En kulturdag i Stockholm

Mitt favoritavsnitt, eller i alla fall det som fastnat bäst i minnet, av Historieätarna är från den allra första säsongen och handlar om Frihetstiden. Niklas Ekstedt är kocken som tillagar kulinariska excesser som karpsoppa, mule och så kronan på verket den bisarra rätten "hönsfågel fylld med småfåglar". Menyn på hans restaurang Niklas ser helt annorlunda ut och maten som serverades mig där igår kväll fick smaklökarna att dansa av glädje. Det blev en storstilad avslutning på en väldigt fin kulturdag.

Med vi började tidigt, maken och jag, och kom fram till Stockholm lagom för en förmiddagsfika på Vetekatten. Sedan traskade vi i sakta mak i solen mot nyöppnade Galerie Forsblom på Karlavägen. Deras första utställning sätter ribban med verk av världskände Ai Weiwei som kommenterar och kritiserar kommersialism, masskonsumtion och förtryck. Han läser av samtiden, är mitt i den och gestaltar stora frågor i sina verk. Historia möter nutid, långsamhet ställs mot snabbhet, massa mot individ. Han ger också bokstavligt, i fotografier från kända platser i världen, fingret åt eliten, åt makten, åt konstens stela strukturer. Samtidigt är han en del av det, är här i galleriet på Östermalm omgiven av de pengar som behövs för det storskaliga skapandet (tänker jag, inte cyniskt men kanske fördomsfullt...). Jag gillar Ai Wewei, han är en viktig konstnär, en rätt röst för vår tid och har tidigare sett hans verk på Magasin III och på Open Art i Örebro.

Därefter tog vi plats på livfulla Café Pom och Flora där en macka med avokado och ägg gav ny energi. Så efter ännu ett värmestopp, på en helt vanlig bokhandel med rea, väntade kulturturens huvudmål - föreställningen Egenmäktigt förfarande på Scalateatern. Eva Dahlman har regisserat pjäsen baserad på Lena Anderssons roman. På scenen är Jessica Liedberg Ester Nilsson och Krister Henriksson Hugo Rask medan Malin Cederbladh och Ann Westin bildar väninnekör och Rasks entourage. Så smart och med mycket humor spelas Esters och Hugos möte upp i något av det mest genomarbetade och bästa jag sett på länge. Som publik sitter jag och myser och ryser, lycklig över hur bra det är, över hur skickligt man berättar fram historien, över alla snygga rollbyten (t ex hur Ann Westin i ett andetag skiftar roll från väninna till en bolmande Dragan), över hur man med små medel skapar en stor föreställning. Det här är briljant! Scalateatern var också en fin upplevelse, lite skamfilad men avslappnad med lättsamt barhäng som ingång till scenrummet. 

Några timmar senare smälter jag intrycken och den goda maten i väntan på bussen hem, klappar på de nya böckerna och bubblar inombords av lycka över att ha fått vara med om en så fin kulturdag. 

Sol ute och sol inne i Köpenhamn

Idag när regnet rasar vill jag tänka tillbaka på föregående långhelg som tillbringades i Köpenhamn. Vi kom i lagom tid för att se magnoliorna blomma. Mäktigast av alla var den vid Ordrupgaard, en  bit utanför stan.

Men det var egentligen inte för blommans skull vi åkte hit, målet var att se utställningen "Hjemme hos Hammershøi" med Vilhlem Hammershøis stillsamma målningar. Konstnären finns representerad i den fasta samlingen på Ordrupgaard, ungefär samtida och med liknande grundtanke som Waldemarsudde, men de verk som visas nu lyfter särskilt fram de rum, den lägenhet, som målaren utgick ifrån. I målningarna finns ofta hustrun Ida, overksamt verksam.

Museets moderna tillbyggnad är ritad av nyligen bortgångna arkitekten Zaha Hadid. 

Efter att ha sett filmen The Danish Girl ville både jag och min make se Gerda Wegeners verk. Och till vår stora lycka hänger de just nu på Arken Museum! Så dit åkte vi förstås också. 

Gerda Wegener målade inte bara Lili/Einar Wegener utan också bland annat en hel del illustrationer till tidningar, en del satir mm som var fint att se. Här fångas den unga coola flapper-kvinnan.

