15 april 2014

You had me at hello

"Min mamma, som är en hejare på vett och etikett, har lärt mej att det är fult att låta hjärtat och hundar löpa fritt. Det blir lätt fläckar på mattan då och sånt är ju lite pinsamt när man får folk på besök . Vi har ofta folk på besök som säger hum hum när de beundrar stuckaturen i taket."

Tänk att få läsa sådana meningar en helt vanlig tisdagskväll... I väntan på Amanda Svenssons nya säger jag hello Dolly!

13 april 2014

Den stora skönheten

I fredags såg maken och jag den Italienska storfilmen Den stora skönheten av Paolo Sorrentino med den 65-åriga dekadenta författaren/journalisten Jep (Toni Sevillo) och staden Roma i centrum. Då och då nyper jag kärleken i armen glad när jag känner igen mig - i stadens miljö alltså för innehållet i filmen är mycket långt från mig...

Festerna Jep ordnar på takterrassen är vilda och utflippade, gästerna en blandning av gamla och unga. Här är vackra vyer, hastiga dödsfall, drömlika sekvenser med en balkong fylld med flamingos och en urgammal nunna. Det är knäppt, knasigt, lustigt och sorgligt.  Jep ser vänner komma och gå, ser några gå bort alldeles för tidigt. Efteråt tänker jag på en film som egentligen borde vara dennas motsats; Sånger från tionde våningen men i snabbare tempo och med italiensk intensitet.

Det är en film om det som blev gjort och om det som aldrig blev av, en film om att fylla tomheten eller ett försök att leva la dolce vita. Det är ca 2,5 intensiva timmar i staden som klyvs av Tibern. 

Försvunnen fru

Idag läste jag ut min allra första e- bok och har därmed trotsat ett inre motstånd... Fast så farligt var det faktiskt inte, men så valde jag också en riktig bladvändare nämligen Gone Girl av Gillian Flynn.
Det är minst sagt en manipulativ historia med lika manipulativa berättarröster som omväxlande tillhör Nick och Amy. Det gifta paret har lämnat New York för Nicks hembygd, de är båda arbetslösa och står vare sig de vill det eller inte inför en genomgripande förändring. 

Så på deras femåriga bröllopsdag försvinner Amy spårlöst och Nick blir snabbt misstänkt för att ha mördat eller fört bort henne. Men snabbt, lästakten är hög, blir det tydligt att allt inte är så enkelt som det verkar och hade det varit det hade det inte varit mycket till historia. 

Efter att ha stängt ned boken några timmar sedan jag först öppnade den tänker jag att det var en klurig historia, underhållande snarare än skrämmande. Jag kan inte riktigt uttala mig om hur den förhåller sig till sina likar i genren. Jag tror inte den kommer att stanna länge minnet men som som förströelse en lat helg var den helt ok. Dessutom passade det rätt bra med en deckare så här inför påsken, och så ser jag fram emot att ha e-boken som ett fortsatt alternativ särskilt när biblioteksköerna är långa. 

Kvinnan på övervåningen

Claire Messud har fått mig att göra två saker som jag sällan gör; dels läsa på engelska och dels fortsätta direkt från en bok till nästa - i samma författarskap. Det hela började med The Emperor's Children och fortsatte med The Woman Upstairs. 
Till skillnad från den galna kvinnan på vinden så är kvinnan på övervåningen nästan osynlig, hon har inte ens huvudrollen i sitt eget liv. Nora närmar sig 40, det lite ångestladdade året, hon har valt bort sin önskan om att bli konstnär och verkar istället inom det tryggare läraryrket. Så dyker Reza upp i hennes klass och med honom föräldrarna Sirena och Skandar. Tillsammans bildar de en treenighet som är allt Nora kunnat drömma om. De är allt hon inte är och hon blir kär i dem, i hela den bedårande, exotiska och intressanta familjen. Men allra mest dras hon in i Sirenas konstnärskap som på nytt öppnar upp för Noras eget skapande.

