tisdag 31 juli 2012

Män som minns - fortsatt semesterläsning

Det är något speciellt med semester och läsning. Som om läsningen måste vara på något vis perfekt avpassad till de kommande dagarna, på ett helt annat sätt än den mer eller mindre planlösa läsningen under resten av året. Ganska paradoxalt egentligen med planlagd läsning under dagar som i alla fall jag vill ska vara så fria och oplanerade som möjligt, även om de tenderar att fyllas på förhand med innehåll.

Semesterminnen är läsminnen. För ett par år sedan läste jag Eyvind Johnsons trilogi om Johannes Krilon, den flätade sig på ett fint sätt samman med min egen ledighet och de resor jag gjorde. I år har den stora sommarläsningen bestått av Jan Kjaerstads Wergeland-trilogi. Kanske är sommar för mig de stora eposens tid? Andra lov har jag t ex ägnat åt Agnes Krusenstjernas romaner om Fröknarna von Pahlen och åt Per Anders Fogelströms stads-serie. Det finns ro och tid att gå in i större sjok av böcker, i alla fall för mig.

Årets semesterläsning har fortsatt efter Kjaerstad men inte med samma intensitet. Efter en rekommendation  blev begäret starkt efter att läsa Jean-Michel Guenassias De obotliga optimisternas klubb. Så jag gjorde det, läste den. 

Bokens berättare ser tillbaka på det tidiga 60-talets Paris, en tid fylld av konflikter som på olika sätt och plan präglar hans unga år. Paris ja. Det är ett Paris där Sartre är en bifigur i ett hörn på Café Balto. Här samlas flyktingar från Östeuropa vars olika bakgrund och historia är en del av berättelsen. Michel blir deras maskot, killen de lär att spela schack, lär om livet. Hemma är det lite rörigt, orsakat av föräldrarnas olika bakgrunder. Här finns också storebror vars politiska medvetenhet vaknar och för honom utanför hemmets trygga vrå. Vrån i hemmet är förresten inte trygg så länge till.

Michel växer upp i den här boken, han blir medveten om att livet inte är enkelt och omvärlden komplicerad och komplex. Han möter människor som engagerar honom och berör honom. Michel är en läsare och det är lätt gilla honom bara för det - han läser t o m gående! De obotliga optimisternas klubb är, förstår jag, en hyllad debutroman och jag kan gott se varför. Den ger en stämningsfull bild av Paris samtidigt som den gestaltar ett intressant persongalleri. Några invändningar hade jag dock när jag läste den - författaren är noga med att knyta ihop sin historia men lämnar ändå ganska omotiverat lösa trådar, som glömdes de bort i ivern. Kanske hade romanen vunnit på att bantas något, att stramas upp eller fördjupats ytterligare i de olika levnadsödena? Jag tyckte om det jag läste, men hade nog lite för höga förväntningar på den. Men jag tror att det är Jan Kjaerstads fel! Vad jag än valt att läsa efter hans trilogi tror jag hade förlorat i kampen om att bli ett bestående semesterläsminne.

En annan man fick följa med till Köpenhamn/Berlin - Klas Östergren och hans Den sista cigarretten. Jag inbillar mig att det är mitt första möte med författaren, men det stämmer inte - Veranda för en tenor har jag ju läst, och så har jag några sidor av en annars outläst Gentlemen i minnet. I boken jag läst nu tänker berättaren tillbaka på en märklig period i sitt liv, ett tjugotal år tidigare. Det är en händelse som inte är avslutad, och som gör sig påmind i hans nu. Nils von Dardels stora målning "Den döende dandyn" har en central roll för handlingen, runt den kretsar den ytliga vännen Jörgens konstnärliga vision. Berättaren, som jag tror heter samma som författaren, dras in i händelser han inte kan kontrollera, och inte vill ta del i men heller inte förmår stoppa. Östergren belyser konstvärlden och dess sammanblandning med marknaden, där den som har pengar kan äga och göra vad som helst. Konstverken i sig förlorar i betydelse, förutom rent ekonomiskt. Det är 80-talet som visas upp, med dess nyrika slynglar. Ibland tänker jag att berättaren är opålitlig, precis som i Kjaerstad-trilogin, att det han berättar inte stämmer med bokens sanning, att han i själva verket är mer medveten om vad som pågår, och om sin egen roll i det än vad han ger uttryck för. Eller så är han en vindflöjel i en manipulativ omgivning. Boken väcker en del intressanta frågor om konst och dess värde. Östergren är en lite klurig men rapp berättare som håller stämning och ställning boken igenom. Jo, men det här var bra reselektyr - och jag tror jag ska ge Gentlemen en ny chans. 

