En roman det surrar om...

Bloggen påminner mig om tidens flykt när jag ser att det redan gått mer än fem år sedan jag läste Frode Gryttens Sommaren är inte att lita på. Den romanen sträckläste jag och jag minns hur det kändes att läsa den, även om jag inte kommer ihåg så mycket av innehållet. Senare läste jag några av novellerna i samlingen Rum vid havet, rum i staden och gillade även dem.

I Bikupesång utgår författaren från sin hembygd Odda, där även handlingen i Sommaren är inte att lita på utspelades. Bikupan som liknelse återkommer, och här är ett myller av människor fördelade på ett antal hyreshus. Några figurerar bara en gång, andra återkommer och nuddar varandras historier. Här finns de vuxna barnen som hälsar på sina sjuka föräldrar, här finns väktaren som drömmer om att bli polis så hett att han skapar egna fall att lösa, här är direktören som blir utsatt för arbetarens hämnd när han avslöjas som älskare till dennes fru osv osv.

Bäst tycker jag om när berättelserna glider in i varandra, och det är möjligt att de gör så oftare än vad jag lägger märke till. För jag går en aning vill i myllret, har svårt att navigera mellan rösterna och tycker författaren lite grann tappar bort något som jag tänker mig som en bärande idé - att skildra människor med mer eller mindre valda beröringspunkter, på ett ganska avgränsat område. Det är verkligen en mångstämmig roman, men de sjunger inte alltid i stämmor som harmonierar, de sjunger inte ens alltid samma sång.

Men även i det här fallet tycker jag att Frode Grytten är en intressant berättare, med en dragning till det absurda. Och jag hoppas fler böcker av honom når en svensk läsekrets.