torsdag 26 maj 2016

Här har jag hållit hov

Nåja. Bokvägen har jag i all fall den senaste tiden vistats i slottsmiljö, närmare bestämt i det sena 1700-talets Stockholm. Jag började nämligen läsa Anna Laestadius Larssons Barnbruden, blev alldeles fast och avverkade i rask takt även den andra delen Pottungen.
Kan det ha varit redan på lågstadiet vi pratade om Gustav III? Om hur han höll riksdag i mitt Gävle och kort därefter sköts till döds på den stora balen. Där någonstans började min fascination för kungen - jag har läst flera romaner som tar plats i hovet och minns förstås Jonas Karlssons tolkning av kungen på tv. Den kortserien finns att se igen på Öppet arkiv.

Laestadius Larsson ger en annan vinkel och insyn i hovlivet. Hon utgår från kvinnornas historia. Först har vi Charlotta som 15 år ung stiger i land efter en vågig båtfärd för att gifta sig med hertig Karl, bror till kungen. Hennes huvudsakliga uppgift är att leverera en son. Hovlivet med dess olika krumbuktande seder är precis som den hårt snörade korsetten kvävande.

Läsaren möter även "pottungen" eller Johanna som hamnat i botten av hovmiljön efter att hennes mamma utsatts för det grövsta våld. Johanna kommer upp sig och hamnar nära Charlotta, men försvinner sedan därifrån. Och så är där Sophie von Fersen, syster till Axel, som är Charlottas förtrogna och kanske allra största kärlek. Också hon ingår äktenskap utan kärlek men har heta förhållanden i all hemlighet.

Charlotta förde journal över sitt liv, därur har författaren hämtat stoff att väva sin historia av. Livet vid hovet är skildrat tidigare - maktspelet, despotismen och så vidare. Det feministiska anslaget i den här trilogin känns nytt och fräscht och tillför något utöver det redan berättade. Här läses Mary Wollstonecraft och man diskuterar kvinnors rättigheter på ett sätt som känns nästan före sin tid. Genom Johanna lyfts också en kvinna som går sin egen väg fram. Hon blir företagare och gifter sig av kärlek (i alla fall till en början).
I lördags passade jag på att se om Sofia Coppolas film om den franska drottningen, Marie Antoinette. Charlotta och Marie Antoinette hade mer än Axel von Fersen gemensamt. Bokomslaget är visst en aning inspirerat av filmen...

Både Barnbruden och Pottungen är bra, levande och intressanta - underhållande för att använda ett lite stereotypt begrepp. Författaren väger fint samman intrigerna kring hovet, de personliga relationerna och de olika livsödena. Men del två tappar något av farten, kanske för att den, samtidigt som den berättar något nytt, försöker fylla ut de luckor som eventuellt finns för läsare som inte läst alls eller som inte har den första delen aktuell. Möjligen är Pottungen också lite mer faktatung, vissa bitar hade kunnat uteslutas alternativt kokats bättre ihop med texten.

Nu pausar jag läsningen innan jag ger mig i kast med del tre, Räfvhonan, för visst vill jag fortsätta följa de tre kvinnorna och trassla mig vidare i hovlivets intriger.

torsdag 19 maj 2016

Norrland noir

Just nu väntar jag med spänning på att maken ska läsa ut Ida Lindes Norrut åker man för att dö som jag läste i helgen. För slutet, slutet - jag måste få diskutera det! Men det kanske jag får göra redan nu om någon annan där ute har den aktuell i läsminnet?
Men det börjar i Västerbotten. Polisen Sara får besök på gården av Benjamin, de känner inte varandra sedan innan. Det är suggestivt och underligt och han vill ha kaffe och något mer. Så beger de sig iväg i hans bil med skjutklara vapen och inleder en dödsturné. Helt oprovocerat dödas människor som råkar i deras väg. Jag tror i alla fall att de råkar stå där. I vägen. Romanens starka, obehagliga upptakt tar andan ur mig. Men det lugnar sig något.