Men det är lite (o)roande att läsa några av recensionscitaten om den nyss lästa boken på dess pärm:

"Som berättare har Klas Östergren samma obesvärade genialitet som Borgs raka backhand och Stenmarks kristalliska storslalomskär". 

Detta är extremt men även i de andra valda citaten skymtar en viss "grabbighet" fram, som inte känns så tilltalande. I sådana stereotypa termer/bilder tycker jag inte att Östergrens roman går att fånga in.

fredag 27 juli 2012

Kulturtoppen! No 4

Det finns en topplista som jag med spänning följer - Arbetarbladets Kulturtoppen. Den går sin egen väg och blir en tipslista för alla kulturintresserade. Vad som är kultur tolkas ibland överraskande kreativt. Men nu har listan sommarlov. Så vad göra? Jo, en egen lista som samtidigt summerar min kultursommar. Jag är enväldig - men inte opåverkbar jury.

Kulturtoppen - vecka 30 


1 (ny) Louisiana. Vackert beläget konstmuseum med mycket spännande på agendan. Klart värt att lämna Köpenhamn för.


2. (ny) Berlinische Gallerie. Överskådligt och tankeväckande hängd samling av modern berlinsk/tysk konst. 



3. (ny) Herr Ampelmann. I Berlin har röda och gröna gubben hatt! Det räcker för att hamna på kulturtoppen. Ibland gästspelar han på andra ställen.

4. (ny) Kunsthaus Tacheles. Ett grafittiövermålad oomhändertagen gammal byggnad i centrala Berlin med gatukonst med politiska budskap. En kanske nödvändig motvikt till de fina gatorna runt omkring.


5. (ny) Parkliv. Människorna. De är överallt, med eller utan picknickkorg. Berlinarna vet att tillbringa tiden utomhus! Det är gott att se.










Ut från listan: Lars Lerin (ny), utomhusbio (ny), nattsudd (ny), solen (ny), Alfapet (ny)


Kulturtoppen - vecka 27 
Kulturtoppen - vecka 28
Kulturtoppen - vecka 29

Lata dagar i Berlin - del 2

Vi börjar dagen med att åka till Kreuzberg som, om jag fattat det rätt, hamnade på sin egen kant när staden delades. Idag präglas den stora stadsdelen av sin turkiska befolkning, men här ska även finnas en bohemisk och artistisk del. Vi fattar ett beslut för dagen:
och håller länge till här
på museet som innehåller modern konst. På ett snyggt, tankeväckande och överskådligt sätt ges på övervåningen en bild av Berlins konstliv från åren runt 1900 fram till och med 1980. Med korta informativa texter skildras de kronologiskt hängda verken. Här blandas måleri med grafik, foto och arkitektur vilket ger en helhetsbild, dock utan att tyngas av alltför stort antal verk. Intressant är mötet med dadaisterna som var verksamma på flera håll i Europa, även i Berlin och av hur sedan nazisternas maktövertagande förändrar de konstnärliga uttrycken, eller förbjuder dem. Även av lite information skapas berättelser, som den lilla skylt invid en målning som talar om att konstnären avslutat sitt liv i Auschwitz. Efter kriget krävs en nyorientering, man tar inte vid det uppbrytande mot konstens normer som dadaismen påbörjat istället väntar en mer sakligt grundad skildring av omvärlden, men även en påverkan från öst. I bottenvåningen finns tillfälliga och nya utställningar. För tillfället möter nya kollage de dadaistiska, situationen i Rwanda belyses utifrån hur tragedin där inte funnits representerad i de stora internationella nyhetsmagasinen medan några upp och nedhängda träd sveper golvet i ett annat rum. Hit kommer jag gärna igen!

Sedan drar vi oss vidare in i stadsdelen och börjar gå på den livliga fredagsmarknaden där köpsugna kan shoppa allt från tyg till mat, kanske för att ha något extra gott på bordet ikväll,  i denna fastemånad. Vi överger dock stället rätt snabbt, för värmen knäcker gärna den här resenären. 1 liter vatten senare landar (strandar?) vi på ett kafé vid Oranienstrasse. Här sitter vi på dockskåpsliknande möbler och låter omvärlden komma till oss.

