28 januari 2015

Filmdagar i Göteborg

Göteborgs filmfestival pågår för fullt, maken och jag har varit där för att få årets efterlängtade dos av film, cineastiska hurrarop och biografnostalgi. Vi såg åtta sinsemellan olika filmer som var och en på sitt sätt bidrog till att vi fick ytterligare en minnesvärd filmhelg.
Från ett försenat tåg hastade vi i fredags till den första filmen Mr Kaplan som var Uruguays Oscarsbidrag. Mr Kaplan är gammal, han verkar smått osynlig för omgivningen och fråntas rätten att ratta sin bil efter en misslyckad utfärd. Så får han motvilligt hjälp av en man som agerar chaufför. Snart är de båda i ett äventyr som kan sluta hur som helst. Mr Kaplan som är av judiskt ursprung hör talas om en tysk man som äger ett strandkafé, övertygad om att han är en krigsförbrytare från andra världskriget som tagit sin flykt hit börjar mr Kaplan och hans chaufför att spana på honom. Temat är egentligen allvarligt men anslaget komiskt och vi får en del dråpliga scener serverade. Bokstavligt en varm film.

Vi gick vidare till en japansk film, Japan är också årets festivaltema, Tokyo Tribe som är bland det absolut mest bisarra jag någonsin sett. Som ett kollage berättas om gänguppgörelser i Tokyos undre värld med ett mycket märkligt persongalleri. Blodet sprutar, de sexuella anspelningarna haglar och musiken dunkar på. Suggestivt knasigt.
Efter en god natts sömn tog vi på lördagsmorgonen plats framför Men Who Saves the World på fina Capitol. Efter lördagens japanska urladdning hoppades jag på något lite lugnare - och det fick jag om än inte utan dramatik. Filmen utspelas i en by i Malaysia där ett förfallet hus tillika tänkt bröllopsgåva ska flyttas från djungeln. Det kräver sina män att flytta ett hus och hela byns samlade armstyrka engageras. Parallellt med detta flyr en gatuförsäljande man från Nigeria undan polisen och bosätter sig i... huset. Han lämnar spår efter sig och några av de mer vidskepliga byborna tror han är en ond ande. Rädslan smittar, panik uppstår men man mobiliserar mot det man tror är den onda anden. Filmen är berättad med stor humor och äkthet, som åskådare vet vi hela tiden mer än personerna i filmen vilket gör att vi ser konsekvenser av handlingar långt innan personerna i filmen gör det. En av festivalens höjdpunkter!

Efter att ha fikat i mysiga Haga begav vi oss från Malaysia till Schweiz och Italien, djungeln byttes mot underskön barockarkitektur och ett betydligt svalare drama - La Sapienza. I filmen berättas om ett sofistikerat par, han arkitekt hon psykolog, som tar semester och där möter ett ungt syskonpar bestående av en skör syster och en arkitekturstuderande bror. Paren delas förstås upp, männen åker på studieresa och kvinnorna möts genom den yngres sjukdom. I filmen talar tystnaden och stämningen byggs genom musik och ibland svindlande vackra bilder. Det är kanske lite för svalt, för teatralt, ett inre drama där personerna var och en för sig tar ett steg vidare mot den de verkligen vill vara.

Efter ett par antikvariatsstopp och en god middag var det dags för en film i stil med Frances Ha eller The Obvious Child, dock från Kanada. You're Sleeping Nicole handlar om just Nicole som med noggannt nedtecknade anvisningar ska ta hand som sina föräldrars hus. Så dyker hennes bror plötsligt upp för att spela in musik tillsammans med sitt band. Nicole fattar efter en stund tycke för trummisen. Samtidigt driver hon runt i tillvaron med en kompis, jobbar oengagerat på liknande Myrornas, äter glass och träffar en liten pojke med en stor röst. Jag är väldigt svag för den här sortens film, för tonen i dem, det skruvade i det realistiska. Så jo, jag gillar den här med.