Texten bygger på olika röster, olika människor som möter läsaren. Några finns i det förgångna, några i nuet. De har relationer till mördarparet eller till offren. Ibland tänker jag att jag inte får syn på allt författaren vill jag ska se. Kanske läser jag för snabbt, eller söker spår som inte finns där? Vad är det för utklipp mamman har i sin säng? Vad är det för mer brott som är begånget? Kanske är det som Therese Eriksson skriver när hon i sin fina recension sätter in romanen in romanen i ett större sammanhang:
Norrut åker man för att dö är en roman om ett brott som bär inom sig berättelsen om ett annat – på ett sätt större, i alla hänseenden åtminstone längre pågående – brott: sveket mot Norrland. Det är skogsindustrin och skövlingen, utsugningen och utarmningen av landsbygden, som bultar som ett ilsket rött hjärta i bakgrunden. Här finns människorna som blivit kvar och de som lämnat och kommer tillbaka med ryggsäcken tyngd av skuld.


Det direkta starka språket i romanen gillar jag, det ibland diffusa och att själv vara den som gör sammanhangen begripliga. Men ändå i bokens slut famlar jag, så nu hoppas jag på maken och att han är en mer vässad läsare än jag. Eller någon av er andra. Förstås. 

Norrut åker man för att dö är Norrland i sitt allra svartaste. 

tisdag 17 maj 2016

De osynliga - ett norskt läsmåste

Det är Norges nationaldag idag och jag har i flera dagar tänkt och försökt skriva några ord om Roy Jacobsens De osynliga. Jag har sedan tidigare en viss förkärlek för böcker och författare från grannlandet och den här sällar sig till de tidigare älsklingarna. Kanske är det kärleken till den som gör den lite svår att sätta ord på? Som vill jag inte punktera den.

Jacobsen har förlagt handlingen till en ö. Där finns en gård där en familj lever, och ruiner efter en annan. Tiden är 1918 och några år framåt. Här lever en familj bestående av mamma, pappa, farfar, faster och dotter. Skaran utökas något efter berättelsens gång. Här lever man av vad havet och djuren ger. Livet är hårt, villkoren till och med ännu mer tuffa än vad som är begripligt. Kvinnans och männens roller strikt avgränsade. Ingrid är dottern. Är den lilla människan i centrum som tvingas växa, bli stark, ta tag i.

Kargt och poetiskt berättar författaren sin fina, starka historia som rymmer så många olika djup. Kärleken i familjen finns här, den dagliga kampen för tillvaron, omtanken om de närmaste, modet och skammen. Och så det där som händer mellan meningarna, i blickar och åtbörder. Det är så vackert gjort.

De osynliga måste läsas, måste levas med. Det är stor litteratur om det lilla utsatta livet.


måndag 16 maj 2016

Familjen jag hade

June Reid ser sitt hus brinna ned till grunden i en explosion. I huset befinner sig Junes allra närmaste dottern med sin blivande man, den före detta maken och pojkvännen. Alla försvinner i en blink. June ger sig av därifrån och drar sig undan världen på ett avsides beläget motell.

Så hur berättar Bill Clegg om det värsta som kan hända? Han låter olika personer komma till tals för att ge en bild av både vad som hände och av de människor som påverkas på olika sätt - före, efter eller under det som sker och ibland utan att de själva ens vet om det. Detta bildar en en roman rik på röster, infallsvinklar och oväntade möten.

Jag tycker mycket om det jag läser, hur pusslet läggs bit för bit med stor tillit till mig som läsare och min förmåga att själva förstå sammanhang. Genom de olika rösterna faller en del skynken, visar sig åsikter och avsikter andra än de först anade. Sorgen gestaltas fint och varsamt.  

