Tillsammans med hotellfrukosten

här i Luleå läser jag i DN en artikel med Anna Jörgensdotter. Rukbriken är "Anna Jörgensdotter är Sandvikens egen Tolstoj". Artikelförfattaren guidas genom Sandviken och får ta del av hur bygden påverkat författaren. Den nya romanen, Bergets döttrar, ligger där hemma. Jag har börjat på den men persongalleriet tedde sig lite för stort att engagera sig i just nu. Men att jag kommer att läsa den, och det snart, det vet jag. Anna Jörgensdotter berättade i en serie artiklar i Arbetarbladet om processen att skriva romanen. En sak jag tänkt när jag läst recensioner och nu artikeln är hur vissa författare så nära förknippas med orten de skildrar (och kanske bor i), fast att vad som beskrivs kanske är allmängiltigt. Jag hoppas att inte Jörgensdotter reduceras till att vara en "sandvikenförfattare". Hennes författarskap har dock tidigare nått långt över landskapsgränsen, vilket jag hoppas även detta gör.

Nu ska jag återgå till medhavd läsning, bad och senare åt att spana in kulturnatten i Luleå för det är verkligen kulturnatt ikväll med midnattsöppet på biblioteket och med konserter utspridda lite här och där.

eyes that speak of fjords

Just nu har jag ett alldeles för outvilat huvud för att kunna ta till mig Mircea Cărtărescus Orbitór. Vänster vinge vilket är synd för jag tror jag skulle tycka om den. Men för tillfället är där lite för många ord. Romanen står dock kvar hemma en stund i väntan på att kanske orkas läsas. Väntar gör en hel drös av böcker, uppställda på led, hemlånade inför sommaren. Det är tur det är gratis att låna.

Boken jag plockat upp nu är, passande nog med tanke på hur sverigeaktuell författaren är, är Siri Hustvedts Sorgesång. Den har jag läst så mycket gott om att jag blivit lite orolig för att inte gilla, eller ens komma in i. Undrar om det är strukturen i hennes böcker som gjort att de, trots att jag tyckt väldigt bra om dem, fallit i glömska för mig. Minnet av Ögonbindeln är lite tydligare eftersom jag skrivit om den här. Men de andra? Be mig berätta handlingen och jag tittar tomt framför mig.

I likhet med Bokmania som länkar till några olika Siri-ställen har jag läst artikeln om författaren och stadsdelen Park Slope i Vi läser som nu dykt upp på jobbet. Den passade bra som lunchläsning igår, vi får se om någon låntagare anmärker på eventuella pajrester i artikeluppslaget. Författarna som intervjuas verkar skönt chosefria. I The Guardian finns denna intervju, ganska underhållande skriven. Jag har lite svårt för förekomsten av beskrivningar av utseendet hos författare etc, men här planteras hela Norden i Hustvedt. Det låter rätt roligt (eller är det bara fånigt?):

She has a wonderfully vivid Scandinavian beauty - eyes that speak of fjords, cheekbones that really should be kissed by a sauna-induced glow - yet she looks frail, too, even spectral. She makes you think not of decaf soy lattes but of smelling salts.

Om någon som ska till Kulturhuset ikväll råkar läsa här så önskar jag dig en trevlig kväll!

Amerikanare

Morgongrusiga ögon en jobbarlördag. Längtan till Roths vindlande meningar. Boken i väskan - pausläsning, bussläsning.

Amerikanska författare har aldrig lockat mig som nu. Auster, Hustvedt, Miller R, Yates. Nu Roth, Miller S, Morrison och så Singer, ständigt återkommande.

Auster tillägnar Don de Lillo Leviatan, Roth skriver Spökskrivaren till Milan Kundera. Det hänger ihop. Kundera - som jag läste för något som börjar likna länge sedan.

Smarta berättare triggar mig, säger något om världen som jag lever i, förundras över och skräms av.

Jag vill hellre läsa än skriva nu. Men läser gör vi ju inte på jobbet, vi biblioteksmänniskor. Däremot släcker vi förstås lyset ikväll. Earth Hour.

Bookpaths

En fråga hos Spectatia om litterära kartor ledde mig till Bookpaths. Här finns intressanta texter med kopplingar mellan plats och litteratur, författare och plats. En perfekt sida också för dig som, liksom jag, gillar att båda läsa och resa. I texterna finns som exempel utdrag ur författarintervjuer som handlar om platsen, med länk till ursprungsartiklarna. Imponeras av bredd, djup och engagemang.

