torsdag 31 oktober 2013

En kärleksrulle från -71

Det är så fint med kollegor som frikostigt delar med sig av såväl litteratur- som filmtips. Häromdagen kom jag hem med kultfilmen Harold and Maude (1971) som utan kollegans träffsäkra rekommendation gått mig helt förbi.
Bud Cort spelar den unge Harold som är minst sagt besatt av döden och av olika sätt att ända sitt liv på. Så sätter han sin ändå ganska luttrade mamma på prov genom allehanda iscensatta dödshandlingar. Hur han egentligen undgår att faktiskt lyckas blir jag inte riktigt klok på. Intresset för livets slut kommer också till uttryck vid Harolds val av (lik)bil och när han väljer att socialisera sig går han på begravningar.

På en begravning möter han Maude (Ruth Gordon), en söt ekorrpigg dam i sina bästa år, alldeles snart 80 närmare bestämt och ändå helt ålderslös. Hon intresserar sig för Harold och de blir bekanta med varandra. Maude är mer än lovligt busig och bryter mot alla slags konventioner, på ett sätt som verkar helt naturligt sätter hon sig t ex i den bil eller i något annat ledig fordon och kör iväg i bästa rallystil.
Det här är en så härlig, ibland bisarr film särskilt genom de olika bifigurerna, som tänjer fantasins och livets gränser. Gordon är enastående som Maude och alldeles trovärdig i sin flickaktiga studsighet och bubblande livsglädje. Jag förstår att Harold faller för henne, för i den här filmen har kärleken ingen ålder - eller så har den alla åldrar samtidigt. Harold och Maude måste vara ett av filmhistoriens allra vackraste par.
Alldeles varm om hjärtat blir jag när jag tänker på dessa udda karaktärer och på den levnadsglädje som filmen ändå mynnar ut i. I minnet också Cat Stevens toner som sveper in filmen.

Torsdagsrytm?

Jag håller på med en grej på jobbet och hittar den här kortisen:


Rytm.
Jag gillar effektivitet...
om man jobbar ska man få nånting gjort
annars kan man  lika gärna åka på
semester


av Daniel Boyacioglu ur Gråter aldrig samma tårar två gånger

måndag 28 oktober 2013

Stockholm Literature 1 uppl. 2013

På den här sparsmakade scenen på Moderna museet i Stockholm ägde flera inspirerande samtal och härliga möten rum under lördagen. Jag blev genast förtjust i det stilrena anslaget, och då inte bara i den grafiska profilen.
Det var skönt att ta del av en "festival" där det kommersiella var långt borta från fokus, där de aktuella författarnas böcker fanns på endast ett uppdukat långbord, där det inte förekom en endaste uppmaning att twittra, hashtagga, blogga eller göra något annat socialt bekräftande. Här var litteraturen och konsten - och inte minst skaparna bakom i centrum.

Moderna museet är också tillräckligt stort för att obehaglig trängsel inte ska uppstå, och tillräckligt litet för jag att titt som tätt skulle kunna springa ihop med bokvänner, växla några hänförda ord och så gå iväg och njuta vidare. Så råkade jag på Ivana som till skillnad från mig vågade sig fram till signeringsbordet och Anna och Enligt O som nästan hann dricka kaffe när vi sågs och några fler.

Först upp på scenen var Chimamanda Ngozi Adichie som visade att hon är en lika mycket briljant talare som författare.
Med väl valda, tankeväckande exempel föreläste hon om Europas syn på de afrikanska länderna, där kolonialismen fortsatt i form av att kontinenten hålls på mattan genom att ses som att den ständigt är i behov av hjälp, men där Europeiska länderna själva inte gjort upp med kolonialismen och med sin skuld.

Afrikanen är för europén, svensken, "den andre" vilket lätt leder till förfärande fördomsfulla antaganden - som bland annat drabbat författaren själv. Föredraget handlade i ett större perspektiv om berättande, om hur vi talar om världen omkring oss - men inte explicit om författarens eget skrivande - vi är alla en del av historien och av hur den berättas.
Nästa programpunkt för mig var samtalet mellan i första hand författaren Merethe Lindström och konstnären Karin Mamma Andersson. I deras konstnärskap finns flera beröringspunkter, som de känt igen hos varandra. Så rör de sig mellan bild och text i ett samtal som på ett generöst sätt bjuder in publiken i skaparprocessen. Scenbilden används smart för att lyfta fram Anderssons målningar, t ex björkarna som varit ett återkommande motiv, ett motiv hon sett sig tvungen att "sluta upp med".