Vi är förstås många som stannar en extra stund vid verken där Lili, ofta med den bara ryggen mot betraktaren, är modell. Det känns lite speciellt att se målningarna på riktigt, att genom penseldragen se den nära relationen mellan Gerda och Lili.

Einar Wegener finn också representerad med några verk, t ex det här där Gerda sitter modell uppflugen på en mur på Capri. Lili målade inte.

Arken Museum är granne med havet där fötterna får ett svalkande dopp samtidigt som signaturmelodin från tv-serien Badehotellet ljuder inombords.

Fötterna ja, de traskade mycket förra helgen, i kvarter och på gator de tidigare aldrig nött. Till exempel här på söta Krusemyntegade. Jag gillar det, att återkomma till städer, se nya delar av dem och gå djupare än de allra mest välbesökta och lättfunna turiststråken.

Nöjda efter ett par dagars turistande och flanerande åt vi en sista middag till den här utsikten i stadsdelen Christianshavn.  

 Vi ses igen Köpenhamn!

Påsk i Holland - en resa genom konsthistorien

Att kuska runt mellan olika konstutställningar har nog kommit att bli en inte alltför ovanlig sysselsättning under påskhelgen. Det bjuder på fina tillfällen att möta lokala konstnärer i de egna ateljéerna eller i samlingsutställningar där spännande möten kan uppstå. Men den här påsken gjorde vi, min man och jag, en resa i konsthistorien, närmare bestämt den holländska.

Från Schiphol, Amsterdams flygplats, tog vi tåget till 's-Hertogenbosch, eller Den Bosch som staden, tack och lov, kallas för att se en utställning med verk av stadens son tillika 500 års jubilar Jheronimus Bosch (ca 1450-1516). Det här är stort för holländarna och för alla andra konstintresserade - mästarens verk har på ett unikt sätt återvänt hem till Den Bosch och det märks precis överallt i staden. Alla är med och firar!

Det är högt tryck på utställningen men vi har tur och får entrébiljetter till kl. 9 på skärtorsdagskvällen. Istället för en tur till Blåkulla blir det en in i den store visionärens universum. Titeln för utställningen - "Visions of a Genius" - är perfekt vald. 

Vi är många som trängs framför målningarna, det gäller att ha tålamod både för att få komma långt fram och för att ta till sig det ibland myllrande livet på dukarna. Det är svårt att fatta att verken skapades för mer än 500 år sedan! Det är som att se in i framtiden. Här finns mer eller mindre religiösa motiv och helgonmålningar - men inte utan Boschs både skrämmande, roliga och fantastiska inslag. Det råder strikt fotoförbud på museet, men googla gärna hans namn, titta och förundras av målningar och av detaljer som:

Det är svårt att se sig mätt på dessa fantastiska verk. Svårt att slita sig.

Men vi sliter oss, säger hej då till Den Bosch och tar på långfredagen tåget vidare till Delft. Att besöka Delft har varit en mångårig dröm för mig, kulturtant från födseln, jag har velat flanera längs med kanalerna och titta på de fina husen länge nu. 

Och staden, som liksom mitt Gävle har ca 99 000 invånare, är verkligen rar med gränder och små broar. Här finns mysiga kaféer och restauranger med vällagad, prisvärd mat. 

Konstnären Johannes Vermeer (1632-1675) levde hela sitt liv i Delft och har satt sin prägel på staden och turismen. Av honom finns drygt 30 verk bevarade, han tycks överhuvudtaget ha varit en lågproduktiv målare. Vanligtvis finns inget av hans verk i Delft, fast lustigt nog har ett av dem nu tillfälligt återvänt hem. Det visas i ett museum som annars mest ägnas åt stadens hjälte Willem van Oranje. Efter att ha passerat de stränga museivakterna,ett gäng historiska målningar och ett antal montrar med blåvit delftporslin  kom vi så fram till målningen som kommit hem igen efter 320 års bortavaro. Målningen är ett mysterium som engagerat många forskare och hobbydeckare. Vad man försökt lösa? Vilket huset och gatan på tavlan är!

