Svensk versus fransk undre värld

Dubbelspel har varit ett tema i helgen. Först genom filmatiseringen av Jens Lapidus Snabba Cash (2010) och sedan genom den franska Mitt hjärtas förlorade slag (2005). I båda är det blodigt och hårdkokt, de unga männen i huvudrollerna pendlar mellan ett liv i den undre världen i Stockholm respektive Paris, och ett liv som bättre motsvarar drömmarna de när.

JW från Robertsfors kör svarttaxi och hamnar i mycket farligt sällskap samtidigt som han gör allt för att efterlikna kursarna på Handels och kidsen runt Stureplan. Thomas sysslar med skumma fastighetsaffärer där det att bruka våld för avhysa människor snarare är en regel än ett undantag. Men istället för att låta håret slickas bakåt och bli en av alla de andra söker Thomas återupprätta en gammal talang - det att spela piano. Hans mål är att bli konsertpianist.

Att se de båda filmerna direkt efter varandra blir nästan lite komiskt. Det blir en uppvisning i olikheter mellan svenskt och franskt - där i den franska filmen det klassiska pianospelet blir en lika självklar dröm att försöka uppnå, som det att vara en stekare på Östermalm i den svenska. Den ene vill vara som alla andra, den andre vill vara en solitär, en mästare vid flygeln.

Båda är dock beroende av snabba cash och båda tampas med såväl inre som yttre demoner. De söker ja, vad - kärlek eller en relation för natten? Kanske lite av varje. Ingen av dem är särskilt trevlig, ändå vill man att det ska gå dem väl. I båda filmerna också ett mycket naturligt och psykologiskt realistiskt skådespel och utspel. Joel Kinnaman versus Romain Duris. Franska knogar versus svenska.