lördag 30 april 2016

Skönhetens fatala betydelse

"This was dumb."

Efter att ha hetsläst Skönhetens fatala betydelse av Amanda Filipacchi roar jag mig med att se vad som skrivits om den på Goodreads. Citatet ovanför är ett kort och koncist omdöme om den... Annars pendlar betygen mellan full pott och knappt godkänt. 

Jag är en aning konfunderad efter att ha läst den. Vad var det här egentligen? Filipacchi låter i större delen av romanen Barb berätta. Barb har, efter en tragisk händelse två år tidigare, stängt in sin vackra kropp i en vadderad kostym som gör henne fet, det svallande håret är täckt av en gråhårig krullig frisyr och de perfekta tänderna ersatta av gula fula. Skönheten har inte gjort Barb gott, därför ombytet. Ibland låter hon fettet falla men främst som ett sätt att bevisa att männen bara bedömer henne efter det yttre.

Barb ingår i ett ungt New York-gäng och är själv lyckad kostymdesigner. De övriga i gruppen är Lily som skapar gudabenådad musik vid pianot men mår dåligt av sitt fula yttre och av att mannen hon älskar inte ser henne och hennes inre skönhet. Penelope försörjer sig på att få trasiga ting att se ut som hela medan Georgia skriver kritikerrosade romaner. I vänskapskretsen finns också Jake en före detta polis som är fysiskt stark och attraktiv men lätt invalidiserad. Gänget står varandra nära och skapar tillsammans under sina kreativa aftnar. Men så gör sig den tidigare tragiska händelsen påmind och en potentiell mördare visar sig finnas i gruppen vilket sätter lojaliteten på prov. 

Det här är en så märklig roman. Den är en kritik mot rådande skönhetsideal och väcker frågor om vad som är fult och fint, om hur män ser på kvinnor och hur kvinnor ser på sig själva. Samtidigt cementerar den normer om vad som ses som skönt och fult. Här finns bara ytterligheter. Romanen är också en mordhistoria, en skröna och en skildring med övernaturliga inslag. Dessutom är den en berättelse om kärlek, om vem vi älskas av och varför. Bland symboler som masker och speglar utspelar sig galna, farsartade scener. När jag läser tänker jag på andra romaner som vridit och vänt på skönhetsideal och livets ytlighet. Så kommer Oscar Wildes Dorian Grays porträtt och Ladies av Mara Lee för mig.

Det är många olika motiv, teman, ingredienser som samsas om utrymmet i Skönehetens fatala betydelse. Och det blir lite trångt. Jag läser på för här finns ett driv men jag har svårt att ta något av det jag läser på allvar och funderar över om det författaren vill säga verkligen kommer fram på det sätt hon avsett? Kanske försvinner en djupare intention att skildra och ifrågasätta skönhetsideal och ytliga uttryck i den bisarra historien? 

Nåja. Utläst är den, udda var den. 

onsdag 27 april 2016

Äntligen - Bli som folk

Och hon ligger i vanten min. Väntar, på att jag ska bestämma. Är där och väger sin vikt i guld. Skinande kärlekssaken. Tackan. Min! Som alldeles egen.

Stina Stoor alltså. Så bra de var, novellerna i Bli som folk.
Språket är något alldeles eget, det är det första jag fastnar för. Det västerbottniskt dialektala som vävs in då och då, de egna formuleringarna som går liksom direkt inifrån och ut. Västerbotten där min man hade sin barndom, landskapet jag kommit att tycka om finns här så tydligt. Och så innehållet, som så nära hänger samman med språket. Barnen som ska bli folk, bli vuxna. Eller de eljest som ska bli som folk, vara som folk, bete sig. Hur fin gränsen är mellan hur man "får" vara och inte.

Jag blir så förtjust i de här människorna, de i utkanten. I flickan som ger en låda grodor i födelsedagspresent och chockar gästerna, i den här världen som känns på samma gång nära och verklig som magisk och lätt surrealistisk. När jag läser associerar jag mycket till mitt eget barnjag (fast här finns även vuxnas berättelser), tycker mig känna igen tidsmarkörer även om de inte är jättetydliga, men det känns som mitt tidiga 80-tal. Novellerna framkallar bleknade minnesbilder, minnesbilder av sådant som kanske egentligen aldrig hänt. Berättelserna inger känslan av hopprep på grus, randig toppluva, jacka i blå manchester och grön tung port. Det är oro och trygghet om vartannat. Jag läser in mig i texterna, de är eljest på ett helt självklart vis och så bra, så bra så bra. 