Vi avslutade den andra kvällen med The Liar från Sydkorea som visade sig vara en smart, snyggt gjord och mycket välspelad konsumtionskritisk film om en ung kvinna som snärjt in sig i alltför många lögner, driven av drömmen om ett annat liv. Det är en stark obehaglig film där jag som tittar inte helt säkert vet var jag har huvudpersonen.
Så blev det söndag och vi promenerade i solskenet till Roy för att se Pixadores. Filmen är en förhoppningsvis snart prisbelönt dokumentär som följer några unga män i Sao Paolo. Deras specialitet är att sprejmåla mycket höga hus, med risk för sitt eget liv, och att surfa på tåg i hög fart. De lever enkelt, det är slitsamt och droger florerar. Det är fascinerande hur nära regissören och hans team kommit dessa män och det är extra fint att han är med och svarar på frågor efter filmvisningen. D målande männen blir inbjudna till en biennal i Berlin där en verklig kulturkrock uppstår mellan å ena sidan deras anarkistiska skapande som vänder sig mot etablissemanget, mot politiker, och det skapande som är gjort för gallerierna, för konstscenen. Den inspelade krocken på biennalen visas mot curatorns vilja men det är så tankeväckande och så stort att det fångats på film att jag är glad att de inte klippt bort något därifrån. Men starkast är att komma så nära männen och deras liv, att ta del av deras drömmar om framtiden - så självklara och enkla men ändå så svåra att realisera. Jag hoppas den här filmen verkligen når ut, och berör många fler hjärtan än mitt.

Avslutningsvis såg vi en film, The Wonders, som handlar om en italiensk barnfamilj med sin gård och framförallt biodling som sitt stora sommarprojekt. Till familjen kommer en tystlåten tysktalande brottslig pojke, eskorterad av carabinieri, för att hjälpa till och med honom kommer också en hotfull stämning. När familjens tonårsdotter får höra om en tävling som ska utse den bästa lokala matproducenten anmäler hon dem mot sin pappas vilja. Det är varmt och svettigt, slitigt och svårt men samtidigt en aning surrealistiskt och ganska fladdrigt med en del hängande lösa trådar. Men ändå en stark avslutning på en filmhelg!

Nu är det ett år kvar till nästa gång...

14 januari 2015

Jag ger dig solen - eller jakten på min inre tonåring

"Måste bara säga: Woohooo! Inte bara konsten, utan livet är magiskt."

Styrd av min nyfikenhet läste jag Jandy Nelsons Jag ger dig solen som dykt upp lite här och där. Och under läsningens gång försökte jag verkligen locka fram min inre tonåring, men hon var svårflirtad. Fast jag tänker att jag nog hade drabbats av boken om jag varit par decennier, eller mer, yngre.
Nelson berättar om tvillingarna Jude och Noah som genomgår ett trauma vilket också sliter dem isär. Författaren tar upp många ämnen i sin bok - syskon- och föräldrarelationen som går sönder, kärlek, utanförskap, konstnärskap, magi och om livet i all dess storhet. Det är en mäktig berättelse med ibland oväntade möten och vändningar, där det växelvisa berättandet mellan tvillingarna och i olika tidsplan skapar ett pussel som läsaren är med och lägger. Romanen handlar till stor del om att bli och våga vara sig själv och i det spelar konsten eller det konstnärliga skapandet en viktig roll.

Och jag tänker när jag läser att temat med unga människor som hamnat på glid med tillvaron, är i stor sorg och där konsten har en framträdande plats går igen. Jag ser beröringspunkter med såväl Donna Tartts Steglitsan som med Laura Marx Fitzgeralds Under ägget. Alla tre är också böcker som appellerar till en stor del av läsarens känsloregister.

Kanske hade mitt unga vuxna jag älskat Jag ger dig solen, och berörts av den på samma omskakande vis som av t ex Aidan Chambers Dansa på min grav. Som vuxen, inte längre så ung, läsare tycker jag istället att Nelsons text är svulstig, att den rymmer alldeles för många ingredienser för sitt eget bästa. Så nej, jag utbrister inte i något "woohooo", jag uppslukas inte av känslor under tiden jag läser. Ändå förstår jag när jag läser att texten kan skapa en behaglig känslomässig centrifug, att där finns partier där det egna hjärtat kan snörpas ihop, att där finns meningar att stryka under och bevara. Men jag är inte längre där och det känns faktiskt alldeles ok. Fast jag unnar verkligen de unga vuxna läsarna att  tumlas om!

