En stark skildring av Berlin

Knappt hade jag avslutat MAUS förrän jag fick tips på en annan tecknad roman som även den visade sig passa mig alldeles utmärkt! Så nu har jag läste två första tredjedelarna av Jason Lutes Berlinskildring - Stad av sten och Stad av rök. Och ett tema har utkristalliserats i den senaste tidens läsning som handlat en hel del om 20-30-talets Europa.

I staden Berlin svajar det rejält mellan kommunister och nazister, det demonstreras på gator och människor dödas i kampen för vad de tror på. Vid sidan av det politiska dramat utforskas kärlekens irrvägar, besöks nattklubbar och bobbas håret. Det handlar om precis den sortens (litterära) dekadens som har en sådan tjusningskraft på mig. Lutes berättar om en upptaktstid innan allt bryts samman, och Europa en gång till sätts i brand. 
Skeendet visas genom olika personer, från olika samhällsklasser, som avlöser varandra. Men vars och ens livsöde bildar en röd tråd som följs konsekvent. Jag gillar särskilt berättelsen om Marthe, den unga konstnärsstudenten, och Kurt, journalisten och den utveckling de genomgår. Fiktionen här vävs i mitt minne samman med det jag läst på senaste tid som också handlat om utforskandet av identitet, sexualitet och livsstil. För det är vad som görs också i Lutes tecknade romaner.

Jag tycker mycket om det filmiska i bildberättandet, hur tecknaren omväxlande gestaltar skeendet med när- och avståndsbilder. Men persongalleriet är rikt och ibland har jag svårt att skilja människorna åt. Kanske är det lättare om man inte har en släng av ansiktsblindhet? Skiftena mellan dröm och vakenhet är inte heller alldeles glasklara så ibland bläddrar jag lite fram och tillbaka, men det att inte riktigt veta är en del av läsupplevelsen och charmen. Och jag tycker så mycket om det jag läser!

När jag bläddrar tillbaka bland ord och bild, efter att ha läst de två delarna så undrar jag lite över hur jag lyckades?! Där är ju ett myller av bilder och av personer att hålla reda på... Men på något vis har jag funnit det jag saknat tidigare - nämligen förmågan att vila i varje bild, att ta in en del i taget, istället för att överväldigas av rikedomen/röran.

Och tänk att bilder kan vara så här jazziga:

Nu ser jag förväntansfullt fram emot del 3 i historien om Berlin.