torsdag 26 februari 2015

Älskade Maj eller Sörja för de sina

"Dina arvedel är inte ångest - den är att arbeta i ditt anletes svett."

Jag hade tänkt vänta lite, låta Att föda ett barn sjunka undan innan jag gav mig in i del två. Men så gick det inte längre, längtan efter att återse Kristina Sandbergs fiktiva men åh så levande Maj blev för stark.
Mellan läsningen av första och andra delen har jag haft förmånen att höra författaren prata om och utvidga tankarna om Maj och tiden hon lever i under ett författarframträdande som tillhör de absolut bästa jag hört under mina år som bibliotekarie.

I Sörja för de sina fortsätter författaren på finaste och starkaste vis att fånga både sin huvudperson, som under romanens gång träder in i den yngre medelåldern och blir tvåbarnsmamma, och tiden hon lever i. Tomas som tidigare spårat ur rejält håller sig numera borta från starkvaror. Och så är kriget slut. Maj har uppnått en större säkerhet, blivit van med Tomas fina familj, traditionerna och de medföljande kraven. Men hon har svårt att slappna av, svårt att visa känslor för framför allt sitt äldsta barn, Anita och hon bär på en ständig oro för stort och smått. En oro jag inte är helt obekant med.

Sandberg grundar Majs värld i hemmet, så exemplariskt skött, men ändå aldrig tillräckligt städat. Genom upprepningarna blir Maj till, Majs hela sätt att vara, blir hennes själva varande. Det yttre så välordnat, det inre mindre så. Ändå sviker det yttre ibland och fläckar syns där de inte får synas, framkallar stor ångest. Så vävs också nästan omärkligt tidens idéinnehåll in i berättelsen.

Liksom i den första delen sker en del i kursiverna (läs Ebba Witt-Brattströms fina artikel i DN) men de används på ett lite annorlunda sätt den här gången. I första delen fanns här Majs innersta och egentliga, i andra delen lyfts också det som ska betonas extra fram, även Tomas tankar. Det gör att de kursiva utbrotten tappar lite av sin kraft även om de fortfarande fyller en fördjupande eller dubblerande funktion i texten.

Sörja för de sina tar fint vid efter Att föda ett barn och låter en längre tid i Majs ännu unga liv passera. Det är stort och fint och jag ser så mycket fram emot del tre Liv till varje pris.

lördag 21 februari 2015

Timme noll - Romanprisläsning

Det är timme noll, kriget är slut, allt har fallit och livet börjar om. Kriget pågår såväl mellan nationer som mellan människor och inom människor. I Lotta Lundbergs roman Timme noll berättar omväxlande i tre spår om tre kvinnor, med en av dem som ett sammanlänkande kitt.
Läsaren tas till Berlin 1945 där författaren Hedwig Lohmann försöker leva med vikande känsla och med oro för vad som kan ha hänt dottern  som hon, utan att förstå vidden av sitt handlande, svikit. Så växlar perspektiv och miljö till 80-talets Uppsala och till en ung kvinna, tjej, som med psykologens hjälp försöker hitta ut ur sig själv. Det tredje spåret utgörs av Ingrid som 2004 lämnat sitt arbete för att flytta med sin tilltagande demenssjuka man till en lugn ö där han kan fortsätta verka som präst. I Ingrid växer bitterhet, ilska och sorg när plötsligt också en annan människa tränger sig mellan makarna. Som om inte sjukdomen vore nog.

Timme noll är en roman med mycket starkt skildrade personer som i olika grad krackelerat och/eller sett omvärlden gå i bitar. Mest tyngd finner jag i skildringen av Hedwig Lohmann vars agerande väcker många tankar och känslo. Porträttet av Hedwig, har jag förstått är modellerat efter journalisten och författaren Cordelia Edvardsons livsöde. Bilden av Ingrid tycker jag är något styltig, författaren är avståndstagande är kanske inte så förtjust i sin figur? Delarna om den unga kvinnan bryter av från de andra genom att ha en jag-berättare,  de avsnitten har annan slags nerv och direkthet än de övriga två. 

