torsdag 27 mars 2014

Hemligheter och mord i herrgårdsmiljö

I lördags, på jobbet, hjälpte jag en besökare att finna olästa Agatha Christie-böcker fast i talboksform. En av dem hade inte heller jag läst, aldrig ens hört talas om. Det måste jag förstås råda bot på. Så efter helgens arbetsdagar intog jag soffläge tillsammans med Hemligheten på Chimneys.

Vad var det då som lockade? Jo, främst den utlovade herrgårdsmiljön och det att den gavs ut under bästa Charleston-tid 1925.

Innanför det här fräcka 80-talsomslaget gömmer sig en snårig historia om ett mystiskt manuskript, märkliga möten och övertygande förklädnader och förstås med några mördade personer. 
På Chimneys går det undan. Allt utan att vare sig Hercule Poirot eller miss Marple är i närheten... Här finns istället Anthony Cade och en eller annan kommissarie från Scotland Yard såsom Battle, som jag inte tror mig känna sedan tidigare. Roligt är det också - på ett brittiskt och ibland lite plumpt sätt vilket jag mest tror beror på åren som gått. 

Det var nog 100 år sen jag senast läste något av deckardrottningen. Det gav allt lite mersmak, och vill jag ha en till dos av Chimneys så ska jag läsa De sju urens mysterium (1929).

Araben - en till stark debutroman!

Har du nånsin tänkt på att i Sverige så måste man dela på sin identitet', säger han efter ett tag. 'Man är trettio procent turk och sjuttio procent svensk om man vill. Eller man är femtio procent arab och femtio procent svensk. Det är som om det bara fanns en viss mängd identitet som måste kapas upp. (...) 'Om du är lite annat så tar du av din svenskhet.' Han gör en konstpaus. 'Men i USA, där är du hundra procent amerikan och hur många procent du vill av något annat. Du kan vara hundra procent amerikan och hundra procent indier. Det finns ingen motsättning. Det finns bara mer.

Det finns böcker som bär något mycket mer än den historia de berättar. Araben av Pooneh Rohi är en sådan bok. I den förmedlas insikter och lärdomar till mig som läsare. Det är en bok som lär mig vad det är att vara människa när yttre och inre landskap inte stämmer överens, där andra människors blickar talar om vem du och samtidigt gör dig väldigt liten. 
Två parallella spår. Den unga kvinnan som är som alla andra, men med minnesbank från ett annat land, som för jobbiga diskussioner med sambon om framtida hem och eventuella barn. Och så den äldre mannen - "araben" - som tillbringar mycket tid på tunnelbana och pendeltåg, sedd av andra men ändå osynlig. I sig en känsla av skam över att ha lämnat, över att inte ha lyckats. Två parallella spår som ändå är ett och samma.

Det är starka berättelser som väcker tankar om hur jag själv är som medmänniska och vilket samhälle vi tillsammans skapar. Hur ser vi på varandra? Och varför gör vi det så onödigt svårt? 

tisdag 18 mars 2014

En obehagligt bra debutroman

1.
En roman som dröjer sig kvar på ett inte särskilt behagligt sätt är Negar Nasehs form- och stilsäkra debut Under all denna vinter.

Först när jag läser så gör jag det med igenkänningsglädje - det är ju i Västerbotten den utspelar sig! Där har jag makens familj och en god vän. Men snart infinner sig istället ångest, oro och hög puls - så flyttar huvudpersonen Helene från bokens sidor och in i mig.

Tillsammans med sin kille bor Helene i ett hus här i obygden, sitt hjärta har hon på skärgårdsön Marsö. Hennes förhållande till platser är enklare än det till personer, och hon väljer ofta ensamheten, söker sig bort. Nu har veckor ägnats åt att förbereda mammans besök i huset, de har inte setts på länge. Besöket är förknippat med oro mer än förväntan. Och det visar sig snart att deras förhållande är sårigt, trängt och att Helene lider oerhört av det. Deras relation är kall, på håll finns värmen från den frånvarande pappan.

