torsdag 9 april 2015

Kaddish för en motorcykel

Påskhelgen avslutade jag med att läsa en bok jag varit intresserad av att läsa sedan den kom. Jag läser gärna Leif Zerns teaterkritik i Dagens Nyheter och nu har jag (äntligen) också läst hans uppväxtskildring i romanform - den fina Kaddish för en motorcykel (2012).
Här berättar han om sina unga år i en judisk familj på Söder i Stockholm. Upptakten handlar om just motorcykeln, och om hur den blir en lösning för hans far att ta sig från sommarstugan till stan för att hålla bön över sin döda mor, Leifs farmor. Så ges en bild av en pappa som lever med en fot i två världar, som lyckas förena det religiösa livet med 50-talets mer utsvävande nöjesbetonade. I något slags ständigt men välvilligt kompromissande. Leif själv varvar konsertbesök med samlingar i ”schul”.

Zern har skrivit en mycket fin skildring av både sin familj, i första hand pappan, och av 50-talets Stockholm där de judiska traditionerna lever sida vid sida med jazzens tongångar.

måndag 6 april 2015

Hej då, kära Maj

"Är vi inte vanvettigt lyckliga? Lyckligt lottade? Kanske tänker Tomas och Maj någon gång så. När allt stillnar - fryses - i butikerna finns frysdiskar numer - fast Maj handlar ännu helst färskt över disk."
Det har gått några veckor sedan jag avslutade Kristina Sandbergs trilogi om Maj med Liv till varje pris. Denna starka, fina romansvit som skrivit in hemmafrun i litteraturhistorien.

I den sista delen har 30-tal  blivit 50-tal och så vidare, och Maj har kommit ikapp min egen ålder. Tiderna förändras snabbare nu och berättartakten är lite högre. Maj har funnit en större säkerhet, har upprepat traditionerna så många gånger att de inte längre orsakar ångest och oro. Oron finns istället för barnen som blivit större, vuxna, för Anita och hennes mående, för Lasse, skolan och hans damer och förstås för Tomas och hans risk för återfall. Livet har blivit mer svajigt, för det går inget bra för firman Tomas arbetar i och för överlevnads skull tvingas makarna in på nya vägar. Maj biter ihop och gör sitt för att företaget "familjen" ska fortsätta fungera. På ett modigt sätt låter hon sig anställas på nytt och tar sig an nya miljöer. Även Tomas blir tvungen att omformulera kraven, säljer sommarhuset och förlorar rollen som fabrikörsson. Barnen blir vuxna, börjar leva egna liv.

På ett fortsatt mycket skickligt sätt berättar Sandberg om både samhället och individen - om Maj som tränger sig så på och in i mig när jag läser. Majs hemmafrutillvaro lyfts upp och belyses på ett fint sätt, det dagliga finns alltid närvarande, tränger undan större tankar. Världshändelserna saknar fäste i Majs värld, det nära är nog. Tomas har här fått mer utrymme än tidigare och lite saknar jag Majs innersta så som det berättades i den första delens kursiver. Av de tre delarna är det Att föda ett barn som gripit tag djupast och starkast.

Det här är en stor berättelse som definierat årets första månader för mig - med läsning, bokcirkel på jobbet och författarbesök med bästa Kristina. Trilogin och allt runtikring den har lagt sig mycket nära hjärtat.

Att föda ett barn
Att sörja för de sina

Briljant av Teju Cole

Samma dag som nyheten om att Tomas Tranströmer gått bort spreds började jag läsa Teju Coles Varje dag är tjuvens dag. Poeten har en särskild betydelse för Cole vilket han bland annat berättade om på Stockholm Literature (2013) och här i texten låter Cole några ord av Tranströmer belysa det Nigeria huvudpersonen återvänt till.

