fredag 31 maj 2013

MAUS = måsteläsning

Härom dagen lade min kollega Seriebibliotekarien, på min begäran, en trave med tecknade serier på mitt bord. Det som lockade mig allra mest i högen var klassikern MAUS 1-2 av Art Spiegelman och igår när jag kom hem från jobbet började jag läsa den. Jag läste hela kvällen och hela morgonen idag. Varför? Därför att den är så fantastiskt bra och stark - och omöjlig att lägga ifrån sig.
Jag har alltså läst min första tecknade roman! Som hängiven romanläsare så tror jag den här var en bra start för mig. Här finns en tydlig historia, men också skiftande tidsplan och växlande berättarröster. Samtidigt är figurerna skildrade med psykologiskt djup och med stark trovärdighet.

En sak som förvånade mig var att jag aldrig under läsningens gång tänkte på att det var just en tecknad, grafisk, roman jag läste. Det föll sig naturligt att ta del av de så väl interagerande och integrerade orden och bilderna. Kanske är skillnaden inte så stor som jag föreställt mig? Ett innehåll eller ämne som väcker mitt intresse kanske fungerar oavsett i vilken form det förpackats. Tänk om det är så! Vilken värld som öppnats för mig då...

MAUS är Spiegelmans berättelse om sina föräldrar, Vladek och Anja, som båda lider hårt och svårt under nazismen och ockupationen av Polen. De tillhör de överlevande, och bygger efter sin fasansfulla tid i bl a Auschwitz upp ett nytt liv i USA. De överlever, men klarar inte av att verkligen leva vidare med sina mörka minnen. Mamma Anja tar sitt liv när författaren är ung, något som pappan inte kommer över. Han är nu gammal och sjuklig och lever i ett nytt men olyckligt äktenskap. Han tär själv genom sitt sätt att vara på sin omgivning. Det är alltså inte något direkt ömsint hyllningsporträtt av fadern, snarare ett sätt att så ärligt som möjligt förstå både honom och den tid han levt i.
Berättelsen utgår från möten mellan far och son, där de hemska minnena återberättas. Det är en son som lär känna sin far. Men också en son som själv lever ett svårt, nog ångestfyllt liv, med skuldkänslor gentemot föräldrarna. Romanen är också en metaberättelse, där jag som läsare tar del av hur den växer fram och av några av de problem som uppstår på vägen. Dessa nutidspartier kompletterar på ett bra sätt den minnesteckning som görs av fadern och hans liv under krigstiden.

Konsekvent används förmänskligade djur där judar gestaltas som möss, ibland förklädda till polacker med grismask, och där nazisterna följdriktigt är katter. Senare ansluter fransmän i form av paddor och svenskar som renar. Och det känns helt och hållet naturligt, det blir också överdrivet tydligt vilka som är vilka och att gränser drogs upp mellan människor, mellan etnisk och/eller religiös tillhörighet. Med små medel skänker Spiegelman karaktär, känsla och inte minst liv åt sina figurer. Det är fascinerande hur gripande dessa till synes enkla svart/vita rutor är.

MAUS är en av de mest i-hjärtat-träffande skildringar av andra världskriget och förintelsen jag läst. Jag rekommenderar den åt var och en.

Den första delen har på svenska fått titeln Min far blöder historia och den andra Och här började det svåra för del två fick Spiegelman ta emot Pulitzerpriset 1992.

Syndare i sommarsol

Var vi inte glada? Var vi inte muntra, överlägsna och lyckliga? Var vi inte fria, rationella ut i fingerspetsarna, självmedvetna och segervissa, det nya släkte som skulle bringa ordning i kaos?

