Jag kommer att läsa uppföljaren De svarta tangenternas planet men först måste jag hämta andan i något lite fluffigare.

Hallon och torr champagne

Agneta Ekman Wrangel (1917-2006) växte upp i slottsliknande miljö i Skåne, men flyttade senare till Stockholm där hon gifte sig med Hasse Ekman (The Hasse Ekman) och blev mamma till bl a Gösta Ekman. 

Åren med den berömde maken blir intensiva och de har ett stort umgänge i Stockholms kulturliv. Det är underhållande att läsa om alla möten, sällskap, händelser. Men Agnetas personliga liv är även det intressant att läsa om – hon har varit med om ett och annat. Så får läsaren ta del av berättelser och anekdoter från hennes liv, höra om hennes paranormala upplevelser och föraningar, ta del av hennes liv som ensamstående mor när äktenskapet inte håller längre. Det är glitter och glamour och en vardagskamp. Det är kvickt skrivet om ett spännande liv.

Tänker på lite äldre vänner som berättat att de när de kommit en bit in i livet börjat läsa självbiografier. Är det månne dit jag kommit nu, undrar jag efter att ha avverkat ett gäng tillbakablickande berättelser…

onsdag 12 augusti 2015

När jag inte hade nåt

Hade det inte varit för några jobbrelaterade aktiviteter så hade jag inte, tror jag i alla fall, läst Ison Glasgows När jag inte hade nåt där rapparen, textförfattaren mm berättar sin livshistoria för journalisten Emil Arvidson. Och Ison & Fille hade varit ett okänt begrepp långt utanför min musiksfär.

Nu har jag läst och faktiskt också lyssnat lite grann. För alla med koll så är Isons historia redan bekant, berättad också i P1:s Sommar för några år sedan och i olika intervjuer. För i boken berättar Ison om sin uppväxt som startar i New York, där han lever ett tryggt liv med mormor, morfar och en hippieinspirerad mamma. De har det rätt bra. Men längtan efter Isons pappa, lejonet från Barbados, för Ison och mamma Linda till Stockholm där all basal trygghet försvinner. De får snabbt vänner, Linda är utåtriktad som få, men varje dag är en kamp för att få mat och en plats att sova på. För Linda är sonens välmående allt och hon stöttar honom på alla sätt.

Det reder sig på ett eller annat vis och den lilla familjen får ett fast tak över huvudet. Isons vägar leds till musiken och mötet med Fille. Duon har hängt ihop länge nu, i runt 20 år om jag inte räknat fel. Mycket har de upplevt tillsammans.

Ison berättar levande om kampen, om utsattheten och om sin stora kärlek till sin mamma (och till Frihetsgudinnan). Mammans goda humör tog dem genom många svåra situationer, det humöret, den glada tonen finns även i berättelsen. Samtidigt berättar Ison om blygsel och om oförmågan att verkligen befinna sig i det som händer, att stänga av. Allt är skört och ingenting säkert och även om Ison nått framgång på så många sätt finns alltid vetskapen om och oron för att falla tillbaka, att inte ha pengar till mat och hyra. Det ger texten en ödmjukhet som känns väldigt sympatisk.

Förebilder behövs ju och Ison måste vara en alldeles utmärkt sådan. Dessutom är det en alldeles utmärkt bok. 

måndag 10 augusti 2015

Förlorade själar

"Det enda som somalier verkar kunna räkna med är katastrofer.”

En av sensommarens skönaste, lugnaste dagar läser jag den här meningen i Nadifa Mohameds roman Förlorade själar. Den sammanfattar det kaotiska läget i landet, läget för de människor boken handlar om.
I centrum för handlingen är en flicka och två kvinnor som speglar olika generationer, samhällsklasser och inställningar till de pågående konflikterna mellan regering och rebeller. Det är barnet Deqo, övergiven av alla och uppväxt i flyktingläger, Filsan som i soldatrollen tagit ställning för regimen och Kanwar den gamla kvinnan från goda förhållanden som plötsligt reagerar och agerar i en händelse som inledningsvis får de tre att brutalt mötas.