Jag tyckte, som många andra, mycket om Öppen stad och har sett fram emot att läsa den här tidigare utkomna romanen. Här har berättaren åkt tillbaka till barndomslandet Nigeria, till Lagos, från New York. Han lämnade i "onåd" men åren har gått och sår har läkt. Det land han nu återser är både hemma och främmande på samma gång. Med en blick utifrån skildras mötet med landet där korruptionen är en del av livsluften, där människorna inte äger och satt egna ord på sin historia, där pengar växlar ägare för allt eller inget. Cole skildrar ett möte med både ett land och med vänner och släktingar, romanen rymmer flera nivåer av möten och iakttagelser.

Cole berättar sparsmakat, sätter orden med exakthet - det är starkt och vackert förstärkt av författarens egna foton inskjutna i texten. Så klokt, intressant och bra han skriver, Cole - till den här boken vill jag återkomma.

Årets påskekrim

Det är rätt så mysigt det här att läsa deckare under påskhelgen, för mig blir det lite av ett avbrott i annan sorts läsning eftersom jag inte är någon vidare krimläsare resten av året. I år var det två tips från olika personer på jobbet som fick mig att välja just de här två böckerna. Den ena av dem utspelar sig i Stockholm, den andra i London - båda är skrivna av författare som annars är mer kända för att de vänder sig till barn och unga.

I Akademimorden mördas ledamöter i Svenska Akademien på löpande band och på ett mycket utstuderat sätt. Claudia Rodriguez på riksmordkommissionen engagerar sig i fallen, stöter sig med sitt rättframma sätt med äldre manliga kollegor - hon är en skön person i den svenska deckarvärlden och jag tycker genast om henne. Morden har kopplingar till Svenska Akademiens innersta och för att lösa de litterära knutarna tar Claudia hjälp av en gammal kärlek - Leo - som har ett antikvariat. Men varför dödas de? Och vem är den svavelosande mördaren?

Jag läser boken snabbt, tycker mycket om Stockholmsskildringen och känner igen tonen och stämningen i det lite mystiska Stockholm från författarens Martin Olcazaks populära barnböcker om Jack. Här finns en lyckad blandning av nutidssnack, historiska vindlingar och en pulshöjande jakt på mördaren. Jag vet inte hur det är i det här fallet - men en deckare kommer ju sällan ensam - och jag skulle gärna läsa mer om Claudia och Leo.

Näst på tur var Gökens rop av Robert Galbraith (mer känd som Harry Potters mamma J K Rowling). En fotomodell har tagit sitt liv genom att hoppa från sin balkong i någon av Londons mer fashionabla delar. Hennes halvbror misstänker dock att hon inte gjort det med vilje utan blivit knuffad, så tar han hjälp av privatdetektiven Cormoran Strike. De båda kommer från helt skilda förhållanden men har ett förflutet och en trasslig bakgrund gemensam. 
Strike är antihjälten - han har lämnat sin fästmö och bor på kontoret saknar bekvämligheter som dusch och kök. Det är tungt, livet. Som tur är får han hjälp av Robin som kommer som en frisk organiserad fläkt från en bemanningsfirman. Hon blir Strikes alltiallo när han tar sig an det oförmodade självmordet. Så tar en pusseldeckare långsamt form, i jämförelse med Akademimorden är den nästan plågsamt oblodig. Jag gillar Strike, Robin och Londonmiljön men tycker det är en ganska omständlig och alltför ordrik historia som berättas. Tänker på Agatha Christies betydligt kortare pusseldeckare - och att den här är ca 150 sidor för lång. Men ändå den brittiska tonen är fin, de omväxlande miljöerna och återblickarna som ger form åt  nuet fungerar bra. En lugn deckare, utan att bli direkt gemytlig, som jag tror man gillar mer, om man inte som jag sitter och väntar på att det ska "hända" något.

Tipsen jag fick gav mig en varierad och lyckad påskekrim-läsning, mycket trevligt! Påsken fortsätter en stund till men jag har gått vidare till andra genrer.

fredag 27 mars 2015

Tomas Tranströmer. Vila i frid.

torsdag 26 mars 2015

No, not the best

Nä. Att läsa en bok rekommenderad i ett toalettbås var ingen bra idé, trots att platsen för tipset var Galleria dell'Accademia i Florens. Jag borde ha läst Dante, the real thing, istället för den här lite fjompiga och oengagerade (men ändå faktiskt kulturellt inspirerande) historia.