En sån ljuvlig ledig försommardag - som gjord för läsning i skuggan på förstukvisten. Boken jag läste ut där på förmiddagen var dessutom en riktig sommarroman. Den figurerar tillsammans med sin författare, Sigurd Hoel, i Jessica Kolterjahns roman om Karin Boye, som i sin fiktiva version säger sig känna igen sig i boken. Eftersom jag redan tidigare haft den i åtanke så var nu rätta tiden att läsa Syndare i sommarsol. Författaren var norrman och boken gavs första gången ut 1927.
På en ö samlas ett gäng vänner, män och kvinnor, i 25-30 års åldern. Och det är väl ett rätt klassiskt grepp att placera människor nära varandra på liten yta, och genom dem åskådliggöra ett register av känslor och åsikter. Jag kommer t ex att tänka på den mer nutida Röda vita rosen (2005) av Mariette Glodeck.

I Syndare i sommarsol är det ett sällskap med akademiska akademiker som träffas. De ser framför sig en lugn sommar fylld av arbete och studier. Men det är många tankar och viljor som möts, och trots att de trott sig stå över sådant som förälskelser, svartsjuka och erotiska begär så är det precis vad som drabbar dem.

Hoel låter Fredrik vara berättare, så till stor del är det hans syn på händelsernas gång läsaren tar del av, även om han i viss mån för gruppens talan inför läsaren. Men här är mycket dialoger, samtal, diskussioner och även handgripliga uppgörelser. När romanen kom väckte den stor uppmärksamhet, för även om jag finner den gammalmodig och präglad av sin tid, så förstår jag ändå hur kvinnoporträtten och synen på sex och kärlek kunde uppröra samtidens läsare. Det här är moderna människor med en fri syn på relationer. Eller i alla fall verkar det så, de tycks mer bundna till konventionerna än vad de önskar sig och tror sig vara.

Jag faktiskt haft roligt när jag läst Syndare i sommarsol, trots att den innehåller ett självmordsförsök. Berättarrösten är kvick och tar analytiska språng när vännerna ska beskrivas. Det är en roman väl värd att damma av och beställa fram från bibliotekens magasin.

Nu är jag nyfiken på Sigurd Hoels status i dagens Norge! Är han en läst och "levande" författare idag?


Här kan man läsa på mer om författaren. Om man googlar romantiteln handlar de första träffarna om en film baserad på boken i regi av Daniel Alfredson från 2001. Den har jag inte sett, men minns av någon anledning att den fick svala recensioner.

onsdag 29 maj 2013

Jag, en serieläsare?

Tiden då Acke, Kalle Anka och Bamse lockade är så att säga förbi. Men jag tycker att jag går miste om något när jag inte sträcker mig längre än till tidningarnas en-rutor med Rocky eller Berglins stornäsor.

Som tur är finns på mitt jobb några hängivna läsare av tecknade serier. Vi kan kalla dem Nils, Henrik, Per och Daniel. Den sistnämnde gav jag i uppdrag att förse mig med 4-5 speciellt utvalda serieböcker, grafiska romaner eller vad det nu heter, som ett sätt att utmana mig och få mig att upptäcka denna magiska värld av berättelser.
Daniel, också känd som Seriebibliotekarien, fullföljde så klart sitt uppdrag och traven ovanför levererades till mitt bord. Det ska bli spännande att se om jag snart sällar mig till den serieläsande skaran på riktigt. Kanske har du några tips på lämpliga angreppssätt? Eller kanske vill du göra mig sällskap på denna upptäcksfärd?

tisdag 28 maj 2013

Källklart - självklart

Det går undan i Cold Spring Harbor. Richard Yates slösar inte med orden, han skriver på ett sätt som jag inte kan kalla något annat än avklarnat. Ordens kombinationer är klart källvatten.
I centrum står familjen Shepard - Charles som sörjer att han inte kallats till krig, hans dåligtmående och drinkande fru och deras odåga till son. Men odågan, Evan, blir stor och gifter sig två gånger med mer eller rmindre lyckade resultat. Om männen i familjen men framförallt om kvinnorna omkring dem berättar Yates. Och återigen påminns jag om hur fenomenal han är på att skildra just kvinnor! Här finns de unga fruarna och de äldre mammorna, vilande på gränsen till sammanbrott.

Livet i 40-talets Cold Spring Harbor lunkar på med en alldeles egen dramatik. Det är ingen lycklig harmonisk familjesaga. De är alla olyckliga på sina egna vis. Livet blir som det blir, men kanske blir det en dag lite bättre?