Så följer vars och ens berättelse och deras kamp för överlevnad. Det är obehagliga scener som utspelas där människovärdet minskar till ett ingenting och där det till synes lugna och trygga snabbt kan vändas i sin motsats.
Författaren berättar levande och i det hemska vackert, får persongalleriet att träda fram tydligt. Förutom att Förlorade själar är en gripande och även fin läsupplevelse så är det en viktig läsning för att få en i alla fall liten förståelse för, en liten bild av, vad de somalier som lever och andas i min närhet flytt ifrån. Och jag känner en enorm tacksamhet över att jag råkar leva i detta skyddade hörn av världen - och över att här finns rum för fler.

fredag 7 augusti 2015

Efter semestern Semestern

I år började jag arbetshösten med semester eller i alla fall med boken Semestern
Här möter läsaren familjen Post som lämnat USA för ett par veckor i ett hyrt hus på Mallorca. Förutom makarna Post, Franny och Jim och de båda vuxna barnen Sylvia och Bobby så är också sonens sambo samt Frannys bäste vän med make med på resan.

Utöver badkläder har de allihop en del trassel med sig i bagaget vilket undan för undan avslöjas för såväl läsaren som de andra i ressällskapet. Otrohetsaffärer luftas, projekt och planer avslöjas och relationerna skaver. Straub skriver med lätthet och fångar med komiska poänger en rätt miserabel semester, som tematiskt har vissa beröringspunkter med David Nicholls familjetripp Vi. Så skönt ibland med en stunds underhållning, som att en sen sommarkväll se en riktigt rolig komedi.

torsdag 6 augusti 2015

Rapport från en lässommar

Snart är höstens första arbetsvecka till ända och jag ser tillbaka på en semester med flera fina läsupplevelser - och läsplatser. Nedan följer ett flöde av det senast lästa.

Redan innan sommarledigheten försökte jag komma i stämning med bland annat den här.
Det är fint att se deckardrottningen i nytryck och det var riktigt trevligt att i textform återigen få möta monsieur Poirot som jag väl inte läst om sedan tonårens vurm för Christie.

Min längtan till Italien är alltid stark och i år firades den första lediga veckan i Malcesine vid Gardasjön och i Veronas heta gränder. Goethe och väl en hoper andra författare har varit i trakterna men min huvudläsning under veckan var istället av en nutida britt.
Det här var verkligen en roman i min smak, bara det att handlingen snurrar runt en dikt och dess gåtfulla poet... Till vem skrevs dikten och varför? Vem var egentligen poeten som dog ung? Det blir en bra utgångspunkt och katalysator för en roman med många ingångar, utgångar och teman. Alan Hollinghurst skriver bländande, oemotståndligt charmfullt och väldigt klurigt, han berättar en historia som sträcker sig från 1913 och nästan in i vår egen tid. Här är liv och lögn, bedrägliga, krackelerande minnen, kärlek och vänskap i en helt uppslukande och förvirrande form. Det här var faktiskt sommarens bästa godbit även om det förstås fanns mer att plocka fram ur konfektasken.

Ibland var det lite svårt att slita blicken från omgivningen, här njuter boken och jag i hotellets trädgård, Dolomiterna är där borta.
Sedan följde en svensk roman jag inte varit så intresserad av tidigare men nu fastnade och föll för.
Vilken välskriven och skrämmande roman detta är om ett otäckt stycke svensk historia - häxprocesserna i Medelpad. Söderlind berättar skickligt utifrån olika perspektiv - med en underliggande påminnelse om att det som sker inte tillhör det förgångna.

