Från Hägersten till SOFO

Igår satt jag i kvällsvärmen på altan och fnissade mig igenom Sofia Olssons Hetero i Hägersten, därifrån tog jag mig via Lena Ackebo till Fucking SOFO.  

Olssons heteropar blev jag till och med lite kär i. De två figurerna är så....mänskliga... med sina ängsligheter, tråkigheter och kärlekslekar. Och jag ska inte sticka under stol med att jag allt läste med en viss dos igenkänning.

Men vilka jobbiga typer som är i SOFO - restaurangägaren som skäller på gästerna, blondinerna som inte vet vart de ska, Petra Klang som aldrig slutar prata (och alltid börjar gråta), Jörgen i hästsvans som är fulldryg - men kanske också den allra klokaste? Och så är där förstås Ullis och Lotta, som är så mycket bättre.

Ingen verkar trivas där de är, ingen vet vad de egentligen vill och alla sätter sig själva främst. Ofta pratar de i munnen på varandra, snyggt gestaltat med överlappande pratbubblor. Är det en drift med ytligt uteliv i innekretsar? Ja, det tror jag.

Mitt eget liv är definitivt mer Hägersten än SOFO. Och det känns faktiskt riktigt bra...