De pratar om reducerandets konst, att lyfta fram det lilla och däri skapa trycket i texten eller i bilden. Båda arbetar med tillstånd, stillestånd, och både lämnar de utrymme för betraktaren eller läsaren att själv tolka och fylla i.

Lindström berättar om skrivandet som en undersökande process där frågeställningar väckta i en bok leder fram till nästa. Samtidigt talar de om risken att bli en kliché, att bli alltför förknippad med teman och motiv, som kanske snarare är en del i en process än ett signum för hela konstnärskapet.
Utan översättare skulle vårt litterära livsrum vara bra ynkligt, därför är de fint att de lyfts fram av arrangörerna på den här speciella festivalen. På den här suddiga bilden syns tre av de som klär texter på andra språk i svensk dräkt - till vänster skymtar Anders Bodegård som modererar samtalet mellan Urban Andersson, som översatt Merethe Lindström, och Ragnar Strömberg, som översatt Adichie.

Några delade tankar som intresserade mig är t ex hur det att översätta påverkar det egna språket, som används mer dynamiskt. Vi får tipset att prova på att översätta för att smaka på den processen, en tanke som lockar mig. Att vara översättare verkar också vara liktydigt med att vara den lyhördaste av läsare. Författarna som översätts påverkar naturligtvis, Andersson kände sig själv vara nära besläktad med Lindströms sätt att skriva och med den långsamhet han tvingades in i av texten. Strömberg å sin sida beskrev Adichies Amerikanah som "romanen som slukade en sommar"...
Efter en promenad i det vackra höstvädret var det dags för författaren som berörde flera frukostätare, bland annat mig, med sin vackra text i Svenska Dagbladet om Tomas Tranströmer, nämligen Teju Cole. De lite trevande frågorna, ställda av Daniel Birnbaum, fick sådana genomgripande svar att samtalet sträckte sig mot stjärnorna. På så här stort allvar ska litteraturen, konsten, livet tas!

Cole berättar om sin roman Öppen stad om dess tillkomst, och om intentionen att skriva om ett varjedags flöde i en människas liv. Julius, huvudpersonen, ser Cole inte som en opålitlig berättare, snarare som en berättare som inte känner sig själv. Och det är personen och att skapa den så riktig som möjligt som är det intressanta för Cole inte historien ("plotten") i sig. Cole visar sig, till min lättnad, inte ha så många likheter med Julius.

Poesin återkommer under samtalet och i den finner Cole den djupaste kunskapen och den mest levande läsningen. Det går inte att i en bloggtext på ett rättvist sätt beskriva ens ett uns av ett så livgivande samtal som det mellan Birnbaum och Cole. Du skulle helt enkelt ha varit där...
Det avslutande samtalet var det mellan min författaridol Jan Kjaerstad och Monika Fagerholm. Det kom att handla om skrivandet, och jag tror de i publiken som själva skriver prosa fick ut något alldeles extra av det. De berättar om hur de kom att bli författaren, om litteraturen som ledde dem dit - och om författarrollen som trots de storverk de skrivit blir alltmer osäker. Eller i alla fall skrivandet. För de skiljer på författarrollen de befinner sig i på scenen, där publikens bekräftelse ger hybris, och den roll det innebär att vid skrivbordet utföra själva författandet.

Det pratar om vikten i att finna sin egen stämma och om hur det att tänka i termer av "text" kan hämma - istället föredrar de att tänka "värld". Det är världar som skapas genom orden som sätts på pränt, det är de som är de intressanta. Båda författarna är fenomenala på att skapa världar för läsaren att kliva in i. Just nu funderar jag på den jag vistas i, Fagerholms Lola uppochner och på det faktum att författaren skrivit om slutet, för att en av personerna i romanen inte ville lämna henne, något hon avslöjade under samtalet.

De sätter också fingret på några fenomen här och nu som det Fagerholm uttrycker med orden "Alla människor vill skriva idag, men inga människor vill läsa". Eller det om hur litteraturen i vissa fall följer tydliga mallar, där det psykologiskt-realistiska kommit att dominera framför andra sätt att berätta, sätt som blir sedda som icke-trovärdiga i jämförelse. Att läsa är något mer än bara ett nöje, det är att vidga världen.
En eloge till arrangörerna av Stockholm Literature som bjudit in så många intressanta människor - som var och en på sitt sätt får världen att växa! Jag hoppas mycket på en andra upplaga.