Även en bibliotekarie behöver få vara vanlig biblioteksbesökare ibland och på Stadsbiblioteket hittade jag en bok jag inte hört talas om tidigare trots att jag läst annat av författaren.
Läsningen påbörjades på tåget mot Västerbotten och jag sögs snabbt in i texten. Två familjer med släktband följs nedslagsvis under några decennier från och med början av 1900-talet, förutom i det första introducerande avsnittet skildras en dag för varje utvalt år. Mellan avsnitten har alltså mycket hänt och som läsare får jag sporadiskt och ledigt kännedom om mellanliggande skeenden och förändringar samt orsakerna till dessa. Jag gillade mycket Virginia Woolf i den här formen och fann persongalleriet intressant och engagerande. En bonus med boken var så klart det eminenta efterordet av Bernur.

Med från biblioteket följde också Cirkelmakaren av Fred Vargas som jag den senaste tiden stött på lite här och där.
Men nja. Trots Parismiljön så var det inte min sorts historia eller deckare. Men den bjöd på några mordiska timmar under äppelträdet.

En bok om en man som heter Ove blev nästa läsakt.
Marstein, vars Göra gott jag älskade, bjuder här på en historia om en man som lever familjeliv men vid sidan av är konsekvent otrogen mot sin fru i ett slags motvilligt dubbelliv. Han går famn ur famn och famlar sig fram i ett känslomässigt kaos. Det är bra skrivet, drivet men även en tung och ångestladdad läsning. Att läsa sig så nära en så på många sätt och vis osympatisk person, och ändå sympatisera, det ger en märklig känsla.

I Norberg finns mitt favoritantikvariat som jag bloggat om tidigare, med en hylluppställning värdig en quirky Brooklyn-film. Här fann jag till min stora glädje en verklig pralin av Thora Dardel som jag läste en mer självbiografisk skildring av tidigare i år.
Romanen Konfektasken som kom 1924 är hennes första och den utspelar sig i en miljö hon måste ha känt väl - Paris mest dekadenta konstnärskretsar. Det är en fest att läsa den, ett dokument från en svunnen tid. Dessutom är den fylld med bilder gjorda av Dardels konstnärs - och musikervänner så det är rent ytligt en fin bok, och jo ytan är nog en aning bättre än innehållet.
Jag gottar mig åt att ha en förstautgåva i hyllan, som kostar några hundralappar mer på Bokbörsen än där jag lade beslag på den.

Så var det äntligen cocktaildags och tid för sommarens Wodehouse.
Så här i efterhand kan jag omöjligt redogöra för ens en gnutta av det fnissiga innehållet. Men det var som det ska vara många turer hit och dit.

Semestern började i Italien och slutar på samma ställe med hjälp av Hemingway.
En sjuk överste, på väg mot livets slut trots en inte alltför hög ålder, befinner sig i Venedig. Här pågår andjakt och här finns hans kärlek, den betydligt yngre baronessan. Det händer inte ofta att jag skummar igenom sidor men överstens skildringar av kriget (som baronessan envisas med att få ta del av) var bara åh så tråkiga. Ändå är det en läsvärd roman om en kärlek, ett liv och en tid vi lämnat (särskilt en del av de ord och uttryck som används). Det blev ett par dagars litterärt guppande på kanalerna i Venedig (fast boken jag läste ur fick bara guppa i Gävlebukten).

Nu har arbetshösten startat men det känns helt rätt att börja den med Semestern. 

tisdag 30 juni 2015

Åh, Jenny.

Jenny är den första bok jag läst av Sigrid Undset som tilldelades Nobelpriset 1928. Romanen som kom 1911 handlar om just Jenny som verkar som konstnär i Rom, hon umgås med andra skandinaver och söker leva ett friare liv utan andra krav än de egna. Så möter hon Helge Gram, en osäker, ung man nyss nedrest från Norge och de två inleder ett förhållande – för Jenny längtar även om sin självständighet efter kärlek. De två planerar att gifta sig och de reser tillbaka till Norge. Men de känslor som svallat mellan dem i den italienska värmen svalnar i den nordiska kylan, i alla fall Jennys. En bidragande orsak till det är mötet med Helges mamma, en riktigt hemsk tant som förpestat både sin sons och makes tillvaro genom åren. Kanske inte var det inte Helge hon var kär i, utan i kärleken? Det visar sig också att hon har mycket mer gemensamt med Helges konstintresserade far.