Ikväll är det dags för att höra Schuberts Lieder i Französischer Dom och kanske för en promenad unter der Linden för där har jag ännu inte traskat. 

Lata dagar i Berlin - del 1

Lata dagar i Berlin - del 1

Resan har fortsatt från Köpenhamn till Berlin. Det är mitt första besök i den tyska huvudstaden, jag har läst på lagom mycket, och har tillsammans med maken bestämt att det är en resa främst i nuet, inte i historien. Det är dagens levande Berlin vi vill upptäcka tillsammans. Ändå hamnar man där - i historien. I tankar om öst och väst, om var muren egentligen gick, om hur livet gestaltade sig här då, för inte så många år sedan.

Berlin är en stor storstad, det kräver bekväma skor och koll på kommunikationer. Väl där går det rätt bra att upptäcka denna metropol bit för bit. Berlin är också en stad med många sidor, vi har under våra första dagar här upptäckt flera av dem. I lugnt tempo. 
Vi har inrättat oss i ett mysigt hotell, med såväl innergård och takterrass som ekologisk frukost, kvällsbar och fina rum, vid Rosenthaler Platz. Därifrån tar vi oss lätt ut i resten av staden. Som t ex till Schloss Charlottenburg där vi trotsar hettan och traskar i slottsparken, kanske som ett sätt att acklimatisera oss i denna bullriga storstad?
Efter ett besök på den stora gallerian KaDeWe hamnar vi på en gata intill Savignyplatz, i en konstbokhandel (som innehåller litteratur om alla konstarter - måleri, teater, film etc) och vidare på ett litteraturcafé. Vi är skönt borta från de mest upptrampade turiststråken, och jag plockar fram min egen medhavda läsning för en stund.
Kvällen är ung och värmen skön så vi beger oss till Monbijoupark vid floden Spree. Här får vi i oss både eis, från den lilla glassbilen,
und wein. Det är härligt se så många människor njuta av solen tillsammans, på varje grön yta.
Idag har vi fortsatt med att utforska stadsdelen Prenzlauer Berg i närheten av hotellet - det är en trevlig stadsdel med roliga butiker med både nytt och gammalt, sköna kaféer och med en tydlig ekologisk inriktning. När vi är där pågår t o m en ekologisk marknad. I området finns vissa rester av en tidigare ruffighet, medan de allra flesta fasader har blivit ordentligt putsade. Här ett kafé vi fikade på, till det yttre en tuffsig bricka i ett välansat kvarter.

Senare, efter en timmes båtfärd på Spree, råkar vi hamna på Tacheles, ett kulturhus på Oranienburger Strasse som funnits där sedan murens fall och som har en anti-mainstream inriktning. Det är politisk konst, här och nu. Huset har en oviss framtid vilket Lonely Planet berättar om, men de har räddats det av att de, kanske mot sin vilja, drar till sig många turister. Efter att ha sett det lite väl tillrättalagda bakgårdssystemet Hakesche Höfe med butiker och restauranger känns det befriande att titta in i dessa gallerier där gatukonsten flyttat in.


måndag 23 juli 2012

Lata dagar i Köpenhamn

Hur firar man en vagabond som fyller 40? Med att resa förstås! Så käre jubilaren, a k a maken, och jag har packat väskorna och åkt till Köpenhamn, med vidare färd mot Berlin.

Konst ute, konst inne på Louisiana, som imponerar med sin äldre och nyare moderna konst. Skulpturparken vinner mitt hjärta, vackert belägen som den är med utsikt mot hav och land. Inne ser vi bl a utställningen Pink Caviar som presenterar nyförvärv som på olika sätt kompletterar den redan befintliga samlingen. I efterhand inser jag att vi nog inte sett allt, det är lätt gå vill i byggnaden, särskilt om man som vi gör avstickare ut i skog och mark. Museet ligger inbäddat i grönska. Jag jublar inombords när jag i några verk tycker mig se en koppling till teaterhistorien jag studerat under våren. Jag tycker mycket om när samband uppstår. Om en månad fylls museet av annat än konst då litterära storgäster såsom Nicole Krauss, Alan Hollinghurst och Patti Smith väntas.