I det här tidigare inlägget finns länkar till mina tankar om flera av författarnas verk.

onsdag 23 oktober 2013

En gammal Atwood

Det kan verka som en plan att jag läser kanadensiska författare just nu, i Munro-yran. Men "det bara blev så" - först alltså Carol Shields och så nu Margaret Atwood. Av Atwood har jag tidigare läst Oryx och Crake som, även om den var skriven i en för mig lite obekväm genre, väckte både känslor och tankar om inte bara framtiden. Men det är länge sedan, fast intresset för Atwood har hållit i sig.

Så i somras läste jag Jan Kjaerstads Normans område, en roman som genererade en läslista där bland annat Lady Oracle fanns med. Jag har läst den på svenska - Oraklet. Nu vet jag inte riktigt vad jag hade förväntat mig men kanske inte riktigt det här.

Oraklet, eller Joan Foster, har iscensatt sin egen död och dragit till Italien. Länge tänker jag på henne som en lite äldre kvinna men så när bakåtblickarna, som går via en överviktig och olycklig uppväxt till ett liv i frihet undan mammans elaka blickar och in i famnen på flera män, möter nutiden inser jag att hon ju är en ganska ung kvinna som på kort tid fått vara med om lite för mycket. En ung kvinna med svallande prerafaelitiskt hår, som gjord för romantiska drömmar.
Det är en lustig roman med inskjutna texter från Joans kiosklitteraturmanuskript. För det är som författare i romance-genren som hon försörjer sig; i största hemlighet och under pseudonym. Det är också lustigt hur den svänger från den dystra barndomen till vuxenlivet, som verkar vara ganska absurt och som en saga i sig. Kanske är det ett sätt att efter att ha levt i skymundan blomma ut och ta plats, att skapa rörelse kring sin person? Joan söker sig också till män som är ett slags dramakings och som på olika sätt utmanar henne. Men med ingen kan hon vara riktigt sig själv.

Trots att Joan är berättarjaget så finns där en komisk distans som även den är lite lustig och som förvånar mig. Min föreställning om Atwood var en djupare författare med större tyngd i orden men kanske är Oraklet ett undantag? Nu kan man förstås vara både djup och lättsam, och det är lite svårt att sätta fingret på vad som skaver när jag läser. Ibland funderar jag också på om det kan vara så att tiden sprungit ifrån texten, boken är utgiven 1976. Kan den ha haft en större aktualitet och fräschhet då när den kom? När 70-talet var på riktigt. Men den är så klart inte utan poänger - hade jag inte gillat den så hade jag nog inte läst ut den...

Nu önskar jag så att jag kom ihåg varför just denna bok förekom i Normans område? Säger den kanske något om också Jan Kjaerstads roman och berättaren i den? Eller var den bara en av många böcker på en hylla?

Hur som helst. Jag kommer att läsa mer av Atwood och tar tacksamt emot tips om vad!

måndag 21 oktober 2013

Möter litteraturlördagen med förväntan

Jag minns inte när jag senast kände en sådan läsglädje, eller kanske snarare läshunger, som nu. Därför passar det alldeles utmärkt att det i helgen är dags för Stockholm Literature, som jag på förhand är nästan barnsligt förtjust i. Jag som är skeptisk till författarmöten, att se personen bakom skrivdonet, som har en kluven inställning till bokmässans gytter är plötsligt väldigt förväntansfull.

Mötet mellan konst och litteratur lockar mig väldigt mycket, att detta kommer att ske inte i en mässhall utan på ett museum jag mycket gärna besöker. Och så samtalstiden, som tycks bli tillräckligt lång för att de vi kommer för att höra ska kunna utveckla och inveckla tanken.

De författare jag ska möta som publik hyser jag en stor respekt för och jag tänker igenom vad jag läst av dem och på vad deras texter gett mig, vilka berättelser de bjudit på och hur de på sina olika vis format varsin liten del av den jag är just nu genom de avtryck, intryck de gjort i, på mig.