Det är tre kvinnor, tre döttrar, två av dem är mammor, en av dem är fortfarande ett barn. Hedwig har gjort det förbjudna, låtit konsten och rädslan gå före sitt barn, Ingrid är kränkt in i själen medan det unga berättande jaget låter det inre utageras. Vad får man som kvinna göra? Vad är sjukt, friskt, ok i andras ögon? Vad hålls inom och vad ventileras ut? Varje spår i boken väcker egna frågor och tankar. 

En bra, stark och bitvis lite ojämn roman tyckte jag att Timme noll var. Nominerad till Romanpriset i Sveriges radio är den.


Läst hittills:

Den andra kvinnan av Therese Bohman

Psykodrama av Magnus Dahlström
Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson
Timme Noll av Lotta Lundberg
Kafkapaviljongen av Tony Samuelsson
Twist av Klas Östergren

torsdag 19 februari 2015

Psykodrama - Romanprisläsning

Med Psykodrama är Magnus Dahlström nominerad till Romanpriset i Sveriges radio som jag just nu hetsläser ikapp med. Jag är mycket nyfiken på hur lyssnarjuryn kommer att angripa den här romanen i sin diskussion.

Psykodrama äger i stort sett rum i samtal mellan terapeut och patient. Patienten är kvinnan som står inför en rättegång, nya bevis har framkommit gällande en brand där hennes man och barn omkom. Terapeuten är mannen som ska försöka tränga igenom kvinnans hårda skal. Patient är också terapeuten själv när han går till en äldre kvinna som tycks ha rollen som mentor och bollplank.

Det är mycket som "tycks vara" i den här romanen. För författaren vrider berättelsen, får läsaren att ifrågasätta de tre deltagarna, deras uppsåt och motiv. Allt eftersom glider de in i varandra och jag tvivlar på om de ens är separata individer. Kanske patient och terapeut är en och samma?

Tonen i Psykodrama är kylig, distanserad och samtalen undanglidande, de sker lika mycket i det inre som mellan människorna. Under en bit av läsningen har jag Dennis Lehanes Patient 67 som något slags referensram, men den är mer raffinerad, har ett annat syfte med berättelsen men båda sätter läsaren i gungning. I Psykodrama saknar jag bitvis en riktning, en vilja bakom texten för jag är inte helt klar över vart författaren vill ta läsaren och varför.

Detta är en roman som med samtalet i huvudrollen kan leda till bra och fördjupade---samtal.


Läst hittills:


Den andra kvinnan av Therese Bohman

Psykodrama av Magnus Dahlström
Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson
Timme Noll av Lotta Lundberg
Kafkapaviljongen av Tony Samuelsson
Twist av Klas Östergren

söndag 15 februari 2015

Boyhood - mästerverket

Efter att ha sett Shaun the Sheep på bio var filmhumöret på topp igår kväll, så vi fortsatte med Boyhood fast hemma i soffan.

Hela projektet är ju en fascinerande och lite våghalsig historia som väl de flesta filmintresserade har koll på redan. Med samma skådespelare skildras pojken Masons (Ellar Coltrane) uppväxt i Texas, mellan åren 2002 och 2013. Filmen utgörs av nedslag i hans liv gjorda på ett sådant sätt att ett sammanhang skapas fast det är en längre tidsperiod som skildras.
Richard Linklater, som ju också gjort trilogin som inleds med Before Sunrise, ligger bakom mästerverket och hans naturliga stil känns väl igen. Liksom i de andra filmerna har skådespelarna varit aktiva i dialogskapandet och liksom i de andra är Ethan Hawke med. Här spelar han Masons pappa, som dyker upp då och då i barnens liv, förutom Mason storasystern Samantha (Lorelei Linklater). De lever annars främst med sin mamma (Patricia Arquette), som har en tendens att fastna för fel sorts män.
Det bråkas en del mellan de vuxna i filmen, barnen växer upp, ställs inför val och livets alla möjligheter. Men över filmen vilar en slags påfallande vanlighet. Familjen tar sig ur jobbiga situationer innan de blir katastrofala, de reser sig och går vidare. Det är en film som fördjupar karaktärerna, som t ex låter pappan vara något mer än den tillfälligt besökande glädjespridare som han först verkar vara.