Det är något slags grundhandling i denna historia, som starkt grep tag om mig och som innehåller så mycket mer. Jenny våndas med sig själv och sina känslor, försöker förstå hur hon vill leva sitt liv och varför. Hur välja rätt väg för sig själv? Hur välja rätt väg utan att såra någon annan? Mänskliga frågor. Jag tänker en hel del på t ex Cora Sandels böcker om Alberte när jag läser, problematik och tematik påminner om varandra men här är nog tätare skrivet och mer ångestladdat.


Berättelsen är dramatisk, känslosam och äkta. Men det är en skildring som gör ont att läsa, och redan när jag ögnar igenom Ebba Witt-Brattströms förord innan jag läser förstår jag att det inte kommer att gå Jenny väl. Inte på något sätt.   


Att jag äntligen fick Jenny läst är tack vare fina rekommendationer från läsande vänner. Tack för det!


  

torsdag 25 juni 2015

Lyckligt lottad?

Det har gått drygt en vecka sedan jag läste ut Lyckligt lottad av Amy Bloom och jag kan för mitt liv inte komma ihåg vad den handlade om.
Jag minns halvsystrarna Eva och Iris, att Eva dumpas av sin mamma på tröskeln till Iris och den gemensamma pappans hem. Jag minns att Iris vill bli filmstjärna, att hon råkar illa ut och att den lite udda familjekonstellationen flyttar. Pappan blir butler, Iris ska föreställa något slags guvernant och Eva alltiallo och senare tarotkortsläsare i en frisersalong. En pojke tas om hand och något dramatiskt händer. Det är spridda skurar av minnesbilder från denna 40-tals skildring - brev skickade eller icke-skickade, ett ibland återkommande berättarjag, oväntade relationer.

När jag försöker återkalla romaninnehållet tänker jag på citatet på bokens baksida, det är från
New York Times och säger "en del av nöjet att läsa [Amy Bloom] är helt enkelt att hålla jämna steg med henne. Du kommer inte veta var Lyckligt lottad är på väg förrän du plötsligt är där … ” I det här fallet tänker jag att det är ett annat sätt att säga att det saknas en riktning eller bärande tanke i berättelsen eller att mängden av händelser och lite osammanhängande struktur i alla fall förklarar mina svårigheter att komma ihåg.

Och så tror jag inte riktigt på historien och personerna. Fast jag kan också bli irriterad på mitt eget trovärdighets- och äkthetsbehov, en roman är en roman är fiktion vilket är precis vad jag söker och vill ha. Och jag accepterar utan vidare att blommor regnar från himlen eller att katter intar mänsklig skepnad - så länge det sker med en sannhet/sannolikhet utifrån berättelsens typ, själ och kärna. Så nja, Lyckligt lottad av tyvärr inte riktigt i min smak. Eller så var det bara för spretigt för min semesterlängtande hjärna.

Johannas deckarhörna har också skrivit om boken som vi tycks ha gjort en någorlunda liknande läsning av.

torsdag 18 juni 2015

Från Blekingegatan till Beverly Hills

Nu har jag äntligen läst den! Lena Einhorns roman om Greta Garbo - Blekingegatan 32.
Einhorn följer Garbos väg från det fattiga hemmet på Söder till den glassiga filmvärlden i Amerika. Vägen dit går via PUB:s hattavdelning och Dramatens elevskola. Garbo tar för sig av världen, dejtar äldre män och roar sig gott. Men det är på elevskolan hon finner kärleken, i Mimi Pollak. Förstås möter läsaren också andra teatervänner och framför allt Moje eller Mauritz Stiller som kom att stå Garbo nära. Men relationen till Mimi är den viktigaste och varmaste - och sorgligaste. Vad hände egentligen med den? 