Jag tänker på Adichies En halv gul sol som är en oförglömligt stark läsupplevelse, den följdes upp med Lila hibiskus. Och så tänker jag på Lindström vars nästan hemliga men stillsamma och vackra texter - Dager i stillhetens historie och  Saknade - gjorde mig till en engagerad och berörd läsare. Sen tänker jag lite grann på Teju Cole som är en helt ny men mycket spännande bekantskap genom flanerande Öppen stad. Och så tänker jag mycket på Jan Kjaerstad som utmanar berättarkonsten genom sina prismor till romaner, kanske mest framträdande i Jan Wergeland-trilogin inledd med Förföraren. Jag blev ordentligt förförd och läste mer av författaren, Kungen av Europa och Normans område.

Den sistnämnda är anledningen till att jag just precis nu läser Margaret Atwoods Oraklet, som omnämns av den litteraturbesatte huvudpersonen Norman. Men snart är Atwood-boken slut och idag lade jag beslag på Lola uppochner skriven av Monika Fagerholm, som är Kjaerstads samtalspartner på litteraturkalaset. Av henne har jag tidigare bara läst Diva som jag, om jag minns rätt, hade en del svårigheter med.
Så nu gör jag som när jag för en så där 20 år sedan, i den bästa slukaråldern, kom hem från skolan - tar en limpmacka och en kopp te (som nog då var en mugg söt O'boy) och går in på rummet och läser.

Fröst och Pöntinen - i Skutskärs kyrka!

Igår var jag med om en av de allra största av musikupplevelser - i Skutskärs kyrka arrangerades en konsert med världsstjärnorna Martin Fröst och Roland Pöntinen!! Det var första gången jag hörde Fröst "live", något som jag länge sett fram emot!

De bjöd på ett fint program, där de själva stod för en del av tolkningarna, arrangemangen. Vi fick till exempel höra stycken av Debussy, Poulenc och Brahms i en intim och klangfull konsert med verkligt briljanta musiker. Men trots att de båda är (själv)lysande och trivs på scenen så stod de inte i vägen för musiken, som fick ett sammanhang tack vare de fina mellanpraten.

Extranumret - Oblivion av Astor Piazzolla - var en skönhet att ta med i hjärtat ut i höstmörkret. Tänk här in Pöntinens flygel istället för orkestern...

söndag 20 oktober 2013

Den mörka sidan - Tokyo i gråskala

Det fint med kollegor som förser en med litteratur, jag har ju dessutom förmånen att få jobba med Sveriges Seriebibliotekarie som ibland sticker åt mig något tecknat.
I torsdags kom jag därför hem med Den mörka sidan 1 med text av Sylvain Runberg och teckningar av Olivier Martin. Denna första del har fått ett fint pris i serie/manga-världen. Handlingen utspelas i Tokyos storstadsdjungel men serieskaparna är inte från Japan, och boken läses till min stora lättnad på västerländskt vis.

Bilderna i gråskala fascinerar mig genom hur snyggt och levande de fångar storstadsmiljön, och jag blir mycket förtjust i de återkommande tip-tap-ljuden från klackarna som slår mot asfalten. Bilderna vinner snabbt över språket, som jag i all sin korthet finner en aning onödigt stolpigt.
På ett stort kontor jobbar huvudpersonen herr Okada, långt från fru och dotter. Nätterna tillbringar han på ett sådant där kapselhotell - eller som det ska visa sig i armarna på älskarinnan och kollegan Mayumi. Deras förhållande måste förstås döljas både för kollegorna och för Okadas hustru.

Parallellt med det hemliga förhållandet ges en bild av japansk arbetskultur där det gäller att vinna chefens gillande - oavsett om det handlar om att snabbt utföra arbetsuppgifter eller att sjunga karaoke.

Historien och de olika personerna rymmer många hemligheter och gåtor, en del förklaras andra dröjer olösta kvar. Varifrån kommer t ex Okadas ärr? Vad är det chefen bekänner för honom, för visst biktar han sig i all ordlöshet? Och hur otrogen är han egentligen, vår huvudperson?
Full med frågor räcker jag över boken till maken med uppmaningen "läs!". Och så hänger jag på irriterande vis över hans axel tills han är färdig. Men han lyckas inte heller räta ut frågetecknen. Vi får stilla oss till del nummer två som kommer under våren. Och hoppas att Seriebibliotekarien levererar även denna till mig.

