Veckans Bokfemma - pjäser

Med ett nät som inte fungerar blir jag så illa tvungen att skriva ned veckans Bokfemma på jobbet. För den är oemotståndlig! Temat är - pjäser.

När jag gick i gymnasiet på 90-talet var jag en trogen besökare av Gävles egen folkteater. Som jag minns det jobbade man mycket med lite annorlunda scenlösningar. En pjäs sattes upp med publik runt om scenen, så en del måste gå över scengolvet för att komma till sin plats. I slutet av föreställningen ursäktade sig två tjejer (eller "brudar" som beskriver dem bättre) med att de hade en buss att passa och gick ÖVER scenen under pjäsens avslutning. Skådespelarna såg minst sagt irriterade ut.

Under studierna i litteraturvetenskap på högskolan i Falun läste vi ganska mycket dramatik. Som en avslutning av delkursen satte vi tillsammans med skolans fantastiske dramapedagog upp scener ur några pjäser. Jag och tre andra tjejer spelade utdrag ur I väntan på Godot. En succéartad kväll för alla inblandade.

En väninnna och jag sammanstrålade i Stockholm för några år sedan för att se något på Dramaten, minns inte vad. Under dagen nås vi av meddelandet att pjäsen är inställd p g a sjukdom. Vi får dock pengarna tillbaka - och fribiljetter till en annan föreställning samma kväll. Pjäsen börjar och avbryts snart av att en av skådisarna ropar "finns det någon läkare i publiken?". "Solveig Ternström kollapsade på scenen" var en av löpsedlarna dagen efter. Någon hel teater blev det inte den gången.

Sommaren 2003 åkte jag till Järvsö och Träteatern för att se folkteaterns uppsättning av Moliéres Äktenskapsskolan. Förutom att få se regissören Peter Oscarsson agera var det också fascinerande med en föreställning som var helt ljussatt med levande ljus.

Det starkaste intryck jag någonsin fått av en pjäs var när jag som 14 eller 15 år såg Kanelbiten av Lars Ahlin som skolteater. Den grep tag i mig så starkt och jag tror eller vill i alla fall gärna tro att den var en stor bidragande orsak till det kulturintresse jag har idag.