Det här är en sådan där film när jag som tittar inte tänker på att det är ett skådespel jag ser, aktörerna är så naturliga, självklara i sina roller. Ibland tycker jag att Coltrane är en kopia av en ung Hawke, t ex så som han var i rollen som Troy i favoriten Reality Bites, det är dessutom två rollfigurer som i sitt betraktande av livet står nära varandra. Soundtracket från Reality Bites har jag lyssnat mycket på genom åren och Boyhood får en extra krydda, medveten eller ej, när en av låtarna från den tidigare filmen plötsligt hörs (Rock'n Roll Part 2 med Gary Glitter..).

Boyhood - så ärlig och på något vis vilsam, och alltid väldigt intressant och fascinerande. Ett liv på duken och ett mästerverk med chans på flera gyllene statyetter.

Shaun the sheep - på bio

Efter att ha skrattat och njutit av kortfilmerna om Shaun the Sheep m fl på gården var det med stor förväntan vi som igår tog plats i biosalongen för att se långfilmen. För en gångs skull bidrog vi till att medelåldern höjdes i ett kulturellt sammanhang men jag är glad att jag inte var en av de små, som alldeles säkert hade roligt men missade många kluriga detaljer och smarta referenser. Med oss hade vi också filmens stjärna.
Det är förståeligt att tillvaron på gården blir enahanda ibland, att Shaun med vännerna behöver en paus. Och en paus från lantlivet är vad de får, även om det händer sig lite annorlunda än de planerat. Iväg far de och möter storstadens hustle and bustle samtidigt som de letar efter sin borttappade och trots allt älskade bonde.
Lite läskigt blir det ibland eftersom våra vänner djuren blir jagade, men mest är det en härlig skrattfest med helt underbara scener som t ex när lammen väl förklädda besöker en restaurang. Jag är så fascinerad av hur levande figurerna är, av hur man kan bygga så fina miljöer som är overkligt verklighetstrogna, av alla skämt och blinkningar de lyckas få med - jag kommer med all säkerhet att se om Shaun the Sheep - movie fler än en gång. Det är en en fantastisk film, så smart och snyggt gjord, som bääär från början till slut.

söndag 8 februari 2015

Mello för en bokmal 2015

Det är snart dags för årets upplaga av Romanpriset i Sveriges Radio P1 där en lyssnarjury resonerar sig fram till en värdig pristagare. I senaste laget har jag insett att jag vill göra som för ett par år sedan då jag läste inte alla, men de flesta av de nominerade böckerna och lyssnade på diskussionerna. Det var givande att ta del av juryns tankar om det lästa och, det ska jag inte sticka under stol med, roligt att utifrån samtalen försöka lista ut vilken roman de skulle välja som vinnare (jag hade rätt!). 

Det här är årets startfält (som för övrigt inte har någon likhet med de som nominerades till Augustpriset vilket inte är så konstigt. I en kommentar till mitt inlägg citerar Kurt (stort tack för det!) hur nomineringsförfarandet går till: "En ny roman av en av våra tidigare pristagare kan inte komma i fråga för nominering förrän efter fem år. Årets Augustprisvinnare är också utanför nomineringslistan."):

Den andra kvinnan av Therese Bohman
Psykodrama av Magnus Dahlström
Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson
Timme Noll av Lotta Lundberg
Kafkapaviljongen av Tony Samuelsson
Twist av Klas Östergren
Jag skriver om och länkar hit allteftersom jag läser, så många som jag hinner och har lust med.
Och här är juryn vars samtal ska få förgylla mina promenader till och från jobbet med start den 2 mars.

Let the show begin!

Adonis - ett herrsällskap blev mitt helgsällskap

Den här boken har jag haft på något slags attläsalista sedan den kom 2011, jag minns också Bokomatens ord om den som på riktigt väckte mitt intresse. Men inte förrän nu har jag läst den.

Jens Liljestrand berättar i Adonis om några (manliga) studentsångare i Lund, aktiva under 90-talets mitt.  I romanens nu, 2010-tal, har några av dem samlats i Bengts sommarstuga för att umgås, prata minnen och sjunga. Men det som ska bli en helg av återseendets glädje blir en mörk resa genom minnet, både deras kollektiva och det individuella.

Männen utgör en liten, tight grupp med en egen dynamik och rollfördelning som präglas av status och klass. Liljestrand växlar effektfullt berättarperspektivet mellan personerna och belyser ungefär samma skeenden från olika håll. Det gör att romanen växer fram under läsningens gång. Motiv klarnar, händelser får nya betydelser och stämningen skruvas upp. Så berättas om övergrepp, relationer och drömmar som går i kras, livet som avbryts av sjukdom och död, kärlek, djupt dolda hemligheter.

