Fri från räta linjer och självklara strukturer skruvar sig romanen fram - ett nu blir ett då blir ett nu blir ett sedan och ett kanske - med varierande perspektiv. De inre och yttre gränserna tycks ibland vara upphävda. Samtidigt är detta nordvästra hörn av London tydligt markerat, gatuadresserna finns där, tidsmarkörerna likaså och referenserna från t ex musikscenen.
Författaren följer nära Leah och Keisha/Natalie, men vännerna observeras distanserat snarare än levs in i, vilket känns på något vis befriande. Vid sidan av, andra människor med större eller mindre betydelse för handlingen, med ett utrymme ibland lite svårt att förstå.
Jag har sett mycket fram emot Smiths återkomst och jag tycker hon träder fram på ännu ett nytt sätt med NW. Den är ingen upprepning av vare sig Vita tänder, Autografjägaren eller Om skönhet - den är annorlunda. Men något fattas för att NW ska landa helt och hållet rätt i mig, kanske det att romanen vrider sig undan sin egen kärna och saknar ett tydligt fokus. Fast det var en stark midsommarupplevelse som bitvis (och på ett positivt sätt) utmanade själva min läsekonst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!