En roman inklusive allt

Jag har aldrig åkt på någon all inclusive-resa det gör däremot huvudpersonen i Hans Gunnarssons senaste roman All Inclusive. CG som han kallas är en författare som i ren desperation annonserar ut sig själv som tillgänglig arbetskraft. Så blir han kontaktad av en man som vill att han ska åka till och skriva om ett resmål, nämligen Guadeloupe.
Gunnarsson är lurig och snart blir allt oklart och förbryllande både för läsaren och för huvudpersonen. Historien snurrar in sig i sig själv, fiktionen får liv och metanivån är hög eller om den är låg. Det är roande och oroande på ett mycket underfundigt sätt. Jag gillar Gunnarsson, hur hans romaner vinglar lite hit och dit men ändå är knivskarpt vassa med en självklar dialog. Tidigare har jag läst bland annat Försmådd och minns med ett leende filmen Leva livet med Kjell Bergqvist som dammsugarförsäljare.

En annan Hans fast Carstensen intervjuar Gunnarsson i podden Storytalk som hör hemma hos Arbetarbladet, lyssna gärna på den. Det är ett kvickt samtal som grottar ned sig i skrivandet och berättandet.

Ett filmsvep - Wild Tales, Timbuktu, Familjen Bélier

Bio har jag gått på flera gånger de senaste dagarna. I lördags avverkade maken och jag två filmer på Bio 7:an, som tack och lov ser till att det inte bara visas kassakossor i Gävle. 

Först ut var Wild Tales (i regi av Damián Szifron), en argentinsk episodfilm på temat hämnd. Människorna i de sex (?) fristående "novellerna" agerar ut hela känsloregistret av vrede och frustration på de mest cyniska av sätt. I flera fall är bilen katalysator till händelserna som äger rum. I filmen skruvas verkligheten till det bisarra, men ibland är verkligheten bisarr. Så framstår en av scenerna, som jag tyckte var en av de bättre, nu efter flygolyckan i franska alperna som mycket beklämmande och smaklös. Fast det visste de ju inte när filmen gjordes.
Filmen är ingen jag lägger vidare på minnet, förutom en just nu lite skavande känsla av obehag. Och den var obehaglig, eller om man är på det humöret - rått underhållande.

Nästa film vi såg var Timbuktu (i regi av Abderrahmane Sissako) som var en riktigt stark upplevelse. Den skildrar ett slags mikrokosmos av ett samhälle där islamistiska polisen kontrollerar - och bestraffar - bybornas minsta avsteg från de levnadsregler man ställt upp. Sharialagarna råder skarpt men de beväpnade, bevakande männen lyckas ändå skildras som individer som smyger sig undan med en cigg, inte fixar bilkörningen, bryr sig om i alla fall några av människorna utanför den egna kretsen. Men det är människorna innanför, de som omgärdas av restriktioner - som inte får spela och sjunga, inte får vistas utomhus utan slöja, sockar och vantar som hjärtat klappar för. 
Det är så lätt, alltför lätt, att göra fel. Gränsen mellan tillåtet och otillåtet är hårfin och straffmetoderna förfärliga. Många människor lever under sådana här villkor, i sådana här förhållanden, och att se dem skildrade på det här sättet, i den här vackra, hemska och starka filmen var stort. 

