tisdag 25 april 2017

Franska förströelser

Den senaste veckan har jag läst lite franskt, det kändes som en bra uppladdning inför det franska valet. Först ut i min franska inlånade kollektion av litteratur var Tatiana de Rosnays senaste på svenska, Mocka
Mocka är färgen på den bil som kör på Justines son Malcolm som skadas så svårt att han hamnar i koma. Föraren smiter från platsen, men några vittnen finns. Hela familjen svävar i ovisshet - kommer Malcolm att vakna? Kommer han att överleva? Justine står inte ut med smärtan, med polisens långsamma utredning, med maken som är så tålmodig... Justine klarar inte av att bara vänta på vad som ska hända - hon inleder ett eget sökande efter föraren till den mockafärgade bilen, efter den skyldige som kallblodigt övergav ett skadat barn. I takt med att Justine gör sina efterforskningar ökar spänningarna i relationen till maken och väninnorna verkar svika från hennes sida.

Mocka var en bladvändare som väckte min nyfikenhet och engagemang. Kanske "köper" jag inte exakt det hela men det är en väl genomförd roman. En sak som ändå skavde en del var språket. Justine, som är jagberättare, är översättare och som sådan borde hon vara omsorgsfull med det språkliga. Tyvärr störs jag av de korthuggna, staccatoartade, meningarna som stressar läsningen även där innehållet är balanserat. Kanske är den ursprungliga texten så, eller så har det (ironiskt nog) med översättningen att göra?


Språket i de Rosnays Huset du älskade är istället helt annorlunda - utbroderat, fyllt med färger och känslor. Men så är också tiden en annan, 1800-tal, men platsen den samma: Paris. 


Berättar gör Rose, en äldre kvinna som beslutsamt bestämt sig för att inte lämna den numera avlidne makens älskade hus och födslohem. Till saken hör att huset strax ska jämnas vid marken. Nya linjer dras och Paris omgestaltas till den stad vi känner idag med breda boulevarder. Romanen skildrar skeendet genom Roses ögon och berättar om hur vissa ser positivt på framtiden och lämnar sina hem för det nya, medan andra ser sina liv och allt de byggt upp gå i kras. 

Romanen är finstämd, gripande och även om jag inte är särkilt nostalgisk så lever jag mig in i Rose och hennes situation. En bonus är att Rose som tröst när maken gått bort finner en ny värld i litteraturen - hon blir en hängiven läsare som betar av nymodigheter som t ex Madame Bovary. 

Om jag hade läst boken innan påskresan till Paris så hade jag kanske sett annorlunda på det vackra omkring mig. Jag vet att jag varit i närheten av Roses kvarter, gått på de gator som romanens hus fick ge vika för. Det är inte helt lätt att föreställa sig att där boulevarderna drar fram varit ringlande gränder. 

Vad hände 30 mars 1924?

Den här raringen var ju bländande bra! Graham Swift har hittar helt rätt kod till mitt (och många andras) läsarhjärta. Mödrarnas Söndag utspelas under en dag - en marsdag 1924 - men rymmer ett helt liv. Dagen är en ledig dag när tjänstefolk får bege sig hem till sina familjer och mammor. Men Jane Fairchild, som är romanens centrum, är föräldralös. Istället tar hon cykeln till sin älskare, mannen, sonen i godset intill som hon haft en relation till i flera år. Dagen börjar i stor förväntan, hur den slutar ska förstås inte avslöjas här.
Smidigt och snyggt berättar Swift om nu och då. Omlott om allt det som hände den där dagen i mars 1924 och hur om livet blev sedan. Så mycket ryms på 154 sidor, det är komprimerat, klart och konstfullt. En kort och gott underbar roman! 

måndag 17 april 2017

En misslyckad akademiker, en lämnad kvinna och en blyförgiftning

Bibliotekarien Karl, huvudperson i nyss lästa Brajabiblioteket, sökte på nätet efter bästa sättet att odla just braja. Irene, som också är bibliotekarie, letar istället information i gamla hederliga böcker, hämtade i magasinens djup för att finna vägar till att på mest effektiva sätt använda bly. Hennes mål är förgiftning, hennes vapen är blytyngder. 