Stendagböckerna - om en vanlig ovanlig kvinna

Det kändes som om hon av en slump hade snubblat in i sitt eget liv.

Det krävdes en bokväns varma rekommendation för att jag skulle ta mig innanför de sockersöta pärmarna till denna pärla till bok. Varken den faktiskt felaktiga baksidestexten (apropå sådana) eller omslagsbilden gör denna roliga, påhittiga och gripande bok riktig rättvisa.
Carol Shields berättar i Stendagböckerna (1994) om Daisys liv från födsel till död och hon gör det på ett sätt som verkligen väcker glädjen över att läsa. 1905 föds huvudpersonen i Kanada av en helt ovetande mor. Hon föds in i ett stenarbetarhem men blir snabbt omhändertagen av grannfrun som i sin tur förlöper hemmet. 

Så följer vi Daisy genom olika nedslag i hennes liv - genom hennes första mycket korta äktenskap, in i moderskap med tre barn som också får rum i berättelsen och så vidare ut medelålder och ålderdom. Daisy lever ett långt liv, men alltid i en känsla av ensamhet trots en karriär på ålderns höst som "Tant grön", alla växtintresserades älskling.

Hon har drabbats av liknande sorgeattacker förut. Den sjukdom hon lider av är föräldralöshet - hon känner igen den på samma sätt som man känner igen migrän när den sätter igång: Här har vi den igen - och igen - och här ligger hon, strandsatt, könlös, tidlös, ensam.

Det är en ovanlig berättelse om en vanlig ovanlig människa. Men trots de bifogade fotografierna och det detaljerade släktträden som ger något slags ytlig autencitet åt historien så är texten en glittrande litterär skapelse där humor och lättsinne är granne med allvar och sorg. Här varvas berättande prosa med t ex brev för att föra händelserna framåt. Roligt är också att författaren låter olika personer komma till tals med sina teorier om Daisy. För mig är det inte alltid självklart vem berättaren egentligen är - ett tag tror jag Daisy själv för pennan men så dyker ibland ett utanförstående "jag" upp och kommenterar. Dessa skiftningar är spännande och fantasieggande. Vem äger den egna historien? Gör man det ens själv?

Stendagböckerna är en rik roman som berör oss alla - nog både söner och döttrar. Så läs den, gör det!

Man kan berätta historien om sin mor på fem minuter blankt. Blinkar man kan man missa den. Men man kan inte få den att försvinna. Ens mamma finns inne i en. Man kan känna hur hon rör på sig och andas och ibland kan man höra hur hon pratar med en och säger samma saker om och om igen. Se upp nu, till exempel, eller akta dig, var snäll, gå inte och gör dig illa. 

torsdag 17 oktober 2013

En flanör i New York

När jag skriver det här är det den 1 oktober och i USA har flera offentliga institutioner stängt på grund av det politiska och ekonomiska läget. Förhoppningsvis är läget ett annat den 17 oktober när det här inlägget publiceras, samma dag som recensionsdatum för boken jag läst infaller. Bokens titel är lustigt nog en motsats till det stängda läge som råder där borta.
Teju Coles Öppen stad är en roman med en flanerande berättare. Julius heter han och sina vardagar ägnar han åt psykiatrin medan han läser, funderar och promenerar på sin fritid. Han har sitt ursprung i Nigeria och i Europa, hans far är död, han har brutit med sin mor, vilket berättas genom minnesbilder som uppstår ur associationer, och hans flickvän har nyss flyttat ifrån honom. Ändå är det främst i mötet mellan Julius och de kända eller okända människor han passerar och kommer i samspråk med, eller genom de vänner han besöker som läsaren får en bild av honom, som inte alltid är direkt sympatisk.

Författaren låter Julius berätta om en tid då han traskade fram och tillbaka i staden. Men vilket New York är det han går igenom? Det är en stad präglad av tornen som inte längre finns, en stad där det att ha en viss hudfärg leder till förväntningar, en stad där det är lätt att vara ensam bland människor och där det finns mycket för en flanör att iaktta. Några veckor följer läsaren dock med honom till Bryssel i jakten på hans mormor. Det blir en resa med några möten med människor som ytterligare belyser Julius person.

