Toscana i november

Den här bloggen verkar ha gått i vinterdvala, 9-årsdagen har passerat obemärkt förbi och intet har skrivits. Ändå har dess vintertrötta bloggerska läst och rest sedan sist. Passande nog, med tanke på Kulturkollos veckoutmaning, gick resan till Italien.

Innan maken och jag gav oss av botaniserade jag i hyllan här hemma och fann en oläst italiensk roman - Primtalens ensamhet av Paolo Giordano. Den här starka, såriga vänskaps- och uppväxtskildringen fick hänga med till bland annat Lucca. Här har vi tagit plats i bokcaféet i den pelarförsedda bokhandeln i den mellanstora staden.

Behovet av Italien går inte över och den här gången besökte vi Toscana. Den första delen av veckan tillbringades i Val d'Orcia som var överjordiskt vackert.

Vi traskade uppför och mellan kullarna runt vårt agriturismo, den gård vi bodde på. Det var en dröm som blev sann - att testa att bo "på landet" i Toscana omgiven av berg, öppna fält och himmel.

Närmaste stad var fina Pienza där antalet ostbutiker per invånare måste vara extremt hög. Men vi snirklade oss fram i vår hyrda lilla Fiat och bekantade oss även med flera orter (och ostar) i närområdet - Montalcino, Montepulciano och så vidare. Finaste fint.

På gården fanns får, höns, stora grisar, en ko och kärleksfulla maskiner

här hördes jägares skott i fjärran, anades hjortar på håll.

Vi åkte en bit och bodde några nätter på en vingård där farbror Paolo kämpade för att få värmen att fungera i den utkylda lägenheten. Vinskörden var över men vi fick tillfälle att känna på gårdens egen smak när ägarinnan levererade en äkta italiensk middag med antipasto, primo, secondo, contorno och dolce direkt till dörren. Så slukades en sorbet gjord på gårdens egna citroner tillsammans med ett sprittande vitt vin.

Florens var så nära och den sista kvällen åkte vi dit för att se en utställning av min mans stora idol Ai Weiwei. Nu visade sig det sig tyvärr att Trenitalia, precis som de svenska tågen, kan bli rejält försenade. Till museet kom vi efter sista insläpp och hastade istället genom den vackraste av städer i jakt på en bit god mat. Slutet gott allting gott ändå och jag ser tillbaka på ännu en vacker Italienresa.

Rapport från en lässommar

Snart är höstens första arbetsvecka till ända och jag ser tillbaka på en semester med flera fina läsupplevelser - och läsplatser. Nedan följer ett flöde av det senast lästa.

Redan innan sommarledigheten försökte jag komma i stämning med bland annat den här.

Det är fint att se deckardrottningen i nytryck och det var riktigt trevligt att i textform återigen få möta monsieur Poirot som jag väl inte läst om sedan tonårens vurm för Christie.

Min längtan till Italien är alltid stark och i år firades den första lediga veckan i Malcesine vid Gardasjön och i Veronas heta gränder. Goethe och väl en hoper andra författare har varit i trakterna men min huvudläsning under veckan var istället av en nutida britt.

Det här var verkligen en roman i min smak, bara det att handlingen snurrar runt en dikt och dess gåtfulla poet... Till vem skrevs dikten och varför? Vem var egentligen poeten som dog ung? Det blir en bra utgångspunkt och katalysator för en roman med många ingångar, utgångar och teman. Alan Hollinghurst skriver bländande, oemotståndligt charmfullt och väldigt klurigt, han berättar en historia som sträcker sig från 1913 och nästan in i vår egen tid. Här är liv och lögn, bedrägliga, krackelerande minnen, kärlek och vänskap i en helt uppslukande och förvirrande form. Det här var faktiskt sommarens bästa godbit även om det förstås fanns mer att plocka fram ur konfektasken.

Ibland var det lite svårt att slita blicken från omgivningen, här njuter boken och jag i hotellets trädgård, Dolomiterna är där borta.

Sedan följde en svensk roman jag inte varit så intresserad av tidigare men nu fastnade och föll för.

Vilken välskriven och skrämmande roman detta är om ett otäckt stycke svensk historia - häxprocesserna i Medelpad. Söderlind berättar skickligt utifrån olika perspektiv - med en underliggande påminnelse om att det som sker inte tillhör det förgångna.

Även en bibliotekarie behöver få vara vanlig biblioteksbesökare ibland och på Stadsbiblioteket hittade jag en bok jag inte hört talas om tidigare trots att jag läst annat av författaren.

