Vit som marmor

Många kockar kan göra soppan god, men många detektiver gör faktiskt utredningen rasande besvärlig. Hela tiden måste man prata ihop sig och göra skisser.

Carina Burmans ord i den historiska deckaren Vit som marmor sammanfattar mitt intryck av berättelsen. Det börjar bra - att återse Euthanasia Bondeson i Rom är en inte helt oangenäm upplevelse. Precis som i Babylons gator dras hon snart in i en serie mystiska händelser; statystöld och grymma mord. Men det blir så mycket av allting, som att författaren inte riktigt har koll på sin egen soppa. Historien känns aningen för långrandig. Jag saknar också den spänst i språket som fanns i den tidigare romanen, här försvinner lekfullheten. Kvar finns något som jag inte tar på allvar som deckare, därtill känns historien inte tillräckligt slipad, en historia utan riktig mening för mig som läsare.

Hade det inte varit för min romkärlek hade jag nog lämnat romanen oläst. För hur det ska gå med de olika figurerna intresserar mig inte särskilt. Och så stör det mig att jag inte kan sluta tänka "dödshjälp, dödshjälp" varje gång jag läser hjältinnans namn.

Om man vill öva sin italienska eller som jag börja lära mig finns en smart gjord kurs på BBC.