Under hösten läste jag några författare från Nigeria, därför är jag intresserad av vad som står under rubriken för det landet. Och så är jag kär i Italien. Tittar också nyfiket på vad som refereras till från de nordiska länderna - mycket Per Petterson under Norge-rubriken, Läckberg representerar tillsammans med Linné, Lagerlöf och Lindgren just nu Sverige.

Här finns mycket intressant, det blir lätt att fastna i bloggen skriven av den påfallande anonyma Donna McIlvaine. Om syftet med bloggen står att: "She hopes that bringing together books and place will encourage an appreciation for all places on earth."

God ny vår!

De olästa böckerna jagar mig. Andfått läser jag i Revolutionary Road tänkandes på böckerna som är gömda i sängskåpet. Gömda för att inte stressa bara genom att se så där intressanta ut. Målet för i år och för alla andra år var att läsa långsamt, att njuta av orden. Men det finns ju så många ord jag vill hinna njuta av. Och så många ord jag läser utan att njuta; trots att varje läsning bjuder på sin egen upplevelse. Fast det går att slå ihop en bok om den inte håller måttet, inte faller i smaken. Vilka böcker vill jag egentligen hinna läsa innan mitt liv slutar? Tänker den tanken ibland och på tiden som ödslas mellan andra boksidor. Som att vara otrogen mot de egentliga läsupplevelserna, de som väntar - där borta. Där.

Men nu är tid för glada tankar! Det är vårdagjämning och Nouruz, det persiska nyåret, firas. Jag låter mig inspireras för i takt med att dagarna blir längre vänder energin åter. Det är nu livet börjar på nytt, det är nu solen värmer bleka ansikten. Även jag vill välkomna våren denna helg. Det nya året börjar.

Vårens trädgård
Rosen sliter itu sin röda mantel
och jag känner till dess syfte.
Pilträdet fäller sina grenar och ställer sig i ledet
för att gottgöra de böner som försummats.
Liljan med sitt svärd och jasminen med sin sköld
gör sig redo för det heliga kriget.
Den stackars näktergalen, ack så den lider!
Den suckar över rosens dans
.Var och en av trädgårdens trolovade säger:
“Det är mig rosen uppvaktar!
“Men näktergalen upplyser:
“Det är mig rosen tjusar.
Ack att jag är så simpel!
“Platanträdet lyfter sina händer i jämmer och klagan.
Skall jag berätta för dig vilka böner det reciterar?
Vem lägger bonaden över knoppens krona?
Vem viker violen dubbel?
Även om hösten var obarmhärtig och hjärtlös,
beskåda den trohet våren frambär!
Vad än hösten skövlar kommer våren och ger åter.
Jag nämner rosen, näktergalen och trädgårdens skönheter
blott som en förevändning, men varför det?
Jo, av kärlekens avundsjuka
utmålar jag Guds förbarmande och nåd.
Hela världen och Tabriz stolthet, Shams al-din,
har åter visat oss sin ynnest!

Av Rumi ur Diwan

Stackars Leena

Igår avslutade jag min omläsning av Susanna Alakoskis Svinalängorna, senast läst när den gavs ut, det var väl 2006? I stora drag kom jag ihåg handlingen om flickan med de supande föräldrarna - i väldigt stora drag skulle det visa sig. För Leena lider så mycket mer än jag mindes det. Hon har också mycket gemensamt med den plågade flickan Doris i Doris Dahlins bok Skammens boning.

En bok och dess figurer betraktar jag lite som vänner och att jag glömt hur mycket min lilla vän Leena lider skäms jag nu för. Jag hoppas innerligt att mina verkliga vänners leverne inte faller i glömska lika lätt. Det här med att glömma böckers innehåll: Egentligen skulle jag kunna läsa samma böcker (de bästa) om och om igen. De blir ju ändå nästan som nya för mig.

Bokrean har jag fortfarande inte bevistat. Men maken kom hem med en påse innehållande två trädgårdsböcker som ska inspirera vårt lilla grönområde, en bok om Mona Lisa och en korsordshjälp i form av ett lexikon över antikens mytologi. Stadens båda bokhandlare besöktes, den ena undrade om det gick bra för maken att stoppa den senast inköpta boken i "konkurrentens påse". Här samarbetas det visst för att skona miljön.