12 januari 2015

Vardagar med Maj

Naturligtvis borde jag ha läst den för länge sedan, Kristina Sandbergs Att föda ett barn.  Men av någon anledning trodde jag inte den var för mig, trodde jag den skulle vara en alltför djuplodande skildring av moderskapet och därför inte så tilltalande intressant. Men tack vare mitt fina jobb blev jag tvungen att läsa den, ett tvång som jag är mycket glad över.
För Att föda ett barn är ju en verkligt stor läsupplevelse. Sandberg skriver på sitt alldeles eget vis om Maj vars liv inte blir som hon tänkt sig när hon plötsligt finner sig vara gravid och senare gift med Tomas, mannen hon inte älskar, in i en släkt så olik hennes egen. Det glider så fint i romanen mellan yttre och inre verklighet, där Majs outtalade tankar ger en stark bild av hennes stora frustration. Men här är så många teman att fundera över, relationen till mammorna t ex - Majs egen som är så frånvarande, Tomas mamma som boende på undervåningen inte kan släppa greppet om sin yngste, och så Maj som mor med oron över att inte räcka till eller att göra fel.

Och jag tar med mig Maj in i vardagen. Jag tänker på henne när jag bläddrar i kokboken, när jag dammsuger ut julen. Tänker på hur Maj kämpar för att duga, att räcka till. Hon har så höga krav på sig själv, skräcken för att misslyckas, att inte göra rätt är stor. Så skönt att slippa dessa krav! Eller gör jag det? Tänker på hur kraven flyttats, förskjutits till något andra områden. Hur lika lätt idag 2015 som då 1938 att inte känna sig helt nöjd, inte räcka till helt och fullt - vare sig det handlar om att inte träna kroppen tillräckligt, att inte vara tillräckligt framåt på jobbet eller att inte haka på den nya husmoderstrenden.

Men ändå så mycket lättare idag. Maj, så instängd i sina egna tankar, rädslor och känslor. Så hemskt att inte kunna prata med sin man eller väninnor, att inte kunna uttrycka sin oro. Att bära allt inombords, låta det nöta ned. Det monotona i vardagen så skickligt gestaltat tänker jag, efter att först ha suckat lite över upprepningarna. Det är ju i dem Majs fångenskap i sin vardag, i sitt liv kommer så bra fram. Äter sig lite grann in i mig. Sandberg har en alldeles egen stil, där form och innehåll stärker och berikar varandra på ett så snyggt sätt. 

Det här nya bokåret har börjat nästan osannolikt bra. Och det finns två böcker till om Maj!

10 januari 2015

Birdman - årets bästa film?

Igår morse när jag traskade till jobbet hörde jag Birdman, med bl a Michael Keaton och Edward Norton, recenseras i Kulturradion på ett väldigt lockande sätt. Så gissa om jag blev glad när jag såg att den gått upp också här i Gävle på svenska premiärdagen! Ikväll pulsade maken och jag iväg och såg filmen signerad Alejandro González Iñárritu - gissa om jag gillade den...
Större delen av handlingen utspelas bakom kulisserna och i logerna på en teater på Broadway. Här ska  Keatons rollfigur Riggan, en numera avdankad skådespelare som för många år sedan spelat superhjälten Birdman på film, sätta upp en pjäs baserad på en text av Raymond Carver. Det går inte direkt lysande men så träder populäre mr Shiner in som ersättare och det börjar hända saker både på och utanför scenen. Men också väldigt mycket i Riggan och Birdman, som inte släppt honom. 
Det här är en överraskningarnas film, gjord som vore den i en enda lång tagning. Det är snygg, smart underhållning - en kreativ skapelse utöver det vanliga. Här är rivalitet och revanschlust, utagerade känslostormar och mycket, men ibland nattsvart, humor. Samtidigt är det en branschkritisk film som synar sig själv i sömmarna. Metanivån är hög och roande. 

Det vibrerar och glimmar i samspelet mellan Keaton och Norton men alla skådespelare fyller sina roller så väl, kanske särskilt Emma Stone som Riggans assisterande dotter. Det är en skådespelarnas, regissörens, manusförfattarnas men kanske framför allt publikens film. Tänk att få se något så här briljant och nyskapande! Jag njöt av var och en av de 120 minuter den varade. 

