tisdag 22 november 2016

Ett litet liv - inte som väntat

Ibland simmar man mot strömmen i bokfloden. Ett litet liv, Hanya Yanagiharas roman som jag sett så mycket fram emot att läsa, som jag till och med köpt istället för att låna, föll mig inte i smaken så som jag både hoppats och förväntat mig.
I centrum för handlingen är de fyra vännerna Malcolm, JB, Willem och Jude - de har känt varandra länge och läsaren följer dem också under en längre tid. Romanperspektivet skiftar något mellan männen för att sedan landa i Jude eller kretsa kring honom. Hans oändligt trasiga historia vecklas bit för bit ut för både personerna i boken och för mig som läsare. Hans uppväxt som föräldralös har kantats av de värsta tänkbara övergrepp. Det ena har lett till det andra - fasorna har uppsökt honom. Jude är en både själsligt och fysiskt svårt skadad människa. Trots att han som vuxen tycks ha de bästa förutsättningarna för att läka verkar han aldrig bli riktigt hel. Vid sin sida har han vännerna, relationer som under handlingens gång utvecklas åt olika håll. Här finns också mentorn, läraren som får en alldeles särskild betydelse i hans liv. Och han har läkaren som rycker ut i tid och otid för att lindra, göra bättre.

I Yanagiharas roman är det antingen toppen eller botten, aldrig antingen eller. Kvartetten har inte bara lyckade karriärer, de är exceptionellt framgångsrika. Jude når inte bara helvetet - han firas också högt över alla andra buren på kärlekens armar. Och långsamt får jag nog. Får för mycket av det onda, men nästan ännu mer av det goda. Det berättas och beskrivs, föga lämnas till mig att tolka och själv sätta ord på. Men det är nog inte förrän jag läser Jonas Thentes krönika, där den här romanen utgör ett exempel, som jag förstår vad som verkligen skaver. Den här romanen, och de olika figurerna i den, är så inkapslad i sig själv och de i sig själva. De blickar inte utanför sina egna liv, utanför sin egen horisont. Det spelar ingen roll att det är en roman utspelad i New York, staden blir ändå mest en kuliss till dessa på olika sätt märkta människor. Samtiden tittar inte ens in.

Jag förstår att man kan älska den här boken och jag förstår all kärlek som öses över den vilket är tydligt i bokens eget instagramkonto. Men jag drabbas inte och deltar inte i författarens känslospel, vilket förstås känns lite trist med en roman jag sett så mycket fram emot. Inte ett öga vått.

Toscana i november

Den här bloggen verkar ha gått i vinterdvala, 9-årsdagen har passerat obemärkt förbi och intet har skrivits. Ändå har dess vintertrötta bloggerska läst och rest sedan sist. Passande nog, med tanke på Kulturkollos veckoutmaning, gick resan till Italien.

Innan maken och jag gav oss av botaniserade jag i hyllan här hemma och fann en oläst italiensk roman - Primtalens ensamhet av Paolo Giordano. Den här starka, såriga vänskaps- och uppväxtskildringen fick hänga med till bland annat Lucca. Här har vi tagit plats i bokcaféet i den pelarförsedda bokhandeln i den mellanstora staden.
Behovet av Italien går inte över och den här gången besökte vi Toscana. Den första delen av veckan tillbringades i Val d'Orcia som var överjordiskt vackert.
Vi traskade uppför och mellan kullarna runt vårt agriturismo, den gård vi bodde på. Det var en dröm som blev sann - att testa att bo "på landet" i Toscana omgiven av berg, öppna fält och himmel.
Närmaste stad var fina Pienza där antalet ostbutiker per invånare måste vara extremt hög. Men vi snirklade oss fram i vår hyrda lilla Fiat och bekantade oss även med flera orter (och ostar) i närområdet - Montalcino, Montepulciano och så vidare. Finaste fint.
På gården fanns får, höns, stora grisar, en ko och kärleksfulla maskiner
här hördes jägares skott i fjärran, anades hjortar på håll.

Vi åkte en bit och bodde några nätter på en vingård där farbror Paolo kämpade för att få värmen att fungera i den utkylda lägenheten. Vinskörden var över men vi fick tillfälle att känna på gårdens egen smak när ägarinnan levererade en äkta italiensk middag med antipasto, primo, secondo, contorno och dolce direkt till dörren. Så slukades en sorbet gjord på gårdens egna citroner tillsammans med ett sprittande vitt vin.

Florens var så nära och den sista kvällen åkte vi dit för att se en utställning av min mans stora idol Ai Weiwei. Nu visade sig det sig tyvärr att Trenitalia, precis som de svenska tågen, kan bli rejält försenade. Till museet kom vi efter sista insläpp och hastade istället genom den vackraste av städer i jakt på en bit god mat. Slutet gott allting gott ändå och jag ser tillbaka på ännu en vacker Italienresa.

torsdag 3 november 2016

I vilt tillstånd - med stor smärta läst

Den här veckan har jag efter jobbet ägnat mig åt en snabb och svettig läsning av en riktigt bra roman - som växlar handlingen mellan USA och Haiti. Mellan de som inte har och det som har, mellan kärlek och hat.
Mireille besöker sina rika föräldrar på Hatiti tillsammans med sin man och lille son. En dag ska de åka till  stranden, pojken ska för första gången bada i havet. Men de omringas av bilar med beväpnade män och den lyckliga idyllen förvandlas till ett helvete. Mireille kidnappas och hålls fången i ett rum som i hennes värld är en bur där hon utsätts för de hemskast tänkbara övergrepp. En lösensumma krävs av hennes far - som istället för att direkt betala för sin dotters liv följer sina principer, försöka rädda det han har och sviker.

Tretton långa dagar går, fyllda med brutalitet, skräck och ångest. Mireille tappar tron på överlevnad, hon vill utplåna sig, vara ingen - men återuppstår. Vägen tillbaka är lång, svår och sårig både för Mireille som är direkt berörd och för hennes anhöriga som inte förstår situationen fullt ut, inte får närma sig. 

Vad gör fattigdom respektive välstånd med människor, hur formar det oss och vårt sätt att se vår medmänniska? Vad gör det vilken färg vår hud har? När upphör man att vara människa? Det är frågor som vävs in i Roxane Gays smärtsamma, starka och vackra romantext I vilt tillstånd där läsaren alltså följer Mireille och hennes familjs öde. I tillbakablickar får vi en fint skildrad kärlekshistoria som kontrast till mörkret. De balanseras bra mot varandra och gör romanen uthärdlig. Det finns godhet och kärlek. Också.