Kommer fler böcker av Yates att översättas till svenska, tro? Jag hoppas det!

Tidigare har jag läst Revolutionary Road och Easter Parade. En som har gjort ett längre djupdyk är Ingrid.

söndag 26 maj 2013

Vilken fin, vacker skildring om Karin Boye!

Det är med viss bävan jag börjar läsa Jessica Kolterjahns Den bästa dagen är en dag av törst. Vet hur känsligt det kan vara när någon som betytt mycket ges röst i romanform, tänker på hur lätt det kan bli fel. Men det här är en av årets hittills starkaste och finaste läsupplevelser för mig!
Jag verkligen älskar hur ömt och varsamt författaren diktar om Karin Boyes år i Berlin. Hur hon så smart väver samman minnen, nuhändelser och strömningar i tiden. Hur orden som sägs på divanen under terapisessionerna fördjupar bilden av poeten och författaren, på ett i romanen naturligt sätt, och gestaltar de inre brottningsmatcherna. 

Berlin anno 1932 är mörkt och kallt, inte minst politiskt, och samtidigt är huvudpersonens inre fyllt av skam och skuld. Men här finns vägen ut, här är hennes varma känslor för andra kvinnor ingen anomali utan ett sätt att vara. 

Respektfullt skildras Boye utan att det för den skull blir för distanserat, eller på något vis kletigt rotande. Romantexten är en så innerlig och vacker skildring av Karin Boye, av den hon kanske var, och av människorna och vännerna omkring henne och den tid hon befann sig i. Nu ser jag fram emot att läsa Jessica Kolterjahns tidigare romaner som av någon märklig anledning gått mig helt förbi.

Tack Bokomaten, vars inspirerande recension fick mig att snabbt ställa mig i bokkö!

Ps Så glad jag blev när jag för en stund sedan upptäckte att det på bloggen A Room of My Own finns bilder från en helt färsk invigning av ett rum tillägnat Karin Boye. Var det resväskorna på bilden hon hade med sig till Berlin?

I London läste jag om Irland

En mycket omtumlande vecka har gått sedan jag läste ut Markus Feldenkirchens En irländsk dagbok. Den följde med till London och jag hade sett framför mig hur jag skulle sitta och läsa på diverse parkbänkar med maken tätt intill. Riktigt så blev det inte när det var kallt och rått som på hösten. Istället blev det lässtunder på flyget och på morgnar och kvällar i sängen. Mitt stående trix för att få extra mycket morgonlästid är att se till att maken tar skuttet in i duschen före mig.
Jag tycker mycket om att läsa just när jag reser, att färdas både själv rent fysiskt och i fantasin på en och samma gång. Den här gången kombinerade jag London med bokens Berlin och Irland. Historien utspelas på två plan - i nutid och vid tiden för murens fall och författaren lyckas väldigt bra med att både förmedla stämningar och historiska vingslag även om bokens berättare inte bryr sig så mycket om gränserna som öppnas.

Han tänker mer på sig och sitt men kanske allra mest på den flicka, Victoria, han träffat under en skolresa till den gröna ön. I nutiden har ungefär 20 år gått, han har inte hört av Victoria på ungefär lika lång tid, när ett brev oväntat dyker upp avsänt från Irland. Brevet följer med till just Irland dit berättaren är på väg i arbetet, samtidigt tänker han tillbaka på tiden som han aldrig riktigt släppt. På flickan han älskade som aldrig någon annan. Det var en kärlekshistoria kort och intensiv och alltid under hotet av upptäckt av flickans pappa borgmästaren.

Det finns inte mycket jag saknar hos mitt eget 16-åriga jag, livet har blivit både så mycket bättre och roligare sedan dess. Kanske måste man ha upplevt en omskakande tonårsförälskelse eller själv ha varit en mycket mogen 16-åring för att verkligen förstå den vuxne berättaren - utan att finna honom sentimental och fast i det förflutna? Hur som helst jag är inte mer än måttligt förtjust i själva berättelsen som är lite för tillrättalagd för min smak, däremot tycker jag om perspektivet på Europa nu och då. Det blir den stora behållningen av romanen.