6 januari 2015

Nytt år i gammal stad

För snart tio år sedan åkte jag, efter att ha längtat länge, till undersköna Florens. Det var också den allra första resa som min kille, numera make, och jag gjorde tillsammans och mitt första möte med Italien. På nyårsafton 2014 for vi dit igen, den här gången var jag lite mer sansad, blev inte riktigt lika överväldigad och kanske gjorde det att jag tog till mig staden ännu lite bättre?
Den här gången utgick vi från ett bed&breakfast på andra sidan floden Arno, Oltrarno, som passande visade sig ligga granne med ett bokkafé/bar. Oltrarno är en stadsdel som har en hantverkar- och arbetartradition, här är smala gränder och idag mysiga restauranger och en och annan butik - kanske Florens motsvarighet till Trastevere i Rom.
 Men Florens är en relativt liten storstad så det gick snabbt att ta sig över någon av broarna till den mer folkrika sidan och dess sevärdheter och flottare gator.
Vi har sett konst, dock inte på Uffizierna som vi besökt tidigare, men Fra Angelicos kontemplativa fresker som smyckar det som en gång var klostret San Marco, den äkta Davidsstatyn m m på Galleria dell'Accademia där till och med klottret på toaletten är kulturellt.
Det är speciellt se den klassiska konsten, avbildad på så många ställen, på riktigt. Och tänk vad som skapats i den här staden! Vilka människor som verkat här, för så länge sedan. Till och med på vårt bed&breakfast fanns i taket en målning från 1500-talet! Historien är påfallande nära - och levande. Kanske är det svårare för samtida konstutövare att finna sin publik? Stor publik finner nog i alla fall CLET som gör kreativa avtryck i gatuskyltarna med sina svarta figurer... 
Vi har gått, strosat mycket, t ex upp för höjderna till Piazzale Michelangelo och Giardino Boboli. Fina parker även så här års, med storslagen utsikt och hemliga gångar. Innan dess såg vi flera seklers konst på så stora Palazzo Pitti som haft flera mer kungliga funktioner innan det blev en offentlig plats för konst. Av dess förra liv finns spår i salarna.
En dag åkte vi i hyrbil bort från stan upp till lilla Fiesole, dit också miss Honeychurch åker på utflykt och blir kysst i filmen Ett rum med utsikt. Vägen dit, liksom utsikten ned mot Florens, är så vacker att ögonen tåras. Sedan puttrade vi vidare genom Chianti-området, där varje vy är vykortslik.
Ett längre stopp gjorde vi i San Gimignano som i guideboken från Lonely Planet beskrivs ha en skyline som ett medeltida Manhattan.
Jag är lycklig över att ha fått börja året i den här staden med dess svala elegans.  Visst var där också turistträngsel, råkallt och selfiepinnar men också värmande sol, lugna platser och hög klar luft. Nu vill jag kapsla in minnena från resan och ta dem med mig in i de kommande mer hektiska månaderna. Och Florens är och förblir  mina drömmars stad.

1 januari 2015

Läst 2015

Januari:
Sandberg: Att föda ett barn
Nelson: Jag ger dig solen

30 december 2014

Wolf Hall - briljant läsning

Det var ju alldeles fantastiskt att få avsluta året med det som visade sig vara årets bästa bok! Hilary Mantels Wolf Hall är så elegant skriven att det glittrar om de drygt 600 sidorna. Så här i efterhand kan jag inte redogöra för de många förbindelserna i boken men väl i den var jag hela tiden ett med berättelsen.
Jag är inte särskilt bevandrad i historia och Henrik VIII var för mig mest en kung med många fruar. Nu har jag bättre koll på den brittiska kampen mellan kronan och kyrkan men främst har jag lärt känna en av männen i bakgrunden - Thomas Cromwell - som hos Mantel alltså är i förgrunden.

Redan i första kapitlet när Cromwell flyr sin brutale far greps jag av historien, av pojken som från påvra förhållanden blir en man med stor makt. Så kämpar han för sin kung mot kyrkan för att kungen ska få sin skilsmässa och på sikt en vagga med en son. Cromwell är en smidig strateg och taktiker som rör sig hemvant i alla möjliga miljöer och som listigt för sin kungs talan eller ibland får honom dit han vill. Men han är också en husbonde med ett stort hjärta som hjälper och ser de sina men även en ensam man som drabbats tungt av sorg. Mantel skildrar fint både Cromwells offentliga och privata liv - och genom honom 1500-talets Europa och de strömningar som var i svang där.