Mamman kommer och Helens krafter sätts på yttersta prov. Nätterna är sömnlösa, ängslan stor. I romanen också tillbakablickar till tidigare händelser, där modern t ex berättar för pojkvännen om Helenes barndom. För Helene glider dröm, sömnlöshet, vaka in i varandra och in i det vakna livet. Modern är något hon måste frigöra sig från - men hur?

Det finns ju flera romaner som skildrar frigörelsen från en hemsk mor - där modern symboliskt eller bokstavligt måste dö eller på något vis avlägsnas från för att dottern ska komma vidare. Naseh har en subtilitet i det hon skriver, och det blir inte alldeles klart vad som egentligen orsakat denna trasiga mor-dotter-relation.

Romanens ord är valda med omsorg och stor precision, det skapar eller återspeglar det tryck som finns inom Helene. Det finns inga ventiler, inga vägar ut. Naseh berättar i tredje person men ligger så nära Helene att läsaren ändå nästan är ett med henne. Det är skickligt tycker jag att skapa den här närheten från det mer distanserade berättarperspektivet.

2.
När jag läst ut och skrivit om romanen läser jag bokens andra halva som är författarens arbetsdagbok. Det är generöst (och även lite vanskligt) att bjuda in läsaren, inte till något generellt sätt att arbeta med en text utan till arbetet med just den här specifika texten.

Författaren skriver här själv om modersmordet, gör till viss del tolkningar åt läsaren. Liksom jag kom nära Helene kommer jag här ytterst nära författaren och hennes visioner. Jag skummar sidorna, vill inte ha för mycket.
3.
En lustig sak är Helenes arbete och den här meningen i romandelen av boken: "Hon hade inte mycket kvar av översättningen av ännu en ny deckare som var tänkt att bli sommarens storsäljare."

Kanske blir inte Under all denna vinter någon sommarens storsäljare men den är bra mycket mer gastkramande än de massproducerade deckarna. Trots att boken gör mig obehaglig till mods så är jag jublande glad över att det här och nu ges ut så bra ny litteratur!

Det här var en av de böcker jag såg fram emot att läsa under våren.

måndag 17 mars 2014

Let's go back

Det är fler ryggar än framsidor på mina bilder. Inga bokryggar, men dessa bär ju också på en historia.

Så där nu är det dags för mig att släppa New York och också mentalt landa i vardagen. 

Smart roman från New Yorks konstscen

Jag köpte två böcker i New York, medan maken fyllde sin väska med (nästan för tunga) konstböcker. Den ena av mina nytillskott är på sätt och vis också en konstbok. Eller en roman om konst. Steve Martin den författande och konstsamlande skådespelaren har skrivit An Object of Beauty (2011) som jag sträckläste under helgen.
Daniel är bokens berättare, han är konstkritiker men det som fått honom att fatta pennan nu är hans tankar om en väninna från det förflutna, Lacey Yeager även hon i konstbranschen. Miljön är absolut främst New York, där vi rör oss från öst till väst i den stora staden genom Laceys framfart. Själv myser jag bara jag läser namnen på de olika gatuadresserna, och förflyttas direkt tillbaka.

Laceys väg in i konstvärlden går via det flotta auktionshuset Sotheby's. Hon är driven och förslagen, samtidigt som hon besitter stor charm och humor. Läsaren följer Laceys liv på Manhattan, tar del av hennes allt eftersom växande inflytande på konstmarknaden och av hennes möten med olika män. Detta är en självständig kvinna med skinn på näsan och en smart kommentar över till de flesta hon möter. Det hade kunnat bli enerverande men Martin är en skicklig berättare och Lacey får mig att tänka på mer klassiska romanfigurer, kvinnor, som söker sin väg uppåt och som ställs inför moraliska dilemman. Hon är något mer än de tramsiga, flamsiga chick lit-kvinnorna, men hon är också i sig själv ett "object of beauty".