Jag läste Adonis snabbt och med stor behållning. Det är en snygg blottläggning av en manlig struktur som i det här fallet utgörs av en sånggrupp - och av dess olika individer.

För in de döda

"De visste inte vad som väntade bakom hörnet. Det låter banalt, men man måste upprepa det: Henrik VIII visste aldrig att han skulle ha sex fruar. Han tänkte varje gång: ah, detta är kvinnan i mitt liv!"

Orden ovan är nyss Sverigegästande Dame Hilary Mantels i lördagens Dagens Nyheter där hon samtalar med sin översättare Jesper Högström. Den här känslan av här och nu, av att vara mitt i händelserna är bär genom både Wolf Hall och För in de döda, gör dem levande trots att historien är gammal och för många så välkänd.
Thomas Cromwell, vars perspektiv läsaren delar och som fått en mycket stark maktställning, har i del två uppdraget att lösa kungen från äktenskapet med Anne Boleyn, som inte gett honom den nödvändiga sonen. Kungens kärlek riktas nu istället mot Jane Seymour. Cromwell fortsätter sitt strategiska, manipulativa arbete. Han är äldre nu, hans barn är vuxna eller halvvuxna. Han har inte förlorat sin värme men i kungens tjänst förväntas eller tvingas han att agera med brutal list.

Cromwells grymhet och cynism i hur han hanterar människorna som står i vägen för kungens nya känslor är starkt skildrad. Denna andra del är också mer fokuserad kring Henrik VIII och livet runt hovet, mindre utrymme ges Cromwells privata liv, men så förställer jag mig att det också kan ha sett ut. De sorger som drabbade honom i den första delen ligger långt tillbaka i tiden, han ser nu mest framåt för sina söner och skyddslingars skull.

När jag läste Wolf Hall hade jag ledigt från jobbet och mycket sammanhållen lästid, jag flödade igenom texten och tog mig in i Cromwells vara. Med den andra delen, För in de döda, går läsningen långsammare, avbruten av mer pliktskyldig arbetsläsning. Det gör att jag aldrig riktigt kommer in i texten, inte med samma intensitet och djup som med den första. Jag vet alltså att jag hade kunnat få ut mycket mer av skildringen, ändå är jag fortfarande fascinerad och full av beundran inför både Mantel och översättaren Högström.

torsdag 5 februari 2015

Trevligt folk på bio

Filip och Fredrik var snabba på bollen (förlåt..) och hängde på när entreprenören, idésprutan och Borlängeprofilen Patrik Andersson gjorde projekt av sin vision att bilda ett somaliskt landslag i bandy. Så följer kameran, med F-männen tacksamt lågmälda, hur ett 17-tal somaliska pojkar och unga män lär sig att åka skridskor, att navigera på isen och ta sig till bandy-VM i Sibirien under ledning av bland annat tränaren Pelle Fosshaug.
Om detta vore en spelfilm hade jag nog inte köpt idén, det är så osannolikt alltihopa - vilka karaktärer, vilken handling - men verkligheten överträffar dikten och det här är på riktigt. På riktigt är tyvärr också de horribla tankar som några intervjuade Borlängebor uttrycker apropå kommuninvånarna från Somalia. Att sedan höra de dalamålssjungande bandyspelarna ta upp just hur de blir sedda av andra är starkt.

I dokumentären fördjupas porträtten av några av killarna, och tittaren får en bild av deras liv och vardag, av deras drömmar och framtidsförhoppningar. Många har lämnat sina närmaste bakom sig, har som unga skilts från familjen, från mamma. Till exempel mamman som finns där på telefon från Somalia, som verkligen försöker förstå vad sonen har för sig på isen massor av mil därifrån. Det är starka scener om längtan hem och om vacklandet mellan att antingen stanna kvar eller åka tillbaka. Individerna skiljs fint ut från det kollektiva laget.

Filmen är i sin helhet ett stort leende, här finns en oändlig värme både framför, bakom och vid sidan av kameran som smittar av sig på mig som tittar. Och här finns en naturlig humor som uppstår i mötet mellan människor som vill varandra väl och som bjuder på sig själva.