Det sprakar i berättelsen, i samtalen vid matbord och i kammare, i mötena mellan de många människorna. För här är väldigt många människor så jag återkommer ständigt till personförteckningen med dess mer än 10 Thomasar (ett antal som även vid något tillfälle tycks roa dem själva). Ibland tror jag mig borttappad i texten, men författaren fångar upp och efter en stunds läsning vilar jag i texten, förvissad om att jag kommer att ledas rätt.

Romanen må utspelas på 1500-talet och sättet Mantel skriver på flirtar med tiden, men det är få författare som får en text att svänga så. Allt lever hos Mantel - språket, dialogerna, vitsarna! En eloge därför till översättaren Jesper Högström som gett så fin svensk dräkt åt denna briljanta text.

Det här är så stort, större än alla "hyper". Att läsa Mantel är att vara med om när litteraturhistoria skrivs för framtiden, jag är helt övertygad om att hennes text kommer att leva långt efter oss alla. Jo, jag är nästintill överväldigad av Wolf Hall, på det mest positiva sätt. Nu väntar lite annan läsning innan jag med stor förväntan och längtan fortsätter med För in de döda.



Några andra, av alla som läst, är


Kulturdelen
Och dagarna går
Bokmania

29 december 2014

Läsårskrönika 2014

När jag ser tillbaka på året som snart gått tänker jag på det som de stora resornas år, men året har också bjudit på en del fina läsupplevelser och en ny arbetsplats. Jag hoppas att 2015 kommer att föra med sig stor, fantastisk och briljant läsning, riktigt fina kulturella utsvävningar och resor. Och så önskar jag mig ett varmare, öppnare och rymligare Sverige.

Gott nytt år!


Januari: En klassikerläsning inledde året och så upptäckte jag tack vare ett tips någonstans den amerikanska och kulturnördiga podden Slate's Culture Gabfest som jag haft mycket kul med under året.
Februari: På väg mot Göteborgs filmfestival läste jag med stort nöje Martina Montelius Främlingsleguanen. Annars såg jag mer film eller konst som t ex Ola Billgrens målningar än läste böcker under årets kortaste månad.
Mars: Minnet av mars domineras helt av New York! Äntligen fick jag se denna stora hett efterlängtade stad - där frös jag i bitande vinterkyla, trivdes som fisken i vattnet och dit längtar jag tillbaka. Jag lät mitt intresse för litteratur och konst blomma ut - det erbjöds så att säga ett och annat tillfälle för det. Hermia Says gjorde också sina första trevande försök på Instagram.
April: Under månaden läste jag den ena boken efter den andra bland annat en av Claire Messud som jag först bläddrat i på Library Hotel i den där staden New York. Och så tramsade jag mig med små påskkycklingar.
Maj: Efter att ha plöjt Donna Tartts Steglitsan i paddformat började jag räkna mig till e-boksläsarna. Men romanen hade verkligen inte behövt vara så himla lång. Det gick alldeles utmärkt att sitta ute och läsa, t ex Torgny Lindgren. Och så bytte jag ju jobb, från ett stort bibliotek till ett litet men med samma fina arbetsgivare.
Juni: På jobbet hittade vi på litterära landskamper medan fotbolls-VM pågick. Vem som vann minns jag inte. Jag oroade mig över att inte ha någon vettig semesterläsning i sikte och däckades av Knausgårds sexa.
Juli: I en vecka levde maken och jag franskt liv i Cotignac i Provence. Pittoreskt var det och den hyrda lägenheten erbjöd fina läsplatser. Maurice höll mig sällskap. Strax innan den stora branden härjade i Västmanland nosade jag runt på det fina antikvariatet i Norberg.
Augusti: Många sidor blev lästa denna varma sensommarmånad - några var verkligt bra, några var verkligt mediokra. Mest och bäst - Stoner, Stoner, Stoner - som höll! En toppnotering blev det också för Fitzgerlads Natten är ljuv och förstås Vonnegut med Lövvattnet strax intill. 