Bli som folk satte punkt för en underskön läshelg som inleddes med de sista sidorna av Ishiguros Nocturner följd av Wintersons Tidsklyftan och Nasehs De fördrivna.

En obehagligt bra andrabok

Originalet till Jeanette Wintersons Tidsklyftan, Shakespeares En vintersaga utspelas delvis på Sicilien, så som han föreställde sig ön. Där utspelas även Negar Nasehs andra roman De fördrivna som jag plockar upp och läser strax efter att jag avslutat Tidsklyftan. För mig som är löjligt förtjust i böcker som hakar i varandra var det bingo direkt.
De fördrivna är en tät roman, föredömligt kort, om Miriam och Filip som under föräldraledigheten lämnat Sverige för den italienska sköna ön. Miriam har hand om dottern, men ska snart börja jobba, Filip kramar ur det sista av tiden innan föräldraledigheten. Han är konstnär och vistas gärna i ateljén. Miriam svettas i värmen, dricker gin (för mycket) och oroar sig för dotterns sömn. Något håller på att gå sönder.

Så kommer vännerna Erika och Ashkan för att hälsa på. Det är Filips vänner, Miriam och de andra har inte funnit varandra. Det är obekvämt och knepigt. Så för Ashkan den omedelbara närheten på tal, liksom fördömande utmanar hans frågot särskilt Miriam. Hur kan de leva som de gör med flyktingkrisen så nära inpå? Hur kan de ha så dålig koll på det som sker så nära? Det är besvärande frågor.

Så fångar Naseh något som många av oss är en del av - vi som har lyxen att kunna resa för nöjes skull. Vi som njuter av utsikt, av mat, vin på balkongen och lena stränder. Samtidigt som katastrofen pågår. I samma hav, vid samma strand. Därutöver är det en stark relationsroman, en bok som skildrar småbarnsåren så det kryper innanför skinnet även på mig som inte har barn.

Jag tyckte mycket om Nasehs debut Under all denna vinter som också utforskade en sårig relation, den mellan en mor och en vuxen dotter. Den nya är snäppet vassare och ännu mer påträngande - på ett alldeles utmärkt sätt.

Winterson c/o Shakespeare

Jävla dumma, inkompetenta idiot!
Cameron hade installerat webbkameran men den hade inget ljud! Leo kastade sin snövita kudde på skärmen. Vad förväntades han göra? Läsa på läpparna?

Webbkameran som placerats i Leos sovrum är en följd av hans extrema svartsjuka som övergått i besatthet. Han är övertygad av att hans fru MiMi har ett förhållande med barndomsvännen Xeno och att han dessutom är far till barnet hon väntar. Nära vänner är de alla tre, men mellan MiMi och Xeno finns bara vänskap. Xeno faller inte ens för kvinnor. Konsekvenserna av Leos vanföreställningar blir stora och grymma för de närmast inblandade, en ynnest för andra.
Tidslyftan av Jeanette Winterson ingår i firandet av Shakespeare och utgår i sin handling från En vintersaga. Som tur är inleds texten med ett sammandrag av dramats innehåll så kopplingen blir tydlig även för mig som varken läst eller sett pjäsen. Men Wintersons roman hade klarat sig även på egen hand, utan ramen. Fast en sak jag älskar är flirten med såväl Shakespeares som andras litteratur, även hennes egen.

Jag läste romanen i  lördags i ett rasande tempo. Wintersons bok är frejdig, klipsk, djup, gripande, mörk, ljus och helt omöjlig att lägga ifrån sig. Berättelsen går mellan tider, knyts snyggt ihop och för samman människor på ett både väntat och oväntat vis. Här finns eviga teman - kärlek och svartsjuka, liv och död - och närmast ikoniska händelser  - ett försvunnet/upphittat barn, en människas uppgång och fall osv. Men det känns nytt och fräscht.

Även om handlingen bitvis är mörk så är jag lycklig när jag läser och efter läsningen, det är så fantastiskt att få upptäcka nya verkligt bra berättelser! Det här är dessutom det första jag läser ut av Winterson, jag har inte fastnat i hennes verk tidigare. Nu vill jag läsa ännu mer av henne och håller som bäst på med Skymningsporten.