Läsningen påbörjades på tåget mot Västerbotten och jag sögs snabbt in i texten. Två familjer med släktband följs nedslagsvis under några decennier från och med början av 1900-talet, förutom i det första introducerande avsnittet skildras en dag för varje utvalt år. Mellan avsnitten har alltså mycket hänt och som läsare får jag sporadiskt och ledigt kännedom om mellanliggande skeenden och förändringar samt orsakerna till dessa. Jag gillade mycket Virginia Woolf i den här formen och fann persongalleriet intressant och engagerande. En bonus med boken var så klart det eminenta efterordet av Bernur.

Med från biblioteket följde också Cirkelmakaren av Fred Vargas som jag den senaste tiden stött på lite här och där.

Men nja. Trots Parismiljön så var det inte min sorts historia eller deckare. Men den bjöd på några mordiska timmar under äppelträdet.

En bok om en man som heter Ove blev nästa läsakt.

Marstein, vars Göra gott jag älskade, bjuder här på en historia om en man som lever familjeliv men vid sidan av är konsekvent otrogen mot sin fru i ett slags motvilligt dubbelliv. Han går famn ur famn och famlar sig fram i ett känslomässigt kaos. Det är bra skrivet, drivet men även en tung och ångestladdad läsning. Att läsa sig så nära en så på många sätt och vis osympatisk person, och ändå sympatisera, det ger en märklig känsla.

I Norberg finns mitt favoritantikvariat som jag bloggat om tidigare, med en hylluppställning värdig en quirky Brooklyn-film. Här fann jag till min stora glädje en verklig pralin av Thora Dardel som jag läste en mer självbiografisk skildring av tidigare i år.

Romanen Konfektasken som kom 1924 är hennes första och den utspelar sig i en miljö hon måste ha känt väl - Paris mest dekadenta konstnärskretsar. Det är en fest att läsa den, ett dokument från en svunnen tid. Dessutom är den fylld med bilder gjorda av Dardels konstnärs - och musikervänner så det är rent ytligt en fin bok, och jo ytan är nog en aning bättre än innehållet.

Jag gottar mig åt att ha en förstautgåva i hyllan, som kostar några hundralappar mer på Bokbörsen än där jag lade beslag på den.

Så var det äntligen cocktaildags och tid för sommarens Wodehouse.

Så här i efterhand kan jag omöjligt redogöra för ens en gnutta av det fnissiga innehållet. Men det var som det ska vara många turer hit och dit.

Semestern började i Italien och slutar på samma ställe med hjälp av Hemingway.

En sjuk överste, på väg mot livets slut trots en inte alltför hög ålder, befinner sig i Venedig. Här pågår andjakt och här finns hans kärlek, den betydligt yngre baronessan. Det händer inte ofta att jag skummar igenom sidor men överstens skildringar av kriget (som baronessan envisas med att få ta del av) var bara åh så tråkiga. Ändå är det en läsvärd roman om en kärlek, ett liv och en tid vi lämnat (särskilt en del av de ord och uttryck som används). Det blev ett par dagars litterärt guppande på kanalerna i Venedig (fast boken jag läste ur fick bara guppa i Gävlebukten).

Nu har arbetshösten startat men det känns helt rätt att börja den med Semestern. 

Återanvändning - ordrik burk

Burken som inrymt goda italienska chokladrullar fylls nu med hängande hjärtblad. Texten är turligt nog översatt till engelska - en hälsning från Matilde som under en avkopplande resa (una vacanza bella e rilassante) till Cortina fann de goda kexen.

Vart än i världen

det händer att naturen tar över - skakar om, skapar kaos - är det lika hjärtskärande hemskt. När det händer i ett land jag gärna besöker och alltid längtar till känns det extra sorgligt. Därför Petrarca (1304-1374), för att i det förgängliga finns ordens evighet.

Det hårda hjärtat, grymt och oböjbart
hos denna ljuva änglalika fe
skall bära hem, om ej dess stränghet snart
blir mid, en föga ärorik trofé.

När blommor föddes och gräset dog,
i dagens ljus, i dunkel natt rann flödet
av mina tårar; jag har orsak nog
att klaga över henne, Amor, ödet.

Av hopp allenast lever jag och minns
hur vattendroppen i beständigt fall
kan holka marmorblock och stenar ut.

Orört av böner, gråt och kärlek finns
ej något hjärta, vilja ej så kall
att inte värmen tränger in till slut.

ur: Kärleksdikter

عربية

Medborgarskolan i min stad kommer att ha en nybörjarkurs i arabiska i höst! Fattar ni vad roligt - arabiska! Tänk att kunna tyda åtminstone en minibråkdel av de vackra tecknen, att kunna kommunicera lite på ett världsspråk, som finns i stora mängder i landet. Mina språkkunskaper begränsar sig annars till ok engelska, outvecklad skolfranska och tyska samt till att inbilla mig att jag kan t ex beställa mat på italienska*. Italienska som jag också tappert försöker lära mig i ett långsiktigt njutningsfullt projekt.

