6 december 2014

Årets julläsning

Där ute just nu ett tunt snö täcke och på förmiddagen tittade solen fram. Men hösten har varit mörk och tung, har gjort att litteratur jag sett mycket fram emot känts oöverstiglig att ta sig an. Så har verk jag biblioteksköat på olästa fått gå till andra väntande bye bye Beckomberga t ex.

Men nu väntar jul och ledighet och jag hoppas på nya läskrafter för min vana trogen har jag även i år valt ut en efterlängtad tegelsten nämligen
Den väntar otåligt på mig, men först har jag lite annan läsning på lut. Vad har ni på gång som julläsning?

Fox vs Murakami

Paula Fox är ju ännu en författare som nyupptäckts och som på så sätt når nya läsare. Till skillnad från i vissa andra fall (t ex Yates, Williams) så är hon på banan fortfarande och får vara med om sitt uppsving, det är fint att tänka på. 
Jag tyckte mycket om Förtvivlade människor och författarens lite kyliga berättarstil. Paret i New York som kan varandra så väl, men ändå pratar förbi och håller hemligt. Det finns en spänning rätt igenom texten mycket behaglig att del av. 

En bok som inte var lika behaglig var Haruki Murakamis Den färglöse herr Tazaki som blev min läsning efter att the wisdom of readers som följer Hermia Says på Instagram gjort mitt val. En händelse i Tazakis förflutna - hur vännerna där hemma vände honom ryggen - slutar inte förfölja honom i tanken. Så förmås han av en kvinna han träffar att söka upp vännerna från förr. 
Författaren bäddar för dramatiska konfrontationer, särskilt sedan det framkommit att en av vännerna dött, som dock uteblir. Jag har också svårt att "köpa" själva grunden till historien som i mycket bygger på att flera skeenden undgått Tazaki. Det är platt och tillrättalagt och jag måste komma ihåg att sluta tro att jag är en sådan som gillar Murakami. 

Fox-Murakami 1-0

9 november 2014

Från Longbourn till Skymningslandet via en honjävul - den senaste tidens läsning

Någon vidare bloggare har jag inte varit den senaste tiden, jag missade ju till och med Hermia Says 7-års dag för någon vecka sedan! Läser gör jag däremot och det är tid att summera de senaste veckornas upplevelser. Håll till godo!