Och så i måndags var maken och jag som silvermedlemmar i SF:s Filmklubben på förhandsvisning av den franska må bra-filmen Familjen Bélier (i regi av Eric Lartigau). Tonårstruliga Paula bor på en gård med sina döva föräldrar och lillebror, hon har en pilsk kompis, en förälskelse, en stöttande musiklärare och en fantastisk sångröst. Hennes röst kan bli hennes väg mot frigörelse om hon vågar lämna sin familj. 
Det är en kärleksfull familj som gestaltas med ett par föräldrar starkt bundna till sin dotter som tolk till den hörande världen. Jag blir dock inte riktigt klok på filmen som inte vet riktigt vilken genre den vill tillhöra. Det är socialrealism, komedi och ibland till och med buskis i en ibland plågsam blandning och skådespelarna hade behövt en något tydligare regi. Flera märkliga situationer skildras, men jag kommer inte ifrån känslan av att föräldrarna verkar tappade bakom en vagn som verkligen inte har någon omvärldskoll, de fattar inte ens vad kunderna i deras ostdisk på marknaden kan tänkas vilja göra (köpa ost t ex) utan sin hörande dotters hjälp. Och så undrar jag hur icke-hörande mottagit den? I mina ögon är det ett nidporträtt som nu gör succé på biograferna, jag har svårt att finna det komiskt, snarare ganska rysligt. Men slutscenen är fin och sången berör.

onsdag 11 mars 2015

Från första sidan fast i Den första lögnen

Sara Larssons Den första lögnen dök upp överallt med positiva tillrop och jag föreställde mig den som årets påskekrim. Men så kom jag snabbt fram i bibliotekskön, fick i förrgår boken i min hand, och i går var den utläst.
Larsson berättar med stort driv i sin roman om hämnd, och om det förflutna som kommer ikapp. En gruppvåldtäkt äger rum i Visby i slutet av 90-talet där Josefine far mycket illa medan förövarna går fria - ord står mot ord. Ett 20-tal år senare kommer det förflutna på olika sätt ikapp de tre männen på ett mycket intrikat sätt. Männen, som hållit varandra på avstånd, träffas. De är förstås oroliga för vad som händer om detta kommer fram. Kommer de att förlora sina familjer, sina barn, sina karriärer?

Som om inte det förflutna vore nog så har Larsson valt att göra en av sina tre förövare till en riktigt vidrig människa som lever ett på alla sätt respektlöst dubbelliv som också riskerar att avslöjas. Han blir en motvikt till de andra männen som faktiskt visar någon slags ånger, som verkligen skäms för vad de gjort och försökt att gå vidare. Männens kvinnor dras in i männens smutsiga förflutna och agerar smart och moget. Från var sitt håll söker bokens olika personer sanningen - vad hände i Visby, i Thailand och vem är det som söker hämnd?

Den första lögnen är en alldeles utmärkt sträckläsare, som var nästan omöjlig att lägga ifrån sig även om sömnbehovet till slut tog över. Om det skulle kunna gå till så här, med en så smart konstruerad hämndaktion, med så många olika trådar som löper samman känner jag mig inte direkt säker på. Men så sökte jag inte sannolikhet och trovärdighet när jag läste. Spännande, bra skrivet, viktigt och starkt om kvinnors utsatthet. 