Helgen tillbringas vilandes i Trude Marsteins Göra gott där berättarrösterna avlöser varandra i ett. Härlig läsning - skön helg.

I vilken bok befinner du dig denna vinterhelg?

Holly Hock

är härligt inspirerande med sin djupdykning i Paul Austers författarskap. Så inspirerande att jag trots högen hemma överväger att fylla på lånelistan med Orakelnatten. Nu läser jag hans fru Siri Hustvedts debutroman Ögonbindeln. Hon är nästan magisk i sitt berättande och håller mig ordentligt fången. Längtan hem till boken är stor. Auster har jag kvar oläst i alla fall för en tid till. Tack Holly Hock för väckt läslusta!

Läslista

Helle: Rödby-Puttgarden
Berglund: Simtag
Hammann: Mettes värld
Taivassalo: Fem knivar hade Andrej Krapl
Hjorth: Hjulskifte

Och så

Fitzgerald: Den store Gatsby
Balzac: Eugénie Grandet

Och för bokcirkeln

Dahlin: Skammens boning

En liten trend skymtar fram. Ett avbräck från orienteringen i världen. En paus från de manliga, förutom de två stora, ett återvändande till röster närmare min egen. Väntar gör novellerna, prydligt uppradade i kulissen, likaså gör ett och annat mastodontverk. Slow-reading är årets läsmotto. Långsamläsning, njutning av orden.

Här är mitt nya skrivbord

eller i alla fall en bild från en flyttröra nära mig. "I väntan på hyllor" är också en passande rubrik.

Istället för att försöka hålla reda på alla människor i Tusen år har jag funnits här väljer jag att läsa en bok med större bokstäver, mindre omfång och färre personer, nämligen Helle Helles ganska korta roman med den långa titeln Föreställningen om ett okomplicerat liv med en man. Läsning som passar mig bättre när huvudet är upptaget av annat, som konkurrerar ut en myllrande berättarväv. Susannes gravida väninna har just berättat om sin avsikt att bo hemma hos Susanne och hennes motsträvige sambo Kim. Våndas med Susanne som gör rätt men vill något annat. Ser fram emot fortsatt läsning. Gillar språket och Helles speglingseffekter där motiv återkommer, fraser upprepas. Det känns påhittigt egensinnigt.

Och igår i bilen på väg till det stora möbelvaruhuset lyssnar vi på P1. Helga Krooks nya diktbok recenseras, citeras. Ord som måste skrivas ned för minnet, ungefär så här:

Du har misslyckats med din trädgård, för dig finns parker.

"Gästbloggare" - Agnes von Krusenstjerna

Boken ger mig människolivet inpressat mellan två pärmar. Jag kan aldrig upphöra att finna detta underbart. På aftonen slår jag mig ned vid den lilla gröna läslampan och öppnar en bok. Och se, strax är jag invecklad i händelser, röster stiga upp omkring mig, människor som jag aldrig förut träffat räcka mig sina händer. Så har jag kanske gjort mina flesta, och jag kan säkert säga bästa bekantskaper. De äro trogna vänner dessa, deras vänskap har ofta varat genom flera år - och de äro tystlåtna på sitt sätt. Och framför de andra, framför livets pratande och sparkande dockor, ha de den fördelen att de aldrig bli besvärliga. Men de ha fodringar, man tror det icke först, men märker det sedan snart nog. De ta både ens uppmärksamhet och känslor, ibland hela hjärtat, visst göra de det, men så ge de också i gengäld så mycket.

[...]

Så möta vi i böckerna även vårt eget jag och blicka igenkännande mot det. Ibland få vi på detta sätt syn på nya sidor i vårt väsen, som vi aldrig eljes skulle upptäckt.

Och jag upprepar det: en lampa under vilkens gröna skärm ljuset faller dämpat och ändå klart och en uppslagen bok i knäet - mycket mer behöver man inte.