Men tidigt i romanen vet läsaren att Nora är arg, eller mer än arg - hon är vansinnig. Berättelsen ger läsaren vägen till ilskan. Som läsare delar jag helt Noras perspektiv och synvinkel. Och hon är i viss mån fast i sig själv, i sina avbildningar i miniatyr av de historiska kvinnor hon speglar sig i, fast i sina bilder av hur saker är, fast i övertolkningarna.

Till skillnad från i The Emperor's Children så finns ingen distans till huvudpersonen. Texten går djupare, blir ännu tätare. Samtidigt är den på något sätt självmedvetet iakttagande, kanske är det ändå författaren bakom verket som tittar fram?

Men nog är det bra allt. Riktigt riktigt bra. Och en upprättelse för kvinnan på övervåningen, vars roll i romanerna brukar vara att få hjältinnan att lysa lite starkare...


Vi är många som har läst eller läser romanen nu, t ex Kulturdelen och Och dagarna går.

7 april 2014

Vardagstänker

Idag tänker jag på lindblomste, syrener i blom och fågelsång medan ute det är grått och vått.

Och så tänker jag på meningen i Claire Messuds The Woman Upstairs som lyder ungefär så här "Life is to decide what matters". Tänker den hakar i boken innan d  v s Det mesta blir aldrig av.

6 april 2014

Det mesta blir aldrig av

Livet består av en räcka val. Samtidigt som vi väljer något - en väg, ett sätt att leva - väljer vi också bort något annat, något som vi hade kunnat vara. Författaren, kritikern mm Thomas Anderberg, som gick bort alldeles för snabbt och för tidigt, skriver om det i den postumt utgivna Det mesta blir aldrig av som slutförts av Åsa Linderborg och Staffan Bengtsson.
Genom litteraturen kan författaren skapa alternativa liv, till och med världar, som läsaren bjuds in i. Kanske är det vad Anderberg gör för mellan kursiva avsnitt där författaren berättar om den egna förlusten av orden, om livet som rinner ut finns historien om en annan Thomas. En Thomas som i Bern oroligt väntar på besked om sin vuxne, försvunne son. En oväntad gäst dyker upp och tillsammans beger de sig upp i de schweiziska bergen. Det är spänt mellan dem och orden är ansträngda. Över bergen dimma, mellan vandrarna hemligheter.

Romantext är kort, tät, karg och exakt. Osvensk inte bara med avseende på miljön. De kursiverade delarna är existentiella och berörande, tunga att läsa med tanke på utgången. Författarens skugga vilar över texten.

Det här var en av de romaner jag såg fram emot ur vårens utgivning.

2 april 2014

En bok om böcker

Simon Nordström hette en bibliofil som nog kan göra en och annan bokälskare grön av avund. Han samlade på sig omkring 7000 böcker, däribland ett par var s k inkunabler, från boktryckarkonstens ungdom. Hans böcker har en viss betydelse för biblioteket där jag jobbar - de donerades hit och kom att lägga grunden till det som idag är Gävle bibliotek. Året var 1906 och samlaren hade strax innan dess gått bort.

Stora delar av de 7000 böckerna har lånats och lästs, har levt i Gävlebornas händer. Nu har några av dem också fått evigt liv genom den fd länsbibliotekarien Weste Westesons stora kulturgärning. Efter att ha ägnat många år åt att katalogisera den stora spretiga samlingen har 92 böcker valts ut. De presenteras personligt, anekdotiskt och lärt i den i sig själv fina boken Gamla rara märkvärdiga som är helt ny.

metabokbild
När jag läser om de olika böckerna - om reseskildringar, botaniska verk, romaner, pedagoisk litteratur, historiska dyrgripar osv osv - så blir jag stolt. På det här vilar Gävle! Att donera en sådan samling till Gävle stad, att genom den bilda grunden för ett bibliotek, tänker jag vittnar om en stark tro på såväl framtid som bildning.
År 2014 önskar jag att bildingens lampa lyste lite starkare över Gävle, att det att vara utbildad/bildad finge vara något att sträva efter. Men det är ändå gott att tänka på att allra längst ned i bibliotekets källare finns denna skatt av böcker, med ett innehåll som nu kan sippra ut till oss här idag.

