lördag 20 september 2014

Medan mörkret faller - ett ruggigt sällskap

Medan mörkret faller inleds minst sagt bestialiskt, och det är med fasa jag följer forskaren Gustaf Eklund in i döden. Mordet sker på Anatomiska institutionen i Uppsala, men fallet är förutom makabert också känsligt och Carl Hell vid statspolisen i Stockholm kopplas in och åker tillsammans med polissystern Maria Gustavsson till universitetsstaden. Det är november 1934.
Anna Lihammer berättar, trots den makabra inledningen, i lugnt tempo om forskning och vetenskapstro som gått över alla gränser, om människor som tagit sig rätten att bestämma över vad som är rent och inte, vad som är friskt och sjukt. De nazistiska influenserna är många och rätten att tvångssterilisera ska just införas. Här möts forskare, läkare, humanister, politiker och sanningssökare i en starkt berättad (och ruggig) historia om makt och hämnd, men också om otillåtna relationer, vänskap och kärlek. Skildringen bjuder också på en bredd i perspektivet och problematiserar såväl genus som klasstillhörighet. 

Texten är en deckare, som är en roman om en smutsig, skamlig bit svensk (europeisk) historia men också om ett Europa i förvandling där livsutrymmet för de som inte motsvarar normen snabbt döms ut, döms. I språket finns en tyngd - det är inte de rappa dialogernas deckare - som jag tycker motsvarar tiden som skildras. Däremot stönar jag lite över alla forskare och professorer som tvingar mig att bläddra fram och tillbaka för att hålla rätt, hålla ordning. Uppsala med de stora akademiska pampiga byggnaderna träder tydligt fram när jag läser, det är en roman som andas 30-tal.

Avblattefieringsprocessen - obehagligt aktuell

Alen är född i Sverige, men det räcker inte för Partiet eftersom han inte ser svensk ut. När hans pappa som en gång flytt till landet hamnar i fängelse placeras Alen (Alien?) i en äktsvensk familj. Alen är inte den mest skötsamme, han är väl som vilken unge som helst som inte har det helt lugnt och tryggt omkring sig. Ofta är det han som utsätter lärare för elaka spratt, som vågar det ingen annan vågar.
Så hårdnar samhällsklimatet vilket direkt drabbar Alen. Partiet som tagit makten vill anpassa alla icke-svenska till ett svenskt sätt att vara. De ska "avblattifieras". Men det som från början mest tycks stolligt och bitvis komiskt blir alltmer bisarrt. Alen hamnar i läger där kläderna byts mot uniform, namn mot nummer och rörelseytan begränsas av stängsel.

Zulmir Becevic har skrivit en satirisk skildring om ett knappt framtida Sverige. Men den kommer också nära vår samtida verklighet, blir en kommentar till de som inte tycker att alla är välkomna eller är lika mycket värda, och den kommer med sin lägerskildring nära nyss lästa bok Jag heter inte Miriam. Avblattefieringsprocessen är tankeväckande, dialogskapande läsning för såväl unga läsare som kulturtanter och -farbröder.

måndag 15 september 2014

Jag heter inte Miriam

I skrivande stund är jag fortfarande förfärad över valresultatet, över att så många valt att rösta för att stänga andra ute, för ett kyligare Sverige. Dagen innan valet läste jag ut något av det bästa och starkaste jag läst på länge - Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam. Många är ni som redan läst den och jag är så glad över att jag trotsade min oro för att bli alltför berörd och tog mig an den, tog den till mig.
Det är hemska scener som utspelas i romanen, scener i fiktionens form hämtade från verkligheten. Miriam med sin stora hemlighet gestaltas så fint, det är ett av samtida romanvärldens starkaste porträtt. Så mycket lidande, så många farligheter som kan rymmas i en människas liv. Ett människoliv som borde vara alldeles för litet för att inrymma så mycket. Så mycket som gör ont. Länge kommer jag att tänka på Miriam och Axelsson har återigen trätt fram som en av de riktigt stora författarna.

I sin roman använder Axelsson ett citat som jag haft med mig, och tänkte mycket på, under veckan som gått: