onsdag 2 augusti 2017

Bitar av Bretagne

Äta ostron? Det var kanske inte ett livsmål men ändå något jag ville testa i alla fall EN gång. Nu blev det inte bara ett utan till sist sju stycken tuggor av havet som slank in i min kropp. Kanske var det platsen som gjorde att detta slemmiga göra blev till en riktigt angenäm upplevelse?
Cancale i Bretagne är känt för sina ostron och större delen av dagen kan man köpa ett dussin för ca sex euro att slurpa i sig direkt på plats vid den lilla ostronmarknaden. Strax intill odlas de eftertraktade djuren.
I Cancale vid Engelska kanalen, som präglas av tidvattnets lek, vistas jag och maken några dagar av sommarens semester.
En dag vandrar vi i värmen längs med kusten på en del av den vandringsled som sträcker sig runt större delen av Bretagne. Det är hisnande vackert och lagom strapatsrikt. 
Men vi bekantar oss förstås också med bylivet och kvarteren några hundra meter från den mest turiststinna delen. 
Några avstickare gjordes till intilliggande små städer i närheten innan vi tog bilen vidare till Plougonvelin och bytte boende. Här i Finistère längre ut på udden, möter Bretagne Atlanten. Landskapet är kargare och vädret lite mindre stabilt med återkommande regnskurar och blåst. 
Här är kontakten med havet ännu närmare, fyrar omger strandremsan och långt ut i havet ser vi hoppande delfiner. Känslan av att vara vid världens ände infinner sig.
Vi vandrar till grannbyn Le Conquet, på bretonska Konk-Leon. 
En annan avstickare görs till fina Pont-Aven. Men först stannar vi i en annan liten stad, vars namn jag inte minns, för att se en utställning med konst av Picasso som annars inte visas publikt. Någon konstintresserad matchar målningarna särskilt väl.
Till Pont-Aven kommer vi just när marknaden stänger, men vi får i oss en fin sen lunch och strosar sedan genom den lilla staden. Här har konstnärer som Gaugain funnit inspiration och vi besöker ett museum som visar konst av andra konstnärer också de inspirerade av såväl stad som föregångare. 

Bretagne var till skillnad från t ex Provence ett rätt okänt landskap för mig men något jag ville se och uppleva. Vi valde att tillbringa tiden vid kusten - som har en skönhet som ibland tar andan ur en. Det är ett stort område och vi har bara sett en bråkdel, dessutom mest mindre orter - men här finns så mycket mer att upptäcka! Och som resenär blir man heller aldrig riktigt färdig, det går alltid att komma lite närmare, gå lite djupare. Det är gott att veta.  

måndag 31 juli 2017

Semesterns läsning

Sommarens lediga semesterveckor är min stora läshögtid. Ofta finns där något alldeles speciellt jag ser fram emot att äntligen få ta del av. Men i år visste jag inte riktigt vad jag skulle fylla läshögen med, som ville jag inte planera mera. Ändå ser jag tillbaka på några finfina läsveckor med en blandning av gammalt och nytt. 

Jag tänker på alla världar jag vistats i och på de fiktiva (eller verkliga) liv jag lärt känna. Alla årets sommarförfattare råkade vara kvinnor, men med vitt skilda berättelser. En annan gemensam nämnare är färgen malva som nämns ungefär fyra av böckerna...

Jenny Erpenbecks högaktuella Gå, gick, gått inledde ledigheten. Hon berättar om ett nutida Berlin där den nyligen pensionerade professorn Richard fyller sin nya fria tid med att först visa intresse för och sedan bli bekant eller vän med ett gäng afrikanska flyktingar. Hans engagemang förändrar åtminstone hans liv och blick på omvärlden. Jag läser med mage, hjärna och hjärta, tänker på hur viktigt det är att bli sedd och att få sin historia berättad. Erpenbeck synliggör.

I Once We Were Sisters berättar Sheila Kohler om hur hennes syster mister livet i en olycka förorsakad av systerns man. Men var det en olycka? Vad var det som hände? Och vad hade Sheila kunna göra för att förhindra det? Författaren söker svar och kanske förlåtelse, blickar tillbaka till barndomens Sydafrika. Det är en smärtsam historia om en älskad syster där fiktion och verklighet under åren blandats samman.

Om syskonskap handlar även Anita Desais Dagens klara ljus där Tara sammanstrålar med ett par av sina syskon i barndomshemmet i Old Delhi. Tara har lämnat Indien men en systern bor kvar tillsammans med deras autistiske bror. Vad händer med den som lämnar och med den som blir kvar? Vad händer med gemensamma minnen? Allt förändras även om för den som besöker det ser ut som det var en gång. Desai den äldre har jag länge velat läsa och det var fint att få det gjort under ledigheten.

Nina Bouraouis Strändernas skönhet köpte jag i samband med att hon gästade Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm. Bokens jag blir efter flera års förhållande lämnad av sin kärlek. Samtidigt skakas Paris av terrordåd. Allting svajar. Till råga på allt verkar den tidigare partnerns nya kärlek roa sig med ett fult spel på en blogg, riktat mot bokens berättarjag. Intensiv läsning som inledde sommarens lite längre resa, till Bretagne. 

På en klippa efter den Bretagnska kusten läste jag ett stycke ur Bulevarden och andra texter som är en samling berättelser av Tove Jansson som tidigare publicerats i tidningar och tidskrifter men inte i bokform. Här ryms bl a historier inspirerade av iakttagelser under resor. Det passar ju bra men jag har fortfarande en del kvar att läsa.


Istället tog jag mig an The Pursuit of Love, inköpt på Shakespeare & co under en enda kväll i Paris. Författare är en av de systrar Mitford som t ex Cecilia Hagen skrivit om. Jag tyckte mycket om den här underhållande, men inte tramsiga, uppväxtskildringen från mellankrigstiden. Det svänger en del om Nancy Mitfords bok.

Jag valde sedan att stanna kvar i 30-talet med Mary McCarthys Gruppen. Först tänker jag att det aldrig kommer att lyckas mig att hålla ordning på alla åtta kvinnorna - men det var ju ingen konst! Det här är så fascinerande läsning; att få följa de olika vägar kvinnornas liv tar efter examen, om relationer, kärlek, sex, arbete - liv! I New York dessutom.

När föräldrarna blir osams får Gittel följa med sin mamma till mormodern i Antwerpen. Där möter Gittel den lite äldre Lucie, får låna hennes piano men blir mest ett vittne till och deltagare i en kärleksaffär. Ida Simons som var judinna överlevde förintelsen och kom i slutet av 50-talet ut med denna pärla, Timmen före midnatt.

Samantha Ellis vågar sig på att läsa om de böcker som under hennes uppväxt betytt allra mest för henne. Hon återser sina litterära hjältinnor i Mina hjältinnor, vilket leder till att en del av dem omprövas, utmanas och ges nya betydelser. Ellis visar sig vara en verklig lässyster och att ta del av hennes litterära möten fick mig att känna mig nyförälskad i min egen läsning. En tillfällig hundvän höll mig sällskap.

När Helens pappa hastigt avlider faller hennes värld samman. Hon söker tröst och mening som falkenerare och köper en duvhög som får namnet Mabel. Så börjar en kamp för att skapa tillit och ett band mellan fågel och människa, samtidigt som sorgeprocessen pågår. Helen Macdonalds H som i hök är en gripande och bitvis poetisk berättelse både om det att förlora en förälder och fotfästet i tillvaron och om relationen till ett djur. Helen går vägen via naturen och litteraturen för att hitta rätt, det är nästan oväntat starkt att ta del av.

I mitt flöde på Instagram dyker en fåraktig bok upp; Glennkill av Leonie Swann. När fåraherden Glenn hittas död är det hans trogna fårhjord som bestämmer sig för att lösa fallet. För mig som haft lamm och får som favoritdjur sedan jag var bebis var det en självklar bok att läsa. Men nåja, idén är kanske bättre och roligare än själva mysteriet. 

En bok jag länge tänkt läsa hann jag i alla fall börja på, nämligen Gertrude Steins skildring av sina år på 27 rue de Fleurus i Paris där bl a Picasso var en ofta återkommande besökare. Boken ska jag återkomma till ochnläsa vidare i för den är riktigt bra och rolig. 


tisdag 27 juni 2017

Husmoderns död

Sara Danius samlade artiklar rekommenderades mig som uppiggande läsning, en rekommendation som ju inte gick att stå emot så jag lånade hem och läste Husmoderns död och andra texter. Knallröd är den, precis som boken jag läste alldeles innan, och fullsprängd med intressant och ja! uppiggande läsning.
Tänk att kunna skriva (och tänka...) så här! Att kunna förmedla det lärda, bildade, de spännande analyserna med lätthet och humor. Nästan oavsett vad texterna, en del några sidor långa andra ensidigt korta, handlar om rycks jag med och dras in i resonemang och tankegångar. Här radar de stora författarna upp sig - Balzac, Proust, Woolf, Barnes m fl, m fl, här skrivs om fotografer och kokboksutveckling och om den röda tråden. 

Den avslutande texten är manuset till Danius sommarprat i Sveriges radio som hölls inte långt efter att hon fått det där telefonsamtalet av Peter Englund. Avsnittet ger en fin bakgrund till och bild av den person som idag är Svenska Akademiens ständiga sekreterare.
Inför årets läshögtid semestern var det här en perfekt uppladdning. Men fortfarande vet jag inte riktigt vad jag ska läsa under mina lediga veckor... 

torsdag 22 juni 2017

Gardet - läst i expressfart

Trots alla böcker omkring mig i både hemma- och bibliotekshyllor så har jag känt mig lite vilsen när jag tänkt på sommarens läsning. Så igår efterlyste jag boktips från mina Facebookvänner. Ett av tipsen lånade jag hem, började läsa och läste ut i morse.
Johannes försöker få sin lilla dotter att somna under en av alla promenader de tar tillsammans. Så vid ett övergångsställe får han se (och höra...) en motorcyklist gasa på det värsta han kan för att sen brassa förbi barnvagnsekipaget. Johannes får ögonkontakt med en kvinna på andra sidan vägen, även hon med ett litet barn. De stannar och pratar med varandra om det som nyss hänt, om fartdåren som inte brydde sig om någon annan. Borde de inte sätta stopp för sådana idioter? Jo, de bestämmer sig för att leta upp killen, registreringsnumret har de, för att få honom att be om ursäkt. Det är upptakten till vad som ska bli Gardet.

Gardet - en rörelse som består av människor som fått nog. De har fått nog av odågor som sätter upp leriga fötter på tunnelbanesätet, nog av dörrvakter som gör åtskillnad osv osv. Gardet stör sig med andra ord på sådant som kan göra vem som helst irriterad. Men de reagerar och vill få de som gör fel att be om ursäkt för sitt beteende. Rörelsen växer snabbt och sprids över hela Stockholm med Johannes som motvillig ledare. För det som började som en reaktion på ett felaktigt agerande blir rätt snabbt aktioner som får oanade konsekvenser. 

Staffan Malmbergs knallröda roman är aktuell och väldigt tankeväckande. Här berättas om kollektivets makt och kraft, om hur det som från början har syftet att göra gott blir ett stort oregerligt monster. Hur långt kan man gå för att påvisa andras fel? Är det ok att ta makten i egna händer, att agera straffexpedition? Vad händer då med de myndigheter som ska hålla samhället uppe, eller i alla fall garantera något slags säkerhet? Och vem kan man lita på när allt kastas omkull? Och vem bestämmer till slut vad som är rätt och fel, vilken moral som ska gälla? De relativt sunda och snälla människorna blir inte bättre än de som har motsatta åsikter. Hatet som drivkraft är förödande.

Jag gillar stilen i boken där Johannes är berättaren, detaljskärpan i beskrivningen av det vardagliga för tankarna till Knausgård. Det är realistiskt berättat, det finns inga zombies på Stockholms gator, det som händer känns tyvärr alltför trovärdigt och äkta. 

Semestern har inte ens börjat men första semesterboktipset är redan utläst. Läs, läs och diskutera! Kan tänka mig att Gardet passar utmärkt som bokcirkelbok.


onsdag 21 juni 2017

En start i livet - Brookners första

Vid fyrtio års ålder visste doktor Weiss att hennes liv hade förstörts av litteraturen.
Det går ju inte att inte hänföras av en roman med den första meningen! Och Anita Brookners debutroman från 1981, En start i livet, släpper inte sitt tag om mig förrän den sista meningen...
Doktor Weiss heter Ruth i förnamn och det är hennes historia som berättas i romanen. Ruth lever med sina excentriska föräldrar och sin farmor i en våning på Oakwood Court i London. Det är farmodern som står för kontinuitet och trygghet medan den skådespelande mamman spelar upp scener i tid och otid. När farmodern gått bort och Ruth blivit äldre tar hon varje tillfälle i akt för att komma ut från hemmet, bort från det dekadenta livet där föräldrarna ter sig som stora barn under inflytande av mrs Cutler som "sköter om" hushållet.

Viljan att bryta sig fri är stor, men mod och tro på sig själv saknas, även egentligen små motgångar blir stora för ett osäkert själsliv. Paris är en längtan och till sist tar sig Ruth dit, här väntar livet, litteraturen och kanske ett nytt jag.

Precis som i Hotel du Lac skildrar Brookner på nära håll en kvinna, en yngre den här gången. Hon gör det på ett både inkännande och distanserat underhållande sätt. Hon gör personer och miljöer tydligt levande och låter dem samspela med varandra. Även bifigurer får egna rum i romanen, får författarens medkänsla och blick.

Om jag inte tar fel så är ytterligare fyra av Brookners böcker översatta till svenska - jag ser fram emot att läsa dem alla! Längtar faktiskt efter dem!

måndag 19 juni 2017

Dårskaper - Singerläsning

Det har gått några år sedan jag senast läste något av Isaac B Singer men något mer Jonathan Safran Foers Här är jag gjorde mig påmind om Nobelpristagaren.
Året är 1952, platsen New York. Här befinner sig författaren Aaron som några år tidigare lämnat krigets och nazisternas fasor i Europa. Han skriver för amerikanska tidskrifter med jiddischtalande läsare men fungerar också som något slags rådgivare för människor i stora eller mindre kriser. Ibland hade han nog själv behövt en rejäl rådgivare.

I Dårskaper, som utspelas i judiska kretsar, är förintelsen hela tiden nära. Minnet av de som försvunnit finns hela tiden där, samtidigt som människor som antagits vara döda plötsligt dyker upp på nytt. Så träffar Aaron vännen Max, en man som med sina ca 70 år är 20 år äldre än Aaron. Och med Max följer ett pärlband av andra bekantskaper. Aaron möter också Max unga älskarinna Miriam, de inleder i sin tur ett komplicerat förhållande som också färgas av nazismen.

Singer blandar det djupt allvarliga med snudd på osannolika ibland dråpliga händelser och möten. Genom människorna som skildras ställs frågor om rätt och fel, om vad som är möjligt att förlåta, om hur man lever vidare. Judarna som flytt Europa bildar ett slags familj där de kors och tvärs är älskare, älskarinnor, ställföreträdande föräldrar, vänner och syskon till varandra. Det jag starkast tar med mig från romanen är hur förintelsen fortsätter att gripa in i dessa människors liv, och att även de som överlevde i någon mån också dog.

torsdag 15 juni 2017

Hotel du Lac

Anita Brookner (1928-2016) känner jag till namnet men har varken läst något av henne eller haft henne på den evighetslånga att-läsa-listan. Men så fick jag ett nyhetsmail från Toast, ett ställe jag inte brukar handla från men som har väldigt fina kläder. De har också ett magasin på nätet, som mailet handlade om, där de lyfter både resmål och kultur i olika former däribland både nyare och äldre litteratur. Och här dök Anita Brookners Bookprisbelönade roman från 1984 upp och lockade till snabb och intensiv läsning.
Edith i sitt blekrosa rum på Hotel du Lac satt med händerna i knät och undrade vad hon hade där att göra. Och kom sedan ihåg, och ryste.
Boken handlar om Edith Hope som lämnat England för tids semester och vila vid en sjö i Schweiz. Hennes vänner har mer eller mindre tvingat henne att fly fältet - och det har hon haft goda anledningar att göra. Fylld av nog både sorg och skam och en massa funderingar befinner sig Edith på Hotel du Lac, som romanen också heter, för att få någon slags ordning på tillvaron. I England finns älskaren David som hon skriver brev till, osäkert om de blir ivägsända.