Boken var en av vårens fina vinster, närmare bestämt i Bokmosters tyska tävling.

tisdag 21 maj 2013

Let's do London, Hermia says

Fylld av intryck är det lite svårt att landa i vardagen efter en långweekend i London. När OS höll tv:n varm i somras och Skyfall underhöll på bioduken väcktes min längtan till staden och nu har vi alltså varit där. Vi utgick från hipsteriga Shoreditch, öster om stan med närhet till Brick Lane.
Självklart fanns Monica Alis fina roman Brick Lane att köpa i den lilla bokhandeln.

I närheten hittar vi även favoritölen från Brew Dog i deras egen industriellt inredda pub med ölkunskap uppåt väggarna. 
En promenad bort fann vi Clerkenwell, en lite äldre och mer sofistikerad del än Shoreditch. Vi hade nog inte hittat till hit och gått genom den fina portalen om det inte varit för en artikel i en sådan där flygtidning som maken fick med sig hem efter en jobbresa. En av restaurangerna som rekommenderades där testade vi. På välbesökta The Modern Pantry fick ett par förrätter bli dagens lunch. 
Vi gick verkligen mycket. Här i fotspåren på Bloomsburygruppen, med Virginia Woolf & co, i Gordon Square. Flera av dem bodde i området upplyser informationsskylten om.
Efter en paus med afternoon cheese är vi på fötter igen.
Lite senare var vi late at Tate där vi hade en date med Roy Lichtensteins popkonst. Utställningen var riktigt bra och framställd enligt olika teman som tillsammans gav en mycket bra helhetsbild av konstnärskapet. Vi avslutade vår date i baren med en typisk Londonsk utsikt.
Under lördagen fortsatte vi konstrundan med besök på märkliga Gagosian Gallery där ingen tog någon notis om oss förutom de mumlande vakterna som bevakade verken något otympliga för att bära med sig. Sedan åkte vi vidare till Somerset House och deras tillfälliga Picassoutställning baserad på verk gjorda tidigt i karriären, år 1901. Efter en fika på det trevliga kaféet på gården for vi vidare till det som verkligen fångade mitt intresse - Saatchi Gallery
Just nu ställer de ut unga brittiska konstnärer. Jag såg en stor variation och rikedom i verk, en del oväntat humoristiska. Som den här lilla gumman, som egentligen var rätt obehaglig och naturtrogen i sin krympta form. 
Kvällen tillbringade vi i Notting Hill och dygnets tre sista timmar på den 102 år gamla biografen på 191 Portobello Road - Electric Cinema. Här sitter man bekvämt tillbakalutad i en av 65 öronlappsfåtöljer, eller halvligger i bäddar, under en kashmirfilt om man vill medan filmen rullar. Vill man så kan man läska sig med dryck från baren som är placerad längst bak i salongen. 

Vad vi såg? The Great Gatsby, med varsitt glas champagne på bordet mellan oss. Kanske var det miljön och stämningen men jag tyckte oväntat bra om filmen, som trots det jag hört om den på förhand ändå visade sig ha ett djup och vara något mer än en glammig exposé över 1920-tals dekadens. 


The end

tisdag 14 maj 2013

Granta - hela vägen från Italia

En kväll i förra veckan hörde jag Kristina Kappelin berätta om Italien, under ett besök i Gävle med anledning av evenemanget Europaveckan. Det var fint höra detta superproffs, som när bildspelet krånglar säger på sin skånska "äh, jag vet ju vad jag ska snacka om" och pratar på som om inget hänt om det konstiga landet som alla älskar.

Kappelin bygger sitt framförande kring polariseringar som är återkommande i det italienska samhället. Det handlar till exempel om rika nord-fattigare syd, om kyrkan kontra det antireligiösa,om det flexibla kontra det statiska. Genom hennes beskrivningar förklaras ett och annat om detta båda fantastiska och svårbegripliga land.