Jag hoppas filmen, kanske via de kända upphovsmännen, når ut till många. Att den verkligen leder till respekt för människor, så ibland hårt och illvilligt bedömda av andra, och en förståelse för att vi alla är unika. Ändå, det ska aldrig krävas att man tar sig till bandy-VM eller något annat VM för att få respekt och bli bra bemött i sin egen hemstad - av sina medmänniskor.

fredag 30 januari 2015

The Imitation Game

Tillsammans med sina kollegor på Bletchley Park lyckades Alan Turing knäcka den tyska koden och kunde parera planerade attacker - allt i allra största hemlighetsmakeri. Jag hade ingen vettig koll på den här bedriften innan jag såg The Imitation Game.
Turing är geniet, obekväm och obehaglig i sociala sammanhang och med en egen stor hemlighet, han är nämligen homosexuell under denna mörka tid då det var ett brott mot lagen. Han gestaltas av  Benedict Cumberbatch på ett fint och känsligt sätt samtidigt som rollen lite irriterande påminner om såväl Sherlock Holmes som Sheldon Cooper. I filmen varvas nedslag i Turings ungdomsår, som förklarar vuxenlivet, hans besatta arbete med att knäcka koden och tiden därefter då Turing själv är på god väg att knäckas. Detta ger en sammantagen och stark bild av Turing. det är också fint sammanvävt med samtida filmade sekvenser från andra världskriget.
Kulturdelen har skrivit insiktsfullt om filmen och länkar också till en recension som berättar om och problematiserar det man valt att inte visa. Ändå, förenkling är kanske nödvändig för att få ett greppbart och tydligt utmejslat drama. För här finns många andra intressanta teman som hade kunnat få mera plats - kvinnornas roll på Bletchley Park, synen på homosexuella och Turings fortsatta liv som i sig är en stark, grym historia t ex. Men jag tänker den fångar tidsandan i de olika perioderna väl. Den är också välklädd och jag skulle inte ha något emot att hänga in Joans (kvinnan i gänget), gestaltad av Keira Knightley, koftor och klänningar i garderoben. 
Jag tycker att The Imitation Game är en stark, mycket välagerad film, som nära följer sin huvudperson, om än med en ibland lite övermänsklig touch av Hollywood. 

Åtta Oscars-nomineringar har filmsskaparna att hålla tummarna för.

torsdag 29 januari 2015

Eleanor & Park

Egentligen läser jag för fullt i Hilary Mantels För in de döda men så har jobbet gjort att jag känt mig tvungen att flika in några ungdomsböcker. En av dem var Rainbow Rowells omkramade Eleanor & Park.
Boken utspelas under några månader 1986, personerna i den är födda några år innan mig. Ändå är det en tid jag känner väl, musiken (här är mycket musik) söker jag upp på nätet, lyssnar och känner igen.

De lär känna varandra på bussen till skolan, Eleanor och Park. Där råder en strikt hierarki och alla har sin bestämda plats. Men på sätet bredvid Park sitter ingen, tills Eleanor kommer. Mellan dem växer en motvillig, först helt tyst, bekantskap fram. Park uppmärksammar att Eleanor läser hans serietidningar liksom i smyg och låter henne läsa helt öppet, lånar till och med ut album och så småningom musik till henne. Ord börjar bytas och en värme börjar långsamt stråla mellan dessa två.

Eleanor sticker ut, hennes röda hår bryter av liksom hennes udda kläder. Hennes liv är en kamp - mot styvpappan som verkligen tycks hata både henne, de yngre syskonen och mamman. Hon gör allt hon kan för att inte synas, inte ta plats. Park lever istället med föräldrar som faktiskt visar att de älskar varandra, och att han är av asiatiskt ursprung är ingen stor grej.