Edith är författare till romantiska kärleksromaner (kärleken är dock svårare att hantera i det verkliga livet), hon är en rätt oansenlig iakttagare om man får tro berättarrösten. Fast man förstår rätt snart att Edith inte är fullt så beskedlig som andra tror. Och på hotellet finns det en hel del att iaktta! Vilka är alla dessa människor som sökt sig till hotellet så här alldeles innan det ska stänga för säsongen? Vad har de här att göra? Den resliga damen med hunden till exempel, eller mor och dotter som tar så stor plats - vilka är de? Det visar sig dock inte helt rätt att fånga deras karaktärer för Edith... Hon skriver lite, tar promenader ensam eller i sällskap och söker sig till byns café och sedan väntar måltiderna och sällskapandet på hotellet. Det yttre verkar rätt lugnt men det är rörigare inuti och det händer saker som får Edith att omvärdera sitt liv och se sig själv på ett kanske lite nytt sätt.

Det här var en roman helt i min smak! Här är både en engagerande yttre handling och intressanta teman och frågeställningar förmedlat genom ett roande persongalleri. När ord som "färgteve" dyker upp hajar jag till för texten känns tidlös, klassisk. Den sällar sig i läsminnet till t ex Kate Chopins Uppvaknandet, som kanske är helt olika i ord och ton?!

Anita Brookner - jag är så glad att jag hittat hennes författarskap, jag kommer att återvända till det och jag vill göra det snart. Hoppas, hoppas hon står på tur för nyutgivning hos något fint förlag!

söndag 11 juni 2017

Ett dopp i 70-talet

Agneta Pleijels Doften av en man som utspelas på 60- och 70-talet är kanske en del av en trend just nu? Av Åsa Moberg kommer en självbiografi någon gång i höst och Gun-Britt Sundströms roman Maken (1976) är aktuell som teater, även det under hösten. Av Åsa Moberg finns sedan tidigare Kärleken i Julia Anderssons liv, utgiven 2010 men skriven redan på 70-talet. Jag råkade läsa den. 

Julia är textilkonstnär med samhällsengagemang, hon arbetar med unga människor på glid och ger sitt stöd till vänner som hamnat i missbruk. Efter att ha skrivit en debattartikel om damtidningarnas på flera sätt smala ideal blir hon en röst som hörs. 


Julia lever med Rune, en äldre man grundad i författarens verklige livskamrat, i ett varmt, moget och hyfsat jämställt förhållande. Deras olika ålder är inget bekymmer. Tillsammans lämnar de Stockholms innerstad för en gård i skogen. Så möter Julia Hubert Meyer som i boken är Moderna museets chef och skapare men i verkligheten var Harry Schein. De båda finner varandra men Julia vill inte svika Rune, vill vara trogen. Hon vacklar mellan viljan till kontakt via brev, telefonsamtal och möten och viljan att bryta helt. Däremellan ömsinta möten, och stärkande samtal. Mobergs bild av Harry/Hubert läggs till den som visades i filmen Citizen Schein


Mobergs bok bjuder på ett dopp i 70-talet, rätt in i pågående diskussioner om kärlek, politik och samhälle. Julia analyserar det som sker omkring henne men också sig själv, ser med klar blick på sitt unga jag. Romanen hakar i Pleijels men saknar förstås blicken bakåt, men den borde väl finnas i den kommande biografin. Mobergs bok är intressant läsning om både ett liv och en tid. Men fick jag välja bort en sak så vore det den hoppande kronologin som mer störde än tillförde läsningen något. 

Årets Duras

Det har börjat bli en fin försommartradition här hos mig att läsa en bok av Marguerite Duras, årets bok blev Moderato cantabile

En pojke tar motvilligt pianolektioner hos en rasande pianolärarinna, han vill verkligen inte. Hans mamma Anne är med, snäll men frånvarande, lite disträ. En eftermiddag utspelas ett drama på ett kafé där en kvinna blir dödad. Det påverkar Anne och förändrar henne. Kanske är det hennes längtan efter förändring, dramatik, livsinnehåll som gör att hon börjar dricka vin på en bar efter pianolektioner? Där språkar hon med en man som intresserar sig för henne. Men innan fabrikerna stänger för dagen måste de bryta upp, den framstående maken väntas komma hem. Men mötena på baren blir allt längre, allt djärvare. Duras skriver drömmande, flyktigt, fantastiskt. 



söndag 4 juni 2017

Från Madrid till Gräsö - läst under veckan

Min vecka inleddes med ett par lediga dagar som jag nästan helt och hållet ägnade åt att hänga med näsan över en eller annan bok.
I Madrid drar en ung amerikan, Adam, omkring. Han är där för att driva ett poetiskt forskningsprojekt, lever av stipendiepengar och förväntas leverera. Han röker på, flanerar, försöker mörka sin obefintliga spanska och hittar på historier om sina älskade föräldrar som för att skapa sig ett nytt dramatiskt förflutet. Han hittar överhuvudtaget på, är falsk och oärlig och främmande inför den kreativa, skapande värld han hamnat i. Han är sitt eget forskningsprojekt i den här romanen som både roar och irriterar. Ben Lerners På väg från Atocha är en enerverande, läsvärd pralin om konst och skapande och om att komma till rätta med sin egen existens.