Ur: "Sällskapsliv i ensamheten", En dagdriverskas anteckningar

Efter en sömnlös natt

där jag i huvudet packat flyttkartonger slumrar jag ryckigt på bussen på väg hem från jullov i Västerbotten. I sömngungandet kommer en artikel av Jonas Thente förbi mig. Han skriver om hur jag-romanen tagit över den polyfona eller mångstämmiga romanen. Vad som menas, och här skriver jag fritt ur minnet eftersom jag inte får fram artikeln på nätet, är att det finns en jag-centrering i de svenska texter som ges ut idag. Med få undantag skrivs inte romaner där fler röster görs hörda, där röster talar mot varandra. Exempel som Sara Mannheimers Reglerna ges. Det är som jag förstår det inget kvalitativt "fel" på romanerna men de är inga stora romanbyggen med flera röster, många berättartrådar etc. I artikeln sattes ord på något jag inte ens visste att jag eftersökte. Men i hans resonemang, om det stämmer, ser jag en möjlig förklaring till varför få av den senaste tidens svenska romaner lockat mig till läsning. Att det är få texter jag låtit mig ryckas med av. Eftersom artikeln inte finns framför mig och mitt minne inte är att lita på vet jag inte om artikelförfattaren försöker finna några svar på varför det är så här.

På bussen ringlar sig tankarna vidare: Är viljan att bearbeta och lyfta fram det egna jaget, eller ett fiktivt själv, större än lusten att berätta en historia? Har vår individcentrerade tid speglat av sig på litteraturen så att det som skrivs inte längre omfattar det mångstämmiga? Kanske är detta inget unikt för vår tid - kanske finns dessa vindlingar och spänningar mellan det monologa och polyfona även i ett långt litteraturhistoriskt perspektiv. Om man inte riktigt trivs i det egofierade samhälle vi till viss del har idag kanske man inte heller trivs i litteraturen som skrivs? Det känns sorgligt tänka att det eposliknande sättet att berätta blivit något ovanligt. Jag tänker på författare som Sara Lidman, Kerstin Ekman, Sven Delblanc med många flera - vilka blir deras arvtagare? Var hittar jag i framtiden dessa historier? Och behövs de? Vilka är undantagen från den påstådda jag-trenden i den svenska litteraturen?

----
Nu har artikeln dykt upp igen.

Den 25 oktober

publicerade DN en artikel av Ingrid Elam som fått rubriken "Bokhöstens gubbröra". Tidningen med artikeln i sparade jag, mest för att Enquist just då lästes av kollega på jobbet och vi pratade en del om just dessa självbiografier eller berättelser. Nu letar jag fram tidningen igen eftersom några av de i artikeln nämnda böckerna letat sig till mig genom bibliotekets kösystem. Enquist har jag redan som sällskap i soffan. Resten av julledigheten tycks komma att ägnas åt herrarna Linde och De Geer där jag är särskilt nyfiken på den tidigares Från kart till fallfrukt. Den fanns också med i listorna av DN:s eller SvD:s kritiker med årets mest intressanta böcker*.

På fler än ett sätt har jag kommit att bredda min läsning under året, till viss del planerat. Tidigare läste jag i första hand kvinnliga författare - nu tittar fler män fram ur läshögarna. Läsningen har skett av litteratur från fler kontinenter och länder än under tidigare läsår, även detta lite lagomt planerat. Ändå har läsningen sammantaget känts både lustfylld, inspirerande och utmanande. Bloggandet och att här skriva om läsupplevelser gör det lätt att genomskåda den egna läsningen, att bryta tendenser som kapslar in i stället för vidgar ut.


*Reagerade dock på hur lika listorna var samt på hur få titlar som var hämtade från andra delar av världen än Europa och Usa. Liten grupp människor i litet land läser samma saker? Biblioteksfolk likaså? Präglar läsarna i lilla landet, läser samma saker. Tycker lika? Bokhandlar utan böcker säljer samma saker. Var bryts det homogena? Macondo, Karavan etc? Några oklara tankar bara.

Halva dagen

ägnas åt att läsa i Enquists Ett annat liv och åt att invänta leverans av flyttlådor som snart ska fyllas. Andra halvan av dagen ägnas åt att få fason på vintertrött hår och till att inhandla sista julklappen, den som min västerbottning ska få. Och visst har jag en ledig måndag.