Även skolan blir en kamp för Eleanor. Men i Park finner hon trygghet även om det finns så mycket som hon inte vill eller kan prata om. De båda blir till ett mycket fint och rörande kärlekspar, även om redan i bokens inledning läsaren förstår att det här ändå inte kan gå så jättebra. Författaren bygger upp historien bra med Eleanor och Park i omväxlat berättande. Hon ligger nära personerna utan att låta dem vara jag-berättare och rösterna skiljer sig tydligt åt. Det är en roman som jag förstår att man som ung tilltalas av och verkligen kan älska. Eleanor & Park ett slags 2010-talets Romeo & Julia.

onsdag 28 januari 2015

Filmdagar i Göteborg

Göteborgs filmfestival pågår för fullt, maken och jag har varit där för att få årets efterlängtade dos av film, cineastiska hurrarop och biografnostalgi. Vi såg åtta sinsemellan olika filmer som var och en på sitt sätt bidrog till att vi fick ytterligare en minnesvärd filmhelg.
Från ett försenat tåg hastade vi i fredags till den första filmen Mr Kaplan som var Uruguays Oscarsbidrag. Mr Kaplan är gammal, han verkar smått osynlig för omgivningen och fråntas rätten att ratta sin bil efter en misslyckad utfärd. Så får han motvilligt hjälp av en man som agerar chaufför. Snart är de båda i ett äventyr som kan sluta hur som helst. Mr Kaplan som är av judiskt ursprung hör talas om en tysk man som äger ett strandkafé, övertygad om att han är en krigsförbrytare från andra världskriget som tagit sin flykt hit börjar mr Kaplan och hans chaufför att spana på honom. Temat är egentligen allvarligt men anslaget komiskt och vi får en del dråpliga scener serverade. Bokstavligt en varm film.

Vi gick vidare till en japansk film, Japan är också årets festivaltema, Tokyo Tribe som är bland det absolut mest bisarra jag någonsin sett. Som ett kollage berättas om gänguppgörelser i Tokyos undre värld med ett mycket märkligt persongalleri. Blodet sprutar, de sexuella anspelningarna haglar och musiken dunkar på. Suggestivt knasigt.
Efter en god natts sömn tog vi på lördagsmorgonen plats framför Men Who Saves the World på fina Capitol. Efter lördagens japanska urladdning hoppades jag på något lite lugnare - och det fick jag om än inte utan dramatik. Filmen utspelas i en by i Malaysia där ett förfallet hus tillika tänkt bröllopsgåva ska flyttas från djungeln. Det kräver sina män att flytta ett hus och hela byns samlade armstyrka engageras. Parallellt med detta flyr en gatuförsäljande man från Nigeria undan polisen och bosätter sig i... huset. Han lämnar spår efter sig och några av de mer vidskepliga byborna tror han är en ond ande. Rädslan smittar, panik uppstår men man mobiliserar mot det man tror är den onda anden. Filmen är berättad med stor humor och äkthet, som åskådare vet vi hela tiden mer än personerna i filmen vilket gör att vi ser konsekvenser av handlingar långt innan personerna i filmen gör det. En av festivalens höjdpunkter!

Efter att ha fikat i mysiga Haga begav vi oss från Malaysia till Schweiz och Italien, djungeln byttes mot underskön barockarkitektur och ett betydligt svalare drama - La Sapienza. I filmen berättas om ett sofistikerat par, han arkitekt hon psykolog, som tar semester och där möter ett ungt syskonpar bestående av en skör syster och en arkitekturstuderande bror. Paren delas förstås upp, männen åker på studieresa och kvinnorna möts genom den yngres sjukdom. I filmen talar tystnaden och stämningen byggs genom musik och ibland svindlande vackra bilder. Det är kanske lite för svalt, för teatralt, ett inre drama där personerna var och en för sig tar ett steg vidare mot den de verkligen vill vara.

Efter ett par antikvariatsstopp och en god middag var det dags för en film i stil med Frances Ha eller The Obvious Child, dock från Kanada. You're Sleeping Nicole handlar om just Nicole som med noggannt nedtecknade anvisningar ska ta hand som sina föräldrars hus. Så dyker hennes bror plötsligt upp för att spela in musik tillsammans med sitt band. Nicole fattar efter en stund tycke för trummisen. Samtidigt driver hon runt i tillvaron med en kompis, jobbar oengagerat på liknande Myrornas, äter glass och träffar en liten pojke med en stor röst. Jag är väldigt svag för den här sortens film, för tonen i dem, det skruvade i det realistiska. Så jo, jag gillar den här med.