Julius får dela sina tankar om allt från konst, litteratur, förtryck m m med läsaren. Det öppnar romanen, ger den djup och perspektiv. Samtidigt bibehålls hela tiden en tilltalande diffushet och skevhet kring Julius och vem han är, som gör att jag läser med en viss anspänning. Det som Julius väljer att inte berätta blir lika intressant som det han faktiskt säger och gör. För visst finns där sådant han själv inte delar.

Öppen stad är en kanske ovanligt rik roman. Rik på intryck, uttryck och avtryck. Att flanera med Julius är att ta del av en bildad människas funderingar över tillvaron och vad som ryms i den. Det är en öppen text med plats för läsaren att medagera, fylla i. Det är en roman jag varmt rekommenderar.

Författaren kommer till Stockholm Literature den 26 oktober!

Boken langades av NoK.

söndag 13 oktober 2013

Ute ur tiden

I en intervju med Ricki Neuman i Svenska Dagbladet (100710) svarar Ulf Linde så här på frågan om han är rädd för att dö:
–Vad ska jag säga? Det är ingen huvudsak. Låt mig citera Tor Bonnier, som var en klok karl, och som sa: ingen har hittills misslyckats med att dö.

Och nu har Linde också lyckats. Delar med mig igen av mina tankar kring hans självbiografi som jag läste för snart fem år sedan: 
Från kart till fallfrukt är den finurliga titeln på Ulf Lindes (1929-2013) självbiografi, hans 70 kapitel om sitt liv. Hans liv är vigt åt konsten, han har arbetat med utställningar, som professor på Konsthögskolan, som konstkritiker, som chef på Thielska galleriet. Men han har också varit jazzmusiker och innehar sedan 1977 stol 11 i Svenska Akademien. I början av läsningen tappar jag bort mig. Det är så många namn. Så mycket hopp i tid och liv. Men så läser jag att för Linde har tiden ingen roll eller realitet vilket färgar hans berättelse.

Det är med djup fascination jag tar del av Lindes liv. Eller Ulfs. Han har mött "alla" - konstnärer och författare, både svenska och internationella. Hans bok är en stor droppe av namn men samtidigt något så mycket mer. Den ger en levande bild av konstsverige, av konstvärlden. Genom de möten som beskrivs ger också Linde en bild av sig själv.

Linde skriver själv att de människor han berättar om i huvudsak är människor han tyckt om. Bokens sidor andas kärlek till de som i ord porträtteras och Linde som tycks verka utan prestige som drivkraft (men ändå når betydande positioner) delar glatt med sig av allt han lärt av dem. Några tycker han inte om och det framkommer tydligt för läsaren. Hans sätt att se på konst är bestämt och han har inget till övers för dagens konstkritik eller Moderna Muséets behandling av sin samling. Han har också flera gånger, till sin stora förvåning, hamnat i konflikt och ofta känt sig missförstådd. Men det han skriver är ingen uppgörelse i Maja Lundgrens anda.

När Linde väljs in i Akademien berättar han att hans mor nu äntligen inte längre ser honom som ett misslyckande. Kanske är det hans på något vis underdog-inställning som gör att han känns som en frisk fläkt snarare än som en konservativ konstkännare. Det är ingen översittare som berättar, utan en man med mycken kunskap och stor kärlek till det som kommit att bli en så stor del av hans liv. I mötet med akademieledamöterna känner han sig dock i underläge och ett tips ges: "[...] är man relativt obildad är nog det bästa man kan göra att bli invald i Svenska Akademien för där rådde en bildningsnivå som var fullständigt svindlande". Jo, just det. Skildringen av akademien som den såg ut vid Lindes inträde är både underhållande och fyndigt skriven.