Under de första sidorna irriterar det mig oerhört att Enquist skriver i tredje person och inte i jag-form. Läsningen stoppas upp av att jag envisas med att byta ut de flesta "han" mot "jag". Men så sjunker jag in i texten och konstaterar att det här är en Enquist jag gillar. I takt med att jag läser uppskattar jag alltmer att romanen är en roman och inte en biografi. Jag är på något sätt glad för författarens skull, att han valt att lägga berättelsen en bit utanför sig själv med hjälp av just ordet "han". För jag anar texten kommer att bli alltmer smärtsam. Under sitt besök i Gävle berättade Jonas Hassen Khemiri angående valet av ord i Montecore där de partier bokens Jonas skriver i du-form och där "mammor" och "pappor" skrivs i plural att det är ett sätt för honom att skapa avstånd i en berättelse jobbig att skriva. Samma val kanske hos Enquist. Att berätta en historia om sitt liv, som Enquist gör, istället för att skriva memoarer tilltalar mig. Jag tycker om också hur Enquist föregår händelserna, skapar nyfikenhet hos mig som läser.

Godhet har jag funderat en del på under dagen, med anledning av Lena K E:s fråga om godhet i litteraturen. Vad är godhet egentligen? Finns osjälvisk godhet eller agerar vi generöst, gott för att vi vinner något på det? D v s för att känna oss som bra människor, blir sedda som goda människor. Och spelar det egentligen någon roll vilket motivet är, om vi agerar för att vi har något att vinna eller av ren och sann människokärlek? Vet det gick en dokumentär om det på, jag tror, Kunskapskanalen om det för ett tag sedan. Om den "själviska genen", kanske? Och det finns böcker i ämnet. Men finns det svar?

Sent igår kväll

börjar jag så på Enquists Ett annat liv. Jag har en förkärlek för västerbottningar - Sara Lidmans Jernbaneepos är bland det bästa jag läst, Torgny Lindgrens böcker är favoriter och så maken förstås. Enquist har jag bara en bok läst av, Livläkarens besök. Mina försök med hans andra texter har inte gått så bra, de har inte fått något riktigt grepp om mig. Kanske kan Ett annat liv vara en väg in i hans författarskap.

Jag kommer dock av mig i läsningen där på gränsen till natten. Maken berättar nämligen om hur han en gång för länge sedan på bussen mellan Umeå och sitt hemma läst över axeln på nämnda Sara Lidman. Läste så mycket över axeln att hon till slut lånar honom tidningen som var Aftonbladet.

De har något speciellt, västerbottningarna. Och jag är glad att jag hittat min egen.

I arla morgonstund,

nåja, tassar jag upp och hämtar Owe Wikströms Sonjas godhet ur hyllan. Läser hans texter om läsning och om läsningens betydelse för människan.

Läser också detta, passande i dessa bokbloggartider:

Men ibland kan det också vara viktigt att bevara sin [läs]upplevelse för sig själv; att inte spä ut den med ord. Risken är då att den trivialiseras. Att inte torgföra vissa erfarenheter respekterar läsupplevelsens integritet. Den som ruvar på en hemlighet bär på en laddad kraft. Allt skall kanske inte alltid benämnas.

För att kommentera kommentarer. Sällan tycker jag mig uppnå ett fördjupat samtal om böcker i mitt dagliga möte med människor. Ofta stannar det vid ord som bra, mindre bra, dålig - ungefär så. Att förmedla lästips kan för mig bli personligt, jag kan ge av mig själv till viss del men det är inte ofta jag får det tillbaka från människorna jag möter. Det är sällan jag SAMTALAR med människor på biblioteket. Samtalar på det sätt jag tror biblioterapeuten skulle göra. Samtalar som en psykolog och bibliotekarie, enligt Lyrans förslag, skulle göra. Fina fina idé.

Och ja, Dora och jag har verkligen haft goda racersamtal om litteratur! Tittat djupt i själen (och i vinglaset...). Jag saknar dem. Så går det när goda vänner flyttar och liven förändras. Trots alla kommunikationsformer vi har att välja mellan kan inget ersätta direkta möten, ögon som möts.

Vilka goda berättelser finns det frågar sig Lena K E och nämner Dödssynden (To kill a Mockingbird), Idioten, Mio min Mio, Mästaren (av Ranelid), Tone (av Brögger), Comedia Infantil, Odödligheten (av Kundera), Ett ögonblick i sänder, Sophie Scholls korta liv och någon muminbok. Lena ska skriva essäer om böcker där någon person kan kallas "god" eller där godheten är ett motiv eller tema. Vad saknas i raden böcker? Låt oss bistå Lena med flera förslag! Jag blickar mot min bokhylla - försöker utröna mellan vilka pärmar godheten finns. Jag tänker på Selma Lagerlöf och hennes berättelser där godheten ofta samsas med tragik, sorg och livsdrama. Sent i november av Tove Jansson är en tröstebok, kanske finns där också godhet.