Det här är en fin roman att läsa. Jag tycker Garbo skildras ömsint och med god blick för och insikt i människans olika sidor såväl, de introverta och extroverta. Jag har inte tidigare haft så bra koll på Garbo utöver den mediala bilden om den skygga nästan-divan. Här ges på ett respektfullt sätt en djupare bild av skådespelerskan, utan att det blir spekulativt. En del saker låter Einhorn bara anas i texten, en del googlar jag för att få veta vilka de olika människorna omkring henne var, jag ligger steget före i vad som händer hennes familjen, hennes syskon. Läsningen väcker intresset för det strikt biografiska.

Det finns många spår i den här romanen som är intressanta att ta del av - bilden av teater- och filmvärlden, kärleken, miljökrockarna och det att lämna sitt ursprung och så är det en bra Stockholmsskildring. Precis som Siri så är det här en mycket lyckad roman om en alldeles riktig människa.

söndag 14 juni 2015

Den hand som först höll min

Sekwa förlags lillasyster Etta har jag hållit ett öga på sedan de gav ut  Maggie O'Farrells Sommaren utan regn förra året. Jag tyckte mycket om romanen som på ett sofistikerat sätt var både psykologiskt djup och bladvändarvänlig. Nu har jag läste den nyutkomna Den hand som först höll min, som O'Farrell om jag förstått det rätt skrev tidigare än Sommaren utan regn.
Författaren bygger romanen i två spår som sakta leds allt närmare varandra. Lexie lämnar föräldrarna i 50-talets England och flyttar till London, ditlockad av en man, Innes, som driver en tidskrift med konst och kultur i fokus. Efter att ha hankat sig fram som bl a hissförare får Lexie jobb på redaktionen och bygger upp ett kontaktnät i konstvärlden - samtidigt som en innerlig men inte enkel relation inleds med den äldre Innes. Det är en levande miljö som skildras och jag gillar Lexie och det liv hon lever. Dock vet jag tidigt att hon inte kommer att leva länge.

Historiens andra spår handlar om Elina och Ted, ett par i konst- och kultursvängen, som fått sitt första barn. Förlossningen var tuff och Elina har fullt sjå med att återhämta sig och acklimatisera sig i sin nya roll. Det går sådär för henne, särskilt som Ted börjar svaja. Han drabbas av mentala glipor där minnesbilder sipprar in, det gör honom förvirrad och fundersam. Vad är det han minns?

De två spåren förs samman och jag tror inte det är att avslöja för mycket att en familjehemlighet kommer i dagen.

Baksidestexten lyfter fram de båda kvinnorna. Deras liv är intressanta att jämföra, samtidigt som Lexies 50-tals liv känns mer modernt och frimodigt än Elinas nutida. För den lilla barnfamiljen går tillvaron i stå, och bebislivet framstår som minst sagt outhärdligt. Det är också Lexies del av romanen som jag engagerar mig mest i och som jag tycker författaren lyckas göra mest levande fast jag förstår det är en poäng med att betona vardagen och dess alla olika detaljer också. Men här finns ju också männen som "äger" romanen i lika stor grad - med Ted i centrum.

Ibland är romaners skelett för tydligt, författarens avsikter och intentioner för blottade - så tänker jag om Den hand som först höll min. Jag gillar på så vis mer romanens olika delar än den som helhet. Bitvis läser jag med stort nöje och väntar med spänning på vad som ska hände de olika personerna och tycker författaren lyfter fram intressanta aspekter av liv, men med tiden blir jag alltmer fundersam och ifrågasättande kring hur författaren bär fram sin historia. Men det är nu inte alls så illa som det låter, det är sällan det. Det är egentligen en bra skriven och intressant roman om några människors outgrundliga livsöden. Fast Sommaren utan regn upplevde jag som mer fulländad.

fredag 12 juni 2015

Min debut som Jojo Moyes-läsare

Efter att bästa kollegorna så många gånger pratat uppskattande med både mig och flera av våra kära biblioteksbesökare om Jojo Moyes böcker föll jag till föga, lånade hem och läste hennes Sophies historia.