Veckan avslutades med Catrin Ormestads Det nionde brevet som jag kastat blickar mot sedan den kom förra året. Den utspelas på Gräsö strax utanför Öregrund, som är ett perfekt mål för en dagsutflykt från mitt Gävle (som för övrigt också är med på ett hörn i boken). Över till Gräsö har jag inte varit på men så sent som förra fredagen stod jag på fastlandssidan och tittade över mot ö-sidan. 
I romanen har Juliana efter flera år i Indien tillfälligt återvänt till sin sommarlovsö för att ta ett sista farväl av sin farmor Lea. Kvar på ön finns Julianas pappa Walter som blivit ensam på gården med kor, skörd och hund. Juliana håller sig för sig själv till Walters stora sorg, han som hoppats på att de skulle arbeta sida vid sida precis som när dottern var liten. Men här är hon nu, 35 år gammal, med ett helt liv som pappan inte känner till, med en hjärtesorg att läka. Kanske om de bara pratat med varandra de hade insett hur mycket de bär gemensamt. Men det är först när den mystiske och magiske Orlando dyker upp som även far och dotter närmar sig varandra. Orlando, främlingen, är där för att komma till rätta med sin historia, en historia som involverar de båda på gården. Men han möter också något han, trots sin förmåga att spå, inte ha verkat kunna förutse. 

Parallellt berättas Walters liv - om romerna som kom till ön och om den korta kärlek han fick uppleva som vände allt upp och ned. Om den lea Lea som förstörde så mycket.
Det nionde brevet är en roman om vi och dom där "dom" är romerna som kommer men också alla andra som på något upplevs hota öbornas livsstil, om att försöka försona sig med sitt förflutna, om att resa bort och komma hem. En bok jag kommer att tänka på under läsningen är Anne B Ragdes Berlinerpopplarna, som i både innehåll och stil påminner om Ormestads roman. Ibland vill kanske Det nionde brevet lite för mycket, det är många ämnen och relationer som ska avhandlas, dialogen känns inte helt klockren och den är lite för romantisk för vad jag är bekväm med. Men ändå, jag tycker om den här ö-skildringen, hur författaren låter personerna utvecklas och fördjupas vid tiden för midsommar. Och så lovar jag mig själv att nästa gång ta färjan över från Öregrund till Gräsö.

tisdag 30 maj 2017

Doften av en man - en efterlängtad fortsättning

I augusti 2015 läste och berördes jag djupt av Spådomen där Agneta Pleijel påbörjar berättelsen om sig själv. Nu har uppföljaren äntligen kommit - Doften av en man.

Bokens "hon", som ibland också är ett tillbakablickande "jag", har i denna andra del lämnat sin splittrade familj för att börja ett eget liv som student i Göteborg. Men kvar finns oron och det dåliga samvetet för föräldrar och systrar. Men nu kan hon leva fritt efter egna villkor! 


Hon söker sig till männen och männen till henne. Men det är minsann inte enkelt. Hon utsätts och utsätter sig för svartsjuka och elaka tungor och risken att bli lämnad. Litteraturen och det det akademiska livet är viktiga men främst är här längtan efter männen och förälskelsens rus. 


Pleijel skriver så okonstlat, så nära om det som är en bit bort i tid. Orden flyter fram med lätthet. Minnen återskapas kanske ungefär som de var snarare än med något slags exakthet. Det är en intressant tid att läsa om, 60-talet, med institutioner och senare tidningsredaktioner fyllda med bekanta namn. De möten som uppstår här väcker också diskussioner om kvinnans roll och rörelseutrymme. Det blir aktuellt inte minst när hon själv blir mamma till ett efterlängtat barn.


Riktigt så tagen som jag blev av Spådomen blir jag inte av den här, som jag läser med lite större distans. Men jo, också Doften av en man bjuder på en riktigt fin och stark läsupplevelse. Och visst doftar den Augustprisnominering? 

Se där, två heta sommarboktips! 

Här är jag - storslagen sträckläsning

"Här är jag" svarar Abraham när Gud kallar och det var ungefär vad jag svarade när Jonathan Safran Foers nya roman ropade efter läsare från nyhetshyllan på mitt bibliotek. Men det var recensionen på bloggen Och dagarna går som övertygade mig om att jag ville läsa den precis just nu. Romanen är en tegelsten, rymmer en rik historia perfekt för sträckläsning under den långhelg vi precis lämnat.

Foer berättar om en familj vars liv ställs på ända under några omtumlande veckor. Händelserna involverar fula, grova ord som äldste sonen Sam misstänks ha skrivit på en lapp och som äventyrar hans bar mitsva, en telefon som hamnar i fel händer, en sjuk hund och så småningom en internationell kris.