Wikström skriver om ett bokligt husapotek - en samling av de böcker som betyder absolut mest för oss, som hjälper oss genom livet. Böcker med omsorg valda, böcker att återkomma till. Vad som ryms i det bokliga apoteket är djupt personligt, anpassat till den du är och efter dina behov av läkande läsning. Vad ska stå på dessa husapotekshyllor?

Varför läser vi? Kanske finns det lika många svar som det finns läsande människor. Behovet av läsning, av texter och påhittade figurer skiftar, vi susar fram genom vissa texter, stannar upp i andra. Jag läser nu allra mest för att bli lite mer människa.

Ett annat liv

Nu är det snart dags för mig att ta mig an P O Enquist Ett annat liv men innan dess lyssnar jag på Jessica Gedins spaning om bl a The School of Life. Kanske skulle Laura (Vinterträdgården) efter avslutad berättelse behöva den biblioterapi som erbjuds där? Här tar man böckernas helande kraft, som medel för trasiga själar, på absolut allvar. Något av det skriver Owe Wikström om i Sonjas godhet, om jag nu inte gått vilse i minnet.

Biblioterapeut förresten - kanske en möjlighet om bibliotekarieyrket någon dag känns för trångt. För det här är så intressant! Att verkligen använda litteraturen för att låta den gripa in i människors liv. Hemsidan ovan bjuder på många intressanta uppslag och ingångar där litteraturen är det bärande.

Den bokcirkel jag haft hand om under hösten har bestått av deltagare som inte känt varandra innan, där kretsade samtalen nästan uteslutande kring böckerna vi läst. Jag kan dock tänka mig att det ser annorlunda ut när vänner möts över samma lästa bok. Romanen kan redan i denna form vara en öppning till det fördjupade samtalet, för att komma nära detta att vara människa. Tillvaron består av alltför många avbrutna samtal, av en ytans lätthet. Som alltid längtar jag till det bottenlösa.

När jag lägger ifrån mig boken

efter avslutad läsning inser jag att jag känner mig berörd och det förvånar mig lite eftersom jag under pågående läsning förhållit mig oväntat sval till texten. Christine Falkenlands suggestiva romaner utspelade under dåtid har jag tagit till mig, denna samtida skildring, Vinterträdgården har jag svårare med. Men ändock - berörd har jag blivit.

Laura är dottern i yngre medelåldern som blivit över, hon bor i källaren i villan tillsammans med sin far. Hon bär med sig en obesvarad kärlek till sin nu döda mor samt rädslan för arvet från modern, den livsslukande bröstcancern. Det är Laura som berättar sin historia, en smärtsam historia om en uppväxt i utkanten av gemenskap. Nu arbetar hon på en förskola, lever utanför sitt eget liv. Ett gammalt intresse, att skriva, dammas av och Laura börjar på en skrivarkurs. Så möter hon Shahrzad, mamma till en av pojkarna på förskolan och blir som besatt. Denna iranska kvinna tar fullständigt andan ur Laura. De otroliga händer - de båda kvinnorna inleder trevande ett kärleksförhållande. I texten finns bitar av de dikter Laura skriver, som förstärker den historia som berättas. Kanske är detta också delvis ett verk av vad kulturen, i det här fallet det egna skrivandet, kan göra med en människa.

Falkenland har skrivit en roman om passion, om omöjlig kärlek. Den beskrivning vi får av Shahrzad, sedd genom Lauras tillbedjande ögon, är på något sätt traditionellt exoticerande. Det Laura ser är sin egen motsats. Jag tänker på en annan roman som skildrar oväntad kärlek på ett mycket fint sätt, nämligen Matthandlaren av Meg Mullins, läst före bloggtid.

I Falkenlands roman saknar jag författarens överblick. Det är begränsande att berätta i jag-form. Det gör att Shahzards figur fastnar i bilden av den exotiska kvinnan (det gör liksom ingen skillnad att det är en kvinna som beskriver en annan kvinna) - hennes tankar och känslor förblir i det närmaste okända. Lauras röst ekar ibland stumt - jag saknar ett större sammanhang.