Vi avslutade den andra kvällen med The Liar från Sydkorea som visade sig vara en smart, snyggt gjord och mycket välspelad konsumtionskritisk film om en ung kvinna som snärjt in sig i alltför många lögner, driven av drömmen om ett annat liv. Det är en stark obehaglig film där jag som tittar inte helt säkert vet var jag har huvudpersonen.
Så blev det söndag och vi promenerade i solskenet till Roy för att se Pixadores. Filmen är en förhoppningsvis snart prisbelönt dokumentär som följer några unga män i Sao Paolo. Deras specialitet är att sprejmåla mycket höga hus, med risk för sitt eget liv, och att surfa på tåg i hög fart. De lever enkelt, det är slitsamt och droger florerar. Det är fascinerande hur nära regissören och hans team kommit dessa män och det är extra fint att han är med och svarar på frågor efter filmvisningen. De målande männen blir inbjudna till en biennal i Berlin där en verklig kulturkrock uppstår mellan å ena sidan deras anarkistiska skapande som vänder sig mot etablissemanget, mot politiker, och å andra sidan det skapande som är gjort för den etablerade konstscenen. Den inspelade krocken på biennalen visas mot curatorns vilja men det är så tankeväckande och så stort att det fångats på film att jag är glad att de inte klippt bort något därifrån. Men starkast är att komma så nära männen och deras liv, att ta del av deras drömmar om framtiden - så självklara och enkla men ändå så svåra att realisera. Jag hoppas den här filmen verkligen når ut, och berör många fler hjärtan än mitt.

Avslutningsvis såg vi en film, The Wonders, som handlar om en italiensk barnfamilj med sin gård och framförallt biodling som sitt stora sommarprojekt. Till familjen kommer en tystlåten tysktalande brottslig pojke, eskorterad av carabinieri, för att hjälpa till och med honom kommer också en hotfull stämning. När familjens tonårsdotter får höra om en tävling som ska utse den bästa lokala matproducenten anmäler hon dem mot sin pappas vilja. Det är varmt och svettigt, slitigt och svårt men samtidigt en aning surrealistiskt och ganska fladdrigt med en del hängande lösa trådar. Men ändå en stark avslutning på en filmhelg!

Nu är det ett år kvar till nästa gång...

onsdag 14 januari 2015

Jag ger dig solen - eller jakten på min inre tonåring

"Måste bara säga: Woohooo! Inte bara konsten, utan livet är magiskt."

Styrd av min nyfikenhet läste jag Jandy Nelsons Jag ger dig solen som dykt upp lite här och där. Och under läsningens gång försökte jag verkligen locka fram min inre tonåring, men hon var svårflirtad. Fast jag tänker att jag nog hade drabbats av boken om jag varit par decennier, eller mer, yngre.
Nelson berättar om tvillingarna Jude och Noah som genomgår ett trauma vilket också sliter dem isär. Författaren tar upp många ämnen i sin bok - syskon- och föräldrarelationen som går sönder, kärlek, utanförskap, konstnärskap, magi och om livet i all dess storhet. Det är en mäktig berättelse med ibland oväntade möten och vändningar, där det växelvisa berättandet mellan tvillingarna och i olika tidsplan skapar ett pussel som läsaren är med och lägger. Romanen handlar till stor del om att bli och våga vara sig själv och i det spelar konsten eller det konstnärliga skapandet en viktig roll.

Och jag tänker när jag läser att temat med unga människor som hamnat på glid med tillvaron, är i stor sorg och där konsten har en framträdande plats går igen. Jag ser beröringspunkter med såväl Donna Tartts Steglitsan som med Laura Marx Fitzgeralds Under ägget. Alla tre är också böcker som appellerar till en stor del av läsarens känsloregister.

Kanske hade mitt unga vuxna jag älskat Jag ger dig solen, och berörts av den på samma omskakande vis som av t ex Aidan Chambers Dansa på min grav. Som vuxen, inte längre så ung, läsare tycker jag istället att Nelsons text är svulstig, att den rymmer alldeles för många ingredienser för sitt eget bästa. Så nej, jag utbrister inte i något "woohooo", jag uppslukas inte av känslor under tiden jag läser. Ändå förstår jag när jag läser att texten kan skapa en behaglig känslomässig centrifug, att där finns partier där det egna hjärtat kan snörpas ihop, att där finns meningar att stryka under och bevara. Men jag är inte längre där och det känns faktiskt alldeles ok. Fast jag unnar verkligen de unga vuxna läsarna att  tumlas om!