söndag 1 mars 2015

Hemma hos prins Eugen

Lördagens kulturrunda i Stockholm innehöll ett efterlängtat besök på Waldemarsudde, där husets grundare prins Eugen (1865-1947) nu är alldeles extra synlig.
Det är 150 år sedan denne mångsidige man föddes och det lyfts fram i en fyllig och kärleksfull utställning tillägnad inte bara prinsen utan också människorna runt omkring honom, så ägnas viss uppmärksamhet åt hans trogna stab.
"Fasetter ur ett liv" som är utställningens namn fångar väl in prinsen och hans olika roller. Han är konstnärssjäl med prinstiteln både som framgångsfaktor och ok, han är en framsynt gynnare av andra konstnärer, en liberal tänkare som tidigt tar avstånd från nazismen. Han är en man som odlar sin trädgård men som också verkar se långt över det egna staketet. 
Utställningen låter betraktaren komma närmare prinsen i hans hem än vad som vanligt är. Rum har utifrån foton återskapats i den form de var då prinsen levde där, vilket ger en ny upplevelse även till en återkommande besökare. Så har skrivbordet med den stora mängden fotografier fått sin rätta placering, 
middagsbordet är dukat inklusive menyer och exakt bordsplacering med bl a konstnärskollegor som Carl Larsson och Eugène Jansson
Hundens korg har sin rätta placering, almanackan är uppslagen och posten ligger på bordet i hallen. Prinsen kanske har gått ut en sväng, kommer snart tillbaka?
På de andra våningarna visas målningar, både prins Eugens egna vars kvalitet han ständigt tvivlande på, och de från hans samlingar. Här är fotografier och porträtt av vänner och bekanta och inte minst av hans kungliga familj. Längre upp i huset möter jag prinsen som formgivare till stolar, den kända krukan m m. Och jag möter blomsterprinsen, förstår han fann skönhet i de många växter som också idag smyckar huset till fröjd för både öga och näsa (men utan att ta hänsyn till allergiker...). Högst i byggnaden finns de stora verken - prinsens favoriter och några av hans egna större skapelser till kyrkan i Kiruna, till Stockholms stadshus mm.
Med mig från utställningen har jag den fina boken med Anna Meister och Karin Sidén som redaktörer. Den bjuder på mer fördjupning av fasetterna och på ett stort bildmaterial. Här hittar jag också samtida åsikter om prinsens mindre positiva sidor och om hans dåliga kroppshållning.. 

Kanske är jag en motvillig rojalist men jag fascineras av prins Eugen och hans gärning för konsten, tänker att en röst från en position som hans, som tidigt tog avstånd från stöveltrampet i Europa, behövs extra mycket idag.
Utställningen pågår t o m 24 maj.

torsdag 26 februari 2015

Älskade Maj eller Sörja för de sina

"Dina arvedel är inte ångest - den är att arbeta i ditt anletes svett."

Jag hade tänkt vänta lite, låta Att föda ett barn sjunka undan innan jag gav mig in i del två. Men så gick det inte längre, längtan efter att återse Kristina Sandbergs fiktiva men åh så levande Maj blev för stark.
Mellan läsningen av första och andra delen har jag haft förmånen att höra författaren prata om och utvidga tankarna om Maj och tiden hon lever i under ett författarframträdande som tillhör de absolut bästa jag hört under mina år som bibliotekarie.

I Sörja för de sina fortsätter författaren på finaste och starkaste vis att fånga både sin huvudperson, som under romanens gång träder in i den yngre medelåldern och blir tvåbarnsmamma, och tiden hon lever i. Tomas som tidigare spårat ur rejält håller sig numera borta från starkvaror. Och så är kriget slut. Maj har uppnått en större säkerhet, blivit van med Tomas fina familj, traditionerna och de medföljande kraven. Men hon har svårt att slappna av, svårt att visa känslor för framför allt sitt äldsta barn, Anita och hon bär på en ständig oro för stort och smått. En oro jag inte är helt obekant med.

Sandberg grundar Majs värld i hemmet, så exemplariskt skött, men ändå aldrig tillräckligt städat. Genom upprepningarna blir Maj till, Majs hela sätt att vara, blir hennes själva varande. Det yttre så välordnat, det inre mindre så. Ändå sviker det yttre ibland och fläckar syns där de inte får synas, framkallar stor ångest. Så vävs också nästan omärkligt tidens idéinnehåll in i berättelsen.

Liksom i den första delen sker en del i kursiverna (läs Ebba Witt-Brattströms fina artikel i DN) men de används på ett lite annorlunda sätt den här gången. I första delen fanns här Majs innersta och egentliga, i andra delen lyfts också det som ska betonas extra fram, även Tomas tankar. Det gör att de kursiva utbrotten tappar lite av sin kraft även om de fortfarande fyller en fördjupande eller dubblerande funktion i texten.