Efter att ha tyckt om Elin Olofssons debutroman Då tänker jag på Sigrid såg jag fram emot att läsa hennes andra, Till flickorna i sjön. Det här visade sig vara en mörkare historia, som snabbt satte sig i magen med ett gnöl. Det är många tunga teman som tas upp i boken - en svår arbetsplats, en ungdom som mår dåligt, ett havererat förhållande, trasiga föräldrarelationer, utsatthet och utanförskap i det förflutna. När jag läser vidare ser jag snarare potentialen till en stark, gripande historia än att jag läser en. Den hade kunnat vässats till något riktigt bra. Jag tror mycket på Olofssons författarskap men inte riktigt på den här romanen.
Sedan var det dags för en historisk roman nämligen Huset Longbourn av Jo Baker. På Longbourn huserar, vet den som kan sin Austen, familjen Bennet. Men i Bakers roman, som troget följer handlingen i Stolthet och fördom, har perspektivet flyttats från herrskapet till tjänstefolket. Dramat i köksregionen är starkare och mörkare än det i salongen. Baker berättar gripande om relationer, hemligheter och ger liv åt de i skuggan osynliga. Tonen är Bakers egen, här finns följdriktigt inget av Austens "wit". Det håller så gott som hela vägen, även om den bitvis blir lite i onödan klistrig. Och så en spoilervarning: Vad är det egentligen med kvinnliga författare och växande magar som romanslut? Har råkat läsa flera sådana relativt nya nu och är rätt uttråkad av sättet att avsluta annars bra historier. Det finns andra sätt att knyta ihop en historia på!
Och sen var det dags för en modern klassiker - Fay Weldons En honjävuls liv och lustar. Ruth är allt som den lilla nätta, lyxlevande författaren Mary inte är och när maken lämnar henne för den lilla varelsen dröjer det inte länge förrän Ruth på ett intrikat sätt iscensätter den stora hämnden. Hon blir en verklig honjävul. Men i sin framfart, i sitt hämndbegär sätter Ruth också sig själv på spel. Romanen från 1983 är förstås präglad av sin tid, men den förmår även nu att roa och oroa. Unni Drougge har skrivit ett bra förord, men jag rekommenderar att man läser det som efterord.
Att NoViolet Bulawaya nominerades till Bookerpriset förra året för sin debutroman Vi behöver nya namn är lätt att förstå. Romanen rör sig från kåkstaden Paradise i Zimbabwe till USA och berättas ur flickan Darlings ögon. Författaren är barn/ungdomsperspektivet och deras uttryckssätt trogen genom hela texten vilket ger den ett slags glättighet och fräschör fastän det som skildras ibland är det hemskaste hemska. Darling blir tillsammans med sina vänner vittnen till övergrepp (eller är själva utsatta) under sin jakt på guavor, de driver runt, söker sig till varandra och splittras så när först Darling lämnar landet. I USA möter Darling fördomarna om "Afrika" och en romantiserad bild av sitt land. Vi behöver nya namn är stark och levande och viktig läsning. 
Det händer inte så ofta att jag sträckläser en bok men igår kunde jag i princip inte slita mig ifrån den här förrän den var slut. Marie Hermanson har jag läst tidigare och var därför nyfiken på hennes senaste Skymningslandet med det fina omslaget. Jag dras snabbt in i historien som berättas av Martina som de senaste åren hankat sig fram mellan diverse timanställningar i Göteborg. Efter ett misslyckat besök i föräldrahemmet träffar hon på Tessan, en kompis från förr, som tar henne med till sin arbetsplats Glimmenäs herrgård. Här är Tessan husa åt tant Florence, en äldre dam som fastnat i tiden trots att klockorna runt om henne tickar. På herrgården råder 40-tal, bjuds på middagar för sedan länge döda vänner och ägnas mycket tid åt viktiga nonsenspapper. Här får också Martina anställning och så småningom utökas staben med fler tjänstvilliga ungdomar. 

Hermanson kan verkligen konsten att skriva fram det mystika och att skapa stämningar, romantexten får mig att tänka på Maria Gripe. Men hos Hermanson rätas frågetecknen ut på ett sätt som inte riktigt motsvarar mina förväntningar på romanen, skapade av den målande stämningen. Men det är en god bok och en spännande historia trots sin övertydlighet. Den höll mig i sitt grepp en hel lördag... Jag föreställer mig att den också kan passa lite yngre, "unga vuxna", läsare.

Eftersom jag kom i något slags hamster mood tidigare i veckan så har jag en rejäl hemlånad trave att plocka läsning ur just nu. Så det är väl bara att läsa vidare. 

19 oktober 2014

Precis som att börja

Jag har haft lite svårt att slita mig från Ninni Holmqvists Precis som att börja om för att göra sådant där som man måste - äta mat, sova, åka till jobbet... Holmqvist har skrivit en verklig bladvändare om en bildad medelklassfamilj med dottern Pia-Lisa som berättare. Pia-Lisa tvingas ständigt börja om, revidera, sin uppfattning om händelser där hon själv har en viktig del. 
Tiden sträcker sig från 60- till 80-tal en period då Pia-Lisa går från barndom till vuxenhet. Det är ett liv som kantas av frågetecken:  Hur ska man leva sitt liv och med vem? Kan man kräva sitt livsrum utan att såra den som älskar? Vad hände med Ulla, barnflickan som försvann? Och vem är pappa till Olle?

Jag läste i en recension någonstans att det här kunde vara den vanligaste av romaner om det inte vore för dess överraskande vändningar. Det tänker jag stämmer väldigt väl, men det gör det också till en läsupplevelse svår att beskriva - jag vill ju inte spoliera den för någon annan! 

När jag närmar mig slutet av boken, med fint tilltugg, 

tänker jag på en annan roman; Mikael Fants Vattnet i mars som även den kretsar mycket kring en familj, kring det outsagda och med en och annan oväntad twist. Holmqvist skriver dock mer sammanhållet och fokuserat. Det är levande skildrat och Pia-Lisa skrivs skickligt och trovärdigt fram.