Moyes berättar här i två parallella spår där en tavla är den gemensamma nämnaren. Tavlan föreställer just Sophie och den målades i Paris av hennes man konstnären innan första världskriget slog sönder tillvaron. När kriget pågår som värst hänger tavlan på ett värdshus som Sophie driver tillsammans med sin syster samtidigt som hon oroligt väntar på livstecken från sin krigande make. Värdshuset tas i bruk av ockuperande tyska soldater vilket sätter igång det ena hemska ryktet efter det andra, särskilt om Sophie.


I berättelsens nu, vår nära nutid, möter läsaren Liv som har tavlan med Sophie i sin ägo, den är en kär gåva från hennes avlidne make. Liv lever ensam men möter en blöt kväll på krogen en man som ruskar om hennes tillvaro – fast kanske inte på det sätt läsaren först förväntat sig. Tavlans historia och öde är nära förknippat med kriget och Moyes väver på ett aktuellt sätt in återbördandet av stulna konstföremål till de rätta ägarna. Liv ger dock inte så lätt upp om sin tavla.

Trots alla lovord om Moyes så var jag en smula skeptisk till att läsa henne för det här är inte längre min typ av text. Och jo, jag har en del förutfattade meningar t ex om tillrättalagd- och förutsägbarhet. Men så farligt är det ju inte i Sophies historia. Moyes överraskar ibland med vilka vändningar historien tar, vilket gör att jag får omvärdera berättelsen och mina förväntningar på den. Det är en snabb och lätt läst roman som väcker viktiga frågor kring ägande, om rätten till det förflutna men också förstås om det att gå vidare efter förlusten av någon nära och kär. Den ger också en inte direkt okomplicerad skildring av hur kriget bryter in i vardagen och skapar kaos i människors liv.


Hur tyckte jag då? Att läsa Moyes var mer givande än jag trott och berättelsen håller längre än bara under själva lässtunden. Men jag får hålla i mig lite för att inte irriteras när feelgood-stämningen blir lite för hög för min smak. Fast jag kanske också behöver lite fluff i tillvaron ibland?

torsdag 11 juni 2015

Historien om Quiet Dell

Jayne Anne Phillips Historien om Quiet Dell var ju riktigt riktigt bra!
Författaren utgår i sin roman från ett äkta mordfall, som skedde 1931, där Asta Eicher och hennes tre barn hittas nedgrävda i en trädgård. Phillips berättar historien om händelserna som ledde fram dig. Om hur Asta i både längtan och desperation söker en ny man efter att barnens far gått bort och gör ett livsval som också innebär slutet på hennes och familjens liv. Men innan läsaren kommit så långt i historien har man fått lära känna både Asta och hennes tre barn, särskilt den sensibla och kreativa Annabel.
Sedan följer berättelsen det som händer sen med den unga journalisten Emily, som är en av få fiktiva figurer i romanen, och hennes jakt på sanningen i centrum. Hon är en komplex person som agerar med stort hjärta, hon är också en kvinna som männen pjåskar alldeles onödigt mycket med. Jag som brukar hålla distans till romanfigurerna när jag läser blir riktigt förtjust i Emily. Till sin hjälp har hon kollegan Eric - relationen mellan dem, helt baserad på vänskap, är riktigt fint skildrad.  Oväntat nog finner jag också att den här mörka romanen innehåller både passion och sensualitet, snyggt invävda i berättelsen.


Detta är alltså en roman om några riktigt hemska mordfall, men det är ingen deckare. Fint balanserar Phillips sin historia, vävd ihop av faktiska dokument och bilder som ger extra styrka och närvaro åt texten. Det är en bit kvinnohistoria där kvinnas möjligheter eller brist på sådana bildar ett tema, likaså det att välja sitt (kärleks)liv på sina egna villkor.


Ja, det här var starkt och fint att läsa.


