Ut ur skuggan (in i solen)

Solljuset försöker tränga igenom den blå rullgardinen

"Den blå rullgardinen", är det en hälsning från Jessica Kolterjahn till Agnes von Krusenstjerna vars svit om fröknarna von Pahlen inleds med just Den blå rullgardinen? Meningen finns med i Kolterjahns debutroman Ut ur skuggan - men om jag inte minst helt fel fanns det en likadan rullgardin också i romanen om Karin Boye, Den bästa dagen är en dag av törst. De båda böckerna har flera beröringspunkter, även med Krusenstjernas författarskap och teman.

Agnes är berättaren och den som kanske befinner sig i skugga. Hon berättar fragmentariskt om sitt nu och ger minnesbilder. Hon är ung i Stockholm, tiden är 1920-tal, miljön överklassens. Men relationen till mamman är ansträngd, pappan är inte riktigt närvarande, upptagen av affärer och av sonen Carl-Henrik. Som tur är finns morfar vars relation till Agnes skildras varmt och fint. Han stöttar också Agnes på hennes väg ut i livet som ung kvinna, och genom honom blir hon så småningom fotograf.

Agnes utforskar sin egen identitet och möter Claire som hon förälskar sig i. Men att leva ut denna kärlek, den sortens känslor, är inte accepterat. Det är förknippat med möten, och kyssar, i smyg. Men i likhet med i den nya romanen beskrivs skammen och ångesten, samtidigt som passionen inte går att hindra. För Agnes väjer inte för sina känslor, även om hon för en tid väljer den mer konventionella, äktenskapliga, vägen.

Jag tänker på Agnes som en kvinnlig flanör som med kameran som skydd, eller vapen, betraktar världen. Hon bryter sig fri, precis som romansystrar före henne. Jag tänker t ex på Cora Sandels Alberte. Och så är det en skildring där en spänd mor-dotterrelation skildras:

Min mor ser och märker att jag är förälskad. Jag tror att hon är svartsjuk. Något sugande i hennes blick, som om hon vill suga ur mig något av det där hon saknar.

Romanen är tematiskt i gott sällskap med t ex Fattigadel.

Ibland läser jag med invändningar. Jag knuffas mot romansidorna, där är trångt - det är Agnes smala perspektiv läsaren ser världen genom och hon är nästan irriterande fjärmad från det som händer i resten av världen. Ibland undrar jag över antydningar som görs men inte följs upp, över det lite plötsliga sätt som nya händelser och motiv presenteras på. Fast skildringen av henne är fin, och tiden - 1920-talet - intresserar mig, med dess miljöer, framtidssträvan och människor. Och vilken hyllning romanen är till romanläsandet! Kolterjahn låter jag t o m Agnes använda litteraturen som självterapi!

Och jag lägger nöjd ifrån mig boken efter den sista sidan.



Ps Ibland är det mest uppenbara också det mest dolda, tydligen. Agnes heter ju huvudpersonen - precis som Krusenstjerna... En till vinkning/blinkning där?