Precis som att börja om bjöd på en riktigt bra läsupplevelse och jag hoppas hoppas den finns med bland de Augustprisnominerade verk som avslöjas imorgon! (Några andra författare jag gissar på är Östergren, Axelsson, Sandberg och Stridsberg. Romanåret har hittills varit starkt...)

12 oktober 2014

Nobel läsning i helgen

I torsdags morse letade sig en reporter från P4Gävleborg till mitt lilla bibliotek för att spekulera tillsammans med mig om tänkbara Nobelpristagare. Så jag var uppvärmd och i god form när pristagaren väl avslöjades och var snabbt framme vid hyllan där Lilla smycket väntade på mig.
Även om jag inte läst Modiano tidigare så var det inte ett främmande namn för mig, mycket tack vare andra litteraturbloggar och ett aktivt förlag. Jag tycker mycket om Akademiens självständighet, och faktiskt att de inte kvoterar kvinnor språkgrupper världsdelar även om det är skevt sedan tidigare. Det är också sympatiskt med författare som är hängivna sitt skrivande och sin egen stil, som inte söker strålkastarljuset. Men det är tur det finns vettig och insatt litteraturbevakning i media runt om i landet när den lokala är ovanligt medioker...

Den här helgen har jag ägnat åt att läsa Lilla smyckets, eller Thérèses historia. Liksom Akademiens motivering lyder så ägnar sig författaren åt minneskonst. Berättarjaget tror sig se sin mor på tunnelbanan och följer efter henne, kvinnan som hon trott varit död. Men hon har bara fragmentariska minnen och bilder från sin barndom och rör sig generellt med osäkerhet i tillvaron. De relationer hon inleder är gåtfulla - här är mannen som avlyssnar radioutsändningar på olika språk, apotekaren som tar sig an Thérèse som vore hon ett barn och så familjen vars dotter hon ska ta hand om efter skolan.
I den vackert och exakt skrivna berättelsen öppnar sig liksom små askar som var och en berör berättaren och samtidigt, tänker jag, speglar henne. Kvinnan rör sig genom ett Paris som undflyr henne, med gator som ser annorlunda ut än i hennes minne. Hon är fast i sin historia, utan att med säkerhet veta något om den. Någonstans läser jag om hur Modiano lånar element från deckargenren och det känns igen här. Han lånar men fullföljer inte - det är något annat som är viktigare än själva spänningen.

Jag ser fram emot att läsa mer av Patrick Modiano för jag tyckte mycket om den här lågmälda och sorgsna romanen som  rörde upp mycket i både tanke och känsla.

Den gamla skolan - om litterär besatthet

"Om det här ser ut som en viss sorts författarbiografi så är det ingen tillfällighet. Ännu medan jag framlevde detta liv såg jag det på baksidan av en bok."
Den gamla skolan (2003) av Tobias Wolff utspelas i huvudsak under 60-talet på en internatskola med stora litterära pretentioner. Här deltar pojkarna varje år i en novell- eller poesitävling där vinsten är att få ett personligt möte med en författare som kommer till skolan. Eleverna får dock också finna sig i att bli missförstådda (misslästa) och inför publiken hånfullt kommenterade av just den gästande författaren.

Bokens berättarjag är besatt av att få möta någon de utvalda författargenierna. Pojkarna trissar varandra och det blir en kamp mot klockan att i tid till inlämning författa en text. Detta urartar på flera sätt när det visar sig att den store Hemingway ska komma till skolan.

Det här är en perfekt bok om att växa upp och finna sig själv - och en fantastisk skildring av litterär besatthet. Jag njöt i stora drag av romanen skriven i självbiografisk tappning.

Östergrens Twist

På Bokmässan hörde jag ett samtal mellan Yukiko Duke och Klas Östergren, strax innan hade jag köpt hans nya Twist som nu ligger i toppen på Dagens Nyheters kritikerlista. Jag började läsa boken nästan direkt när jag kom hem och hade Östergrens egna ord om det inledande kapitlet i huvudet. Det första kapitlet fångar enligt författaren in hela romanen.

Nu har det gått någon vecka sedan jag läst ut boken och jag har läst om det första kapitlet flera gånger. Men idag har jag också läst om slutkapitlen med känslan av att inte riktigt greppa hela historien eller berättarjagets egentliga roll i den. Så vill jag börja från början igen, om inte nu så snart.
Berättarjaget möter som ung pojke flickan som ska bli hans älskade under en tid i livet, och som kommer tillbaka fast i andra skepnader med olika betydelser för olika människor. Men i romanens nu lever hon inte längre. Jag förstår att genom henne berättarjaget dragits in i ett spel där han inte ser sin egen roll. Bitarna läggs på plats och fram träder affärer och hemligheter med kopplingar runt om i världen. Berättaren är en del i ett pussel inte helt enkelt att lägga.

Jag minns nog fel när jag tänker att Duke menade, i samtalet på Bokmässan, att det är en lycklig och lättsam Östergren som skrivit Twist. För jag fäster mig vid den melankoliska tonen, men det är en roman som fint skiftar i sinnesstämning beroende på vad och vilken tid den berättar om. Från pojkårens kurtis och nyfikenhet på vuxenvärldens hemligheter till den medelålders mannen som utan att riktigt förstå det är en del av de hemligheter han bara anade som ung. Och som sagt en roman att läsa om för att verkligen få syn på. I alla fall för mig.

Nej, det här blev inte mycket till varken reflekterande text eller boktips. Läs hellre t ex Bernur.

5 oktober 2014

Drömmar, Nobelpris och bokhögar

Sveriges Television ska sluta sända sitt litteraturprogram! Det har sålts till kanal 5 och den blonda prinsesslånghåriga programledaren skickar, iklädd sin vippiga blomsterklänning, iväg den vita lyckobilen till den nya tablån. Så otroligt tråkigt, och så dåligt att Svt gör sig av med sin bevakning av litteratur. Men - vips! - så är jag på audition för rollen som programledare till ett helt nystartat program! Jag befinner mig i ett hörn av en murrig studio där uppdraget är att inför en tänkt publik påannonsera programmet och läsa en på förhand utvald och ganska tråkig dikt. Jag klarar den första delen galant, men har valt ut en helt annan dikt och deklamerar Werner Aspenströms


Regnar gör det alltid.
Ibland våldsamt. Ibland duggande,
nästan omärkligt.
Hemkomna eller hemlösa ruskar vi på oss
som våta terrier.
Eller försynt, så att ingen märker
att vi gråtit.
Men regnar gör det alltid.
Hur högt når gråtpelaren i dig?
Till naveln? Brösten? Strupen?
Du behöver inte klä av dig och visa.
Vi läser det i varandras ögon
som på gradskivor.
Måste något sägas, kan man säga:
Älskade,
tills imorgon torkar dina fingervantar.

Så drömde jag alldeles innan jag vaknade i morse efter en lång skön sömn. Fortfarande halvvaken tänkte jag att årets Nobelpris i litteratur kommer att tilldelas en dramatiker, närmare bestämt Jon Fosse. 

Det är nog inte så konstigt att mitt huvud är fullt av böcker - jag läser som aldrig förr även om det inte syns här på bloggen. Efter att i våras ha bytt bibliotekarietjänst så har mitt läsfrämjande arbete vidgats från att "bara" handla om vuxna till att också handla om barn i lite olika format och deras pedagoger. Så jag ligger i med läsningen för att få koll och för att så småningom bli en bra boktipsare. Så bokhögarna ser lite annorlunda ut nuförtiden.
Barn- och ungdomsböcker hade jag annars inte läst på hundra år, och för oss som inte har barn är den världen inte naturligt nära. Men som tur är har jag generösa kollegor som delar med sig av bra böcker att ha koll på och som talar om vilka serier jag absolut inte får missa och som skrattar lite snällt när jag blandar ihop författarnamnen. Jag spanar in kompisen T:s läsning via hennes mamma Feelgoodbibliotekarien och jag lusläser allt som Prickiga Paula skriver och ofta också böckerna hon skriver om... Och så gläds jag över vad mycket bra böcker det finns för alla ungar att upptäcka! 

Det är verkligen en läsningens höst och den mer egna läsningen är helt spontan och impulsstyrd utan några som helst krav. Jag har till och med slutat få dåligt samvete för sådant jag inte läser ut. Om jag får någon framtida programledarroll återstår att se.

4 oktober 2014

En dag på Bokmässan

I år tog mina bibliotekskollegor i Gävle och jag så att säga bokbussen till Bok- och biblioteksmässan.
Vi åkte i första hand dit för att heja fram Helgebiblioteken som årets bibliotek, den här gången blev det ingen glädjeyra för Gävleborg även om jag var glad över att ha lyckats navigera till DIK:s monter i rätt tid.

Annars var det här nog första gången sedan studietiden i Borås som jag inte hade något mer anspänningsskapande uppdrag på mässan. Här fanns inget monterpass att komma i tid till, ingen monter att sköta, inget anförande eller annat att vara nervös för. Det gjorde att jag kunde vistas mer rofyllt på denna tummelplats om än med en ganska tydlig egen plan.

Ett mål på mässgolvet var att nå Sveriges Radios monter i tid för inspelningen av Lundströms bokradio i P1 som blir bara bättre och bättre. Och det var riktigt roligt att få se Lundström & co in action i ett samtal om läsning och vad det ger och betyder på ett djupare plan än det upprepade mer nyttoninriktade.
Innan gästerna tog plats vid bordet regisserades publiken som talkör:
- Hallå Bokmässan!
- Hallå Lundström!
- Hur mår ni?
- Mycket mycket bra!

Pooneh Rohi som skrivit uppmärksammade Araben valde jag också att lyssna till i ett samtal på författarscenen. Hennes debutroman tog åtta år att färdigställa, en lång tid tänker jag att aktivt ägna åt en text. Ändå i romanen en övertygande, och sammansatt berättarröst om än i olika spår. Rohi utvecklade tankar i romanen, om viktiga saker som hur höga krav vi ställer på människor för att inkluderas i "det svenska". Mycket givande.

I tidningen VI:s monter ägde ett samtal rum mellan Yukiko Duke och Klas Östergren som jag inte ville missa. Jag läser hans senaste just nu, Twist, och är glad över den respekt de båda visade läsaren genom att inte berätta för mycket om boken. Och det är mer intressant tycker jag de övergripande samtalen om skrivande och författande än de som specifikt kretsar kring handling och innehåll.

Efter en intensiv dag på bokmässan var jag faktiskt väldigt nöjd, jag tyckte jag fick ut mycket av mitt besök på mässgolvet. I år har jag köpt ovanligt mycket böcker, lånar annars det mesta och kom hem med den här högen.
Däremot såg jag varken Guillou eller Ranelid, inte heller fick jag någon tygkasse. Det är inget jag sörjer, däremot hade jag gärna stött ihop med någon annan bokbloggare.

I efterhand har jag tagit del av Bokmässan främst genom de fylliga texterna hos Kulturkollo! En eloge till er för allt ni skrivit!

20 september 2014

Medan mörkret faller - ett ruggigt sällskap

Medan mörkret faller inleds minst sagt bestialiskt, och det är med fasa jag följer forskaren Gustaf Eklund in i döden. Mordet sker på Anatomiska institutionen i Uppsala, men fallet är förutom makabert också känsligt och Carl Hell vid statspolisen i Stockholm kopplas in och åker tillsammans med polissystern Maria Gustavsson till universitetsstaden. Det är november 1934.
Anna Lihammer berättar, trots den makabra inledningen, i lugnt tempo om forskning och vetenskapstro som gått över alla gränser, om människor som tagit sig rätten att bestämma över vad som är rent och inte, vad som är friskt och sjukt. De nazistiska influenserna är många och rätten att tvångssterilisera ska just införas. Här möts forskare, läkare, humanister, politiker och sanningssökare i en starkt berättad (och ruggig) historia om makt och hämnd, men också om otillåtna relationer, vänskap och kärlek. Skildringen bjuder också på en bredd i perspektivet och problematiserar såväl genus som klasstillhörighet. 

Texten är en deckare, som är en roman om en smutsig, skamlig bit svensk (europeisk) historia men också om ett Europa i förvandling där livsutrymmet för de som inte motsvarar normen snabbt döms ut, döms. I språket finns en tyngd - det är inte de rappa dialogernas deckare - som jag tycker motsvarar tiden som skildras. Däremot stönar jag lite över alla forskare och professorer som tvingar mig att bläddra fram och tillbaka för att hålla rätt, hålla ordning. Uppsala med de stora akademiska pampiga byggnaderna träder tydligt fram när jag läser, det är en roman som andas 30-tal.

