Från Hägersten till SOFO

Igår satt jag i kvällsvärmen på altan och fnissade mig igenom Sofia Olssons Hetero i Hägersten, därifrån tog jag mig via Lena Ackebo till Fucking SOFO.  

Olssons heteropar blev jag till och med lite kär i. De två figurerna är så....mänskliga... med sina ängsligheter, tråkigheter och kärlekslekar. Och jag ska inte sticka under stol med att jag allt läste med en viss dos igenkänning.

Men vilka jobbiga typer som är i SOFO - restaurangägaren som skäller på gästerna, blondinerna som inte vet vart de ska, Petra Klang som aldrig slutar prata (och alltid börjar gråta), Jörgen i hästsvans som är fulldryg - men kanske också den allra klokaste? Och så är där förstås Ullis och Lotta, som är så mycket bättre.

Ingen verkar trivas där de är, ingen vet vad de egentligen vill och alla sätter sig själva främst. Ofta pratar de i munnen på varandra, snyggt gestaltat med överlappande pratbubblor. Är det en drift med ytligt uteliv i innekretsar? Ja, det tror jag.

Mitt eget liv är definitivt mer Hägersten än SOFO. Och det känns faktiskt riktigt bra...

Störst av allt är kärleken?

Vad är egentligen kärlek? Om det handlar Liv Strömquists sociologiska, historiska och antropologiska djupdykning Prins Charles känsla.

Författaren underbygger sitt resonemang och sina reflektioner och analyser med teorier på området, hänvisade till genom noter. Och resultatet, eller framställningen av det, är på samma gång roande som oroande. För på ett genomskådande sätt slås idéer om den romantiska, unika kärleken och dess uttrycksformer sönder och samman. Samtidigt lyfts de strukturella mönster som kvinnor och män följer fram, mönster som i viss mån gör dem båda till förlorare.

Boken skiljer sig från de tecknade romaner jag läst genom att vara mera av en filosofisk debattbok. Strömquist driver teser som är både tankeväckande och provocerande. Oavsett om jag känner igen mig eller inte, instämmer eller ej, så gillar jag det jag läser. Jag gillar den antropologiska blicken på tillvaron och jag tycker om både tonen, de lite vila spretiga bilderna och lättsamheten i allvaret.

I sin allra mest osjälviska form kanske kärleken verkligen är störst av allt. Men vi tycks ha en utomordentlig förmåga att krångla till det.

Kiki - drottning i 20-talets Paris

Jo, jag har ju läst Kiki från Montparnasse av Catel Muller och José-Louis Bocquet också! Kiki (eg Alice Prin (1901-1953)). Kiki är Montparnasses egen drottning, hon kom från mycket fattiga och rätt bedrövliga förhållanden till metropolen, där hon sjunger på barer och sitter (naken)modell för sin tids stora konstnärer. Hon hänger med dem alla och är bland annat tillsammans med fotografen Man Ray. Den tecknade romanen är alltså based on a true story, en story vars tid och rum älskas, omhuldas och glorifieras av mig - 1920-talets Paris!

Man Ray et Kiki

Original-Kiki

Jag läser med samma förvånade blick som när jag såg Midnight in Paris på bio. Flera gånger vänder jag boken mot maken - "titta här - det är ju Hemingway!" - för att dela med mig av mina upptäckter.

Tonen i berättelsen är rättfram, ibland lite naiv, och speglar kanske Kikis sätt att vara. Hon styrs av impulser, agerar spontant och lever självförbrännande; här finns inga vardagar - livet är en fest som, om det var möjligt, hade varat i evighet.

Husfrid - en tragikomisk familjeberättelse

Härom dagen fick jag en ny leverans med tecknade romaner av min langare Seriebibliotekarien. En i högen var Husfrid av Alison Bechdel.