Idag har vi övergett konsten för den stora nöjesparken, med i ressällskapet finns nämligen bland annat två åkglada små niecer. Medan de andra roar sig med att åka hit och dit i karuseller roar jag mig med att upptäcka Klas Östergrens författarksap och åt att dricka te. Tur det finns mer än stora saker som snurrar på Tivoli...

fredag 20 juli 2012

Kulturtoppen! No 3


Det finns en topplista som jag med spänning följer - Arbetarbladets Kulturtoppen. Den går sin egen väg och blir en tipslista för alla kulturintresserade. Vad som är kultur tolkas ibland överraskande kreativt. Men nu har listan sommarlov. Så vad göra? Jo, en egen lista som samtidigt summerar min kultursommar. Jag är enväldig - men inte opåverkbar jury.

Kulturtoppen - vecka 29


1. (ny) Lars Lerin. Akvarellerna på det nya museet i Karlstad tog fullständigt andan ur mig. Det är skön konst när den är som allra bäst - berusande, berikande, betagande.

2. (ny) Utomhusbio. I Gävles egen Bois de Boulogne visas film under regnfria sommarkvällar. Maken och jag bänkade oss för att se en Ghostbusters, som gjorde sig bra i det fria.

3. (ny) Nattsudd. Till exempel med De obotliga optimisternas klubb av Jean-Michel Guenassia och ett glas gott ljust rosévin i handen.

4. (ny) Solen. När det flexibla vädret bestämmer sig för att snöa in på sol då är det svårt att inte skina ikapp med den.


5. (ny) Alfapet. Oavsett om man är en vinnare eller en förlorare, vilket jag oftast är, så är detta IRL-Wordfeud en pärla väl värd att damma av. Jag utmanar gärna min närmaste på en match!








Ut från listan: Jan Kjaerstad (ny), Helins bokhandel (ny), Tvätt mellan husen (ny), Slow walk (ny), Frukost i sängen (ny)




Kulturtoppen - vecka 27 
Kulturtoppen - vecka 28

måndag 16 juli 2012

Bye bye Jonas Wergeland

Så är den slut, Jan Kjaerstads trilogi om Jonas Wergeland. Detta har varit en omtumlande och intensiv läsupplevelse, författaren har trollbundit mig rätt igenom ungefär 1500 sidor. Jag säger som tidigare - om du tänker läsa böckerna så vill du troligen inte veta något av det jag kommer att skriva om här.
Den sista delen, Upptäckaren, skiljer sig från de andra två. Nu är det tid att räta ut frågetecken, tid för att berätta om vad som faktiskt hänt. Jonas har avtjänat sitt straff efter dråpet på sin hustru och befinner sig på en båt (som han varit på även som barn) med det fantasieggande namnet Voyager. Med på båten finns en besättning bestående av unga människor som föresatt sig att beskriva världen på ett nytt sätt. En av dem är hans dotter, nu en ung vuxen kvinna men redan med en storartad karriär inom underhållningsbranschen bakom sig. Dottern, Kristin, berättar sin fars historia, samtidigt som Jonas berättar - det är första gången som han själv träder fram. Båten blir också en samlingspunkt för de som tidigare fört ordet om eller åt honom.

Romanen belönades med Nordiska Rådets litteraturpris 2001, det är förståeligt samtidigt som de andra delarna vinner genom att vara än mer fabulerande och infallsrika. Nu är tonen klarare, kanske för att det är den sanna människan som berättar och beskrivs. Den tredje delen har också en betydligt skarpare samhällskritisk hållning, där Norge beskrivs som ett inskränkt land. Detta är något både författaren och huvudpersonen önskar bryta med, och som lätt ledera tankarna till dagens Norge.

Svaren som ges om huvudpersonen bildar nya pusselbitar - beroende på hur jag vrider de olika bitarna jag får bildas olika mönster och bilder av romanfiguren Jonas och det liv han levt. Jag önskar jag kunde göra som Jonas dotter, när hon på flera tv-skärmar samtidigt ser avsnitten i faderns revolutionerande serie om framstående norska män och kvinnor. På samma sätt skulle jag vilja läsa romanerna, sida vid sida men blicken riktad mot alla detaljer och skeenden samtidigt, dessa ibland cirkulära kringåkande berättardelar så svåra att få grepp om, och samtidigt så njutningsbringande. 

Jonas är ingen skönlitterär läsare, han är snarare skeptisk till själva läsandet. Men kvinnan han älskar är en hängiven läsare och genom litteraturen hade Jonas kunnat få de svar han sökt om henne. Hade han öppnat Knut Hamsuns Victoria hade hans liv troligen sett annorlunda ut. Den fråga som ställs i denna avslutande roman handlar inte om varför han gjorde det, utan om varför hon gjorde det.