Vermeer Centrum Delft är däremot alltid aktuellt och där kan man ta del av tillkomstprocesser, motiv och teman i konstnärens värld. Här trängs vi med en måttligt intresserad fransk skolklass samtidigt som jag försöker förstå hur Vermeer och hans samtida konstnärskollegor använde hjälpmedel som snören och camera obscura för att skapa perspektiv. Jag är måttligt tekniskt intresserad.

Tack vare Tracy Chevalier som skrivit Flicka med pärlörhänge som sedan filmades blev Vermeers målning med samma namn alldeles extra känd. Den hänger i Den Haag på fina Mauritshuis och eftersom det från Delft till Den Haag tar ungefär 12 minuter med tåg så åker vi också dit. 

Konsten lever sitt eget liv och Flicka med pärlörhänge 

har fått efterföljare

Pryttlar ja visst, men rätt charmiga ändå? På museet dyker också en viss steglitsa upp med koppling till den litterära världen. 

Åter i Delft fortsätter vi promenaden och utforskar fler gränder, går över fler broar och dricker flera glas vin i vårsolen. Och så får man se upp var man sätter fötterna.

Resan varade under påskhelgen men den har innehållit så många olika upplevelser och plaster att det känns som vi varit borta mycket längre. Jag tycker om att vila genom att resa så ju fler resor en resa innehåller desto bättre. Det holländska tågnätet med täta turer och enkelt köpta biljetter gjorde det hela väldigt enkelt.

Om någon är intresserad av vad vi åt så kila in på Sarbans kulinariska äventyr där maken berättar om maten (mest om den han åt, som semivegetarian åt jag fisk, fisk, fisk)

Hemma hos prins Eugen

Lördagens kulturrunda i Stockholm innehöll ett efterlängtat besök på Waldemarsudde, där husets grundare prins Eugen (1865-1947) nu är alldeles extra synlig.

Det är 150 år sedan denne mångsidige man föddes och det lyfts fram i en fyllig och kärleksfull utställning tillägnad inte bara prinsen utan också människorna runt omkring honom, så ägnas viss uppmärksamhet åt hans trogna stab.

"Fasetter ur ett liv" som är utställningens namn fångar väl in prinsen och hans olika roller. Han är konstnärssjäl med prinstiteln både som framgångsfaktor och ok, han är en framsynt gynnare av andra konstnärer, en liberal tänkare som tidigt tar avstånd från nazismen. Han är en man som odlar sin trädgård men som också verkar se långt över det egna staketet. 

Utställningen låter betraktaren komma närmare prinsen i hans hem än vad som vanligt är. Rum har utifrån foton återskapats i den form de var då prinsen levde där, vilket ger en ny upplevelse även till en återkommande besökare. Så har skrivbordet med den stora mängden fotografier fått sin rätta placering, 

middagsbordet är dukat inklusive menyer och exakt bordsplacering med bl a konstnärskollegor som Carl Larsson och Eugène Jansson. 

Hundens korg har sin rätta placering, almanackan är uppslagen och posten ligger på bordet i hallen. Prinsen kanske har gått ut en sväng, kommer snart tillbaka?

På de andra våningarna visas målningar, både prins Eugens egna vars kvalitet han ständigt tvivlande på, och de från hans samlingar. Här är fotografier och porträtt av vänner och bekanta och inte minst av hans kungliga familj. Längre upp i huset möter jag prinsen som formgivare till stolar, den kända krukan m m. Och jag möter blomsterprinsen, förstår han fann skönhet i de många växter som också idag smyckar huset till fröjd för både öga och näsa (men utan att ta hänsyn till allergiker...). Högst i byggnaden finns de stora verken - prinsens favoriter och några av hans egna större skapelser till kyrkan i Kiruna, till Stockholms stadshus mm.

Med mig från utställningen har jag den fina boken med Anna Meister och Karin Sidén som redaktörer. Den bjuder på mer fördjupning av fasetterna och på ett stort bildmaterial. Här hittar jag också samtida åsikter om prinsens mindre positiva sidor och om hans dåliga kroppshållning.. 