Romanen rymmer en gåta, som läsare vet jag att Lacey gjort något för egen vinnings skull men det tar en bra stund innan bilden klarnar, så lång stund att jag börjar underskatta min förmåga att läsa på engelska - tänk om jag missat något? Men så illa var det inte...

Men romanen är något mer än en berättelse om en ung kvinnas liv i konstvärlden - det är en roman om själva konstvärlden. Insiktsfullt och integrerat i sin historia berättar Martin om konstmarknadens villkor sedd ur olika perspektiv, om konstens både ekonomiska och estetiska värde och om hur de båda fluktuerar över tid, om konkurrens om så väl jobb som köpare mm. I romanen finns insprängt reproduktioner av olika målningar som ger en extra dimension åt berättelsen. Jag tänker att romanen är perfekt om man är intresserad av konst, men jag tror också att det är oundvikligt att man blir intresserad av konst efter att ha läst den.

Jag uppskattar romanen mycket och finner den både levande och äkta, bitvis rolig och tilltalande dekadent. Hade jag läst den utan att känna till författaren så hade jag gissat på en betydligt yngre berättare, kanske på en kvinna. Detta gör att jag extra imponeras av författaren Steve Martin som lyckas dölja sig själv så väl i sin text.

En stor amerikansk roman?

Till måttet är den i alla fall rätt stor Jonathan Franzens Frihet (2011) och den räckte som jag trott under hela två-veckors-resan. Jag ville ha med en amerikansk författare till New York och den här hade ett tag stått oläst i hyllan, så den lästes på flyget, i hotellsängen men inte i så många parker jag hoppats på på grund av det i början kalla vädret. Det är alltid speciellt att läsa på resa, och det är förknippat med ganska svåra val dess för innan. I det här fallet föll det sig också så att boken i vissa delar skildrade platser, gator jag befann mig alldeles i närheten av.
Familjen Berglund är bokens utgångspunkt. Patty och Walter har hängt ihop ett tag, deras barn Joey och Jessica blir under berättelsen vuxna och skapar sig egna liv. Men det är ingen rätlinjig historia, Franzen berättar genom språng i tiden men låter också Patty själv skapa berättelsen om sitt eget liv vilket ger en bakgrund till där de hamnar - i ett långsamt krackelerande äktenskap.

Franzen sätter in sin till hälften svenskättade familj i ett större sammanhang och skildrar genom den en värld, eller ett USA, i förändring och försämring. Det handlar om cyniska maktspel, om till synes osjälviska handlingar som kanske är uttryck för något annat, om hotet mot klimatet. Franzen klär av sina personer och avslöjar deras underliggande önskningar och drivkrafter som inte alltid är särskilt rena och fina.

Ett annat centralt tema i romanen är det om om föräldraskap och om föräldrars påverkan på sina barn i flera led. Det handlar om otrohet, livsval, om att gå egna vägar mm. I viss mån intresserar personerna mig, i viss mån finner jag dem endimensionellt platta vilket inte stämmer överens med den förväntan om storslagenhet och rikedom som romanen väckt. Och så skaver kvinnorna i boken, de tycks ha byggt sitt liv kring mannen, eller kring sin längtan efter honom vilket känns rätt oinspirerat. Kanske är de menade, i större grad än jag riktigt förmår ta in, att vara ironiskt gestaltade?

Men hela tiden läser jag inte negativt och kritiskt, jag gläds en hel del åt att ha en stor roman (inte bara i omfång) med på resan. Fast den pyser, och jag undrar om det verkligen var nödvändigt att fylla fullt så här många sidor?

Betydligt bättre tyckte jag om Tillrättalägganden som jag jämfört med den nyss läste uppfattade som en lite smartare roman.

Och dagarna går skrev så här om Frihet vilket påminner mig om kontentan av det hela - Franzen vill alldeles för mycket med sin roman.

söndag 16 mars 2014

Älskaren - gästspel på Gävle teater

Ikväll såg jag Riksteaterns uppsättning av Harold Pinters Älskaren i regi av Mårten Andersson. Jag tror faktiskt det är mitt allra första möte med den Nobelpristilldelade dramatikern. Och det är ett lyckat första möte.