En läsera är över för mig.

Förföraren
Erövraren

söndag 15 juli 2012

Vidunderligt av Lars Lerin

"valv bakom valv oändligt" orden ur Tomas Tranströmers vackra dikt "Romanska bågar" smyger fram i mitt huvud när jag besöker Sandgrund Lars Lerin, det ett månad gamla museet i Karlstad, med konstnärens akvareller i centrum.

Vägen till museet har inte varit rät eller konfliktfri men jag låter det inte skymma min blick när jag ger mig in i denna byggnad, ett före detta dansställe.
Länge har jag velat se Lars Lerin i samlat format, och i särskilt gott minne har jag ett inlägg av Jenny B/Kulturdelen om en utställning hon sett i Stockholm, hennes beskrivning av det hon såg var en verklig lockelse.


Idag har jag själv sett. Och förundrats. Lerins akvareller är fylliga, stora, platskrävande. De är levande och inbjudande, de får mig att vilja ta ett steg in i målningen. Motiven skiftar - här finns djur och fossiler, tanter på landet, Hagfors hyreshus, kupoler från öst och ensamma hundar. Målningarna från resor - Indien, Egypten etc gör starkast intryck på mig, jag har svårt att slita mig. 
När jag ser detta djup, ljus och vackerhet känner jag hur jag öppnas inifrån. Det ger en helhetskänsla. Eller kanske en känsla av helighet. Det som visas talar till det inre via det yttre uttrycket. Valv bakom valv oändligt.  

torsdag 12 juli 2012

Kulturtoppen! No 2

Det finns en topplista som jag med spänning följer - Arbetarbladets Kulturtoppen. Den går sin egen väg och blir en tipslista för alla kulturintresserade. Vad som är kultur tolkas ibland överraskande kreativt. Men nu har listan sommarlov. Så vad göra? Jo, en egen lista som samtidigt summerar min kultursommar. Jag är enväldig - men inte opåverkbar jury.

Kulturtoppen - vecka 28 


1. (ny) Jan Kjaerstad. En liten bit kvar nu av del tre i Wergeland-trilogin, Upptäckaren. Det är på gränsen till magiskt att sådana här läsupplevelser går att få.

2. (ny) Helins Bokhandel. I denna fina butik i Bollnäs, som funnits sedan 1878, är det trångt mellan hyllor och skyltställ - här är litteraturen i centrum, vilket värmer ett läsälskande hjärta.

3. (ny) Tvätt mellan husen. En utställning med boudoirkänsla som är en kärleksförklaring till italienska gränder och underklänningar - och det är precis vad betraktaren får. Det är en både skön och modig utställning som finns att se på biblioteket i Edsbyn, signerad Ulla-Marie Nilsson som alltså även är en kreativ bloggare.



4. (ny) Slow walk. Alltså inte en variant av "silly walks" utan semesterlunken som satt sig i själva steget.

5. (ny) Frukost i sängen. Så ska/kan en semester börja. 


Ut från listan: Gästrik konst (ny), Woody Allen (ny), HelGebiblioteken (ny), Förföraren (ny), Fotbad på altanen (ny)


Kulturtoppen - vecka 27

måndag 9 juli 2012

Erövrad av Erövraren

Först några ord till dig som ännu inte läst, men som vill läsa Jan Kjaerstads Wergeland-trilogi - jag är inte helt säker på att du innan vill läsa något om böckerna. Varken här eller någon annanstans. Inte för risken att stöta på "spoilers" - det låter sig inte enkelt göras i dessa rika, flera öppningar djupa romanerna - men för att du ska få ha din läsupplevelse i fred och möta böckerna utan förutfattade meningar om vad de är, eller kan tänkas vara. Men du väljer så klart själv.
Jonas Wergeland, alltså. I den andra delen, Erövraren, sitter han fängslad, dömd för mordet på sin hustru. Hans livs historia ska skrivas av en professor som kört fast i sitt stora insamlade material, men som tur är får han oväntat hjälp av en mystisk gäst, som under sju dagar återskapar Jonas liv som hon visar veta sig mycket om. Dessa två bildar romanens berättarröster. Historien fortsätter att myllra fram liksom i den första boken, med förskjutningar i tidsperspektiv och ett alternerande mellan barn, ungdom, vuxenhet. 


Men berättelsen skiljer sig markant från den första. Jonas är här inte den unika stjärnan, eller den ständigt lyckade. Istället är han en medelmåtta som plågas svårt av att inte vara unik, av att inte träffa rätt och lyckas. Det är en mörk sida som skildras i romanen, där vissa skeenden känns igen från den första delen, och ibland fyller ut bilden, men samtidigt gör den mer skev. Det som visas fram är kanske en alternativ bild - en baksida, som på ett sätt är mer lik livet självt. Jonas är här snarare den som knuffas än den som blir knuffad, så att säga. Samtidigt som några av de återkommande personerna intar nya roller och positioner. 


Att läsa romanen är att bli påmind om egna tillkortakommanden, om egna barndomsbesvikelser, vilket är plågsamt i sig. Men framför allt är det plågsamt se denne Jonas, som inte rymmer den värme första delen uppvisade. Texten blir på så vis starkare, den berör djupare. Skuldfrågan - om Jonas dödat sin fru eller ej - blir allt mindre intressant - vad som formar en människa, och hur en människas liv kan ge upphov till olika berättelser är det verkligt intressanta. Samtidigt, det är en skildring av Norge, av ett land eller en tid i förändring. Det är tydligt i texten jag läser, och nästan lika gärna skulle en text om böckerna handla om det. Jan Kjaerstad som en tidsskildrare, lika väl som en människoskildrare.


Kanske finns lösningen på "gåtan" Jonas Wergeland i trilogins sista del? Kanske är han olöslig, precis som alla vi andra?

Förföraren 
Upptäckaren

söndag 8 juli 2012

Förförd av Förföraren

Ungefär samma problem som professorn som ska skriva Jonas Wergelands historia har i Erövraren har jag när jag ska summera mina tankar om första delen Förföraren. Professorn får hjälp av en mystisk man kvinna iklädd svart, jag kan dock inte hoppas på att någon sådan ringer på dörren i dimman.
Att läsa om Jonas Wergeland är upplyftande och fascinerande, det är läsning som förflyttar mig långt från stolen jag sitter i eller soffan eller sängen - jag hann avverka några olika läsplatser innan boken tog slut. Av min första läsning av den, för så där 10 år sedan, minns jag mest en besvikelse. Kanske trodde jag att romanen skulle handla om mordet, och det gör den kanske men än mer handlar det om vad som format Jonas till den han är, vad som lett till att hans hustru ligger död på ett isbjörnsskinn.

Jonas är inte vem som helst, han är en högt uppburen tv-stjärna med föresatsen att få sina norska landsmän att tänka stora och nya tankar. Han själv söker bakdörren, den som leder till nya perspektiv, till att gränser sprängs. I sitt liv har han sökt och funnit det unika i sig själv. Den allvetande och allseende berättaren skildrar Jonas ur ett gott perspektiv, det är det goda i honom, och det goda i hans upplevelser av kärlek, älskog och resor. Han har en alldeles speciell förmåga att redan som barn med ryggradskänsla veta vad som är estetiskt rätt, en känsla för vad som i en viss stund ska komma att få betydelse.

Jan Kjaerstads roman är ett myller av berättelser, av färgrika mattor med intrikata mönster. Det är barndom, ungdom, vuxenhet i en ändlös blandning och variation. Någonstans finns Jonas. Men han finns också i de berättelser som tar vid i trilogins andra del - Erövraren - som jag nu befinner mig en bit in i. Synen på Jonas förskjuts, kanske var det på ett annat sätt? Kanske är han en annan? Kanske har varje berättelse sin egen kärna? Återkommande är det lilla inneslutet i något större - dyngbaggen i jordklumpen, örhänget i istappen, kärnan i persikan.

Berättelserna om Jonas är ljuset som bryts i ett prisma. Ett prisma är en av hans käraste ägodelar - och även en påminnelse om en tragisk händelse i barndomen, som bortsopad i den andra boken. Vad var det egentligen som hände med någonting? Med allting? Jag förförs vidare, erövrar bit för bit berättelserna om Jonas Wergeland.

Erövraren
Upptäckaren

fredag 6 juli 2012

Hermia says: Kulturtoppen!

Det finns en topplista som jag med spänning följer - Arbetarbladets Kulturtoppen. Den går sin egen väg och blir en tipslista för alla kulturintresserade. Vad som är kultur tolkas ibland överraskande kreativt. Men nu har listan sommarlov. Så vad göra? Jo, en egen lista som samtidigt summerar min kultursommar. Jag är enväldig - men inte opåverkbar jury.