Det är många sidor text, många snärtiga ord ofta i snygg dialog och smarta vändningar. Jag skrattar till på en sida, stannar upp och tänker till på en annan. Ibland skaver den här sortens romaner, med tillrättalagd och überklurig handling men den här gången slukar jag det hela helt och hållet. Läser om Jacob och Julia som tappar bort varandra, om deras tre barn som har en förmåga att dyka upp mitt i samtal de inte ska höra. Om farfarsfar, en av de överlevande som ingen riktigt har tid med och som nu är i slutet av sitt liv; om farmor och stridslystne farfar; om släktingar från Israel på besök. 


Romanen utforskar tillhörighet - familjen, släkten, landet, religionen som i det här fallet är judendomen. När svarar vi "här är jag"? Det beror kanske på vem som kallar. Och hur långt sträcker sig vårt engagemang utanför den lilla familjeenheten? 


Så klart tänker jag på Singer, det är svårt att låta bli, men också på Jonathan Franzen - här finns en liknande blandning av vardag och halsbrytande klurigheter. Här är jag sträcker ut sig på nära 600 sidor och det är inte en sida för mycket. Jag, som tycker bäst om de författare som håller sidantalet nere och hellre berättar sparsmakat och stringent än överflödigt, njuter hela vägen till sista ordet. 



Den lockande recensionen Och dagarna går:

http://joanna-ochdagarnagar.blogspot.se/2017/05/har-ar-jag-en-roman-att-sluka.html


tisdag 23 maj 2017

Swede Hollow - en slum att älska

När jag läser Swede Hollow av Ola Larsmo påminns jag om vilken slags litteratur jag tycker om allra mest. Det här berättandet, den långa väven, det vackra språket. Det är så här jag vill att det ska vara.
Larsmo berättar om en skara människor som vid 1800-talets slut lämnar Sverige för drömmen om Amerika. En del flyttar, några flyr. Flera personer följs på vägen över havet, människor som råkar komma samman och så småningom sätter bo i slummen. I Swede Hollow. Mest handlar det om familjen Klar, om föräldrarna och om barnen som växer upp i det nya landet. Om vad som förde dem dit och om det att finna sig till rätta, eller försöka göra det, i det nya. Andra människor lever omkring dem, nära inpå blir ett slags utökad familj. Livet är hårt och rått, eländigt och farligt. Bitvis överlever de mer än lever men här finns också mänsklig värme. I det kärva, i det fåordiga finns även empati.

Larsmo skriver om en verklig plats, men boken befolkas av fiktiva personer som ändå gör de som en gång levt där synliga. Det är oundvikligt att inte tänka på Vilhelm Mobergs Utvandrarna, inte bara för att de båda författarna berättar om just svenska utvandrare utan också för sättet de berättar på. Larsmos text får mig att sträckläsa som när jag som tonåring läste Mobergs verk. Jag läste under helgen, glömde tid, rum, mat. Avbröt ibland för att i expressfart göra nytta. Vände tillbaka till texten och sögs in på nytt. Det är sällan nuförtiden jag tänker att jag älskar det jag läser, men den här gången gör jag faktiskt det. 
När jag läser så tänker jag på hur väl boken skulle göra sig på scenen. Det är något med de tydliga, levande personerna, de avgränsade miljöerna, känsloläget. Så till frukost läser jag i DN en text om andra utvandrarskildringar - Larsmo är artikelförfattaren. Som en avlutande notis står att Dramaten har premiär på en pjäs baserad på Swede Hollow i november. Men innan dess, i september ser jag fram emot att höra författaren på Sandvikens folkbibliotek som en del i deras fina satsning En svensk läsklassiker. 

torsdag 18 maj 2017

Den lilla svarta

Det var främst tiden och miljön som fick mig att plocka upp Den lilla svarta. Paris på 20-talet är liksom mitt i prick för mig.
Sanna Tahvanainens roman om modeskaparen Coco Chanel visade sig väl värd att hänga med under veckan. Chanels liv har skildrats på film, det har gett mig en rätt bra bild av hur hon levt. Här får jag krypa ännu lite mer under ytan. Chanel hade själv ett lite löst förhållande till sanningen, och Tahvanainen låter henne fabulera och hitta på inför vänner och bekanta.

Chanel, mademoiselle, är undanglidande men i drömmar och minnesbilder ges den rätta bilden, den troligen rätta bilden i alla fall. Chanel har en själ ärrad av händelser i barndomen och kanske främst av sorgen efter Boy, älskaren som omkom hastigt i en bilolycka.

Författaren berättar om Chanel som företagsledare, om hennes excentriska vanor, älskare och ensamheten på hotellrummet där hon bor större delen av tiden.

Romanen zoomar in några år av Chanels liv, zoomar ut och släpper henne. Det är gott så.

torsdag 11 maj 2017

Just precis nu...

… läser jag: Adua av Igiaba Scego, cirka 20 sidor kvar.

… tror jag att jag ska läsa den här boken härnäst:  Den lilla svarta av Sanna Tahvanainen som jag fångade upp på instagram hos @marieinsweden.

… borde jag: Utforska fler poddar om litteratur och läsning. Kanske får jag något tips av er?

… är jag nyfiken på:  Ben Lerners  På väg från Atocha som kanske kan bli årets Avd. för grubblerier.

… längtar jag efter:  Att (lite sent) anta utmaningen En svensk läsklassiker på Sandvikens bibliotek. Vilhelm Mobergs Utvandrarna ligger redo för omläsning till hösten.


