Åren i Paris

'Hör på', sa Don Stewart en kväll då vi alla var väldigt upprymda och fulla som alikor på Select. 'Det du och Hem har är perfekt. Nej, nej', nu sluddrade han , och ansiktet var förvridet av sinnesrörelse. 'Det är heligt. Det var det jag ville säga.'

En bok som heter Åren i Paris lockar mig redan genom sin titel. Att den utspelar sig under 20-talet och berättar om Hadley Richardson och Ernest Hemingway gör den inte mindre intressant. Jag, och många med mig, attraheras av någon anledning alldeles särskilt av just denna tid och just detta rum.

Författaren Paula McLain berättar fiktivt men baserat på biografier, brev mm om makarnas liv från det att de först möts genom gemensamma vänner till det att de uppslitande skiljs åt några år senare. Hadley är bokens berättarjag och författaren låter henne öppet, och tänker jag kanske inspirerad av inte Hemingway men av Sylvia Beach rättframma stil, tala om det brusande Parislivet.

Miljö och personer känns igen från Hemingways skildring av samma tid, En fest för livet, men perspektivet är alltså ett annat. Eller är det det? För Hadley försvinner något i skuggan av Papa som tar så mycket plats både som person och som blivande superstjärna. Hadley får sin betydelse genom att betyda något för honom, mannen. Men hon framstår ändå som en egen individ, ibland som en frisk fläkt i det amerikanska konstnärsetablissemanget i Paris och som ganska tillfreds med sin roll som maka och senare också mor. Bristen på pengar och i viss mån intresse gör att hon aldrig är på riktigt mitt i utan lite vid sidan av, hon är en iakttagare och åskådare till spelet omkring henne. Kanske beror det också på att det är de andra, de kända, Fitzgeralds, Stein/Toklas m fl som är de mest dokumenterade?

McLain bjuder med läsaren på en resa i historien, till tjurrusningarna i Spanien, till alporten i Schweiz och inte minst till Paris torg, barer där det dricks i kopiösa mängder och konstnärs- eller författarmiljöer. Författarens detaljkunskap lyser här och där igenom lite väl starkt, samtidigt som de skapar en tydlig inre bild hos mig som läser.

Jag tyckte om att läsa Åren i Paris som ett slags pendang till Hemingways egen skildring. Men är nog mer intresserad av att läsa samtida parisskildringar än de som återskapas idag, av människor med samma längtan efter tidsflykt som jag.