Sörja för de sina tar fint vid efter Att föda ett barn och låter en längre tid i Majs ännu unga liv passera. Det är stort och fint och jag ser så mycket fram emot del tre Liv till varje pris.

lördag 21 februari 2015

Timme noll - Romanprisläsning

Det är timme noll, kriget är slut, allt har fallit och livet börjar om. Kriget pågår såväl mellan nationer som mellan människor och inom människor. I Lotta Lundbergs roman Timme noll berättar omväxlande i tre spår om tre kvinnor, med en av dem som ett sammanlänkande kitt.
Läsaren tas till Berlin 1945 där författaren Hedwig Lohmann försöker leva med vikande känsla och med oro för vad som kan ha hänt dottern  som hon, utan att förstå vidden av sitt handlande, svikit. Så växlar perspektiv och miljö till 80-talets Uppsala och till en ung kvinna, tjej, som med psykologens hjälp försöker hitta ut ur sig själv. Det tredje spåret utgörs av Ingrid som 2004 lämnat sitt arbete för att flytta med sin tilltagande demenssjuka man till en lugn ö där han kan fortsätta verka som präst. I Ingrid växer bitterhet, ilska och sorg när plötsligt också en annan människa tränger sig mellan makarna. Som om inte sjukdomen vore nog.

Timme noll är en roman med mycket starkt skildrade personer som i olika grad krackelerat och/eller sett omvärlden gå i bitar. Mest tyngd finner jag i skildringen av Hedwig Lohmann vars agerande väcker många tankar och känslo. Porträttet av Hedwig, har jag förstått är modellerat efter journalisten och författaren Cordelia Edvardsons livsöde. Bilden av Ingrid tycker jag är något styltig, författaren är avståndstagande är kanske inte så förtjust i sin figur? Delarna om den unga kvinnan bryter av från de andra genom att ha en jag-berättare,  de avsnitten har annan slags nerv och direkthet än de övriga två. 

Det är tre kvinnor, tre döttrar, två av dem är mammor, en av dem är fortfarande ett barn. Hedwig har gjort det förbjudna, låtit konsten och rädslan gå före sitt barn, Ingrid är kränkt in i själen medan det unga berättande jaget låter det inre utageras. Vad får man som kvinna göra? Vad är sjukt, friskt, ok i andras ögon? Vad hålls inom och vad ventileras ut? Varje spår i boken väcker egna frågor och tankar. 

En bra, stark och bitvis lite ojämn roman tyckte jag att Timme noll var. Nominerad till Romanpriset i Sveriges radio är den.


Läst hittills:

Den andra kvinnan av Therese Bohman

Psykodrama av Magnus Dahlström
Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson
Timme Noll av Lotta Lundberg
Kafkapaviljongen av Tony Samuelsson
Twist av Klas Östergren

torsdag 19 februari 2015

Psykodrama - Romanprisläsning

Med Psykodrama är Magnus Dahlström nominerad till Romanpriset i Sveriges radio som jag just nu hetsläser ikapp med. Jag är mycket nyfiken på hur lyssnarjuryn kommer att angripa den här romanen i sin diskussion.

Psykodrama äger i stort sett rum i samtal mellan terapeut och patient. Patienten är kvinnan som står inför en rättegång, nya bevis har framkommit gällande en brand där hennes man och barn omkom. Terapeuten är mannen som ska försöka tränga igenom kvinnans hårda skal. Patient är också terapeuten själv när han går till en äldre kvinna som tycks ha rollen som mentor och bollplank.

Det är mycket som "tycks vara" i den här romanen. För författaren vrider berättelsen, får läsaren att ifrågasätta de tre deltagarna, deras uppsåt och motiv. Allt eftersom glider de in i varandra och jag tvivlar på om de ens är separata individer. Kanske patient och terapeut är en och samma?

Tonen i Psykodrama är kylig, distanserad och samtalen undanglidande, de sker lika mycket i det inre som mellan människorna. Under en bit av läsningen har jag Dennis Lehanes Patient 67 som något slags referensram, men den är mer raffinerad, har ett annat syfte med berättelsen men båda sätter läsaren i gungning. I Psykodrama saknar jag bitvis en riktning, en vilja bakom texten för jag är inte helt klar över vart författaren vill ta läsaren och varför.

Detta är en roman som med samtalet i huvudrollen kan leda till bra och fördjupade---samtal.