1 april 2014

The Emperor's Children - a good piece of work

På ett hotell nyligen hittade jag en bok som verkade intressant eftersom den utspelade sig på Manhattan där jag för tillfället befann mig. Jag bläddrade lite och tänkte att den var bekant, så kom jag på att Kulturdelen/JennyB skrivit gott om den! Nu har jag lånat boken på mitt bibliotek - och förstås läst den.
I The Emperor's Children (2006) berättar Claire Messud om tre vänner i trettioårsåldern - Danielle, Marina, Julius - och följer dem under ungefär ett år då många olika mer eller mindre omvälvande saker sker i deras liv. Somliga saker rår de över, andra påverkas de av. Vännerna lever sina liv på Manhattan och befinner sig i olika stadier av vuxenhet, och i tankarna om vad detta innebär i form av frigörelse, ansvar, livsval mm. Alla tre är också på något vis knutna till medie- eller kulturvärlden men med olika resultat och engagemang.

Kejsaren är Marinas far, den framstående författaren, debattören mm Murray Thwaite som på olika sätt berör deras liv genom sin karisma, intellekt och status. Så kliver två unga män in på scenen - Ludovic som ska starta en ny revolutionerande tidning och Marinas kusin "Bootie" som, lockad av tanken på närheten till sin berömde morbror, vill söka sig själv i den stora staden. På olika sätt utmanar de kejsaren storhet - kanske är han i själva verket naken? - men mest av allt griper de in eller gör avtryck i vännernas liv.

Messud berättar med lätthet en historia som griper över stora teman så som kärlek, svartsjuka, otrohet, statusjakt och uppåtsträvanden. Det är ytterst levande berättat om människorna i New York år 2001, innan tornen fallit. Romanen handlar varierande om de olika personerna, och pendlar mellan yttre och inre, mellan yta och djup. Hon är verkligt skickligt på det, att få det svåra att kännas enkelt. Det är bara det att texten är på engelska som gör att jag inte flyter i ett svep genom den. Och kanske, tänker jag, är det bra. Att den extra språkliga utmaningen får mig att stanna upp och reflektera lite mer, att känna in orden jag läser.

Nästan genast vill jag läsa mer av Claire Messud.

27 mars 2014

Hemligheter och mord i herrgårdsmiljö

I lördags, på jobbet, hjälpte jag en besökare att finna olästa Agatha Christie-böcker fast i talboksform. En av dem hade inte heller jag läst, aldrig ens hört talas om. Det måste jag förstås råda bot på. Så efter helgens arbetsdagar intog jag soffläge tillsammans med Hemligheten på Chimneys.

Vad var det då som lockade? Jo, främst den utlovade herrgårdsmiljön och det att den gavs ut under bästa Charleston-tid 1925.

Innanför det här fräcka 80-talsomslaget gömmer sig en snårig historia om ett mystiskt manuskript, märkliga möten och övertygande förklädnader och förstås med några mördade personer. 
På Chimneys går det undan. Allt utan att vare sig Hercule Poirot eller miss Marple är i närheten... Här finns istället Anthony Cade och en eller annan kommissarie från Scotland Yard såsom Battle, som jag inte tror mig känna sedan tidigare. Roligt är det också - på ett brittiskt och ibland lite plumpt sätt vilket jag mest tror beror på åren som gått. 

Det var nog 100 år sen jag senast läste något av deckardrottningen. Det gav allt lite mersmak, och vill jag ha en till dos av Chimneys så ska jag läsa De sju urens mysterium (1929).

Araben - en till stark debutroman!