Kanske är jag en motvillig rojalist men jag fascineras av prins Eugen och hans gärning för konsten, tänker att en röst från en position som hans, som tidigt tog avstånd från stöveltrampet i Europa, behövs extra mycket idag.

Utställningen pågår t o m 24 maj.

En roadtrip med konst

Igår satte vi oss i den välkonditionerade bilen och for till Avesta, närmare bestämt till Avesta Art i det gamla verket. I den här stora, mörka och spännande byggnaden pågår en utställning som visar sig vara mycket väl värd åkturen.

Här har ett flertal konstnärer från olika länder och med internationellt renommé samlats. De representeras med verk som i de flesta fall skapats med utgångspunkt i den dramatiska miljön. Men alla finner sig väl tillrätta.

Här finns ett par skapelser som jag först knappt tror är på riktigt, där det som ser ut att vara ett nystan av järn genom lampans sken blir något helt annat. 

Här finns foton, installationer, målningar och skulpturer i väl avvägd mängd. En del saker är enklare andra kräver mer av betraktaren. Om ett foto hör jag en besökare yttra orden "här är den där ekivoka" - konsten berör och utmanar. Och det gamla verket bidrar och väcker ibland känslan av att treva sig fram i ett spökhus. 

Mest oväntad är nog den interaktiva operan där vi kan skapa våra egna ljud med hjälp av trumpinnar. Kanske är det värmen eller de lata dagarna men både maken och jag blir nästan löjligt glada i konstverket. 

Årets utställning pågår t o m 7 september - ett besök där rekommenderas varmt! Jag är en upplevelse rikare.

Från Avesta åker vi vidare till Norberg i Västmanland och fyller på med energi på Elsa Anderssons konditori. En cykeltävling avslutas just så det är extra mycket liv och rörelse i centrum. Vi letar oss fram till ortens fina Sundbergs Antikvariat, Fagerstavägen 9

och strosar runt mellan hyllor sorterade i oordning. 

Jag går därifrån med den här, som jag ägnat den här dagen åt att läsa

Nöjda åkte vi hemåt, med ett stopp för dopp. 

New York - The Art Way

Vi brukar se mycket konst när vi reser, så även den här gången. Så mycket att den får ett eget inlägg där jag kan försöka samla ihop de spretande tankarna och formulera ett lite mer tydligt minne.

Vi såg mycket fint, intressant, fascinerande, utmanande men det började lite snopet. En plan var att ägna vår första heldag i New York åt att gå mellan de många gallerierna i Chelsea, en perfekt sak att göra med en kropp under tidsomställning. Och vi fann många gallerier men - visade det sig - inget av dem hade söndagsöppet. Fast det är fint ha saker kvar att göra för någon mer vända dit blev inte av. Men om du råkar planera ett liknande upplägg så kan detta vara bra att känna till!

Först ut blev istället Guggenheim Museum beläget på upper east side nära Central Park. Frank Lloyd Wrights byggnad rymmer, om vi förstod saken rätt, tillfälliga utställningar. Museet är stort och vår strategi blev att fokusera på den amerikanska konsten, något vi fortsatte med även på andra ställena med ett stort undantag. 

På Guggenheim såg vi främst en fotoutställning med verk av Carrie Mae Weems som genom fotokonsten undersöker ras, genus och klass. Hon använder sig själv i sina verk och låter text och bild tillsammans berätta en historia, som kan vara sann eller inte alls. Hon låter den svarta kvinnan ta plats i världen, ta makten över historiska platser. Det är intressant och ibland starkt att se och väldigt samtida.

En liten bit längre upp för Fifth Avenue hittade vi The Jewish Museum där vi såg den temporära utställningen med originalskisser av Art Spigelman. För mig var han mest känd som upphovet till Maus men här visades en mycket bredare sida av honom upp med bland annat omslag till tidskriften The New Yorker, tragikomiska eller satiriska seriestrippar och hans mörka sorgsna bilder efter 9/11 som grep in i hans liv på ett personligt plan. Det var gripande särskilt att se manuskriptet, originalen, till Maus som grep mig så starkt när jag läste den uppsatta på väggen. I shoppen hade man laddat upp:

Också under promenader som här i solen i Riverside Park en ballerina framför en högst levande men icke-publiksökande trumpetspelande man.