Jag läser på baksidan - om pappan som kommer ut ur garderoben strax efter att dottern, Alison, gjort samma sak. Pappan avlider kort därefter, påkörd av en lastbil, ett förmodat självmord. Hela scenariot är så välbekant och efter lite tänkande kommer jag på att jag hört författaren/tecknaren själv berätta om det i radioprogrammet Stil, i ett avsnitt som handlade om författaren Colette.

Colettes litterära verk dyker också upp i Bechdels roman som är fylld även av flera andra litterära referenser och kopplingar - till Joyce, Proust, Faulkner, Wilde m fl. Pappan i romanen är lärare i engelska och en hängiven läsare, det litterära intresset överför han på sin dotter. Men de har alltså fler likheter än så, trots att de tycker sig vara så olika varandra: De överskrider båda två de gängse könskonventionerna och sociala konstruktionerna, och detta skapar en spänning som sträcker sig genom hela romanen.

Alison berättar sin familjs historia - med utgångspunkt i avslöjandet om pappan som ställer allt på ända. Det är en fascinerande skildring främst, tänker jag ändå, om Alisons väg ut i livet och till sig själv - från barndomsår delvis präglade av tvångsbeteenden till universitetsår där det att finna sig själv står i centrum.

Bechdel har en struktur i sitt berättande som jag har svårt se skulle fungera i någon annan form. Hon låter berättandet gå i vågor med bakåt- och framåtspolningar om vartannat, och låter berättelsen verka i parallella spår. Här finns insprängda dagboksanteckningar, utsnitt ur böcker mm. I en "vanlig" roman hade det nog varit svårt att hänga med i allt det här utan att tappa flytet i läsningen, men här går det utmärkt. I rutorna finns det jag behöver för att hänga med i tid och rum, avgränsningar finns naturligt i bilderna. Efter att ha läst några grafiska romaner i ganska skarp svart/vit stil är det dessutom skönt att vila ögonen på dennas grå-gröna rutor.

Bechdel berättar personligt sin familjs historia och om dess mysterium - pappan - men med läsaren som en inbjuden gäst. Husfrid är smart, snygg och stark och ännu en fantastisk serieupplevelse! Jag är med andra ord mycket glad över Seriebibliotekariens leverans, även om han själv inte var lika förtjust.

En stark skildring av Berlin

Knappt hade jag avslutat MAUS förrän jag fick tips på en annan tecknad roman som även den visade sig passa mig alldeles utmärkt! Så nu har jag läste två första tredjedelarna av Jason Lutes Berlinskildring - Stad av sten och Stad av rök. Och ett tema har utkristalliserats i den senaste tidens läsning som handlat en hel del om 20-30-talets Europa.

I staden Berlin svajar det rejält mellan kommunister och nazister, det demonstreras på gator och människor dödas i kampen för vad de tror på. Vid sidan av det politiska dramat utforskas kärlekens irrvägar, besöks nattklubbar och bobbas håret. Det handlar om precis den sortens (litterära) dekadens som har en sådan tjusningskraft på mig. Lutes berättar om en upptaktstid innan allt bryts samman, och Europa en gång till sätts i brand. 
Skeendet visas genom olika personer, från olika samhällsklasser, som avlöser varandra. Men vars och ens livsöde bildar en röd tråd som följs konsekvent. Jag gillar särskilt berättelsen om Marthe, den unga konstnärsstudenten, och Kurt, journalisten och den utveckling de genomgår. Fiktionen här vävs i mitt minne samman med det jag läst på senaste tid som också handlat om utforskandet av identitet, sexualitet och livsstil. För det är vad som görs också i Lutes tecknade romaner.

Jag tycker mycket om det filmiska i bildberättandet, hur tecknaren omväxlande gestaltar skeendet med när- och avståndsbilder. Men persongalleriet är rikt och ibland har jag svårt att skilja människorna åt. Kanske är det lättare om man inte har en släng av ansiktsblindhet? Skiftena mellan dröm och vakenhet är inte heller alldeles glasklara så ibland bläddrar jag lite fram och tillbaka, men det att inte riktigt veta är en del av läsupplevelsen och charmen. Och jag tycker så mycket om det jag läser!