Har du nånsin tänkt på att i Sverige så måste man dela på sin identitet', säger han efter ett tag. 'Man är trettio procent turk och sjuttio procent svensk om man vill. Eller man är femtio procent arab och femtio procent svensk. Det är som om det bara fanns en viss mängd identitet som måste kapas upp. (...) 'Om du är lite annat så tar du av din svenskhet.' Han gör en konstpaus. 'Men i USA, där är du hundra procent amerikan och hur många procent du vill av något annat. Du kan vara hundra procent amerikan och hundra procent indier. Det finns ingen motsättning. Det finns bara mer.

Det finns böcker som bär något mycket mer än den historia de berättar. Araben av Pooneh Rohi är en sådan bok. I den förmedlas insikter och lärdomar till mig som läsare. Det är en bok som lär mig vad det är att vara människa när yttre och inre landskap inte stämmer överens, där andra människors blickar talar om vem du och samtidigt gör dig väldigt liten. 
Två parallella spår. Den unga kvinnan som är som alla andra, men med minnesbank från ett annat land, som för jobbiga diskussioner med sambon om framtida hem och eventuella barn. Och så den äldre mannen - "araben" - som tillbringar mycket tid på tunnelbana och pendeltåg, sedd av andra men ändå osynlig. I sig en känsla av skam över att ha lämnat, över att inte ha lyckats. Två parallella spår som ändå är ett och samma.

Det är starka berättelser som väcker tankar om hur jag själv är som medmänniska och vilket samhälle vi tillsammans skapar. Hur ser vi på varandra? Och varför gör vi det så onödigt svårt? 

18 mars 2014

En obehagligt bra debutroman

1.
En roman som dröjer sig kvar på ett inte särskilt behagligt sätt är Negar Nasehs form- och stilsäkra debut Under all denna vinter.

Först när jag läser så gör jag det med igenkänningsglädje - det är ju i Västerbotten den utspelar sig! Där har jag makens familj och en god vän. Men snart infinner sig istället ångest, oro och hög puls - så flyttar huvudpersonen Helene från bokens sidor och in i mig.

Tillsammans med sin kille bor Helene i ett hus här i obygden, sitt hjärta har hon på skärgårdsön Marsö. Hennes förhållande till platser är enklare än det till personer, och hon väljer ofta ensamheten, söker sig bort. Nu har veckor ägnats åt att förbereda mammans besök i huset, de har inte setts på länge. Besöket är förknippat med oro mer än förväntan. Och det visar sig snart att deras förhållande är sårigt, trängt och att Helene lider oerhört av det. Deras relation är kall, på håll finns värmen från den frånvarande pappan.

Mamman kommer och Helens krafter sätts på yttersta prov. Nätterna är sömnlösa, ängslan stor. I romanen också tillbakablickar till tidigare händelser, där modern t ex berättar för pojkvännen om Helenes barndom. För Helene glider dröm, sömnlöshet, vaka in i varandra och in i det vakna livet. Modern är något hon måste frigöra sig från - men hur?

Det finns ju flera romaner som skildrar frigörelsen från en hemsk mor - där modern symboliskt eller bokstavligt måste dö eller på något vis avlägsnas från för att dottern ska komma vidare. Naseh har en subtilitet i det hon skriver, och det blir inte alldeles klart vad som egentligen orsakat denna trasiga mor-dotter-relation.

Romanens ord är valda med omsorg och stor precision, det skapar eller återspeglar det tryck som finns inom Helene. Det finns inga ventiler, inga vägar ut. Naseh berättar i tredje person men ligger så nära Helene att läsaren ändå nästan är ett med henne. Det är skickligt tycker jag att skapa den här närheten från det mer distanserade berättarperspektivet.

2.
När jag läst ut och skrivit om romanen läser jag bokens andra halva som är författarens arbetsdagbok. Det är generöst (och även lite vanskligt) att bjuda in läsaren, inte till något generellt sätt att arbeta med en text utan till arbetet med just den här specifika texten.

Författaren skriver här själv om modersmordet, gör till viss del tolkningar åt läsaren. Liksom jag kom nära Helene kommer jag här ytterst nära författaren och hennes visioner. Jag skummar sidorna, vill inte ha för mycket.
3.
En lustig sak är Helenes arbete och den här meningen i romandelen av boken: "Hon hade inte mycket kvar av översättningen av ännu en ny deckare som var tänkt att bli sommarens storsäljare."

Kanske blir inte Under all denna vinter någon sommarens storsäljare men den är bra mycket mer gastkramande än de massproducerade deckarna. Trots att boken gör mig obehaglig till mods så är jag jublande glad över att det här och nu ges ut så bra ny litteratur!

Det här var en av de böcker jag såg fram emot att läsa under våren.

17 mars 2014

Let's go back

Det är fler ryggar än framsidor på mina bilder. Inga bokryggar, men dessa bär ju också på en historia.

Så där nu är det dags för mig att släppa New York och också mentalt landa i vardagen. 

Smart roman från New Yorks konstscen

Jag köpte två böcker i New York, medan maken fyllde sin väska med (nästan för tunga) konstböcker. Den ena av mina nytillskott är på sätt och vis också en konstbok. Eller en roman om konst. Steve Martin den författande och konstsamlande skådespelaren har skrivit An Object of Beauty (2011) som jag sträckläste under helgen.
Daniel är bokens berättare, han är konstkritiker men det som fått honom att fatta pennan nu är hans tankar om en väninna från det förflutna, Lacey Yeager även hon i konstbranschen. Miljön är absolut främst New York, där vi rör oss från öst till väst i den stora staden genom Laceys framfart. Själv myser jag bara jag läser namnen på de olika gatuadresserna, och förflyttas direkt tillbaka.

Laceys väg in i konstvärlden går via det flotta auktionshuset Sotheby's. Hon är driven och förslagen, samtidigt som hon besitter stor charm och humor. Läsaren följer Laceys liv på Manhattan, tar del av hennes allt eftersom växande inflytande på konstmarknaden och av hennes möten med olika män. Detta är en självständig kvinna med skinn på näsan och en smart kommentar över till de flesta hon möter. Det hade kunnat bli enerverande men Martin är en skicklig berättare och Lacey får mig att tänka på mer klassiska romanfigurer, kvinnor, som söker sin väg uppåt och som ställs inför moraliska dilemman. Hon är något mer än de tramsiga, flamsiga chick lit-kvinnorna, men hon är också i sig själv ett "object of beauty".

Romanen rymmer en gåta, som läsare vet jag att Lacey gjort något för egen vinnings skull men det tar en bra stund innan bilden klarnar, så lång stund att jag börjar underskatta min förmåga att läsa på engelska - tänk om jag missat något? Men så illa var det inte...

Men romanen är något mer än en berättelse om en ung kvinnas liv i konstvärlden - det är en roman om själva konstvärlden. Insiktsfullt och integrerat i sin historia berättar Martin om konstmarknadens villkor sedd ur olika perspektiv, om konstens både ekonomiska och estetiska värde och om hur de båda fluktuerar över tid, om konkurrens om så väl jobb som köpare mm. I romanen finns insprängt reproduktioner av olika målningar som ger en extra dimension åt berättelsen. Jag tänker att romanen är perfekt om man är intresserad av konst, men jag tror också att det är oundvikligt att man blir intresserad av konst efter att ha läst den.

Jag uppskattar romanen mycket och finner den både levande och äkta, bitvis rolig och tilltalande dekadent. Hade jag läst den utan att känna till författaren så hade jag gissat på en betydligt yngre berättare, kanske på en kvinna. Detta gör att jag extra imponeras av författaren Steve Martin som lyckas dölja sig själv så väl i sin text.

En stor amerikansk roman?

Till måttet är den i alla fall rätt stor Jonathan Franzens Frihet (2011) och den räckte som jag trott under hela två-veckors-resan. Jag ville ha med en amerikansk författare till New York och den här hade ett tag stått oläst i hyllan, så den lästes på flyget, i hotellsängen men inte i så många parker jag hoppats på på grund av det i början kalla vädret. Det är alltid speciellt att läsa på resa, och det är förknippat med ganska svåra val dess för innan. I det här fallet föll det sig också så att boken i vissa delar skildrade platser, gator jag befann mig alldeles i närheten av.
Familjen Berglund är bokens utgångspunkt. Patty och Walter har hängt ihop ett tag, deras barn Joey och Jessica blir under berättelsen vuxna och skapar sig egna liv. Men det är ingen rätlinjig historia, Franzen berättar genom språng i tiden men låter också Patty själv skapa berättelsen om sitt eget liv vilket ger en bakgrund till där de hamnar - i ett långsamt krackelerande äktenskap.

Franzen sätter in sin till hälften svenskättade familj i ett större sammanhang och skildrar genom den en värld, eller ett USA, i förändring och försämring. Det handlar om cyniska maktspel, om till synes osjälviska handlingar som kanske är uttryck för något annat, om hotet mot klimatet. Franzen klär av sina personer och avslöjar deras underliggande önskningar och drivkrafter som inte alltid är särskilt rena och fina.

Ett annat centralt tema i romanen är det om om föräldraskap och om föräldrars påverkan på sina barn i flera led. Det handlar om otrohet, livsval, om att gå egna vägar mm. I viss mån intresserar personerna mig, i viss mån finner jag dem endimensionellt platta vilket inte stämmer överens med den förväntan om storslagenhet och rikedom som romanen väckt. Och så skaver kvinnorna i boken, de tycks ha byggt sitt liv kring mannen, eller kring sin längtan efter honom vilket känns rätt oinspirerat. Kanske är de menade, i större grad än jag riktigt förmår ta in, att vara ironiskt gestaltade?

Men hela tiden läser jag inte negativt och kritiskt, jag gläds en hel del åt att ha en stor roman (inte bara i omfång) med på resan. Fast den pyser, och jag undrar om det verkligen var nödvändigt att fylla fullt så här många sidor?

Betydligt bättre tyckte jag om Tillrättalägganden som jag jämfört med den nyss läste uppfattade som en lite smartare roman.

Och dagarna går skrev så här om Frihet vilket påminner mig om kontentan av det hela - Franzen vill alldeles för mycket med sin roman.

16 mars 2014

Älskaren - gästspel på Gävle teater

Ikväll såg jag Riksteaterns uppsättning av Harold Pinters Älskaren i regi av Mårten Andersson. Jag tror faktiskt det är mitt allra första möte med den Nobelpristilldelade dramatikern. Och det är ett lyckat första möte.

Maria Selbing och Per Burell är skådespelarna som gestaltar ett par, Sarah och Richard. De båda befinner sig i hemmet och i en dialog där varje ord tycks ha en underton eller dubbelmening av något annat. Så framkommer att kvinnan har en älskare, men mannen är inte svartsjuk - åh nej - han har ju sin älskarinna, en "hora".
Älskaren Max kommer en eftermiddag, spelad av Per Burell och som åskådare anar jag att makarna befinner sig i ett intrikat rollspel. Genom små förändringar blir de några andra för varandra, de svarta lågskorna byts mot röda med sylvassa klackar, hetsande eggande. Men kanske är det ett spel som gått för långt? För samtalen blir hetsigare, maktanspråk förflyttas mellan de båda. Vem som för och vem som följer blir alltmer otydligt.

Osäkerheten är stor både mellan de två på scenen och för mig i publiken. Det är en pjäs som förbryllar genom det tvetydiga i dialogen där det kanske inte ens är klart vilka det är som leker med varandra. Är allt i själva verket ett spel, och livet teater?

Det är bra spelat där de ibland teatralt sagda orden förstärker rollspelet som sker på scenen. Scenen är enkel med tre stolar, och med skarpa kontrast mellan ljus och mörker.

Det var en spännande söndagskväll på Gävle teater!