Som ni sett konfererar Kulturkollo om Tidsklyftan idag, de dyker djupare i texten.

Nocturner - musiknoveller i skymningen

Musik. Många är vi som har något slags ledmotiv, minnesbilder, känslor sammanhörande med musikaliska upplevelser. Det kan vara en viss genre, en särskild låt, en specifik artist eller en exakt textrad.
Novellerna i Nocturner av Kazuo Ishiguro utgår från just musiken på olika sätt, det är som bokens undertitel talar om "Fem berättelser om musik och skymning". Musiken är mer eller mindre framträdande eller betydelsebärande, den har en alldeles speciell innebörd för berättaren och för dennes liv. Om jag inte missminner mig så är samtliga jagberättare män, ofta mer iakttagare än i centrum för handlingen. Ett par berättelser hakar i varandra, andra verkar göra det men jag tror inte de hör direkt ihop. I berättelserna är något i gungning, relationer knakar, beslut fattas. Det är på både realistiskt och teatralt och bitvis skruvat.
Den här boken har funnits på att-läsa-listan sedan Gunni, som jag jobbade med på Stadsbiblioteket i Gävle, för flera år sedan pratade om den när vi hade bokcafé. Nu undrar jag varför jag väntat så länge med att läsa den. Min dåvarande kollega lyckades rejält med sitt bokprat i alla fall eftersom den funnits med så länge i bakhuvudet.

Biblioteksenkät

I väntan på att bibliotekskollegorna ska dyka upp här på Sätra bibliotek i Gävle, och arbetsdagen börja på riktigt en passande enkät som jag fann hos Bokbabbel:

Antal biblioteksböcker hemma (eller på Paddan) just nu: Tretton stycken. Där några är kokböcker jag haft hemma på tog för länge. I paddan finns ingen bok för tillfället.
Varav utlästa: Fyra efter helgens magiska läsflyt. Längtar efter att berätta om dem här i bloggen.
Reservationer: Fem. Har medvetet bantat kölistan eftersom den plötsligt upplevdes som ett stressmoment mer än ett läslöfte.
Och av dem längtar jag mest efter:  En gud i spillror av Kate Atkinson, och hoppas samtidigt innerligt jag har ro för en tjockare text när den väl kommer. Och så George Saunders Tionde december som Yukiko Duke pratade så lockande om när hon gästade mitt bibliotek för några veckor sedan.
Senaste inköpsförslaget: Ger aldrig inköpsförslag, eftersom min superkraft är att jag köper in skönlitteraturen till mitt lilla bibliotek.
Senast utlästa biblobok: Bli som folk av Stina Stoor som dyker upp i huvudet titt som tätt.
Läser just nu: Blev taggad (alltså inte #-taggad) på att läsa mer av Jeanette Winterson efter helgens läsorgie och har satt tänderna i Skymningsporten som väl går så där.


lördag 23 april 2016

Glad världsbokdag!

Alla dagar är bokdagar men ändå lite extra så idag.

Tillbringar dagen ihop med Jeanette Wintersons nytolkning av Shakespeares En vintersaga.
Och om halsen ett citat från, förstås, En midsommarnattsdröm. 

torsdag 21 april 2016

Mördaren ljuger inte ensam

Puck är gäst i en sommarstuga på en ö i en sjö i Bergslagen. Det börjar så bra med att Einar, som hon är på flirtstadiet med när boken inleds, är där liksom en del andra intressanta personligheter. Men lite spänd är stämningen allt mellan de mer eller mindre inbjudna.
Under en nattlig tur i skogen påträffar Puck en av gästerna död under en gran, hon tycks ha blivit strypt med sin röda sjal. När den lokala polisen slutligen ansluter till sällskapet är den döda borta! Vad har hänt med henne? Inbillade sig Puck det hela? Som tur är kommer Einars barndomsvän kriminalaren Christer Wijk farandes. Innan trådarna i Mördaren ljuger inte ensam knutits ihop har mer vatten flutit runt ön och fler har fått (eller nästan fått) sätta livet till.