måndag 12 januari 2015

Vardagar med Maj

Naturligtvis borde jag ha läst den för länge sedan, Kristina Sandbergs Att föda ett barn.  Men av någon anledning trodde jag inte den var för mig, trodde jag den skulle vara en alltför djuplodande skildring av moderskapet och därför inte så tilltalande intressant. Men tack vare mitt fina jobb blev jag tvungen att läsa den, ett tvång som jag är mycket glad över.
För Att föda ett barn är ju en verkligt stor läsupplevelse. Sandberg skriver på sitt alldeles eget vis om Maj vars liv inte blir som hon tänkt sig när hon plötsligt finner sig vara gravid och senare gift med Tomas, mannen hon inte älskar, in i en släkt så olik hennes egen. Det glider så fint i romanen mellan yttre och inre verklighet, där Majs outtalade tankar ger en stark bild av hennes stora frustration. Men här är så många teman att fundera över, relationen till mammorna t ex - Majs egen som är så frånvarande, Tomas mamma som boende på undervåningen inte kan släppa greppet om sin yngste, och så Maj som mor med oron över att inte räcka till eller att göra fel.

Och jag tar med mig Maj in i vardagen. Jag tänker på henne när jag bläddrar i kokboken, när jag dammsuger ut julen. Tänker på hur Maj kämpar för att duga, att räcka till. Hon har så höga krav på sig själv, skräcken för att misslyckas, att inte göra rätt är stor. Så skönt att slippa dessa krav! Eller gör jag det? Tänker på hur kraven flyttats, förskjutits till något andra områden. Hur lika lätt idag 2015 som då 1938 att inte känna sig helt nöjd, inte räcka till helt och fullt - vare sig det handlar om att inte träna kroppen tillräckligt, att inte vara tillräckligt framåt på jobbet eller att inte haka på den nya husmoderstrenden.

Men ändå så mycket lättare idag. Maj, så instängd i sina egna tankar, rädslor och känslor. Så hemskt att inte kunna prata med sin man eller väninnor, att inte kunna uttrycka sin oro. Att bära allt inombords, låta det nöta ned. Det monotona i vardagen så skickligt gestaltat tänker jag, efter att först ha suckat lite över upprepningarna. Det är ju i dem Majs fångenskap i sin vardag, i sitt liv kommer så bra fram. Äter sig lite grann in i mig. Sandberg har en alldeles egen stil, där form och innehåll stärker och berikar varandra på ett så snyggt sätt. 

Det här nya bokåret har börjat nästan osannolikt bra. Och det finns två böcker till om Maj!

lördag 10 januari 2015

Birdman - årets bästa film?

Igår morse när jag traskade till jobbet hörde jag Birdman, med bl a Michael Keaton och Edward Norton, recenseras i Kulturradion på ett väldigt lockande sätt. Så gissa om jag blev glad när jag såg att den gått upp också här i Gävle på svenska premiärdagen! Ikväll pulsade maken och jag iväg och såg filmen signerad Alejandro González Iñárritu - gissa om jag gillade den...
Större delen av handlingen utspelas bakom kulisserna och i logerna på en teater på Broadway. Här ska  Keatons rollfigur Riggan, en numera avdankad skådespelare som för många år sedan spelat superhjälten Birdman på film, sätta upp en pjäs baserad på en text av Raymond Carver. Det går inte direkt lysande men så träder populäre mr Shiner in som ersättare och det börjar hända saker både på och utanför scenen. Men också väldigt mycket i Riggan och Birdman, som inte släppt honom. 
Det här är en överraskningarnas film, gjord som vore den i en enda lång tagning. Det är snygg, smart underhållning - en kreativ skapelse utöver det vanliga. Här är rivalitet och revanschlust, utagerade känslostormar och mycket, men ibland nattsvart, humor. Samtidigt är det en branschkritisk film som synar sig själv i sömmarna. Metanivån är hög och roande. 

Det vibrerar och glimmar i samspelet mellan Keaton och Norton men alla skådespelare fyller sina roller så väl, kanske särskilt Emma Stone som Riggans assisterande dotter. Det är en skådespelarnas, regissörens, manusförfattarnas men kanske framför allt publikens film. Tänk att få se något så här briljant och nyskapande! Jag njöt av var och en av de 120 minuter den varade.