September: I valets månad bloggade jag om tre starka böcker som borde läsas av var och en för att påminnas om om vad som har hänt och om vad som kan hända. Och så gjorde jag tillsammans med kollegorna en snabbvisit på Bokmässan där höjdpunkterna för mig var mannen med Twist i samtal med Yukiko Duke och att få titta på inspelningen av Lundströms bokradio.
Oktober: På Sandvikens bibliotek eminenta bokcirkeldag fick jag höra Majgull Axelsson, lästid med tilltugg väntade sedan på hotellet i Högbo. Jag siade långt ifrån rätt Nobelpris i P4 Gävleborg och hittade via en annan booklover på Instagram Den gamla skolan som är ett läsmåste för alla drabbade av litterär besatthet.
November: Hösttröttheten tog överhanden, ett enda inlägg blev skrivet men några fler böcker lästa. En helg i Köpenhamn respektive Stockholm förgyllde tillvaron i mörkret och bjöd på julmarknader, konst och god mat, en kväll njöt jag av Folkteaterns geniala uppsättning av Körsbärsträdgården. Och så föll jag för de förtvivlade människorna. Ungefär så.
December: Nu ligger snön vit, snart är det nytt år och jag har precis avslutat romanen som känns som en klassiker fast den är ny - Hilary Mantels Wolf Hall. Den sätter punkt för läsåret och ribban för kommande läsäventyr.

Läsårskrönika 2012
Läsårskrönika 2013

25 december 2014

Se Pride!

Året är 1984 och de brittiska gruvarbetarna strejkar. En grupp homosexuella känner igen sig i deras utsatthet och engagerar sig för deras sak genom att samla in pengar. Efter några mindre lyckade försök får de äntligen kontakt med en man som är villig att ta emot deras utsträckta hand. Detta är upptakten till en vänskap som bryter upp otaliga fördomar och gränser, men som också leder till motsättningar i gruvsamhället som de kommer till. Här finns både pride och prejudice.
Pride skildrar dessa helt verkliga händelser med stort hjärta och mycket värme, kulturkrockar som hade kunnat kännas slitna och förutsägbara ges liv och äkthet. Den kollektiva berättelsen balanseras skickligt mot den individuella, där särskilt några personer träder fram tydligt och speglar deras nu där AIDS är något nytt och där det är stort och farligt att komma ut. 

Pride är två timmars filmglädje - det är så välskrivet, så välspelat och välregisserat! Här finns en hel drös verkliga hjältar! Det är berörande, skratt- och tårframkallande och helt igenom riktigt bra. Jag kommer att tänka på en annan gruvfilm, Brassed Off som skildrar tiden ungefär 10 år senare. Även den en lyckad blandning av allvar med viss del humor. 
En ordination alltså i slutet på året: packa näsduken, uppsök närmsta biograf  som visar Pride och hänge dig åt och inspireras av denna fina film om solidaritet när den är som starkast. 

24 december 2014

God och fridfull jul kära läsare!


23 december 2014

Var vi gjorda för varandra?

Med viss tvekan om vi verkligen är gjorda för varandra började jag läsa David Nicholls senaste Vi. Och fann till min förvåning att jag trivdes rätt bra i berättaren Douglas sällskap och gladdes över att han inte helt igenom var en vit medelålders kränkt surpuppa, över att berättelsen hade mer spännvidd än så.
https://images-blogger-opensocial.googleusercontent.com/gadgets/proxy?url=http%3A%2F%2F3.bp.blogspot.com%2F-xRcKT4_ZJYw%2FVJkx2PXQQ4I%2FAAAAAAAAGUs%2FP5paYhEUXwI%2Fs1600%2FIMG_20141209_221520.jpg&container=blogger&gadget=a&rewriteMime=image%2F*
I ett desperat försök att rädda sitt äktenskap åker Douglas tillsammans med sin fru (snart kanske ex-fru) Connie och sin vuxne son Albie på en bildnings- och nostalgiresa genom Europa. Allt är minutiöst förberett, resrutten är spikad, hotellrum bokade och besöken på konstmuseerna inbokade. Det visar sig dock rätt snart att Douglas plan inte kommer att hålla. Albie visar sig heller inte dela föräldrarnas intressen och det visar sig också vara svårt att lappa ihop det spruckna äktenskapet. Far- och sonrelationen är dessutom i grunden trasslig och tyngd av det förflutna. De har med andra ord en del att jobba med.