Maria Selbing och Per Burell är skådespelarna som gestaltar ett par, Sarah och Richard. De båda befinner sig i hemmet och i en dialog där varje ord tycks ha en underton eller dubbelmening av något annat. Så framkommer att kvinnan har en älskare, men mannen är inte svartsjuk - åh nej - han har ju sin älskarinna, en "hora".
Älskaren Max kommer en eftermiddag, spelad av Per Burell och som åskådare anar jag att makarna befinner sig i ett intrikat rollspel. Genom små förändringar blir de några andra för varandra, de svarta lågskorna byts mot röda med sylvassa klackar, hetsande eggande. Men kanske är det ett spel som gått för långt? För samtalen blir hetsigare, maktanspråk förflyttas mellan de båda. Vem som för och vem som följer blir alltmer otydligt.

Osäkerheten är stor både mellan de två på scenen och för mig i publiken. Det är en pjäs som förbryllar genom det tvetydiga i dialogen där det kanske inte ens är klart vilka det är som leker med varandra. Är allt i själva verket ett spel, och livet teater?

Det är bra spelat där de ibland teatralt sagda orden förstärker rollspelet som sker på scenen. Scenen är enkel med tre stolar, och med skarpa kontrast mellan ljus och mörker.

Det var en spännande söndagskväll på Gävle teater!

lördag 15 mars 2014

Tävling avgjord!

Marcus har helt rätt visst är svaret Skuggor över Hudsonfloden av Singer. Grattis! Present kommer på posten. Och så klart är bilden tagen vid den aktuella floderna, skuggorna är dock bredvid den.

Jag har stor lust att läsa om den här godbiten

 även om just detta exemplar ägs av Library Hotel.

Gissa boken! Tävling.

Vilken boktitel söker jag?



Vet du det och svarar snabbast så får du de här magnetbokmärkena
som jag köpte på New York Public Library. Svara i kommentarsfältet.
Good luck!

fredag 14 mars 2014

New York - The Art Way

Vi brukar se mycket konst när vi reser, så även den här gången. Så mycket att den får ett eget inlägg där jag kan försöka samla ihop de spretande tankarna och formulera ett lite mer tydligt minne.

Vi såg mycket fint, intressant, fascinerande, utmanande men det började lite snopet. En plan var att ägna vår första heldag i New York åt att gå mellan de många gallerierna i Chelsea, en perfekt sak att göra med en kropp under tidsomställning. Och vi fann många gallerier men - visade det sig - inget av dem hade söndagsöppet. Fast det är fint ha saker kvar att göra för någon mer vända dit blev inte av. Men om du råkar planera ett liknande upplägg så kan detta vara bra att känna till!

Först ut blev istället Guggenheim Museum beläget på upper east side nära Central Park. Frank Lloyd Wrights byggnad rymmer, om vi förstod saken rätt, tillfälliga utställningar. Museet är stort och vår strategi blev att fokusera på den amerikanska konsten, något vi fortsatte med även på andra ställena med ett stort undantag. 
På Guggenheim såg vi främst en fotoutställning med verk av Carrie Mae Weems som genom fotokonsten undersöker ras, genus och klass. Hon använder sig själv i sina verk och låter text och bild tillsammans berätta en historia, som kan vara sann eller inte alls. Hon låter den svarta kvinnan ta plats i världen, ta makten över historiska platser. Det är intressant och ibland starkt att se och väldigt samtida.
En liten bit längre upp för Fifth Avenue hittade vi The Jewish Museum där vi såg den temporära utställningen med originalskisser av Art Spigelman. För mig var han mest känd som upphovet till Maus men här visades en mycket bredare sida av honom upp med bland annat omslag till tidskriften The New Yorker, tragikomiska eller satiriska seriestrippar och hans mörka sorgsna bilder efter 9/11 som grep in i hans liv på ett personligt plan. Det var gripande särskilt att se manuskriptet, originalen, till Maus som grep mig så starkt när jag läste den uppsatta på väggen. I shoppen hade man laddat upp:
Också under promenader som här i solen i Riverside Park en ballerina framför en högst levande men icke-publiksökande trumpetspelande man.
Eller då och då på en mer eller mindre seriös väggmålning.
En dag var vi till MOMA- Museum of Modern Arts - där vi följde resehandbokens råd om att börja högst upp och vandra nedåt i den mer eller mindre permanenta samlingen. 
En höjdpunkt var att få se några målningar av Edward Hopper på riktigt och inte bara i boken om honom som jag jag har här hemma. Hans målningar har också tolkats litterärt av den norske författaren Frode Grytten. Stora, men inte så stora som jag föreställt mig, ödsliga och fulla av öppningar för oss som ser dem.
Andy Warhols målningar var det många som ville se. Många ville också ta bilder, för här var fotografering utan blixt tillåten. Jag väntade tills jag var ensam vid de målningar jag ville spara i minnet medan jag titt som tätt fick någon annans kamera nära ansiktet eller strax över mitt huvud på ett irriterande sätt. Klick-nästa-klick-nästa - konsten sedd genom linsen istället för framför det faktiska verket.
Den här fick mig förstås att tänka på en numera avsomnad blogg, även om bloggaren är i högsta grad aktiv!
MOMA visade sig ha knoppat av sig och i SOHO hittade vi en museishop tillhörande museet. Det är mycket business kring konst...

Bokkonst såg vi på Morgan Library & Museum som just nu ställer ut originalbilder, texter och utkast till det som kom att bli Le petit prince Antoine de Saint-Exupérys vemodiga och vackra bok. Manuskriptet skrevs i New York innan författaren begav sig ut på nytt i kriget som också tog hans liv. Sidorna lämnades till en vän och gavs senare ut. 
Byggnaden i sig var också fin och rymde bland annat den här vackra butiken.
Ett annat fascinerande ställe vi besökte och som avvek ännu mer från den amerikanska inriktningen på vår konsttittning var The Frick Collection som vi nästan höll på att släntra förbi. I det vackra huset finns en privat samling av främst europeisk konst som slår det mesta, den lever fortfarande men huvuddelarna av den köptes in av Henry Flack Frick (1849-1919) som hade en smak för klassiker som engelska konstnärer som Constable och Whistler men häpnade gjorde jag framför de tre verken av Vermeer som jag nog bara sett något enstaka av tidigare. Samlingens tillkomst och mannen bakom den presenterades i en kort film och det var sympatiskt att få veta att samlaren redan från början hade för avsikt att verken skulle visas inför publik. Här rådde dock strängt fotoförbud...

Hotellet vi bodde på under den senare delen av resan var välfyllt med morgontidningar och jag startade dagen med New York Times kulturbilaga för att se vad som var på gång. Det var en speciell känsla att vara där det jag läste om faktiskt hände. Så läste jag att det under helgen pågick ett par stora konstmässor i stan och att en biennal invigdes på Whitney Museum. Vi hoppade över mässorna, som bland annat enligt tidningen besökts av skådespelare som Steve Martin och David Schwimmer (det vill säga Ross i Friends...). 

Liksom på MOMA började vi i toppen och fick en slags förlängning till de verk vi såg på MOMA. 
 Skön konst av Georgia O'Keeffe. Tyvärr minns jag inte vem som står bakom flaggorna.
I huset pågick alltså också en biennal med samtida konstnärers verk i olika genrer. Tre fyllda våningsplan curerade av lika många personer. Efter det första planet som jag fångades av styrkan i tog koncentrationen slut och började betrakta betraktarna snarare än verken. Det var kanske lika spännande det, för här tror jag att jag skådade en stor del av New Yorks allra mest kulturintresserade elit, om man så vill. 