Undan för undan växer bilden av Linde fram. Hans konstsyn som inspirerats av Lars Ahlin. Om konsten som något som förstås av de som har rätt kunskap av tolka, att inte se konsten som fullständig i sig själv. Konsten är något att demaskera, se bakom. Om vikten av att inte blanda samman konst och politik. Om hur konstnären ska tolkas utifrån hennes eller hans verkliga avsikter och inte utifrån ett psykologiskt omedvetet - "Psykoanalysen och marxismen anser jag är det förra seklets största intellektuella olyckor och tyvärr har åtskilliga kritiker tjusats av dem." som han bestämt skriver, kanske provocerande för en del. Som kritiker ska man, menar Linde, alltså underordna sig konstnärens avsikt.
På flera ställen i boken har jag stoppat in små lappar, vid avsnitt att avnjuta igen, vid textbitar jag inte riktigt förstått. Lindes liv har varit på något sätt intakt. Han berättar att han inte förändrats mycket; att hans sätt att skriva och uttrycka sig är ungefär likadant nu som i hans ungdom. Han känns definitivt inte som fallfrukt utan som det kart han började som - inte ofullgången och omogen utan levande. Jag fullkomligt älskar den här biografin och den tid som skildras. En tid där Marcel Duchamp övernattar i tältsäng hemma hos Linde och hans fru Bertha. Där Linde hänger med Siri Derkert i tunnelbanenedgången vid Östermalm för att bistå henne i henne stora komposition, där även Linde finns med på ett hörn. Det är en tid på väg mot något nytt, något stort. Och visst vill jag genast avlägga visit på Thielska galleriet, restaurerat av Linde. Linde, vars egna väggar pryds av konst skapad av vänner.

Jag bedåras av alla möten som skildras - av hur Linde beskriver personliga och innerliga relationer med så många av 40-60-talets stora namn. Åh, vad jag önskar att jag fått sitta där som en fluga på väggen, se mötena, höra diskussionerna: Vara en del av denna tid där surrealister, naivister, kubister m fl härjar, helt enkelt där stora konstnärer och författare träder fram.

Hägring 38 - vägen till läslycka

En lite svävande känsla dröjde sig kvar efter att jag läst ut Kjell Westös Hägring 38. Svävande dels av den sköna känslan av att ha läst en bra bok, och dels av den sköna känslan av att inte riktigt veta hur det egentligen var. 
Westö skildrar ett Helsingfors som 20 år efter det grymma inbördeskriget nu, liksom resten av Europa, står inför ett nytt krig. Detta påverkar diskussionerna i onsdagsklubben som träffats i många år, och de politiska åsikterna blir allt vassare samtidigt som männens olikheter framträder allt tydligare och skapar intressanta spänningar. I centrum för läsaren står Claes Thune, som är en av dessa diskuterande män. Han är en humanist som tror på enighet i Europa, men också en osäker lite försynt man som nyss blivit lämnad av sin fru. 

Han anställer Matilda Wiik som kontorist på sin advokatbyrå. Fru Wiik är ordentlig men i samtalen ibland märkligt hemlighetsfull. Vad är det hon inte vill berätta? När hon inte är på kontoret är hon Matilda - en filmintresserad kvinna, jämngammal med mig, och som är lite av en ensling. Och så är hon Miljafröken - en utmanande inre röst. Genom sin tredelade personlighet försöker Matilda handskas med sina minnen från inbördeskriget, hon var en av alla de som sattes i läger.

En dag på kontoret hör hon rösten från en av Thunes besökare, det är en röst från förr som framkallar alla förträngda minnen. När de sedan möts rämnar en del av hennes värld och rollerna blir allt svårare att hålla isär. Samtidigt inleds ett spel där Matilda börjar träffa spöket - Kaptenen - från förr. Som läsare vet jag redan i inledningen att det kommer att hända något, den insikten finns med under hela läsningens gång. 

Det att inte låta läsaren veta allt, att jag hålls lite på halster, ökar min insats i läsningen. Jag vill framåt samtidigt som texten mellan start- och slutpunkt är allt annat än en transportsträcka. Romanen är omsorgsfullt skriven och Westö väcker Helsingfors anno 1938, och de olika politiska åskådningar och åsikter som är i svang, till liv. Det är svåra händelser som skildras och den som såg författaren intervjuas i Babel vet att det också var en jobbig bok att skriva. Det är förståeligt för författaren lägger sig nära sina vältecknade figurer, utan att falla in i någon form av sentimentalitet, och skildrar utsatta situationer som gör ont att läsa. Men riktigt säker blev jag aldrig - vad hände egentligen med Matildas man? Var "Kaptenen" verkligen "Kaptenen"? - och det är jag glad över.

Romankonsten lever och Westö är en stor berättare. Läslycka? Ja!