Avblattefieringsprocessen - obehagligt aktuell

Alen är född i Sverige, men det räcker inte för Partiet eftersom han inte ser svensk ut. När hans pappa som en gång flytt till landet hamnar i fängelse placeras Alen (Alien?) i en äktsvensk familj. Alen är inte den mest skötsamme, han är väl som vilken unge som helst som inte har det helt lugnt och tryggt omkring sig. Ofta är det han som utsätter lärare för elaka spratt, som vågar det ingen annan vågar.
Så hårdnar samhällsklimatet vilket direkt drabbar Alen. Partiet som tagit makten vill anpassa alla icke-svenska till ett svenskt sätt att vara. De ska "avblattifieras". Men det som från början mest tycks stolligt och bitvis komiskt blir alltmer bisarrt. Alen hamnar i läger där kläderna byts mot uniform, namn mot nummer och rörelseytan begränsas av stängsel.

Zulmir Becevic har skrivit en satirisk skildring om ett knappt framtida Sverige. Men den kommer också nära vår samtida verklighet, blir en kommentar till de som inte tycker att alla är välkomna eller är lika mycket värda, och den kommer med sin lägerskildring nära nyss lästa bok Jag heter inte Miriam. Avblattefieringsprocessen är tankeväckande, dialogskapande läsning för såväl unga läsare som kulturtanter och -farbröder.

15 september 2014

Jag heter inte Miriam

I skrivande stund är jag fortfarande förfärad över valresultatet, över att så många valt att rösta för att stänga andra ute, för ett kyligare Sverige. Dagen innan valet läste jag ut något av det bästa och starkaste jag läst på länge - Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam. Många är ni som redan läst den och jag är så glad över att jag trotsade min oro för att bli alltför berörd och tog mig an den, tog den till mig.
Det är hemska scener som utspelas i romanen, scener i fiktionens form hämtade från verkligheten. Miriam med sin stora hemlighet gestaltas så fint, det är ett av samtida romanvärldens starkaste porträtt. Så mycket lidande, så många farligheter som kan rymmas i en människas liv. Ett människoliv som borde vara alldeles för litet för att inrymma så mycket. Så mycket som gör ont. Länge kommer jag att tänka på Miriam och Axelsson har återigen trätt fram som en av de riktigt stora författarna.

I sin roman använder Axelsson ett citat som jag haft med mig, och tänkte mycket på, under veckan som gått:

24 augusti 2014

Alla dessa vackra nederlag

Det här var ju en frisk fläkt i romanfloran - underhållande, lekfull och charmig. Precis en sådan karamell jag så väl ibland behöver.  


Till den lilla bedagade italienska byn (Cinque Terres sjätte smutsiga kusin) kommer en ung svårt sjuk filmstjärna, Dee Moray. Att hon hamnat här framstår som en gåta för den unge hotellägaren Pasquale.. Ett band skapas mellan dem på knagglig engelska respektive italienska. Dee befinner sig där efter en cynisk komplott, att det ändå går bra för henne vet läsaren eftersom författaren håller igång flera parallella spår, där Dees framtida historia utgör ett. 

Samtidigt i vårt nu möter vi kvinnans forna producent Michael Deane, en numera sjukligt föryngrad man som på ålderns höst fortfarande kämpar med att få snurr på karriären - på det ena mer mediokra sättet än det andra. Genom honom och hans uppgivna assistent Claire skildras en bisarr mediacirkus. Så en dag dyker Pasquale upp i Hollywood.

Som läsare förstår jag att de olika spåren ska mötas, jag anar också hur. Men det förutsägbara mildras av sättet romanen är skriven på med dess olika lager, med fiktion i fiktionen. Författaren är kvick och smart i sitt sätt att väva berättelsen och det får den att bli till något mer. Berättargreppet gör att den lyfter. 

Jess Walter tar sig vissa friheter med verkligheten och ger Richard Burton en rätt framträdande roll. Så blir detta den andra roman jag läser på kort tid som blandar fiktionens Hollywood med verklighetens. Den tidigare var Och snön smälter på Hester Street. 

Alla dessa vackra nederlag gjorde mig på läsglatt humör - Walter bjuder på en riktigt behaglig resa genom tid och rum. 