Familjen jag hade är en stark lite annorlunda berättad historia om att förlora alla av betydelse - och om att (kanske) finna något nytt.

lördag 14 maj 2016

Sol ute och sol inne i Köpenhamn

Idag när regnet rasar vill jag tänka tillbaka på föregående långhelg som tillbringades i Köpenhamn. Vi kom i lagom tid för att se magnoliorna blomma. Mäktigast av alla var den vid Ordrupgaard, en  bit utanför stan.

Men det var egentligen inte för blommans skull vi åkte hit, målet var att se utställningen "Hjemme hos Hammershøi" med Vilhlem Hammershøis stillsamma målningar. Konstnären finns representerad i den fasta samlingen på Ordrupgaard, ungefär samtida och med liknande grundtanke som Waldemarsudde, men de verk som visas nu lyfter särskilt fram de rum, den lägenhet, som målaren utgick ifrån. I målningarna finns ofta hustrun Ida, overksamt verksam.
Museets moderna tillbyggnad är ritad av nyligen bortgångna arkitekten Zaha Hadid. 


Efter att ha sett filmen The Danish Girl ville både jag och min make se Gerda Wegeners verk. Och till vår stora lycka hänger de just nu på Arken Museum! Så dit åkte vi förstås också. 
Gerda Wegener målade inte bara Lili/Einar Wegener utan också bland annat en hel del illustrationer till tidningar, en del satir mm som var fint att se. Här fångas den unga coola flapper-kvinnan.
Vi är förstås många som stannar en extra stund vid verken där Lili, ofta med den bara ryggen mot betraktaren, är modell. Det känns lite speciellt att se målningarna på riktigt, att genom penseldragen se den nära relationen mellan Gerda och Lili.
Einar Wegener finn också representerad med några verk, t ex det här där Gerda sitter modell uppflugen på en mur på Capri. Lili målade inte.
Arken Museum är granne med havet där fötterna får ett svalkande dopp samtidigt som signaturmelodin från tv-serien Badehotellet ljuder inombords.
Fötterna ja, de traskade mycket förra helgen, i kvarter och på gator de tidigare aldrig nött. Till exempel här på söta Krusemyntegade. Jag gillar det, att återkomma till städer, se nya delar av dem och gå djupare än de allra mest välbesökta och lättfunna turiststråken.
Nöjda efter ett par dagars turistande och flanerande åt vi en sista middag till den här utsikten i stadsdelen Christianshavn.  
 Vi ses igen Köpenhamn!

fredag 13 maj 2016

Den smala vägen mot norr

Dorrigo Evans är en kirurg från Tasmanien som under andra världskriget hamnar i japanskt fångläger. Männen i lägren har en uppgift - de ska bygga en järnväg tvärs genom snårig djungel från Bangkok till Burma. Den är den smala vägen mot norr och blir en symbol för japanernas andliga seger över de från norr komna.
Länge vände och vred jag på Richard Flanagans Bookerprisbelönade roman Den smala vägen mot norr. Det var något med den som lockade, men ett bra tag avhöll jag mig från att läsa den. Den är ändå på över 500 sidor. Men så, en lång tågresa låg framför mig och jag såg fram emot att hänge mig åt något rejält. Så, efter han provsmakat den hemma på bron, läste jag den under förra, förlängda, helg.

Dorrigo överlever kriget och de fruktansvärda fasor han utsätts för och återvänder hem som en hjälte. Författaren skildrar i en välbehövlig blandning tiden före, under och efter - även långt efter - kriget. Skildringen av fånglägret, där allt människovärde försvunnit, där fångarnas klena kroppar får ta emot så mycket stryk, så hårt arbete och genomlida de mest förfärliga sjukdomar på väg mot döden, är nästan outhärdlig att läsa. Den kräver starka nerver och ett visst distanserat förhållningssätt.

Läsaren får också ta del av händelserna strax innan Dorrigo drog ut i krig, när han inledde ett passionerat förhållande med sin farbrors unga fru. Sidorna vibrerar av åtrå medan Dorrigo bedrar både sin tilltänkta fästmö och sin farbror. Relationen får ett abrupt slut, om än på ett lite annat sätt än Dorrigo tror.