Detta är Maria Langs stämningsfulla debut och en fin introduktion till Puck och de andra. Lang skildrar bra relationsdramat mellan de olika ögästerna men varvar det med mer materiell oro, som när Puck inser att kläderna hon packat inte riktigt motsvarar händelseutvecklingen. Och så får jag svart på vitt att Puck verkligen döpts efter sin namne i Shakespeares En midsommarnattsdröm. Det gör henne ännu lite charmigare.

tisdag 12 april 2016

Under krigets himmel - direkt från Aleppo

Omslagsbilden är vacker, tänker jag, tills jag inser att motiven är spetsarna av dödande missiler.
I 56 korta texter, betraktelser, berättar Niroz Malek direkt ifrån Aleppo i Syrien. Han som valt att inte gå i exil lever med döden tätt inpå, ibland med döden som en verklig skugga. Livet är osäkert, vapnen osäkrade, och tillvaron både vardaglig och absurd. För bokens jag växer dröm (mardröm) och liv samman, verkligheten är precis så nyckfull overkligt surrealistisk som drömmens värld är.  Och samtidigt så brutalt konkret.
Knappt hade han klivit över tröskeln förrän en kula avfyrad på långt håll klöv luften och träffade honom i pannan.
Det här är obehaglig, stark och helt nödvändig läsning. Läsning för oss som lever i ett skyddat hörn av världen, där missiler inte regnar från himlen och människor inte lemlästas på gator eller förhörs eller sätts i häkte utan grund ofta med inslag av tortyr. Där mardrömmen inte går att vakna upp ur.

Det kan tyckas korkat att inte lämna. Samtidigt finns det något hoppfullt i det, att hjärtat klappar så starkt för det egna landet, den egna identiteten och att framtidstron vilar i det.

Säker stil eller blond och lång över allt förstånd

Det händer att jag läser böcker om stil som t ex Säker stil av Ebba Kleberg von Sydow och Emilia de Poret.
Det finns flera i genren, av de jag har aktuella i minnet kanske den här mest liknar Karina Ericson Wärns Chic den kompletta garderoben. Säker stil handlar om hur man bygger upp en funktionell, snygg och smart basgarderob, om förhållningssätt till mode och konsumtion och en del annat. De båda ciceronerna är kunniga och engagerade skribenter och deras målgrupp är kvinnan med många bollar i luften och en aktiv livsstil. Det skulle kanske kunna vara jag.

En sak som frapperande ofta framhålls både av författarna och av de personer (modeskapare m fl) som intervjuas är uniformen som ideal. Det konforma, likriktade som visst skapar en säker stil men kanske också vittnar om en viss osäkerhet? Till skillnad från t ex Camilla Thulins stiltips i Stil med Thulin som handlar mer om att finna sin personliga stil, även om det hon tipsar om till en del springer ur hennes egen smak.

Ändå tilltalas jag av den skandi-chica stil som beskrivs i ord och bild i Säker stil, det svala, enkla och sköna i nedtonade färger som svart, grått, beige. Och det finns något lockande i att titta in i en garderob där det mesta hänger samman på ett välkoordinerat sätt. Där varje plagg sitter som en välskräddad smäck. Fast författarna pratar också med värme om de gamla noppiga plaggen, de innötta favoriterna. Och deras råd känns mer förankrade i den normala kvinnans vardagsverklighet än de mer extravaganta insikter Martina Bonnier bjuder på i Fashionista. En bra sak är att von Sydow och de Poret tänker långsiktigt, hållbart och gångbart och de uppmuntrar inte till slit-och-släng. Även om det verkar bli en del släng på vägen mot den perfekta basen.

Jag är lite kluven till det här - å ena sidan älskar jag den här svala, enkla stilen och å andra sidan känns den fruktansvärt tråkig. Fast det är ju just basen boken handlar om, att ha en grund att mer fritt uttrycka sig klädmässigt utifrån. Man ska lyckas balansera både och - basen och det kreativa - vilket känns som en utmaning. En annan sak är att kläder överlag sällan sitter särskilt bra på mig som befinner mig en bra bit under medellängd, det korviga och uppvikta förtar elegansen så att säga. Dessutom har jag kort 40-års hår (det som dissas i ett avsnitt av podden Säker stil)... Min egen stil är rätt oansenlig,viljeinriktningen kanske sportig bohem kulturtant?

Hur som helst så är jag mycket svag för den här sortens litteratur, fast det att jag läser den får mig att känna mig lite fånig och ibland ännu mindre stilig. Men jag tar förstås till mig en del tips och tankar. Och så börjar jag direkt att följa första budordet för en säker stil:
1. Sträck på dig. Försök inte gömma dig, självförtroende är faktiskt den bästa accessoaren, i alla lägen. Och tänk att den är gratis!