Författaren skildrar med humor och svärta både nutid och dåtid. Douglas och Connie visar sig vara ett omaka par, med olikheter som blir alltmer svåra att överbrygga samtidigt som de förstås står varandra mycket nära, sammanbundna av sådant de upplevt tillsammans. De har ett äktenskap som Douglas är beredd att göra allt för att rädda…

Resglad som jag är var familjens tänkta färd genom Europa en bidragande orsak till att jag valde att läsa boken. Och visst bjuder Nicholls på en och annan stämningsbild från städer som Venedig och Paris, dock präglade av Douglas inte alltför ljusa sinnesstämning. Detta var mitt första möte med David Nicholls, för jag tillhör en av få som inte läst En dag, vi gick rätt bra ihop men är ingen perfekt matchning.

En norsk bladvändare

Jag är alltså sedan en tid tillbaka svag för norska författare som jag ofta tycker utmanar tanken både till form och innehåll på ett intressant och inspirerande sätt. Så jag såg mycket fram emot att läsa Tore Renbergs senaste Vi ses imorgon
Renberg berättar i raskt tempo om några sena septemberdagar i Stavanger. Läsaren får möta några människor vars öden tvinnas samman. Här finns mannen som är i desperat behov av pengar, här är ungdomskärlek med komplikationer, hjälpsamma brottslingar med känslor svåra att tygla.
 

Författaren har skapat ett mörkt samtidsdrama som gör läshastigheten hög, det är en suggestiv bladvändare som i stort sett håller farten från start till mål. Men det krävs en del att hålla ihop 572 sidor, och ibland tänker jag han kunnat ta vara på sidorna ännu lite bättre, att han borde vågat ge vissa personer mer tyngd, djup och utrymme. Men jag instämmer med hans vän och kollega Knausgård som enligt omslaget tycker romanen är "en storartad bladvändare".


Jag har tidigare läst författarens Jag reser ensam.

6 december 2014

Årets julläsning

Där ute just nu ett tunt snötäcke och på förmiddagen tittade solen fram. Men hösten har varit mörk och tung, har gjort att litteratur jag sett mycket fram emot känts oöverstiglig att ta sig an. Så har verk jag biblioteksköat på olästa fått gå till andra väntande bye bye Beckomberga t ex.

Men nu väntar jul och ledighet och jag hoppas på nya läskrafter för min vana trogen har jag även i år valt ut en efterlängtad tegelsten nämligen
Den väntar otåligt på mig, men först har jag lite annan läsning på lut. Vad har ni på gång som julläsning?

Fox vs Murakami

Paula Fox är ju ännu en författare som nyupptäckts och som på så sätt når nya läsare. Till skillnad från i vissa andra fall (t ex Yates, Williams) så är hon på banan fortfarande och får vara med om sitt uppsving, det är fint att tänka på. 
Jag tyckte mycket om Förtvivlade människor och författarens lite kyliga berättarstil. Paret i New York som kan varandra så väl, men ändå pratar förbi och håller hemligt. Det finns en spänning rätt igenom texten mycket behaglig att del av. 

En bok som inte var lika behaglig var Haruki Murakamis Den färglöse herr Tazaki som blev min läsning efter att the wisdom of readers som följer Hermia Says på Instagram gjort mitt val. En händelse i Tazakis förflutna - hur vännerna där hemma vände honom ryggen - slutar inte förfölja honom i tanken. Så förmås han av en kvinna han träffar att söka upp vännerna från förr. 
Författaren bäddar för dramatiska konfrontationer, särskilt sedan det framkommit att en av vännerna dött, som dock uteblir. Jag har också svårt att "köpa" själva grunden till historien som i mycket bygger på att flera skeenden undgått Tazaki. Det är platt och tillrättalagt och jag måste komma ihåg att sluta tro att jag är en sådan som gillar Murakami. 

Fox-Murakami 1-0

9 november 2014

Från Longbourn till Skymningslandet via en honjävul - den senaste tidens läsning

Någon vidare bloggare har jag inte varit den senaste tiden, jag missade ju till och med Hermia Says 7-års dag för någon vecka sedan! Läser gör jag däremot och det är tid att summera de senaste veckornas upplevelser. Håll till godo!