Inför flygresan hem köpte jag det senaste numret av The New Yorker #17 där biennalen på Whitney Museum recenseras av konstkritikern Peter Schjedahl. Hans namn återkommer när jag några timmar senare landat i hemmet och börjar läsa en av böckerna jag köpte med hem - An object of Beauty av Steve Martin. Här i får den manlige berättaren en uppskattande reaktion från just nämnde Schjedahl. New Yorks konstvärld  har trängt in i mitt vardagsrum och cirkeln är sluten.

torsdag 13 mars 2014

New York - The Librarian Way


 Många gånger gick vi här, läste på skyltarna i gatan.

Beundrade ståtliga New York Public Library.

Och så hälsade vi på original-Pooh med vänner.

 Kopplade av i fina Bryant Park bakom biblioteket, där det till slut också äntligen blev vår. Här spelades boule och pingis, och så klart böcker lästes vid borden runt om i parken.

Vi återvände ständigt till Library Hotel, där vi bodde under den andra hälften av resan.
Läsplats i "Reading Room" där frukosten serverades, här kunde också ost och vin intas på eftermiddagen för den som ville. På taket fanns "Poetry Garden" som ett annat ställe kanske skulle kalla "skybar".
  Vårt rum - klassificerat som arkitektur enligt Dewey. Sådana böcker fanns också på hyllan i rummet att bläddra i och lära mer om skyskrapor och arkitekter.

 Chokladen kom till rummet när den dagliga väderleksrapporten avlämnades.

Med hem från resan (inte från hotellet...) följde bland annat en boktrave.

New York - en drömresa gjord

De senaste nästan två veckorna har jag tillbringat i New York tillsammans med mitt ständige ressällskap, maken. Länge hade jag drömt om att åka dit, till staden som figurerar i så många filmer, i så många böcker - och kanske är det just därför den känns välbekant trots att den är olik allt annat jag sett? De populärkulturella referenserna är svåra att hålla i schack och jag associerar till såväl Friends (och kommer på mig själv att spana efter Ross and Rachel) som Seinfeld och Annie Hall. Jag blev som många andra mycket förtjust och faktiskt ganska kär i den här inspirerande staden.

Vi har utforskat New York på tvären och lite grann på längden, och varit med om hur den långa bistra vintern släppte sitt grepp för att ge plats åt vår och värme. Vi startade i East Village på ett enkelt hotell med pentry men bytte sedan, helt planerat, upp oss i både läge och hotellstandard. Mer om det senare.

Ingen New York-resa är nog någon annan lik, här finns så mycket att se och göra, så många saker att bara råka på. Vi fick en fin balans mellan det planerade och det spontana men med en huvudsaklig blandning av stora kulturintag (några har jag berättat om tidigare), långa promenader och god mat. Några bilder får berätta.

Lugn gata i East Village
och inte alltför långt därifrån Little Italy.
 Midtowns hustle and bustle



 Vintrig promenad på High Line i Chelsea som är en park anlagd på en gammal järnvägslinje högt mellan husen. Den kommer inte riktigt till sin rätt så här års men tanken bakom och att den uppskattas är lätt att förstå.
Värmande mat efteråt på typisk "diner". 

 Kaos är granne med Gud i en liten bokhandel med gamla och udda böcker. Nära Union Sq liksom
Barnes & Noble där det råder ordning i kaos.

 Frank Lloyd Wrights byggnad som rymmer Guggenheim Museum är ett konstverk i sig. Mer om konsten vi såg under resan berättar jag i ett senare inlägg.


 Vinter och ödsligt när vi tar våra första steg i Central Park. Några dagar senare myller och värme.
Stadens stora sköna gröna lunga börjar andas igen.

 Morgonpromenad över Brooklyn Bridge
följt av ölprovning i Williamsburg.
Vy från flodpromenad.
Slutligen staden som aldrig sover sedd från ett smutsigt fönster från Staten Island Ferry.