Samma enkät, samma månad, andra år:

2012
2013


Förstås så är jag nyfiken på hur det ser ut hos er just nu!

måndag 8 maj 2017

Ett framtida franskt val

Medan valet pågick för fullt i Frankrike igår läste jag om ett annat val och ett annat valresultat i samma land. Året är 2022.
Michel Houellebecq berättar i Underkastelse om hur slutstriden i den andra presidentvalsomgången står mellan representanterna för Nationella Fronten respektive Muslimska broderskapet. Precis som i verklighetens Frankrike har partierna till höger och vänster fått ge vika för en annan politik, andra drivkrafter. 

Berättare är universitetsläraren Francois vars liv inte verkar ha någon anknytning till livet utanför Sorbonne. Relationer inleds med unga studentskor, de närmaste sociala kontakterna är med andra lärare men mest är han rätt ensam med sina böcker. Men vissa andra har utblick och de delar med sig av tankar kring vad som kan hända om den ena eller den andra presidentkandidaten vinner. Ekonomin kan påverkas, kanske måste universitetet stänga, kanske blir det upplopp... Francois reagerar med något slags frustrerande lojhet. Ger sig av, kommer hem. Någon dör. Han rycker på axlarna och köper en till kvinnokropp. Ungefär så.

Valet sker, presidentkandidaten från muslimska broderskapet segrar och snabbt förändras samhället. Jag var allt lite orolig för att boken skulle bli rasistisk eller islamofobisk men det är väl egentligen inte islam i sig som kritiseras, snarare är det en berättelse om hur normer och värden snabbt kan bytas ut mot något annat. Om hur godtyckligt det vi bygger våra liv kring är. Francois anpassar kvickt sitt liv till de nya lagar som gäller, likadant gör hans kollegor. Att plötsligt ha flera fruar, att de kvinnliga kollegorna inte längre får jobba är helt ok (så länge man kan dricka alkohol). 

Francois är en märklig berättare. Han rör sig utan egen riktning över sidorna, utan att riktigt bry sig om vad som händer omkring honom. Kanske vill författaren visa vad som händer om vi inte tänker själva? Om vad bara anpassning till rådande situation kan leda till? Eller så menar han något helt annat? För Francois verkar ju ändå nå fram till något bättre. Trots att boken väl ska läsas som en dystopi?

Oavsett intentionerna med romanen så föll läsningen av den rätt väl ut just nu, vid den andra valomgången. Att den kom ut samma dag som attentatet mot Charlie Hebdo hade jag inte i minnet när jag läste, kanske hade det inte gjort någon större skillnad.

fredag 5 maj 2017

Att sluta äta kött

En författare som inte gått att missa i bokfloden är sydkoreanska Han Kang. Tidigare läste jag och berördes starkt av hennes Levande och döda, helgen som gick läste jag den prisade Vegetarianen.
Det börjar med ett rent personligt beslut av Yeong-hye som efter en grym dröm bestämmer sig för att sluta äta kött. Ett ganska oförargligt ställningstagande i vissa fall, men inte i Yeong-hyes. Det väcker stora protester, avsky och våldsamma uttryck hos hennes familj vilket urartar vid en middag tillsammans med mor, far, syskon och make.

I bokens första tredjedel är det just maken som berättar. Han talar utan kärlek om en alldaglig kvinna, man förstår att relationen inte byggt på någon slags närhet. Yeong-hyes vilja att avstå kött är inget mannen kan förlika sig med, det är ytterst provocerande.

I mittendelen berättar istället Yeong-hyes svåger, hennes systers man konstnären som fascineras av sin svägerska. Perspektivet här är mer poetiskt, sensuellt och bitvis vackert. Kanske är det den delen som får bokomslaget att blomma så?

Avslutar gör Yeong-hyes syster som påverkas på flera sätt av händelserna. År har gått och livet förändrats. Det vegetariska beslutet har så gott som lett till ett vegetativt tillstånd.

Att inte följa normen kan straffas hårt, att stötas ut och ifrågasättas av de allra närmaste kanske är det allra värsta. Yeong-hye blir en anomali i sitt eget hem, i sitt eget liv. Också det här är en stark roman som glider mellan poetiska uttryck och brutal realitet. Jag läste, ryste och njöt av den välskrivna berättelsen.

onsdag 3 maj 2017

Klasskompisar

Författaren Édouard Louis skrev för ett par veckor sedan i DN om varför hans föräldrar, och andra från hans hemstad, röstar på Front National. Artikeln påminde mig om att jag inte läst hans uppmärksammade, och självbiografiskt baserade, roman Göra sig kvitt Eddy Bellegueule. 


Redan efternamnet ställer till det för Eddy, ungefär "vackerkäft" heter han. Men det är fler saker som gör att han sticker ut i den lilla industriorten Picardie - hans gester och kroppsspråk anses tidigt vara feminina och utstuderade, hans röst är ljus. Tidigt upptäcker också Eddy motvilligt att han är homosexuell. 


Hans omgivning och familjemedlemmar lever istället upp till alla andra stereotyper. Männen är macho drinkare som inte drar sig för att använda knytnävarna, kvinnorna är undergivna och har sin plats i hemmet. Men även bland de värsta finns drömmar. Om det är jobbigt hemma, där man inte förstår sin son, för Eddy så är det ännu värre i skolan. Han får utstå både fysiska slag och hånfulla ord. Det är mörkt och obehagligt. 


Louis berättar genom olika nedslag, läsaren följer Eddys skolår och liv, hans kamp för att å ena sidan bli macho som de andra killarna och å andra sidan att bara få vara sig själv och så berättas mammans och pappans bakgrund. 


