Storm över Frankrike

Jag har flanerat på gatorna i Paris men efter att ha läst Irène Némirovskys Storm över Frankrike inser jag hur begränsad min kunskap om staden varit. Historien om romanen är minst lika stark som romanen själv. Författarens små döttrar bar ovetande med sig texten på flykt undan tyskarna under det andra världskriget. Två av romanens fem delar hann författaren skriva färdigt, till de andra tre finns bara anteckningar och tankar sparade.

Min läsning av Némirovsky känns inte helt perfekt genomförd men intrycket av historien är ändå starkt. Némirovsky skildrar den vanliga människans möte med kriget och hennes upplevelser av det. I den första delen flyr Parisborna sin stad för att själva klara sig undan den tyska invasionen. Med vissa undantag tas de allra värsta sidor kommer fram hos dessa flyende människor – tydlig blir deras självgodhet, girighet och snålhet. I denna första del får läsaren följa flera olika människor, från olika samhällsklasser. Alla har de lämnat Paris i ovisshet om när det ska kunna åka tillbaka och de genomgår alla på sina sätt olika strapatser.

Romanens andra del är skriven som en kortroman. Handlingen kretsar kring en by inte långt från Paris. Här bor människorna kvar, de har tidigare tagit hand om några av de som skildrades i första delen och några levnadsöden knyts ihop. Men nu har tyskarna kommit till byn och flyttar in hos de boende. Mellan den unga Lucile, vars otrogne man är tillfångatagen, och tysken Bruno växer stor vänskap och starka känslor fram. Tyskarnas närvaro är till en början minst sagt obehaglig för byinvånarna men även de blir till slut en del av vardagen. För barnen utgör de ett roligt inslag i tillvaron.

Det jag tar mest fasta på och fascineras av hos Némirovsky är hennes sätt att skildra förhållandet mellan individ och grupp. Hon lyfter ut sina karaktärer ur massan och visar på heterogeniteten. Men hon visar också att det mellan individen och den grupp hon tillhör finns osynliga band, särskilt tydliga i mötet med fienden. Men även fienden blir individualiserad, får egna intressen och personliga drag. Den fienden är svår att hata och frukta.

Författaren låter ett ödets ironi vila över mötet mellan människorna i romanens båda delar. Genom att läsa de anteckningar av Némirovsky som ingår som en bilaga förstår man att hennes verk var menat att bli mycket större och att trådarna skulle fortsätta bindas samman.

Nu vill jag läsa något yngre, mer levande. Något som är enkelt utan att vara förenklat. Förslag?