17 augusti 2014

Systerland

Eftersom jag tyckt bra om Curtis Sittenfelds tidigare romaner så såg jag mycket fram emot att läsa hennes nya Systerland om ett par omaka och synska tvillingsystrar.
Kate är bokens berättare, hon är den präktiga systern som lagt karriären på hyllan för att ge sitt liv åt man och barn, hon försök också att bli kvitt sin synska förmåga. Vi är den flummiga systern som får en del av sin inkomst genom att verka som medium. Upptakten i romanen är Vis förutsägelse om att att en stor jordbävning ska drabba området det bor, Kate fyller i med ett specifikt datum och genast är Vi med i all tänkbar media.

I romanen skildras genom de olika personerna en kamp eller ett möte mellan å ena sidan det rationella, vetenskapliga och å andra sidan det intuitiva och klärvoajanta. Men även om systrarna besitter förmågan att se vad som komma skall klarar de inte alltid av att tolka vad de egentligen ser, samtidigt som de styrs av sina syner. Läsaren får också ta del av systrarnas gemensamma historia, om vad som format dem och de bitarna är tycker jag starkare och trovärdigare än de delar som handlar om det vuxna tvillingparet.

För en stor del av romanen upptas av Kate och hennes relation till sina två små barn och till sin man som hon i allt känner sig underlägsen. Det blir en ganska sorglig bild av en kvinna som tappat bort sig själv mitt i livet och som söker något/någon att hålla sig i när marken bokstavligt kan komma att skaka. Det är tänker jag starkt amerikanska värderingar som lyser genom texten, även om de förstås inte behöver vara författarens egna, om manligt och kvinnligt m m. Kate är på ett klaustrofobiskt sätt insnärjd i småbarnslivet som är fullt av upprepningar, så blir läsningen rätt tjatig och jag tappar ibland intresset för Kates våndor. En motvikt är Vi som framstår som nästan alltför flummig och omogen i jämförelse med den självuppoffrande Kate. Kontrasterna mellan dem har, tänker jag, gjorts medvetet stora av författaren men det är på gränsen till vad som känns riktigt trovärdigt.

Min bild av Sittenfeld är att hon är en distanserad, distinkt och lite kylig berättare, därför blir jag förvånad över hur pladdrig den här romanen är. Berättelsen skyms av de detaljerade skildringarna av mammalivet och jag kan inte förmå mig att tycka att det är intressant, jag tror inte ens att det beror på det att jag själv inte har barn. Det blir i vissa fall en lite för övertydlig skildring där författaren anstränger sig för mycket i att försäkra sig om att jag som läsare hänger med och förstår.

Jag kunde inte motstå att läsa blurbarna på baksidan och kan inte annat än skaka på huvudet åt The Guardians ord om att romanen är "ett psykologiskt mästerverk med en fantastisk twist på slutet." Möjligen har vi inte läst samma bok.. Sittenfeld är och förblir en intressant författare men Systerland är på inget vis i en klass för sig.

(För en gångs skulle tycker Feelgoodbibliotekarien och jag ungefär lika. Synd för Sittenfeld...)

I en klass för sig
Presidentens hustru 

Svantjuvarna stal min lästid

Svantjuvarna av Elizabeth Kostova har jag sneglat på ibland i bibliotekshyllan, den har lockat genom sin handling i konstens värld. Men den visade sig inte vara en roman för mig.
Omväxlande berättar psykiatern Andrew som tagit sig an fallet med en konstnär som efter att ha attackerat en målning på ett museum slutit sig som en mussla, konstnären, hans ex-fru och ex-flickvän.Därtill kommer ett lager berättelse som ger en blick längre bakåt i tiden och som har beröring med den nutida konstnären. Så här i efterhand kan jag inte längre reda ut alla trådar. Andrews roll är att få sin patient att öppna upp, att tala ut. På vägen dit begår han den ena överträdelsen efter den andra, allt i konstens eller kärlekens tjänst. Patienten är besatt av en kvinna, ett motiv och psykiatern blir i viss mån besatt av sin patient. 

Efter att jag läst ut romanen känner jag mig föräten som på för många efterrätter, och önskar jag hade förmått sluta i förtid. Det är en nästan kväljande text med ett sådant överflöd av ord att hälften hade varit nog. Ändå, efter 566 lästa sidor frågar jag mig vad poängen i detta smått mediokra romanbygge egentligen var...