Nu vill jag lägga till dolce far niente kontra det italienska postväsendet, som visar sig vara ett under av effektivitet. För i fredags anlände det fina priset i tävlingen utlyst av Med en bok i solen! När jag väl forcerat det  vältejpade paketet fann jag som väntat ett nummer av tidskriften Granta men också några lockande broschyrer från Pavia som ser ut att vara en riktigt fin stad i Lombardiet, med välbevarad medeltidsarkitektur.
Detta nummer av tidskriften innehåller smakprov från 20 noggrannt utvalda unga brittiska författare. Än så länge har jag bläddrat mig igenom den tjocka volymen och registrerat att de flesta namnen är nya för mig men att där också finns några kända såsom Zadie Smith.

Och så har jag läst det spirituella förordet av redaktören John Freeman som bland annat beskriver urvalsprocessens olika moment. Han berättar också om sitt första möte med brittisk litteratur, själv är han amerikan, som belyser något av essensen med att läsa, vara en läsare:

If I could register the spooky flexion of Virginia Woolf's or Charles Dickens' mind at work, thinking of love and betrayal, madness or suffering, a half or full century after their books were published, then my inner world could become as important - in some cases far richer - as the outer one (...). I still believe that the moment you recognize the inner life is when you become a reader. 

Jag tycker särskilt om den sista meningen, som om den stämmer gör det att läsa viktigare än någonsin. Om jag nu läst meningen från rätt håll?

söndag 12 maj 2013

Skönt vindlande i Javier Marías nya

Det är nästan så jag undrar om inte Javier Marías skrivit in en nidbild av sig själv i den nya romanen Förälskelser, och då tänker jag inte på att dess berättare fått namnet Maria och att en av de manliga huvudpersonerna heter Javier. Nej, jag tänker på den dryge författaren Garay Fontina som redan planerat vad han ska säga den dag han får ta emot Nobelpriset i litteratur: "Han [kung Carl Gustaf] ska få så han tiger, han kommer att bli helt tillplattad". Javier Marías är själv Nobelpristippad men förhoppningsvis har han en lite annan inställning till priset och orsakar ingen tacktals-chock. Garay Fontina är ett underhållande inslag i en annars allvarlig roman om bland annat ond bråd död, svek, hemligheter och... förälskelser.
Innan Maria går till sitt jobb på förlaget brukar hon sitta en stund på ett kafé. Där iakttar hon ett gift par som pratar och skrattar otvunget tillsammans - de är det perfekta paret i Marias ögon. Så en dag får Maria kännedom om att mannen i paret brutalt dödats, till synes helt oprovocerat. Maria möter änkan och beklagar det som hänt, och blir bjuden hem till henne. Där möter hon den döde mannens bäste vän Javier. Maria och Javier inleder en relation - helt på Javiers villkor, för det visar sig snabbt att hans känslor svallar för den unga änkan. Maria finner sig dock till rätta i rollen som andrahandsval och älskarinna. 

Som vanligt i Javier Marías romaner sker handlingen på flera plan. I detta fall är det till exempel ofta Marias reflektioner om det hon är med om som driver handlingen framåt, som gör att hon blir varse sådant hon annars kanske missat. Så kommer det också snart fram att allt inte är riktigt så som det verkar. Det slumpartade tycks vara styrt av viljor och motiv, som är tänkt att vara dolda och hemliga. 

Detta är en på alla plan litterär roman, om nu en roman kan vara något annat än det... Genom texten talar litteraturens klassiker - här finns texter av Dumas och Balzac som referenspunkter och förstärkare till det som händer. Här finns litterärt bevandrade personer och en levande diskussion kring det lästas betydelse, med en tydlig koppling till de händelser romanfigurerna är inblandade i. Javier Marías leker med läsaren som läsare, diskuterar hur verkligheten skiljer sig från den i romanens värld. Det blir till en roman som kommenterar sig själv, där Javier Marías är både berättare till och anstiftare av historien som ryms mellan pärmarna.