Kanske kurslusten är ett utslag av den vårliga upprymdheten och energin men jag hoppas inte höstglåmigheten eller för den delen arbetsschemat kommer att hindra mig. Om inte till hösten så till nästa vår? Snälla jag, lova mig att försöka.

*Under mitt första besök i Italien, närmare bestämt i Fiesole utanför Florens, gav jag mig på att beställa en kall kaffe på italienska (en frappé). Det var i alla fall vad jag trodde. Till bordet kom en förvånad kypare med ett glas kall mjölk. Jag lyckades på något sätt, med högdragen min och generad inför min nyfunne fästman, få det till att jag minsann beställt en kaffe latte - och inte en latte fredo.

Bestialiskt i Florens

Känner mig som en något ostrukturerad läsare som ena veckan kräver fördjupning och nästa slänger mig in i en deckare. Men det är väl charmen med att vara en läsande varelse, att svinga sig mellan genrer.

Döden i Florens är utläst. Den lämnar inget tomrum, men blev faktiskt fanska spännande mot slutet. Särskilt som den egna hjärnan gärna hittar på egna lösningar, som dock visade sig vara något värre än hur det faktiskt gestaltade sig i boken. Staden Florens är huvudperson i historien och kontrasterna är skarpa mellan å ena sidan den sköna staden och å andra sidan de brutala kvinnomord som äger rum där. Mary återvänder från USA till sin italienske älskare. Under sitt förra besök i staden var hon med om en förskräcklig händelse där hon hotades till livet och hennes äkta make dödades. Nu är hon här för att lämna det hemska bakom sig samt för att studera konst. Så dödas fler kvinnor och Mary återkallas till sina minnen och till tankarna om vad som hade kunnat hända även henne. Likt en besatt medelålders Kitty granskar hon dessa mord, och tidigare begågna mord. Hennes rumskompis Billy dras också in i historien. Skuggorna växer kring de båda kvinnorna.

Förutom att konstens Florens skildras, visas också den religiösa staden fram. Och, ja vi känner igen det - Opus Dei får en framträdande roll. Och här brister lite av min fascination, mitt intresse för romanen. Det är alltför förutsägbart och uppenbart att det ska ta denna vändning. Sedan är det inte svårt att lista ut hur morden är konstruerade och kvinnorna utvalda - varken för personerna i boken eller för mig. Jag blir lite besviken. Det som började så bra och skulle kunnat vara en mer tät mer stramt hållen historia slutar i religiösa spekulationer. Deckare tenderar så vitt jag vet ofta att förenkla istället för att fördjupa karaktärerna, som blir skenbilder av sig själva. Figuren Mary känns också lite väl naiv, tycker hon borde vara mer rationellt uppmärksam. Nu vill jag ropa till henne att tänka sig för, se sig om.

Ett undantag i min läsning gjorde jag för en deckare - för att den utspelade sig i Italien. Nu vill jag tillbaka till mina mer noggrant utvalda inköpta eller lånade böcker.

Staketet runt Cellinistatyn är fullt av hänglås, bemålade med initialerna och namnen på älskande som har svurit att vara trogna för evigt.

ur Döden i Florens

Precis dessa hänglås betraktade jag konfunderat på Ponte Vecchio för ett par år sedan. Då visste jag inte vad de betydde, men efter fler vändor till italienska broar har jag förstått. Känns fint träffa på dem i Lucretia Grindles roman, spänningen och stämningen har nu tätnat ordentligt när ungefär hälften är kvar läsa.

Uno Due Tre Quattro Cinque Sei

Jag längtar ständigt till Italien och till det italienska. Och ändå är jag inte ett dugg italiensk - jag har inte det italienska (stereotypa) temperamentet eller det flödande talet. Men det är kanske just därför som jag längtar så. I mig bor en chick italienska med sjalen vackert draperad över axlarna. Hennes läppar är inte nariga av fejkvinterns kyla utan lena som honung. Så mycket älskas det skoformade landet att denna bok inhandlats på flygplatsen i, kan det ha varit Rom? Här får man ta del av det italienska sättet att leva inom olika områden. Perfekt för en wannabeitaliano som jag.

Därför är det också en fröjd att läsa Vit som marmor, Carina Burmans historiska mysdeckare/roman som utspelas i Rom. Läser med kartan nära till hands för att kunna följa hjältinnans strövtåg genom staden. Känner knorret i magen när jag läser om den fantastiska italienska maten. Ryser av de, än så länge alltför få, italienska orden. Fast mina egna italienskakunskaper sträcker sig till veckodagar och siffror. Cinque är en vacker siffra tycker jag.

Boken får nu iklädd bästa linnesviden (apropå de senaste dagarnas bloggande om bokkläder) hänga med på studieresa i biblioteksvärlden.