Men ändå: Det är tilltalande läsning, det är en fin kärlekshistoria. Och jag är berörd även om jag förväntade mig något ännu mer. Fast jag känner mig ganska åsiktstrött, kanske för att jag jobbat under dagen.

Det finns ingen anledning

att be om ursäkt för min egen läsning, om jag inte bloggat om den hade den tanken inte ens kommit för mig. Men det fascinerar mig att böcker kan tala till oss på så olika sätt. De kan verkligen låta sig läsas självständigt. Och, som jag skrivit i en kommentar någonstans: Ibland önskar jag att jag fick läsa med någon annans huvud. Andra människors upplevelser av böcker verkar ibland så mycket mer tillfredsställande än mina egna. Kanske läser jag ibland helt annorlunda än många andra, som nu med Drottningen vänder blad. Jag VET att jag inte läser boken som den förväntas bli läst - och för det tycker jag lite synd om mig; boken överlever ju även om en av dess läsare inte fattar grejen*.

I min läsning den senaste tiden har jag sökt allvar, jag har sökt litteratur som på något vis säger något mer om världen. Det sätt att läsa jag ägnar mig åt just nu syftar inte till underhållning. Läsning är nöje, precis som för drottningen, men jag vill den ska vidga världen, ge nya insikter, oroa det invanda. Kanske vill jag därför läsa in något mer i en bok om en drottnings nyvaknade läsning, jag har svårt att se det som feel-good, ser de teman den tar upp som belyste den större fenomen. Fel bok vid fel tillfälle, antagligen. Igår började jag istället läsa Baby Jane av Sofi Oksanen, en bok som passar bättre just nu.

En bok om läsning som jag däremot skulle vilja läsa på nytt är fina Brev till en bokhandel.

*Min käre make har en egen förklaring till att jag inte upplever boken som varm - jag lever mig enligt honom helt enkelt för mycket in i romanens drottning/läsare. Känner smärtan i att bli fråntagen livselixiret läsningen. Och visst har jag som romanfiguren känt mig som gäst på min egen bjudning.

John Ajvide Lindqvists böcker

har jag sneglat på sedan de kom, men helt enkelt inte vågat läsa. Men nu, genom läsning inför bokpresentation på jobbet, har jag kommit på ett sätt att både läsa och inte läsa honom. Jag läser in mig på den lättlästa versionen av Hanteringen av odöda, som heter De döda vaknar, vilket innebär att jag får historien men i nedbantad version. Skillnaden är att meningarna är kortare, enklare, beskrivningarna antagligen färre men ändå ger mig boken en uppfattning om succén Ajvide Lindqvist. Av det jag läser tycker jag mig förstå varför böckerna gillas och att de är riktiga sträck(skräck)läsarhistorier. Det är obehagligt men också skrivet med mycket värme. Kärleken som i olika former skildras är verkligt vacker. Men nej, läsa originalet tror jag inte att jag gör. Att kallsvettas genom 200 lätta sidor räcker gott.

Jag känner mig rastlös

och längtar efter maken som är långt borta i Brasilien. Konferens med andra ingenjörer som gillar stora roterande elektriska maskiner som det hette i den där platsannonsen. Ambitionen var att läsa som när jag var singel, när inte distraktionen från en kär person var så stor. Och lite har det ju blivit läst;

På Chesil Beach av Ian McEwan
Dårskaper av Isaac Bashevis Singer
Rotlös av Tsitsi Dangarembga
och del av Skammens boning av Doris Dahlin.

Hermia Says fick av misstag nya kläder igår, med fingret på musplattan gled jag förbi spara-knappen för ny layout, fingret ryckte till och så blev det ungefär så här. Och så badar jag. Badet som ersättning för varm famn kanske? Nu snart igen med Daniel Lemma i cd-spelaren, kanske för högt för att grannarnas bebis ska hitta sömnen? På tisdag återställs ordningen. Om bloggandet tänker jag att jag bara ska skriva när jag tycker jag har något att säga. Varför ta plats i nätsfären med annat liksom. Men hur det än är blir det sådana här saker skrivna. Oviktigheter. Men ändå. Ett utsnitt från mitt liv just här och nu. Kanske lyckas det mig den här gången att läsa i badkaret. Nya Vi läser kanske, svår att motstå när den är på allas bloggar. Nu även här.