Sara Paborn låter i Blybröllop Irene själv berätta sin historia om hur hon stategiskt förgiftar sin man. Han är ingen ond person men så erbarmligt tråkig. Kanske gör hon honom t o m en tjänst genom att förkorta hans liv? När historien berättas har allt redan skett och Irene fått det lugna, självstyrda, liv hon drömt om. Tonen är på något vis nedstämt humoristisk, jag skrattar inte men dras med i Irenes planer. I våndan över att bli upptäckt och i hennes giftiga frigörelseprocess. 
Även i Martin Engbergs En enastående karriär finns ett bibliotek med, men Jonas är ingen bibliotekarie även om han extraknäcker i magasinet. Han är istället en akademiker vars avhandling totalsågas under disputationen. I bibliotekets källare slickar han såren och försöker återupprätta sin heder. Jonas är jagberättaren - men en opålitlig sådan. Som läsare drivs jag av att få svaret om vad som egentligen hände. Men kanske finns där inget "egentligen"? Det här är en roman som jag tycker lovar mycket mer än den håller, den bygger upp förväntningar som spricker och den verkar sakna riktning. En betydligt bättre akademisk roman är Henrik H Langelands Manuskriptet.
Påsken tillbringades i Paris och med på resan följde Den sista kvinnan av Audur Ava Ólafsdóttir. Författaren ger röst åt Maria som blir lämnat av sin man strax efter 12-slaget på nyårsafton. Han flyttar hem till sin kollega och älskare och lämnar Maria med deras två små tvillingar. I källaren finns Perla, en spökskrivande psykolog som snabbt finner stoff till nya berättelser. Hennes skrivande kommenterar också det smått otroliga som inträffar i Marias liv. I huset intill finns också en uppvaktande och hjälpsam student. Mitt i Marias försök att finna sig till rätta i en ny världsbild dyker hennes biologiska far upp men han lämnar både henne och livet snabbt därpå. Kvar finns ett gäng obesvarade frågor. Hemligheter avslöjas och långsamt går livet vidare. Kanske finner Maria en annan slags utökad familj där även en kortväxt författande Perla kan ingå? Jag tyckte mycket om den här fint berättade romanen som verkar vara skriven med ena ögonbrynet ironiskt höjt. 

söndag 2 april 2017

Årets andra påskekrim

Muramaris var en kulturhistoriskt intressant byggnad som låg en bit utanför Visby, den brann tyvärr ned för några år. Huset, som uppfördes av dottern till damen som skapade Hallwylska palatset i Stockholm, gästades av konstnärer från det tidiga 1900-talet till, t ex Nils Dardel. Det ryktas till och med att hans Den döende dandyn tillkom där. Dardel hade hur som helst en relation till sonen i huset, Rolf de Maré, som också var en betydande kulturperson. Både Muramaris och Den döende dandyn spelar en stor roll i Mari Jungstedts deckare som heter just Den döende dandyn
Det var ett tag sedan jag läste något av Jungstedt och jag vet inte riktigt varför jag kom att tänka på den boken just nu. Inledningsvis hittas en i Visby känd konsthandlare upphängd över en av ringmuren portar, polisen behöver inte fundera länge för att inse att mannen inte dött för egen hand. Konsthandlaren visar sig ha en del hemligheter, väl  dolda för de närmaste. När sedan fler märkliga saker sker med anknytning till konsten, Den döende dandyn försvinner t ex en natt från Waldemarsudde där den för tillfälligt hängde. Men hänger mord och stöld ihop? Vad är motivet? Och vem är den skyldige? Läsaren följer poliserna på Gotland, förstärkta med en matglad kollega från Stockholm, och journalisten Johan som också är en återkommande figur. Privatliv blandas med utredningen och med glimtar in i den länge okända mördarens psyke.

Precis som jag hoppades så får en hel del Jan Mårtenson-vibbar av den här deckaren. Jag är rätt svag för deckare som kretsar kring konstvärlden... Jungstedt skriver spännande och driver sidorna snabbt framåt. Men ibland haltar det och jag får en känsla av att sammanhang som kanske fanns i en tidigare version av manus redigerats bort? Lite slarvigt så där. Och så kan jag inte låta bli att irritera mig på att alla poliser nämns vid efternamn av författaren och när hon fördelar ordet mellan dem, utom den enda kvinnliga. Det är Knutas och Karin. Karin och Kihlgård. 

Den döende dandyn är snabbt läst och kanske snabbt glömd men en helt ok påskekrim i väntan på långhelgen. 

Brajabiblioteket

Det lilla biblioteket där Karl jobbar måste vända besöks- och utlåningssiffror från rött till grönt, annars kommer det att läggas ned. Och det är bråttom! En som vet på råd är föreståndaren Tore som snart involverat Karl i sin, inte alldeles lagliga, biblioteksplan - de ska låna ut böcker preparerade med en joint i den gamla kortfickan längst bak. På så sätt räknar de med att få snurr på utlåningen igen. En odling förbereds längst in under mörka biblioteksmagasinet, allt görs från grunden. Men hur ska böckerna hitta sina låntagare? Hur ska detta hållas hemligt för inte minst de andra medarbetarna? Det går väl lite si och så med det andra...

Äntligen har en av alla mina skrivande kollegor romandebuterat! Per Bergs satiriska humoresk ställer frågor kring vad som händer när bara kvantitativa värden mäts. Vad händer med kulturen, litteraturen och mötesplatsen? För visst finns det en allvarlig grund till den fnissframkallande boken. 


Jag drar ofta på munnen åt alla roliga, ibland halsbrytande liknelser, som klockrent beskriver situationer och tillstånd. Romanens jagberättare Karl är skönt drastisk. Det är svårt att inte tänka på filmen Kopps, där en brottsvåg drar igång för att rädda den lilla polisstationen. Men jag kommer också att tänka på Jonas Karlssons skruvade arbetsplatsskildringar God Jul och Jag är en tjuv, fast Brajabiblioteket är mer roande att läsa.


Snygg är boken också, även när man lyft av omslaget...

Nu ser jag framför mig hur förlaget North Chapter preparerar sin eventuella monter på bokmässan med gröna växter samt tröjor och tygkassar med det självklara trycket: Turn on! Tune in! Read out!