Efter att ha tyckt om Elin Olofssons debutroman Då tänker jag på Sigrid såg jag fram emot att läsa hennes andra, Till flickorna i sjön. Det här visade sig vara en mörkare historia, som snabbt satte sig i magen med ett gnöl. Det är många tunga teman som tas upp i boken - en svår arbetsplats, en ungdom som mår dåligt, ett havererat förhållande, trasiga föräldrarelationer, utsatthet och utanförskap i det förflutna. När jag läser vidare ser jag snarare potentialen till en stark, gripande historia än att jag läser en. Den hade kunnat vässats till något riktigt bra. Jag tror mycket på Olofssons författarskap men inte riktigt på den här romanen.
Sedan var det dags för en historisk roman nämligen Huset Longbourn av Jo Baker. På Longbourn huserar, vet den som kan sin Austen, familjen Bennet. Men i Bakers roman, som troget följer handlingen i Stolthet och fördom, har perspektivet flyttats från herrskapet till tjänstefolket. Dramat i köksregionen är starkare och mörkare än det i salongen. Baker berättar gripande om relationer, hemligheter och ger liv åt de i skuggan osynliga. Tonen är Bakers egen, här finns följdriktigt inget av Austens "wit". Det håller så gott som hela vägen, även om den bitvis blir lite i onödan klistrig. Och så en spoilervarning: Vad är det egentligen med kvinnliga författare och växande magar som romanslut? Har råkat läsa flera sådana relativt nya nu och är rätt uttråkad av sättet att avsluta annars bra historier. Det finns andra sätt att knyta ihop en historia på!
Och sen var det dags för en modern klassiker - Fay Weldons En honjävuls liv och lustar. Ruth är allt som den lilla nätta, lyxlevande författaren Mary inte är och när maken lämnar henne för den lilla varelsen dröjer det inte länge förrän Ruth på ett intrikat sätt iscensätter den stora hämnden. Hon blir en verklig honjävul. Men i sin framfart, i sitt hämndbegär sätter Ruth också sig själv på spel. Romanen från 1983 är förstås präglad av sin tid, men den förmår även nu att roa och oroa. Unni Drougge har skrivit ett bra förord, men jag rekommenderar att man läser det som efterord.
Att NoViolet Bulawaya nominerades till Bookerpriset förra året för sin debutroman Vi behöver nya namn är lätt att förstå. Romanen rör sig från kåkstaden Paradise i Zimbabwe till USA och berättas ur flickan Darlings ögon. Författaren är barn/ungdomsperspektivet och deras uttryckssätt trogen genom hela texten vilket ger den ett slags glättighet och fräschör fastän det som skildras ibland är det hemskaste hemska. Darling blir tillsammans med sina vänner vittnen till övergrepp (eller är själva utsatta) under sin jakt på guavor, de driver runt, söker sig till varandra och splittras så när först Darling lämnar landet. I USA möter Darling fördomarna om "Afrika" och en romantiserad bild av sitt land. Vi behöver nya namn är stark och levande och viktig läsning. 
Det händer inte så ofta att jag sträckläser en bok men igår kunde jag i princip inte slita mig ifrån den här förrän den var slut. Marie Hermanson har jag läst tidigare och var därför nyfiken på hennes senaste Skymningslandet med det fina omslaget. Jag dras snabbt in i historien som berättas av Martina som de senaste åren hankat sig fram mellan diverse timanställningar i Göteborg. Efter ett misslyckat besök i föräldrahemmet träffar hon på Tessan, en kompis från förr, som tar henne med till sin arbetsplats Glimmenäs herrgård. Här är Tessan husa åt tant Florence, en äldre dam som fastnat i tiden trots att klockorna runt om henne tickar. På herrgården råder 40-tal, bjuds på middagar för sedan länge döda vänner och ägnas mycket tid åt viktiga nonsenspapper. Här får också Martina anställning och så småningom utökas staben med fler tjänstvilliga ungdomar. 

Hermanson kan verkligen konsten att skriva fram det mystika och att skapa stämningar, romantexten får mig att tänka på Maria Gripe. Men hos Hermanson rätas frågetecknen ut på ett sätt som inte riktigt motsvarar mina förväntningar på romanen, skapade av den målande stämningen. Men det är en god bok och en spännande historia trots sin övertydlighet. Den höll mig i sitt grepp en hel lördag... Jag föreställer mig att den också kan passa lite yngre, "unga vuxna", läsare.

Eftersom jag kom i något slags hamster mood tidigare i veckan så har jag en rejäl hemlånad trave att plocka läsning ur just nu. Så det är väl bara att läsa vidare.