Sträckläsning!

De enda avbrotten under gårdagens sträckläsning var för att poppa popcorn och värma vetehjärtat. Annars låg jag utsträckt i sängen, en stark konkurrent till soffan i kampen om bästa läsplatsen, och plöjde norrmannen Frode Gryttens roman Sommaren är inte att lita på. Om det inte vore för Bokhoras intervju med författaren hade det tagit betydligt längre tid för boken att hitta till mig, trots att författaren är prisbelönad och allt.

Jag tänker lite avundsjukt när jag läser romanen att så här skulle jag vilja kunna skriva, om jag nu hade haft ambitionen att bli författare. Jag, som väljer läsning främst efter berättelse, blir här helt kär i språket. Grytten skriver så lätt och ledigt, opretentiöst på något sätt. Hans text får mig att associera till Erlend Loe och då i första hand Naiv Super, men kanske är det bara en villa för att de båda är landsmän?

Litteratur som inte låter sig etiketteras, som inte är en entydig t ex deckare gillar jag. Och det här är en sådan bok. En ung man hittas död i småstaden Odda, man misstänker mord. Detta får landets cyniska kriminalreportrar och tidningsfotografer att flockas på platsen, inte helt olikt de måsar som cirklar över stan. Polisen, eller om det är media, misstänker att mordet har en rasistisk koppling och blickarna vänds mot några serber i samhället och mot flyktingförläggningen. Detta används förstås av media, människor får komma till tals om hur de upplever stämningen i stan och förstås svartmålas invandrarna - men kanske är det inte så enkelt? Berättarjaget, en lite småfet lätt alkoholberoende man vid namn Robert, tillhör journalistkåren. Hans bror tillhör polisen. De står på var sin sida av händelserna men mellan dessa utspelas också ett triangeldrama. Robert har en kärleksrelation till sin brors fru.

Robert ger ett lite lojt intryck vilket också präglar romanens stil. Han är inte intresserad av att jaga vittnen eller prata med den dödes familj, han vill låta människor vara ifred. Detta är kanske inte vad som skapar en bra nyhetsjournalist och Robert stör sig också på de mer gåpåiga personer som flugits in till stan för att bevaka händelserna. Robert är ett hot mot sin egen karriär, om han nu velat göra någon. Det enda som verkligen betyder något för honom är broderns fru. Och den pojke han lär känna, Ronaldo, som kanske svävar i fara.

Händelserna skruvas upp och blir mer komplicerade än de verkade vara från början. Jag är i flera fall helt oförberedd på vad som ska ske vilket får mitt hjärta att slå dubbla slag - kanske för att den intensiva läsningen ger en extrem inlevelse i det som händer men framförallt tror jag det är för att krocken mellan det lite loja och det mer intensiva blir så stark och effektfull.
Från olika håll dras Robert in i det som händer, utan att riktigt veta varför. Det finns något mardrömslikt i det Robert går igenom, som att han bara låter sig föras med. Porträttet av media som dramaturgen som iscensätter händelser och skapar konflikter mellan människor är skrämmande men så bra skildrat. Vissa händelser, som utåt sätt kan tyckas goda, får mig att rysa genom den cynism de innehåller - allt handlar om att kunna skapa den bästa storyn med den mest avslöjande bilden.

Han är så bra, Grytten. Genomlysande och tankeväckande och underhållande.

Kanske har du läst honom?