Läs gärna samtalet som Sydsvenskans kulturtanter har om boken.

fredag 8 april 2016

Avd. för grubblerier - galet bra

Som jag sett fram emot att läsa Elena Ferrantes omtalade och hyllade Min fantastiska väninna. Men så - förskräckelse! - händer det som händer ibland; texten griper inte tag i mig, den lyfter inte! Jag drabbas inte av Ferrantefeber... Istället seglar jag mot Avd. för grubblerier av Jenny Offill och läser en helt underbart smart roman.
En nackdel med att läsa mycket, och att ha läst mycket under många år, kanske kan vara att kraven på texterna ökar, att det med läsåren allt mer sällan händer att man bländas av en text, att man blir överraskad av form eller innehåll. Som läsare har man redan sett så mycket, kanske till och med blivit lite blasé?

Offill tränger med sin både roliga, sorgliga och finurliga text direkt igenom och får mig att häpna, stanna upp, läsa högt för mig själv. Så rätt ligger orden i den här lilla boken, så välanvända är de.

Handlingen? En berättare, en kvinna, har bestämt sig för att viga sitt liv åt konsten. Hon ska leva som ett "konstnärsmonster" men så tränger sig kärleken in och med den äktenskap och snart därpå en dotter. Livet går på, kvinnan handleder studenter, skriver en bok och försöker spökskriva. Så en dag kommer det fram att maken träffat en annan. Vad ska nu hända?

Handlingen i sig är om än ett trauma inte på något sätt unikt - det är sättet boken är skriven på som är det speciella. Här finns insprängt citat från filosofer och poeter, invävda i berättarens liv. Här är rymdvetenskap i populärform - det stora jämsides vid det "lilla" livet.

Jagets/hustruns historia ges i korta stycken, i perfekt avvägda ofta komiska meningar och vändningar,  med bråddjupet hela tiden lurande vid sidan av. Bokens människa är i kris ändå är berättelsen så lustfylld. En del stycken är som små noveller, t ex den här som skildrar ett möte jaget är med om under en resa:
Jag träffade en australiensare som sa att han älskade att resa ensam. Han berättade om sitt jobb medan vi satt och drack vid havet. När en student fattar, när ansiktet liksom lyser upp, det är så jävla vackert, sa han. Jag nickade, rörd, trots att jag aldrig hade lärt någon en endaste sak. Vad är det du undervisar i? frågade jag. Rullskridskor, förklarade han.
När jag läser Avd. för grubblerier känner jag att jag verkligen lever som läsare. Att läsning är något som berikar, skakar om och kanske omformulerar mig. Det är inte ett tidsfördriv, det är en livsform. Och jag helt enkelt älskar de cyniska, roliga, djupa inpassen som den här romanen består av.

måndag 4 april 2016

En Puckad lista

Här är ett försök att för min egen skull bringa lite ordning i Maria Langs rika deckarskatt. Listan rymmer de böcker där Puck Ekstedt, senare Bure deltar. Christer Wijk agerar sedan på egen hand, med nya medspelare.

Mördaren ljuger inte ensam (1949)
Farligt att förtära (1950)
Inte fler mord (1951)
En skugga blott (1952)
Rosor, kyssar döden (1953)
Tragedi på en lantkyrkogård (1954)
Se döden på dig väntar (1955)
Mörkögda augustinatt (1956)
Vår sång blir stum (1960)
En främmande man (1962)

För listan har jag haft god hjälp av den här sidan som sammanfattar handlingen i Langs böcker som sträcker sig från 40- till 90-tal (!). Ett tips är att läsa listan kisande eftersom såväl mordoffer som mördare namnges.

Måste bara lägga till att det är riktigt roligt och inspirerande att det någonstans i landet sitter en till bokbloggare som också drabbats av Langfeber!

Vurmen fortsätter.