Eller då och då på en mer eller mindre seriös väggmålning.

En dag var vi till MOMA- Museum of Modern Arts - där vi följde resehandbokens råd om att börja högst upp och vandra nedåt i den mer eller mindre permanenta samlingen. 

En höjdpunkt var att få se några målningar av Edward Hopper på riktigt och inte bara i boken om honom som jag jag har här hemma. Hans målningar har också tolkats litterärt av den norske författaren Frode Grytten. Stora, men inte så stora som jag föreställt mig, ödsliga och fulla av öppningar för oss som ser dem.

Andy Warhols målningar var det många som ville se. Många ville också ta bilder, för här var fotografering utan blixt tillåten. Jag väntade tills jag var ensam vid de målningar jag ville spara i minnet medan jag titt som tätt fick någon annans kamera nära ansiktet eller strax över mitt huvud på ett irriterande sätt. Klick-nästa-klick-nästa - konsten sedd genom linsen istället för framför det faktiska verket.

Den här fick mig förstås att tänka på en numera avsomnad blogg, även om bloggaren är i högsta grad aktiv!

MOMA visade sig ha knoppat av sig och i SOHO hittade vi en museishop tillhörande museet. Det är mycket business kring konst...

Bokkonst såg vi på Morgan Library & Museum som just nu ställer ut originalbilder, texter och utkast till det som kom att bli Le petit prince Antoine de Saint-Exupérys vemodiga och vackra bok. Manuskriptet skrevs i New York innan författaren begav sig ut på nytt i kriget som också tog hans liv. Sidorna lämnades till en vän och gavs senare ut. 

Byggnaden i sig var också fin och rymde bland annat den här vackra butiken.

Ett annat fascinerande ställe vi besökte och som avvek ännu mer från den amerikanska inriktningen på vår konsttittning var The Frick Collection som vi nästan höll på att släntra förbi. I det vackra huset finns en privat samling av främst europeisk konst som slår det mesta, den lever fortfarande men huvuddelarna av den köptes in av Henry Flack Frick (1849-1919) som hade en smak för klassiker som engelska konstnärer som Constable och Whistler men häpnade gjorde jag framför de tre verken av Vermeer som jag nog bara sett något enstaka av tidigare. Samlingens tillkomst och mannen bakom den presenterades i en kort film och det var sympatiskt att få veta att samlaren redan från början hade för avsikt att verken skulle visas inför publik. Här rådde dock strängt fotoförbud...

Hotellet vi bodde på under den senare delen av resan var välfyllt med morgontidningar och jag startade dagen med New York Times kulturbilaga för att se vad som var på gång. Det var en speciell känsla att vara där det jag läste om faktiskt hände. Så läste jag att det under helgen pågick ett par stora konstmässor i stan och att en biennal invigdes på Whitney Museum. Vi hoppade över mässorna, som bland annat enligt tidningen besökts av skådespelare som Steve Martin och David Schwimmer (det vill säga Ross i Friends...). 

Liksom på MOMA började vi i toppen och fick en slags förlängning till de verk vi såg på MOMA. 

 Skön konst av Georgia O'Keeffe. Tyvärr minns jag inte vem som står bakom flaggorna.

I huset pågick alltså också en biennal med samtida konstnärers verk i olika genrer. Tre fyllda våningsplan curerade av lika många personer. Efter det första planet som jag fångades av styrkan i tog koncentrationen slut och började betrakta betraktarna snarare än verken. Det var kanske lika spännande det, för här tror jag att jag skådade en stor del av New Yorks allra mest kulturintresserade elit, om man så vill. 

Inför flygresan hem köpte jag det senaste numret av The New Yorker #17 där biennalen på Whitney Museum recenseras av konstkritikern Peter Schjedahl. Hans namn återkommer när jag några timmar senare landat i hemmet och börjar läsa en av böckerna jag köpte med hem - An object of Beauty av Steve Martin. Här i får den manlige berättaren en uppskattande reaktion från just nämnde Schjedahl. New Yorks konstvärld  har trängt in i mitt vardagsrum och cirkeln är sluten.