Kulturtoppen - vecka 27

1. (ny) Gästrik konst. Det är inte bara under påsken konst finns att beskåda i Gästrikland - hela sommaren finns spännande utställningar att upptäcka och i lördags bjöds vi konstgillare på massor av vernissage - tre hann jag besöka, alla utställningarna värda att tipsas om. Gammelstilla, Tallbo, Torsåker. Fina ställen att besöka!


2. (ny) Woody Allen. I väntan på att den nya dokumentären om honom och på att hans nya Rom-film ska nå Gävle lyssnar jag på musiken från filmerna - väl vald swing - lika genomtänkt utvald som miljöer, kostym och dialog.

3. (ny) HelGebiblioteken. Tänk att fritt och ohämmat kunna låna från alla folkbibliotek i Gävleborg! Nu kan jag t ex fånga upp ej sedda filmer av t ex just Woody Allen. Och uppstår läsnöd i säg Edsbyn går det lätt att åtgärda.

4. (ny) Förföraren. Som i detta fall inte är min käre make utan Jonas Wergeland i Jan Kjaerstads uppmärksammade trilogi. Det är fint att återigen ha den första sprudlande, berättarglada, delen i min hand. 

5. (ny) Fotbad på altanen.


Strax utanför listan. Facebook. För nu har jag fattat grejen ju.

tisdag 3 juli 2012

Byte av man

Jag trodde att jag skulle tillbringa sommaren i sällskap med någon av Tom Ripley, Leopold Bloom eller Hans Castrop istället kommer jag att göra det tillsammans med

stjärnan Jonas Wergeland.
Jag läser för andra gången den första delen i Jan Kjærstads trilogi. Förra gången, för en så där 10 år sedan, föll den mig inte i smaken. Men nu har kärlek uppstått och jag läser begärligt.



Jonas Wergeland är kanske årets Johannes Krilon?

söndag 1 juli 2012

Knausgårds 4:a

Med regnet smattrande mot plasttaket ovanför altanen har jag suttit ute och läst de sista sidorna i Min kamp 4. I detta band skildrar Karl-Ove Knausgård sin tonårstid, med utgångspunkt i året som lärare i ett litet nordnorskt fiskesamhälle. Här undervisar han elever knappt äldre än vad han själv är. Inblickar och utvikningar ges också i ett av fylla präglat grabbliv, där relationen till fadern tar stor plats. Men det gör också sökandet efter en tjej, desperat präglat av viljan att förlora oskulden på ett, om det nu går, anständigt sätt.
Länge läser jag med ett stort motstånd. Jag tycker att författaren på ett oschysst sätt lämnar ut barnen i skolan där han jobbar, vilket känns nästan värre än de familjemedlemmar som blottas. Jag reagerar på vinet som väller över sidorna och på att bokens Karl-Ove är en rätt odräglig typ, på flera sätt. Dessutom - i den här autofiktiva berättelsen består det litterära konststycket kanske mest av att vara så ärlig, så detaljerad och sanningsenlig som möjligt. Det är en bild av en sann verklighet som eftersträvas. Det ger inget utrymme för någon utbroderad bild av tonårslivet, här finns inte den berättarglädje som jag upplevde när jag läste en av Knausgårds egna favoriter, som även den är en tonårsskildring, Lars Saabye Christensens Beatles. Det är som Rocky, fast utan skruv. Rätt humorfritt alltså.

Men så plötsligt vänder det. Ganska exakt på sidan 461 fäller jag ned garden, slutar läsa med skeptisk blick. Avväpnad tar jag mig in i Knausgårds universum och tänker det är så modigt det han gör, att gå så långt in i sig själv, in i sitt tonårsjag med alla pinsamheter och genanta ögonblick. Han skildrar gränslandet mellan ungdom och vuxen och gör det privata och personliga på ett sätt allmängiltigt. Jag tänker att det är tur drömmen om att bli författare är så levande och stark för honom, att han inte låter sig nedslås av motgångarna och fastnar i ruset. Skrivandet är vägen ut. Den irriterande figuren blir till en levande person vars väl och ve jag faktiskt bryr mig om. Så slutar det lyckligt för både Karl-Ove och läsaren.



Knausgårds 1:a
Knausgårds 2:a