Farligt att förtära

Det händer inte så ofta att jag betar av flera titlar tätt inpå varandra i ett författarskap. Men nu verkar jag ha fastnat hos Maria Lang och hos hjältinnan Puck. Det är ju berättaren Puck som ger liv och nerv åt böckerna, inte charmören Christer Wijk! Helst av allt skulle jag vilja stanna hemma från jobbet, ligga i uppkuddad i soffan, äta praliner och dricka champagne - och beta av Puckböckerna.
Nåja. Jag har i alla fall läst Farligt att förtära (1950) som är nummer två i ordningen. Litteraturvetaren Puck vikarierar på Stockholms Stadsläroverk där även fästmannen Einar jobbar. Det är strax sommaravslutning och digra examensprov väntar de äldsta gymnasisterna. Väntar gör också den traditionsenliga teaterföreställning som eleverna sätter upp, verket är nyskrivet av ingen mindre än Einar. 

Äntligen blir det dags för föreställning när så plötsligt den kvinnliga huvudrollsinnehavaren faller död ner! Förgiftad av cyankalium och champagne som ju var en farlig kombination redan hos Agatha Christie. Den döda visar sig bara vara början på en obehaglig härva av mord och misstänkta. Flera i den lilla kretsen runt teateruppsättningen och skolan har så väl motiv som tillfälle, till och med Einar. Som tur är kliver Christer Wijk in på scenen.

Min bild av Lang är att hon skriver snälla, rätt mesiga pusseldeckare, men de är ju faktiskt något mer. Lang skildrar ju faktiskt rätt makabra dödsfall. Men ännu mer spännande är att hon inte drar sig för att berätta om människans mörka innersta, om drifter och hemliga önskningar med lite så där småerotiskt underbubbel. 

Den här 50-tals- och bittermandeldoftande världen var underhållande att vistas i. Nu längtar jag efter nästa bok.

Karthago - en roman om ett försvinnande

Hon säger det i en parentes i lördagens stora intervju i Dagens Nyheter 

(Av alla sociologiska enheter är familjen den mest djupgående och underbara, tycker hon, och samtidigt den sköraste. Det gör den förstås ultimat för en författare.) 

Och det stämmer ju så väl in på Karthago som jag läste ut för någon vecka sedan. Det är den första roman jag läser av Joyce Carol Oates sedan, om jag ska lite på min blogg, 2008. Handlingen utgår från kärnfamiljen - mamma, pappa och två vuxna/halvvuxna döttrar; Juliet och Cressida som är varandras motpoler, där förenklat sätt Juliet är den sköna och Cressida den fula. Det är en framstående familj där pappan är ett känt, högprofilerat ansikte i staden Carthage, New York.
Men i romanens upptakt är Cressida försvunnen. Har hon gått vilse i vildmarken i fyllan och villan (även om hon inte har för vana att berusa sig), är hon kidnappad (varför begär ingen lösensumma?) eller har något ännu värre hänt? 

Juliets, tills helt nyligen, fästman som återvänt svårt skadad efter att ha stridit i Irak blir misstänkt för att ha något med försvinnandet att göra. 

Det hade kunnat vara en deckare, men författaren har andra intentioner med sitt försvinnande. Oates berättar om sorgen och oron som drabbar en familj som plötsligt svävar mellan hopp och förtvivlan. Det handlar om de olika roller man intar eller tilldelas i en familj och hur det påverkar en. I romanen blottas familjen när den är som skörast. Här är mer än så, fast att fortsätta återge handlingen är att berätta på tok för mycket. Romanen vinner på ett visst icke-vetande. 

Det är många sidor text, kanske hade historien vunnit på ett tightare upplägg? Eller så fyllde de många orden sin exakta funktion? Hur som helst tyckte jag mycket om att ur olika synvinklar ta del av samma skeenden. Så här kan ett liv se ut - eller så där, helt annorlunda. Alla delar av berättelsen är inte lika starka, medan en del är påträngande och mörka är andra allt för synligt konstruerade. 

En sak jag inte riktigt förstår är varför boken heter Karthago på svenska när platsen där större delen av handlingen utspelar sig fått behålla sitt namn inuti boken - Carthage. 

Efter en tids paus från romanförfattaren Oates (hennes Änkans bok läste jag ju däremot nyss) känns det ändå bra att ha varit tillbaka i hennes språk- och romanvärld.

tisdag 29 mars 2016

Påsk i Holland - en resa genom konsthistorien

Att kuska runt mellan olika konstutställningar har nog kommit att bli en inte alltför ovanlig sysselsättning under påskhelgen. Det bjuder på fina tillfällen att möta lokala konstnärer i de egna ateljéerna eller i samlingsutställningar där spännande möten kan uppstå. Men den här påsken gjorde vi, min man och jag, en resa i konsthistorien, närmare bestämt den holländska.