Parallellt med dessa två huvudstråk följer läsaren Dorrigo närmare i tid. Han är alltså sedd som hjälte, men han ser sig själv som en ond människa. Som har han bara dragit nytta av de situationer han hamnat i, placerat en gloria ovanför sitt huvud. Han har inte lyckats förena de inre och yttre bilderna av sig själv. På ålderns höst dricker han för mycket och är notoriskt otrogen mot sin fru, samma blivande fru som han bedrog som ung.

Dorrigo är som äldre man ingen trivsam, sympatisk person men när man lidit med honom så länge, genom så många sidor och vet hans ledsamma livshistoria så tar man honom ändå till sig. Han var en hjälte för sina mannar även om han inte lyckades rädda dem alla. Dessutom:

Han trodde att böcker hade en aura som skyddade honom, att utan en bok bredvid sig skulle han dö. Han som gärna utan kvinnor. Han sov aldrig utan en bok.
Detta är nu inte bara Dorrigos bok, även om det är han som träder klarast fram. Flanagan låter också andra än i fånglägret, även fångvaktarna, komma till tals både vid tiden under och efter kriget - när rollerna är nästintill de omvända. Detta ger en bred, månghövdad roman som ibland kanske tappar något i koncentration. Men vinsten är att som läsare få syn på händelser, förhållningssätt, livsval ur flera perspektiv. Ingen människa är enkel.

Flanagan skriver om en bit av historien som, om jag förstått det rätt, inte så ofta blivit berättad och han gör det så övertygande och poetiskt. Det blir en kontrastrik och oförglömlig läsning där på det soliga tåget med målet Köpenhamn.

Åh Sara!

Idag tilltalar man varandra vid sammankomsterna enbart med "herr" eller "fru" följt av efternamnet. Det sägs att detta något omständliga tilltalssätt har den nyttan med sig, att de talande hinner besinna sig något under de livliga meningsutbyten som ofta förekommer i Akademien.
Det är kanske tur att Svenska Akademien har "detta något omständliga tilltalssätt" även av en annan anledning. Det torde undvika benämningar som t ex "stor-Sara" och "lill-Sara" som jag och en liten vän råkade ut för som barn, när vi skulle skiljas åt i kompisskaran. Storleksmässigt var vi nog inte så olika, men jag var två år äldre. Det låter lite mer sofistikerat med fru Danius respektive Stridsberg...
Roligt och spännande är Akademiens val av Stridsberg, och fint är det att en 70-talist tar plats runt bordet. Den 19 juli står det Sara i almanackan, hoppas de firas ordentligt.

tisdag 3 maj 2016

Inte flera mord! sa professor Ekstedt

Pucks pappa ser fram emot en lugn skön semester efter en intensiv arbetsperiod. Fler mord är inte vad han önskar. Men han ska fira sommar ihop med sin dotter och Einar som har en märklig förmåga att snubbla över döda kroppar. 
Den här gången är det dock professorn själv som hittar den mördade vilket han lakoniskt meddelar efter att han låtit de unga nygifta få sovmorgon. Så bryts sommaridyllen i lilla Skoga.

Den döde är en ung man som inte setts till på flera år, utkörd från hemmet som han blev. Varför har han kommit tillbaka till byn? Vem skulle han träffa? Det visar sig snabbt att mannen haft flera anledningar att söka sig tillbaka. Och att flera av byinvånarna har saker att dölja. 

Vem som ställer allt till rätta? Christer Wijk förstås. Även om han också är på just semester. 

Det här är den tredje boken med Puck och Einar Bure, Maria Langs charmiga radarpar. Även denna gång är det mordiskt och pussligt, relationerna är komplexa och hettan kommer inte bara från solen. 

lördag 30 april 2016

Skönhetens fatala betydelse

"This was dumb."