Någon gång när jag har mer sammanhållen lästid, under en semestermånad kanske, ska jag läsa Kjell Westös Helsingfors-kvartett som inleds med Drakarna över Helsingfors. Och så vill jag dit också, till Helsinki.

fredag 11 oktober 2013

En Nobeldag på biblioteket

Igår var mitt och säkerligen många andra bibliotek ett riktigt Nobelbibliotek. Hos oss har det blivit en tradition att bevaka tillkännagivandet i Börshuset tillsammans med litterärt intresserade besökare. På plats igår var också den lokala tidningen Arbetarbladet och Radio Gävleborg som fångade upp stämningen, frågade efter åsikter och förväntningar.

När klockan slog 13 och årets Nobelpristagare avslöjades hördes spridda applåder och ett och annat "ja!" på biblioteket, för det är ju en välkänd, ofta lånad författare som satts i centrum i år. Ett extra högt "JA!" hördes från kollegan I som strax innan, vid lunchbordet, berättat om sin förhoppning om just Alice Munro. Själv hade jag ingen särskild favorit, det oförutsägbara, att bli överraskad, är liksom nog i sig självt.

Så snart namnet avslöjats susade vi iväg till hyllorna för att ta fram verken skrivna av "den samtida novellkonstens mästare". Själv letade jag febrilt efter den pocketutgåva jag hade i handen bara för ett par dagar sedan samtidigt som jag önskade att jag inte bara klämt på den utan också lånat hem och läst. Turen var i alla fall med mig och jag norpade boken.

Snälla kollegor gav mig sedan dispens från mitt informationspass, så istället för att serva besökare stängde jag in mig på kontoret och läste min första novell av Alice Munro - "Vissa kvinnor" ur För mycket lycka. Så hann jag, glad över att det var just en novellist som belönats, bilda mig åtminstone en liten egen uppfattning om författarskapet, innan det var dags att kommentera årets val i eftermiddagsprogrammet i radio. Då hade jag redan insett, trots det avklarnade språket och den luriga lättheten, att Munro ska man inte hetsläsa. Åter på biblioteket såg jag skyltstället tillägnat Munros böcker stå helt tomt - så stort var intresset för årets pristagare.

Så gick en dag på jobbet som avslutades med en finsk kväll. Kanske en annan vacker dag i en litterär framtid pristagarens namn börjar på S och slutar på Oksanen?

söndag 6 oktober 2013

Fyrsten - aktuell politisk satir

Wonderboy är här igen! Men sitt tidigare öknamn vill han inte kännas vid, Fyrsten är en mer aktuell beteckning på honom och är även titeln på Henrik H Langelands uppföljare. I den nya romanen har det gått 10 år sedan sist och Christian von der Hall har efter en kraftig svacka i både karriär och privatliv övergett it-branschen för att istället ägna sig åt att vara PR-konsult. Hans firma är på väg uppåt och har precis engagerats av Erna Solbergs Høyre parti för att ta dem till makten. Året är 2013, det är tid för valrörelse - det är med andra ord en minst sagt högaktuell roman...
Christian har lugnat sig något under åren som gått, han har ersatt de sexuella eskapaderna med intensiv träning så han är i bättre form än någonsin. Han satsar dock fortfarande väldigt högt i allt vad han tar sig för. Som läsare ser jag honom utifrån och anar tidigt vilka fällor han kan komma att trampa i när han deltar i detta politiska rävspel, han tycks inte själv ha koll på konsekvenserna av sitt handlande. Ändå något slags lugn, en tidigare saknad balans.

Men gamla motståndare återkommer och utmanar honom - extra tungt blir det när tonårsdottern visar sig ha varit på fel plats vid fel tillfälle. Det gäller att kunna hålla huvudet kallt när olyckorna och de komprometterande avslöjandena kommer slag i slag, samtidigt som hans hjärta på fler än ett sätt slår snabbare. I romanform hoppas jag att det ska gå vägen för Christian, att han ska använda sin list på rätt sätt och få någon slags revansch, medan i verkligheten högerpartiets seger och vad det kan komma att föra med sig inte är särskilt roliga saker att tänka på.

Langeland är en snitsig författare som roar även genom kapitelrubrikerna
Han bjuder även denna gång upp till intensiv sträckläsning, det är härligt få ta del av en så underhållande, satirisk och välskriven roman. Historien är, i sin skrönaktiga form, inte helt otrolig när den riktar ljuset mot maktinstanserna politik och media och inte minst kommunikationskonsulten som alla är beroende av varandra. Jag läste romanen på norska men hoppas att den översätts så att fler tar del av Christian von Halls fortsatta bravader!