Det är en både blixtrande och djuplodande skildring som väcker frågor om hur långt vi får gå i relation till varandra, och hur nära vi egentligen kan komma varandra och veta vad sant eller falskt är. Och så alltså en roman om berättande. Jag tyckte mycket om Javier Marías Alla själar och Imorgon under striden, tänk på mig och jag har tyckt mycket om att läsa Förälskelser. Jag tilltalas av den nästan undersökande och analytiska stilen, utvikningarna och av hur självklart världslitteraturen kliver in i berättelsen. Här finns en tilltro till läsaren, att hen själv klarar att söka sig fram, tänka själv och så till slut tillsammans med Maria kanske landar i en slutsats, förklaring. Jag tycker om osäkerheten, att författaren inte tar mig i handen.

Några återkommande ord ur romanen får avsluta min läsupplevelse (och nu är jag mycket nyfiken på vad Jan i Varberg tycker om boken!):

Det är inte viktigt vad som hände. Det är en roman, och det som händer i dem spelar ingen roll, man glömmer det så fort man läst ut dem. Det intressanta är de möjligheter och tankar de väcker hos oss, de når fram till oss via de påhittade fallen i boken, och de stannar kvar hos oss mycket tydligare och skarpare än det egentliga händelseförloppet, vi fortsätter tänka på dem. 

fredag 10 maj 2013

Poetrix

Skönhet - Skapas inte -
Den Är-
Jaga den, och den upphör -
Jaga den inte, och den
Dröjer kvar -

Hinner ifatt Rynkorna

På Ängen - när
Vinden
Drar sina fingrar genom den -
Ska det gudomliga se till
Att du aldrig gör det -





Av Emily Dickinson, ur Gång på gång är skogarna rosa, i tolkning av Anne Jäderlund
Målning Kontokort  ur Hyland hörnas ABC-bok, av Bror Hjorth

torsdag 9 maj 2013

Just precis nu...


… läser jag: Förälskelser av Javier Marías, eller egentligen En tid för allt av han Knausgård.

… tror jag att jag ska läsa den här boken härnäst: En irländsk dagbok av Markus Feldenkirchen, min fina vinst i Bokmosters boktävling.

… borde jag:  Tänka ut något mycket läsvärt till den alldeles snara Londonresan. Eller så finns svaret i påståendet här ovanför?

… är jag nyfiken på:  Om sommarens läsning kommer att bli lika minnesvärd som förra årets frosseri i Wergeland-trilogin.

… längtar jag efter:  Kortare arbetsdagar med mer läs- och reflektionstid.


Du då?

En enkät funnen hos Ord och inga visor, första gången besvarad i maj 2012.

Bye bye Bee

Syndafloden har svept över sidorna i Karl-Ove Knausgårds En tid för allt. Läsningen av den är tung och bitvis ångestladdad så jag väljer att strössla med lite lättsamheter. Så nu har jag en kväll och en morgon läst Var blev du av Bernadette av Maria Semple, som jag fått upp ögonen för genom bland andra Feelgoodbibliotekarien och Breakfast Book Club.

Men vad ska jag säga om denna så hyllade roman? Den var pas pour moi (fast idén var god). Kanske räcker det?

måndag 6 maj 2013

Svensk versus fransk undre värld

Dubbelspel har varit ett tema i helgen. Först genom filmatiseringen av Jens Lapidus Snabba Cash (2010) och sedan genom den franska Mitt hjärtas förlorade slag (2005). I båda är det blodigt och hårdkokt, de unga männen i huvudrollerna pendlar mellan ett liv i den undre världen i Stockholm respektive Paris, och ett liv som bättre motsvarar drömmarna de när.

JW från Robertsfors kör svarttaxi och hamnar i mycket farligt sällskap samtidigt som han gör allt för att efterlikna kursarna på Handels och kidsen runt Stureplan. Thomas sysslar med skumma fastighetsaffärer där det att bruka våld för avhysa människor snarare är en regel än ett undantag. Men istället för att låta håret slickas bakåt och bli en av alla de andra söker Thomas återupprätta en gammal talang - det att spela piano. Hans mål är att bli konsertpianist.
Att se de båda filmerna direkt efter varandra blir nästan lite komiskt. Det blir en uppvisning i olikheter mellan svenskt och franskt - där i den franska filmen det klassiska pianospelet blir en lika självklar dröm att försöka uppnå, som det att vara en stekare på Östermalm i den svenska. Den ene vill vara som alla andra, den andre vill vara en solitär, en mästare vid flygeln.

Båda är dock beroende av snabba cash och båda tampas med såväl inre som yttre demoner. De söker ja, vad - kärlek eller en relation för natten? Kanske lite av varje. Ingen av dem är särskilt trevlig, ändå vill man att det ska gå dem väl. I båda filmerna också ett mycket naturligt och psykologiskt realistiskt skådespel och utspel. Joel Kinnaman versus Romain Duris. Franska knogar versus svenska.

söndag 5 maj 2013

Mamma Walsh berättar

Men kan ni tänka er? Och nu kommer ni väl att skratta. Men jag kan faktiskt inte komma på ett enda ord som börjar på "N" och är relevant i mitt liv. Jag tänker så det "knakar" här. "N" står ju naturligtvis för "Nappar", men en sak ska jag säga er: mina dagar med nappbekymmer är över.

Efter en intensiv arbetsdag igår, med nyinvigning av det omdanade bibliotek jag jobbar på, var det riktigt skönt att sjunka ned i soffan med en kopp te och Marian Keyes nyaste Familjen Walsh A-Ö. Till skillnad från böckerna om familjens systrar är det här en nätt volym som tog ungefär en timme (med avbrott för en tupplur) att läsa.
Och det var nog tur att boken inte är längre, för att ta del av mamma Walshs perspektiv på tillvaron och på de fem döttrarna och den äkta mannen var ingen vidare inspirerande läsupplevelse. I de tidigare systerromanerna blandar Keyes ändå rätt bra allvar och dråplighet, jag har engagerat mig i systrarnas öden och deras väg upp ur svackorna de hamnat i.

Men vad är poängen med Familjen Walsh A-Ö? Mrs Walsh berättar om familjen i A-Ö-form och framstår själv som ytterst konservativ, självisk, pladdrig och utan vidare omtanke om sina utsatta döttrar. Det hade kunnat bli ett fint avslut, ett avsked av familjen men det framstår istället som ett sätt för författaren (och förlagen) att krama ur mesta möjliga ur denna saga. Och det är väl inte riktigt rätt mot läsaren? Det är planlöst och ogenomtänkt, och innehållet saknar all form av substans. Om inte pappa Walsh ska berätta sin historia så har nog Keyes med denna mediokra sak satt punkt för familjen - och det hade kunnat göras på ett mer värdigt sätt. Och nej, jag skrattade inte. Inte alls faktiskt.


Vilka är de nu?
Vattenmelonen
En oväntad semester
Är det någon där?
Änglar (den har jag oläst)
Hemligheten på Mercy Close

torsdag 2 maj 2013

Poetrix

Ett foderblad, kronblad, och en tagg
En vanlig sommarmorgon -
En kolv av Dagg - ett Bi eller två -
En Bris - ett glädjesprång i träden -
Och jag är en ros!
Poesi av Emily Dickinson, ur Gång på gång är skogarna rosa i tolkning av Anne Jäderlund. Målning "Den violetta hatten", 1923, av Sigrid Hjertén. Såld på Bukowskis 2011 för 184 875 kr, och gjorde, hoppas jag, någon lycklig.

onsdag 1 maj 2013

Sköna maj välkommen



Vitsippor, fågelsång och citronfjärilar bjuder på ögon- och öronfröjd under promenaden i Kungsbäck, som visar sig ha en alldeles egen Brösarps-backe.

 Hemma väntar Knausgårds bibliska historier som jag äntligen har verklig lust att läsa!

Önskar alla läsare en riktigt skön maj!

Ps Om du, liksom jag, är nyfiken på tidskriften Granta tycker jag du ska besöka bloggen Med en bok i solen Samtidigt får du en stor dos av italiensk värme.