Jag längtar ständigt till Italien och till det italienska. Och ändå är jag inte ett dugg italiensk - jag har inte det italienska (stereotypa) temperamentet eller det flödande talet. Men det är kanske just därför som jag längtar så. I mig bor en chick italienska med sjalen vackert draperad över axlarna. Hennes läppar är inte nariga av fejkvinterns kyla utan lena som honung. Så mycket älskas det skoformade landet att denna bok inhandlats på flygplatsen i, kan det ha varit Rom? Här får man ta del av det italienska sättet att leva inom olika områden. Perfekt för en wannabeitaliano som jag.
Därför är det också en fröjd att läsa Vit som marmor, Carina Burmans historiska mysdeckare/roman som utspelas i Rom. Läser med kartan nära till hands för att kunna följa hjältinnans strövtåg genom staden. Känner knorret i magen när jag läser om den fantastiska italienska maten. Ryser av de, än så länge alltför få, italienska orden. Fast mina egna italienskakunskaper sträcker sig till veckodagar och siffror. Cinque är en vacker siffra tycker jag.
Boken får nu iklädd bästa linnesviden (apropå de senaste dagarnas bloggande om bokkläder) hänga med på studieresa i biblioteksvärlden.
Javisst är italienska härligt!
SvaraRaderaOch roligt, t.ex. krokodil.
Roligt att du gillar den! Och man blir helt galet hungrig av alla beskrivningar av maten, vinet, osten och brödet. Lite kul att Euthanasia börjar skriva en kokbok - hur kan hon skriva något annat when in Rome, liksom...
SvaraRaderaSpectatia:
SvaraRaderaHaha - underbart språk italienskan!
Ylva:
Mm, härligt med italian mat... Men förra boken var bättre, det tycker jag allt.