När jag bläddrar tillbaka bland ord och bild, efter att ha läst de två delarna så undrar jag lite över hur jag lyckades?! Där är ju ett myller av bilder och av personer att hålla reda på... Men på något vis har jag funnit det jag saknat tidigare - nämligen förmågan att vila i varje bild, att ta in en del i taget, istället för att överväldigas av rikedomen/röran.

Och tänk att bilder kan vara så här jazziga:

Nu ser jag förväntansfullt fram emot del 3 i historien om Berlin.

MAUS = måsteläsning

Härom dagen lade min kollega Seriebibliotekarien, på min begäran, en trave med tecknade serier på mitt bord. Det som lockade mig allra mest i högen var klassikern MAUS 1-2 av Art Spiegelman och igår när jag kom hem från jobbet började jag läsa den. Jag läste hela kvällen och hela morgonen idag. Varför? Därför att den är så fantastiskt bra och stark - och omöjlig att lägga ifrån sig.

Jag har alltså läst min första tecknade roman! Som hängiven romanläsare så tror jag den här var en bra start för mig. Här finns en tydlig historia, men också skiftande tidsplan och växlande berättarröster. Samtidigt är figurerna skildrade med psykologiskt djup och med stark trovärdighet.

En sak som förvånade mig var att jag aldrig under läsningens gång tänkte på att det var just en tecknad, grafisk, roman jag läste. Det föll sig naturligt att ta del av de så väl interagerande och integrerade orden och bilderna. Kanske är skillnaden inte så stor som jag föreställt mig? Ett innehåll eller ämne som väcker mitt intresse kanske fungerar oavsett i vilken form det förpackats. Tänk om det är så! Vilken värld som öppnats för mig då...

MAUS är Spiegelmans berättelse om sina föräldrar, Vladek och Anja, som båda lider hårt och svårt under nazismen och ockupationen av Polen. De tillhör de överlevande, och bygger efter sin fasansfulla tid i bl a Auschwitz upp ett nytt liv i USA. De överlever, men klarar inte av att verkligen leva vidare med sina mörka minnen. Mamma Anja tar sitt liv när författaren är ung, något som pappan inte kommer över. Han är nu gammal och sjuklig och lever i ett nytt men olyckligt äktenskap. Han tär själv genom sitt sätt att vara på sin omgivning. Det är alltså inte något direkt ömsint hyllningsporträtt av fadern, snarare ett sätt att så ärligt som möjligt förstå både honom och den tid han levt i.

Berättelsen utgår från möten mellan far och son, där de hemska minnena återberättas. Det är en son som lär känna sin far. Men också en son som själv lever ett svårt, nog ångestfyllt liv, med skuldkänslor gentemot föräldrarna. Romanen är också en metaberättelse, där jag som läsare tar del av hur den växer fram och av några av de problem som uppstår på vägen. Dessa nutidspartier kompletterar på ett bra sätt den minnesteckning som görs av fadern och hans liv under krigstiden.

Konsekvent används förmänskligade djur där judar gestaltas som möss, ibland förklädda till polacker med grismask, och där nazisterna följdriktigt är katter. Senare ansluter fransmän i form av paddor och svenskar som renar. Och det känns helt och hållet naturligt, det blir också överdrivet tydligt vilka som är vilka och att gränser drogs upp mellan människor, mellan etnisk och/eller religiös tillhörighet. Med små medel skänker Spiegelman karaktär, känsla och inte minst liv åt sina figurer. Det är fascinerande hur gripande dessa till synes enkla svart/vita rutor är.

MAUS är en av de mest i-hjärtat-träffande skildringar av andra världskriget och förintelsen jag läst. Jag rekommenderar den åt var och en.

Den första delen har på svenska fått titeln Min far blöder historia och den andra Och här började det svåra för del två fick Spiegelman ta emot Pulitzerpriset 1992.