Syndare i sommarsol

Var vi inte glada? Var vi inte muntra, överlägsna och lyckliga? Var vi inte fria, rationella ut i fingerspetsarna, självmedvetna och segervissa, det nya släkte som skulle bringa ordning i kaos?

En sån ljuvlig ledig försommardag - som gjord för läsning i skuggan på förstukvisten. Boken jag läste ut där på förmiddagen var dessutom en riktig sommarroman. Den figurerar tillsammans med sin författare, Sigurd Hoel, i Jessica Kolterjahns roman om Karin Boye, som i sin fiktiva version säger sig känna igen sig i boken. Eftersom jag redan tidigare haft den i åtanke så var nu rätta tiden att läsa Syndare i sommarsol. Författaren var norrman och boken gavs första gången ut 1927.

På en ö samlas ett gäng vänner, män och kvinnor, i 25-30 års åldern. Och det är väl ett rätt klassiskt grepp att placera människor nära varandra på liten yta, och genom dem åskådliggöra ett register av känslor och åsikter. Jag kommer t ex att tänka på den mer nutida Röda vita rosen (2005) av Mariette Glodeck.

I Syndare i sommarsol är det ett sällskap med akademiska akademiker som träffas. De ser framför sig en lugn sommar fylld av arbete och studier. Men det är många tankar och viljor som möts, och trots att de trott sig stå över sådant som förälskelser, svartsjuka och erotiska begär så är det precis vad som drabbar dem.

Hoel låter Fredrik vara berättare, så till stor del är det hans syn på händelsernas gång läsaren tar del av, även om han i viss mån för gruppens talan inför läsaren. Men här är mycket dialoger, samtal, diskussioner och även handgripliga uppgörelser. När romanen kom väckte den stor uppmärksamhet, för även om jag finner den gammalmodig och präglad av sin tid, så förstår jag ändå hur kvinnoporträtten och synen på sex och kärlek kunde uppröra samtidens läsare. Det här är moderna människor med en fri syn på relationer. Eller i alla fall verkar det så, de tycks mer bundna till konventionerna än vad de önskar sig och tror sig vara.

Jag faktiskt haft roligt när jag läst Syndare i sommarsol, trots att den innehåller ett självmordsförsök. Berättarrösten är kvick och tar analytiska språng när vännerna ska beskrivas. Det är en roman väl värd att damma av och beställa fram från bibliotekens magasin.

Nu är jag nyfiken på Sigurd Hoels status i dagens Norge! Är han en läst och "levande" författare idag?


Här kan man läsa på mer om författaren. Om man googlar romantiteln handlar de första träffarna om en film baserad på boken i regi av Daniel Alfredson från 2001. Den har jag inte sett, men minns av någon anledning att den fick svala recensioner.