Från Schiphol, Amsterdams flygplats, tog vi tåget till 's-Hertogenbosch, eller Den Bosch som staden, tack och lov, kallas för att se en utställning med verk av stadens son tillika 500 års jubilar Jheronimus Bosch (ca 1450-1516). Det här är stort för holländarna och för alla andra konstintresserade - mästarens verk har på ett unikt sätt återvänt hem till Den Bosch och det märks precis överallt i staden. Alla är med och firar!
Det är högt tryck på utställningen men vi har tur och får entrébiljetter till kl. 9 på skärtorsdagskvällen. Istället för en tur till Blåkulla blir det en in i den store visionärens universum. Titeln för utställningen - "Visions of a Genius" - är perfekt vald. 

Vi är många som trängs framför målningarna, det gäller att ha tålamod både för att få komma långt fram och för att ta till sig det ibland myllrande livet på dukarna. Det är svårt att fatta att verken skapades för mer än 500 år sedan! Det är som att se in i framtiden. Här finns mer eller mindre religiösa motiv och helgonmålningar - men inte utan Boschs både skrämmande, roliga och fantastiska inslag. Det råder strikt fotoförbud på museet, men googla gärna hans namn, titta och förundras av målningar och av detaljer som:
Det är svårt att se sig mätt på dessa fantastiska verk. Svårt att slita sig.

Men vi sliter oss, säger hej då till Den Bosch och tar på långfredagen tåget vidare till Delft. Att besöka Delft har varit en mångårig dröm för mig, kulturtant från födseln, jag har velat flanera längs med kanalerna och titta på de fina husen länge nu. 

Och staden, som liksom mitt Gävle har ca 99 000 invånare, är verkligen rar med gränder och små broar. Här finns mysiga kaféer och restauranger med vällagad, prisvärd mat. 

Konstnären Johannes Vermeer (1632-1675) levde hela sitt liv i Delft och har satt sin prägel på staden och turismen. Av honom finns drygt 30 verk bevarade, han tycks överhuvudtaget ha varit en lågproduktiv målare. Vanligtvis finns inget av hans verk i Delft, fast lustigt nog har ett av dem nu tillfälligt återvänt hem. Det visas i ett museum som annars mest ägnas åt stadens hjälte Willem van Oranje. Efter att ha passerat de stränga museivakterna,ett gäng historiska målningar och ett antal montrar med blåvit delftporslin  kom vi så fram till målningen som kommit hem igen efter 320 års bortavaro. Målningen är ett mysterium som engagerat många forskare och hobbydeckare. Vad man försökt lösa? Vilket huset och gatan på tavlan är!

Vermeer Centrum Delft är däremot alltid aktuellt och där kan man ta del av tillkomstprocesser, motiv och teman i konstnärens värld. Här trängs vi med en måttligt intresserad fransk skolklass samtidigt som jag försöker förstå hur Vermeer och hans samtida konstnärskollegor använde hjälpmedel som snören och camera obscura för att skapa perspektiv. Jag är måttligt tekniskt intresserad.
Tack vare Tracy Chevalier som skrivit Flicka med pärlörhänge som sedan filmades blev Vermeers målning med samma namn alldeles extra känd. Den hänger i Den Haag på fina Mauritshuis och eftersom det från Delft till Den Haag tar ungefär 12 minuter med tåg så åker vi också dit. 

Konsten lever sitt eget liv och Flicka med pärlörhänge 
har fått efterföljare
Pryttlar ja visst, men rätt charmiga ändå? På museet dyker också en viss steglitsa upp med koppling till den litterära världen. 

Åter i Delft fortsätter vi promenaden och utforskar fler gränder, går över fler broar och dricker flera glas vin i vårsolen. Och så får man se upp var man sätter fötterna.
Resan varade under påskhelgen men den har innehållit så många olika upplevelser och plaster att det känns som vi varit borta mycket längre. Jag tycker om att vila genom att resa så ju fler resor en resa innehåller desto bättre. Det holländska tågnätet med täta turer och enkelt köpta biljetter gjorde det hela väldigt enkelt.

Om någon är intresserad av vad vi åt så kila in på Sarbans kulinariska äventyr där maken berättar om maten (mest om den han åt, som semivegetarian åt jag fisk, fisk, fisk)