Efter att ha hetsläst Skönhetens fatala betydelse av Amanda Filipacchi roar jag mig med att se vad som skrivits om den på Goodreads. Citatet ovanför är ett kort och koncist omdöme om den... Annars pendlar betygen mellan full pott och knappt godkänt. 

Jag är en aning konfunderad efter att ha läst den. Vad var det här egentligen? Filipacchi låter i större delen av romanen Barb berätta. Barb har, efter en tragisk händelse två år tidigare, stängt in sin vackra kropp i en vadderad kostym som gör henne fet, det svallande håret är täckt av en gråhårig krullig frisyr och de perfekta tänderna ersatta av gula fula. Skönheten har inte gjort Barb gott, därför ombytet. Ibland låter hon fettet falla men främst som ett sätt att bevisa att männen bara bedömer henne efter det yttre.

Barb ingår i ett ungt New York-gäng och är själv lyckad kostymdesigner. De övriga i gruppen är Lily som skapar gudabenådad musik vid pianot men mår dåligt av sitt fula yttre och av att mannen hon älskar inte ser henne och hennes inre skönhet. Penelope försörjer sig på att få trasiga ting att se ut som hela medan Georgia skriver kritikerrosade romaner. I vänskapskretsen finns också Jake en före detta polis som är fysiskt stark och attraktiv men lätt invalidiserad. Gänget står varandra nära och skapar tillsammans under sina kreativa aftnar. Men så gör sig den tidigare tragiska händelsen påmind och en potentiell mördare visar sig finnas i gruppen vilket sätter lojaliteten på prov. 

Det här är en så märklig roman. Den är en kritik mot rådande skönhetsideal och väcker frågor om vad som är fult och fint, om hur män ser på kvinnor och hur kvinnor ser på sig själva. Samtidigt cementerar den normer om vad som ses som skönt och fult. Här finns bara ytterligheter. Romanen är också en mordhistoria, en skröna och en skildring med övernaturliga inslag. Dessutom är den en berättelse om kärlek, om vem vi älskas av och varför. Bland symboler som masker och speglar utspelar sig galna, farsartade scener. När jag läser tänker jag på andra romaner som vridit och vänt på skönhetsideal och livets ytlighet. Så kommer Oscar Wildes Dorian Grays porträtt och Ladies av Mara Lee för mig.

Det är många olika motiv, teman, ingredienser som samsas om utrymmet i Skönehetens fatala betydelse. Och det blir lite trångt. Jag läser på för här finns ett driv men jag har svårt att ta något av det jag läser på allvar och funderar över om det författaren vill säga verkligen kommer fram på det sätt hon avsett? Kanske försvinner en djupare intention att skildra och ifrågasätta skönhetsideal och ytliga uttryck i den bisarra historien? 

Nåja. Utläst är den, udda var den. 

onsdag 27 april 2016

Äntligen - Bli som folk

Och hon ligger i vanten min. Väntar, på att jag ska bestämma. Är där och väger sin vikt i guld. Skinande kärlekssaken. Tackan. Min! Som alldeles egen.

Stina Stoor alltså. Så bra de var, novellerna i Bli som folk.
Språket är något alldeles eget, det är det första jag fastnar för. Det västerbottniskt dialektala som vävs in då och då, de egna formuleringarna som går liksom direkt inifrån och ut. Västerbotten där min man hade sin barndom, landskapet jag kommit att tycka om finns här så tydligt. Och så innehållet, som så nära hänger samman med språket. Barnen som ska bli folk, bli vuxna. Eller de eljest som ska bli som folk, vara som folk, bete sig. Hur fin gränsen är mellan hur man "får" vara och inte.