Författaren är sociolog och det perspektivet använder han i sin skildring. Det gör att det som skildras blir något mer än "bara" en enskild människas berättelse. Han förmår trots närheten till det som berättas hålla distans och skapa förståelse och ser en större historia.


Inför andra omgången av det franska presidentvalet var det här intressant läsning. Att Le Pen har sina väljare är fullt förståeligt utifrån den miljö Louis skildrar. Livet i Picardie måste vara motsatsen till turistens Paris - precis som Silvia Avallone gjorde i Stål visar Louis på något helt annat. 


Louis roman handlar mycket om klass, vilka som har och inte har, vilka som syns och inte syns. Och vidare om att ge sig ut på klassresan. Klass hette lägligt nog nästa bok jag läste och Elise Karlssons roman blev till något av en förlängning av Louis text, fast utifrån ett annat perspektiv. 


I Klass berättar Hélène. Hon är uppväxt i Rinkeby men med sin svenska mamma sticker hon ut genom att inte se ut som de andra barnen, klasskompisarna, som inte fötts in i landet. Som barn var hon heller aldrig riktigt med, hörde inte till. Resorna för den unga vuxna Hélène går in till Stockholm, till universitetet och pojkvännen i stan. Hélène studerar litteratur men har svårt att hitta orden, svårt att hitta rätt; ändå är hon uppväxt i ett hem med böcker och kultur. Fast hon är obekväm även i andra sociala sammanhang. Jag läser med viss igenkänning, i alla fall ibland, för visst har jag också gjort en ensam resa in i den akademiska världen, in i seminarier, föreläsningar och uppsatskurser. Känslan överlag av att inte passa in verkar de flesta av oss dela.


Hélène och pojkvännen drar åt lite olika håll i sin relation, men stor plats i berättelsen och i Hélènes liv här och nu tar också en hämndaktion. En lärare från förr har skrivit en bok om barn i Rinkeby, Hélène åtar sig att berätta om hur det egentligen var. Den här hämnden tar, med tanke på hur lite den ger, väl mycket plats i en roman som annars berättar fint och känsligt om klass, om att bli vuxen och finna sin plats och sitt eget rum. Jag markerar stycken i texten, funderar över berättarrösten och det hon tänker.


Rinkeby. Berättarens förhållande till förorten är kluven, en laddad hatkärlek. Precis som i Louis Picardie finns här utsatthet och fattigdom men samtidigt en värme som Hélène vårdar minnet av. Och romanen landar precis som Louis bok kusligt rätt i tiden här och nu.


tisdag 25 april 2017

Franska förströelser

Den senaste veckan har jag läst lite franskt, det kändes som en bra uppladdning inför det franska valet. Först ut i min franska inlånade kollektion av litteratur var Tatiana de Rosnays senaste på svenska, Mocka
Mocka är färgen på den bil som kör på Justines son Malcolm som skadas så svårt att han hamnar i koma. Föraren smiter från platsen, men några vittnen finns. Hela familjen svävar i ovisshet - kommer Malcolm att vakna? Kommer han att överleva? Justine står inte ut med smärtan, med polisens långsamma utredning, med maken som är så tålmodig... Justine klarar inte av att bara vänta på vad som ska hända - hon inleder ett eget sökande efter föraren till den mockafärgade bilen, efter den skyldige som kallblodigt övergav ett skadat barn. I takt med att Justine gör sina efterforskningar ökar spänningarna i relationen till maken och väninnorna verkar svika från hennes sida.

Mocka var en bladvändare som väckte min nyfikenhet och engagemang. Kanske "köper" jag inte exakt det hela men det är en väl genomförd roman. En sak som ändå skavde en del var språket. Justine, som är jagberättare, är översättare och som sådan borde hon vara omsorgsfull med det språkliga. Tyvärr störs jag av de korthuggna, staccatoartade, meningarna som stressar läsningen även där innehållet är balanserat. Kanske är den ursprungliga texten så, eller så har det (ironiskt nog) med översättningen att göra?


Språket i de Rosnays Huset du älskade är istället helt annorlunda - utbroderat, fyllt med färger och känslor. Men så är också tiden en annan, 1800-tal, men platsen den samma: Paris. 


Berättar gör Rose, en äldre kvinna som beslutsamt bestämt sig för att inte lämna den numera avlidne makens älskade hus och födslohem. Till saken hör att huset strax ska jämnas vid marken. Nya linjer dras och Paris omgestaltas till den stad vi känner idag med breda boulevarder. Romanen skildrar skeendet genom Roses ögon och berättar om hur vissa ser positivt på framtiden och lämnar sina hem för det nya, medan andra ser sina liv och allt de byggt upp gå i kras. 

Romanen är finstämd, gripande och även om jag inte är särkilt nostalgisk så lever jag mig in i Rose och hennes situation. En bonus är att Rose som tröst när maken gått bort finner en ny värld i litteraturen - hon blir en hängiven läsare som betar av nymodigheter som t ex Madame Bovary. 

Om jag hade läst boken innan påskresan till Paris så hade jag kanske sett annorlunda på det vackra omkring mig. Jag vet att jag varit i närheten av Roses kvarter, gått på de gator som romanens hus fick ge vika för. Det är inte helt lätt att föreställa sig att där boulevarderna drar fram varit ringlande gränder.