Läst hittills:


Den andra kvinnan av Therese Bohman

Psykodrama av Magnus Dahlström
Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson
Timme Noll av Lotta Lundberg
Kafkapaviljongen av Tony Samuelsson
Twist av Klas Östergren

söndag 15 februari 2015

Boyhood - mästerverket

Efter att ha sett Shaun the Sheep på bio var filmhumöret på topp igår kväll, så vi fortsatte med Boyhood fast hemma i soffan.

Hela projektet är ju en fascinerande och lite våghalsig historia som väl de flesta filmintresserade har koll på redan. Med samma skådespelare skildras pojken Masons (Ellar Coltrane) uppväxt i Texas, mellan åren 2002 och 2013. Filmen utgörs av nedslag i hans liv gjorda på ett sådant sätt att ett sammanhang skapas fast det är en längre tidsperiod som skildras.
Richard Linklater, som ju också gjort trilogin som inleds med Before Sunrise, ligger bakom mästerverket och hans naturliga stil känns väl igen. Liksom i de andra filmerna har skådespelarna varit aktiva i dialogskapandet och liksom i de andra är Ethan Hawke med. Här spelar han Masons pappa, som dyker upp då och då i barnens liv, förutom Mason storasystern Samantha (Lorelei Linklater). De lever annars främst med sin mamma (Patricia Arquette), som har en tendens att fastna för fel sorts män.
Det bråkas en del mellan de vuxna i filmen, barnen växer upp, ställs inför val och livets alla möjligheter. Men över filmen vilar en slags påfallande vanlighet. Familjen tar sig ur jobbiga situationer innan de blir katastrofala, de reser sig och går vidare. Det är en film som fördjupar karaktärerna, som t ex låter pappan vara något mer än den tillfälligt besökande glädjespridare som han först verkar vara.

Det här är en sådan där film när jag som tittar inte tänker på att det är ett skådespel jag ser, aktörerna är så naturliga, självklara i sina roller. Ibland tycker jag att Coltrane är en kopia av en ung Hawke, t ex så som han var i rollen som Troy i favoriten Reality Bites, det är dessutom två rollfigurer som i sitt betraktande av livet står nära varandra. Soundtracket från Reality Bites har jag lyssnat mycket på genom åren och Boyhood får en extra krydda, medveten eller ej, när en av låtarna från den tidigare filmen plötsligt hörs (Rock'n Roll Part 2 med Gary Glitter..).

Boyhood - så ärlig och på något vis vilsam, och alltid väldigt intressant och fascinerande. Ett liv på duken och ett mästerverk med chans på flera gyllene statyetter.

Shaun the sheep - på bio

Efter att ha skrattat och njutit av kortfilmerna om Shaun the Sheep m fl på gården var det med stor förväntan vi som igår tog plats i biosalongen för att se långfilmen. För en gångs skull bidrog vi till att medelåldern höjdes i ett kulturellt sammanhang men jag är glad att jag inte var en av de små, som alldeles säkert hade roligt men missade många kluriga detaljer och smarta referenser. Med oss hade vi också filmens stjärna.
Det är förståeligt att tillvaron på gården blir enahanda ibland, att Shaun med vännerna behöver en paus. Och en paus från lantlivet är vad de får, även om det händer sig lite annorlunda än de planerat. Iväg far de och möter storstadens hustle and bustle samtidigt som de letar efter sin borttappade och trots allt älskade bonde.
Lite läskigt blir det ibland eftersom våra vänner djuren blir jagade, men mest är det en härlig skrattfest med helt underbara scener som t ex när lammen väl förklädda besöker en restaurang. Jag är så fascinerad av hur levande figurerna är, av hur man kan bygga så fina miljöer som är overkligt verklighetstrogna, av alla skämt och blinkningar de lyckas få med - jag kommer med all säkerhet att se om Shaun the Sheep - movie fler än en gång. Det är en en fantastisk film, så smart och snyggt gjord, som bääär från början till slut.