Jag blir så förtjust i de här människorna, de i utkanten. I flickan som ger en låda grodor i födelsedagspresent och chockar gästerna, i den här världen som känns på samma gång nära och verklig som magisk och lätt surrealistisk. När jag läser associerar jag mycket till mitt eget barnjag (fast här finns även vuxnas berättelser), tycker mig känna igen tidsmarkörer även om de inte är jättetydliga, men det känns som mitt tidiga 80-tal. Novellerna framkallar bleknade minnesbilder, minnesbilder av sådant som kanske egentligen aldrig hänt. Berättelserna inger känslan av hopprep på grus, randig toppluva, jacka i blå manchester och grön tung port. Det är oro och trygghet om vartannat. Jag läser in mig i texterna, de är eljest på ett helt självklart vis och så bra, så bra så bra. 

Bli som folk satte punkt för en underskön läshelg som inleddes med de sista sidorna av Ishiguros Nocturner följd av Wintersons Tidsklyftan och Nasehs De fördrivna.

En obehagligt bra andrabok

Originalet till Jeanette Wintersons Tidsklyftan, Shakespeares En vintersaga utspelas delvis på Sicilien, så som han föreställde sig ön. Där utspelas även Negar Nasehs andra roman De fördrivna som jag plockar upp och läser strax efter att jag avslutat Tidsklyftan. För mig som är löjligt förtjust i böcker som hakar i varandra var det bingo direkt.
De fördrivna är en tät roman, föredömligt kort, om Miriam och Filip som under föräldraledigheten lämnat Sverige för den italienska sköna ön. Miriam har hand om dottern, men ska snart börja jobba, Filip kramar ur det sista av tiden innan föräldraledigheten. Han är konstnär och vistas gärna i ateljén. Miriam svettas i värmen, dricker gin (för mycket) och oroar sig för dotterns sömn. Något håller på att gå sönder.

Så kommer vännerna Erika och Ashkan för att hälsa på. Det är Filips vänner, Miriam och de andra har inte funnit varandra. Det är obekvämt och knepigt. Så för Ashkan den omedelbara närheten på tal, liksom fördömande utmanar hans frågot särskilt Miriam. Hur kan de leva som de gör med flyktingkrisen så nära inpå? Hur kan de ha så dålig koll på det som sker så nära? Det är besvärande frågor.

Så fångar Naseh något som många av oss är en del av - vi som har lyxen att kunna resa för nöjes skull. Vi som njuter av utsikt, av mat, vin på balkongen och lena stränder. Samtidigt som katastrofen pågår. I samma hav, vid samma strand. Därutöver är det en stark relationsroman, en bok som skildrar småbarnsåren så det kryper innanför skinnet även på mig som inte har barn.

Jag tyckte mycket om Nasehs debut Under all denna vinter som också utforskade en sårig relation, den mellan en mor och en vuxen dotter. Den nya är snäppet vassare och ännu mer påträngande - på ett alldeles utmärkt sätt.

Winterson c/o Shakespeare

Jävla dumma, inkompetenta idiot!
Cameron hade installerat webbkameran men den hade inget ljud! Leo kastade sin snövita kudde på skärmen. Vad förväntades han göra? Läsa på läpparna?

Webbkameran som placerats i Leos sovrum är en följd av hans extrema svartsjuka som övergått i besatthet. Han är övertygad av att hans fru MiMi har ett förhållande med barndomsvännen Xeno och att han dessutom är far till barnet hon väntar. Nära vänner är de alla tre, men mellan MiMi och Xeno finns bara vänskap. Xeno faller inte ens för kvinnor. Konsekvenserna av Leos vanföreställningar blir stora och grymma för de närmast inblandade, en ynnest för andra.
Tidslyftan av Jeanette Winterson ingår i firandet av Shakespeare och utgår i sin handling från En vintersaga. Som tur är inleds texten med ett sammandrag av dramats innehåll så kopplingen blir tydlig även för mig som varken läst eller sett pjäsen. Men Wintersons roman hade klarat sig även på egen hand, utan ramen. Fast en sak jag älskar är flirten med såväl Shakespeares som andras litteratur, även hennes egen.