Som Anna skriver i sin kommentar här nedanför så gör hon och jag en ganska lika läsning av texten. Läs mer än gärna vad Anna tycker!

tisdag 26 maj 2015

Liv efter liv efter liv efter liv efter liv efter liv efter liv

Innan jag gav mig på Hyresgästerna läste jag Kate Atkinsons Liv efter liv som var en historia helt och hållet i min smak!
Det börjar i en säng i England den 11 februari 1910 när Ursula Todd föds. Och slutar lika snabbt. Det börjar igen i en säng i England den 11 februari 1910 när Ursula Todd föds. Det slutar inte riktigt lika snabbt. Det börjar igen den 11 februari 1910... ungefär så byggs en historia upp om vad som hänt om det varit lite annorlunda. Om, om inte, så kanske...

I starten tänker jag att det här kan bli väldigt tjatigt men Atkinson är så smart och berättar så bra att jag verkligen njuter mig igenom hela romanen om Ursula. Ursula som om det händer på det ena sättet avlider direkt efter födseln eller om det är på det andra sättet gör avtryck i världshistorien. När Ursulas liv fortgår som längst rör det sig över två världskrig, med det andra skickligt fångat mitt i ett sönderbombat London.
Liv efter liv är en roman som på ett alldeles förtjusande sätt tar plats och väcker tankar långt utanför pärmarna. Och inom dem är inget riktigt självklart - är det bara Ursula som begåvats med möjligheten till nya chanser eller gäller det också för de övriga i boken? Här finns ju mamma, pappa, syskon, älskare, make - på löpande band. För det är allt något mer än "bara" alternativa liv författaren berättar om. Vad kan vi själva påverka i våra liv, och  vad styrs av yttre opåverkbara omständigheter där vad vi tidigare lärt saknar betydelse? Osäkerheten i romanen  triggar min läsning, att inte alltid veta vart trådarna ska leda - om någonstans. Till detta passar Atkinsons på brittiskt vis ibland vitsiga sätt att skriva väldigt bra. Jag tänker på andra böcker som bryter upp något slags rums- och tidslogik, t ex Audrey Niffeneggers Tidsresenärens hustru men Atkinson rör sig i en egen bana.

Atkinson bjuder på en resa genom tid och liv som vecklar ut mitt sinne. Om jag rekommenderar denna glimrande roman? Ja, om...

Av Atkinson har jag tidigare läst bl a I museets dolda vrår och En god gärning.  

Hyresgästerna - mr & mrs Barber

Mitt första möte med Sarah Waters blev hennes senaste Hyresgästerna som jag ägnat veckan åt.
I tid och rum är det en komprimerad berättelse - året är 1922, platsen London. Det är efterkrigstid och många familjer har slagits sönder, söner och fäder har dött. Mrs Wray och hennes vuxna dotter Frances är ett par av de förlustdrabbade. För att få ekonomin att gå ihop hyr de ut delar av sitt hem till paret Barber, Lilian och Leonard. Att plötsligt dela hem, mötas i korridoren, i trappan, i tvättrummet, på gården, med två vilt främmande människor är nog en påfrestning för de flesta och för Wrays får de en större betydelse än så.

Jag tänker väldigt mycket på E M Forsters Howard's end, vilken även omslagsfliken hänvisar till, när jag läser. Också där finns en Leonard och som Lilian ser jag filmversionens Helena Bonham Carter framför mig, även om hon där inte är lika excentrisk som Waters figur.
Hur som helst. Att avslöja för mycket om hyresgästerna är att spoliera en del av nöjet för andra läsare. Men känslorna svallar rejält mellan sidorna i tegelstenen och vändningarna är flera om än mindre överraskande än jag trott. Waters är en skicklig berättare som precis som Forster har ett närvarande klassperspektiv även om det inte är i centrum. Hon är fin på att skapa miljöer, men nog är hon lite omständlig och upprepande? Det är många kryddor i grytan, fast alla kanske inte passar lika bra ihop eller tillför lika mycket till anrättningen. Men jo, jag är sugen på att läsa något annat av Waters. Tipsa mig gärna om vad!