Spleen i förkylningstid

Den här långlivade förkylningen har lagt sig som en hinna mellan mig och boken jag läser. Det jag läser tar sig inte ut från sidorna och in i mig. Tråkigt med tanke på att romanen är Storm över Frankrike. Det känns inte som om min läsning av den just nu ger den rättvisa, den förtjänar ett piggare sinne. Som att jag har ett ansvar inför texten jag läser, att ge den mitt bästa. Känns det igen?

Irène Némirovskys tankar kring sin roman är fascinerande. Enligt förordet tänkte hon sig den som en symfoni, Beethovens femma. De fem olika delarna skulle vara uppbyggda på olika sätt. Bara två hann författaren skriva färdigt innan hon fördes till Auschwitz. Den första delen med ett flöde av olika personer kallad tablå och den andra som är i form av en kortroman.

Men i den här fökylningsledan spelar det ingen roll att det är intressant. Bättre blir det när fästmannen och jag kryper upp i sängen för en stunds högläsning. Min käre läser för mig ur Thorbjörn Egners Folk och rövare i Kamomillastad. Detta var en av mina absoluta favoritböcker som barn, det är med andra ord ett kärt återseende. Men det är nog tur att det finns rövare i Kamomillastad, stadens trevlighet hade nog annars blivit ganska olidlig.