Jag läste romanen i  lördags i ett rasande tempo. Wintersons bok är frejdig, klipsk, djup, gripande, mörk, ljus och helt omöjlig att lägga ifrån sig. Berättelsen går mellan tider, knyts snyggt ihop och för samman människor på ett både väntat och oväntat vis. Här finns eviga teman - kärlek och svartsjuka, liv och död - och närmast ikoniska händelser  - ett försvunnet/upphittat barn, en människas uppgång och fall osv. Men det känns nytt och fräscht.

Även om handlingen bitvis är mörk så är jag lycklig när jag läser och efter läsningen, det är så fantastiskt att få upptäcka nya verkligt bra berättelser! Det här är dessutom det första jag läser ut av Winterson, jag har inte fastnat i hennes verk tidigare. Nu vill jag läsa ännu mer av henne och håller som bäst på med Skymningsporten.

Som ni sett konfererar Kulturkollo om Tidsklyftan idag, de dyker djupare i texten.

Nocturner - musiknoveller i skymningen

Musik. Många är vi som har något slags ledmotiv, minnesbilder, känslor sammanhörande med musikaliska upplevelser. Det kan vara en viss genre, en särskild låt, en specifik artist eller en exakt textrad.
Novellerna i Nocturner av Kazuo Ishiguro utgår från just musiken på olika sätt, det är som bokens undertitel talar om "Fem berättelser om musik och skymning". Musiken är mer eller mindre framträdande eller betydelsebärande, den har en alldeles speciell innebörd för berättaren och för dennes liv. Om jag inte missminner mig så är samtliga jagberättare män, ofta mer iakttagare än i centrum för handlingen. Ett par berättelser hakar i varandra, andra verkar göra det men jag tror inte de hör direkt ihop. I berättelserna är något i gungning, relationer knakar, beslut fattas. Det är på både realistiskt och teatralt och bitvis skruvat.
Den här boken har funnits på att-läsa-listan sedan Gunni, som jag jobbade med på Stadsbiblioteket i Gävle, för flera år sedan pratade om den när vi hade bokcafé. Nu undrar jag varför jag väntat så länge med att läsa den. Min dåvarande kollega lyckades rejält med sitt bokprat i alla fall eftersom den funnits med så länge i bakhuvudet.

Biblioteksenkät

I väntan på att bibliotekskollegorna ska dyka upp här på Sätra bibliotek i Gävle, och arbetsdagen börja på riktigt en passande enkät som jag fann hos Bokbabbel:

Antal biblioteksböcker hemma (eller på Paddan) just nu: Tretton stycken. Där några är kokböcker jag haft hemma på tog för länge. I paddan finns ingen bok för tillfället.
Varav utlästa: Fyra efter helgens magiska läsflyt. Längtar efter att berätta om dem här i bloggen.
Reservationer: Fem. Har medvetet bantat kölistan eftersom den plötsligt upplevdes som ett stressmoment mer än ett läslöfte.
Och av dem längtar jag mest efter:  En gud i spillror av Kate Atkinson, och hoppas samtidigt innerligt jag har ro för en tjockare text när den väl kommer. Och så George Saunders Tionde december som Yukiko Duke pratade så lockande om när hon gästade mitt bibliotek för några veckor sedan.
Senaste inköpsförslaget: Ger aldrig inköpsförslag, eftersom min superkraft är att jag köper in skönlitteraturen till mitt lilla bibliotek.
Senast utlästa biblobok: Bli som folk av Stina Stoor som dyker upp i huvudet titt som tätt.
Läser just nu: Blev taggad (alltså inte #-taggad) på att läsa mer av Jeanette Winterson efter helgens läsorgie och har satt tänderna i Skymningsporten som väl går så där.


lördag 23 april 2016

Glad världsbokdag!

Alla dagar är bokdagar men ändå lite extra så idag.

Tillbringar dagen ihop med Jeanette Wintersons nytolkning av Shakespeares En vintersaga.
Och om halsen ett citat från, förstås, En midsommarnattsdröm.