ägnas åt att läsa i Enquists Ett annat liv och åt att invänta leverans av flyttlådor som snart ska fyllas. Andra halvan av dagen ägnas åt att få fason på vintertrött hår och till att inhandla sista julklappen, den som min västerbottning ska få. Och visst har jag en ledig måndag.
Under de första sidorna irriterar det mig oerhört att Enquist skriver i tredje person och inte i jag-form. Läsningen stoppas upp av att jag envisas med att byta ut de flesta "han" mot "jag". Men så sjunker jag in i texten och konstaterar att det här är en Enquist jag gillar. I takt med att jag läser uppskattar jag alltmer att romanen är en roman och inte en biografi. Jag är på något sätt glad för författarens skull, att han valt att lägga berättelsen en bit utanför sig själv med hjälp av just ordet "han". För jag anar texten kommer att bli alltmer smärtsam. Under sitt besök i Gävle berättade Jonas Hassen Khemiri angående valet av ord i Montecore där de partier bokens Jonas skriver i du-form och där "mammor" och "pappor" skrivs i plural att det är ett sätt för honom att skapa avstånd i en berättelse jobbig att skriva. Samma val kanske hos Enquist. Att berätta en historia om sitt liv, som Enquist gör, istället för att skriva memoarer tilltalar mig. Jag tycker om också hur Enquist föregår händelserna, skapar nyfikenhet hos mig som läser.
Godhet har jag funderat en del på under dagen, med anledning av Lena K E:s fråga om godhet i litteraturen. Vad är godhet egentligen? Finns osjälvisk godhet eller agerar vi generöst, gott för att vi vinner något på det? D v s för att känna oss som bra människor, blir sedda som goda människor. Och spelar det egentligen någon roll vilket motivet är, om vi agerar för att vi har något att vinna eller av ren och sann människokärlek? Vet det gick en dokumentär om det på, jag tror, Kunskapskanalen om det för ett tag sedan. Om den "själviska genen", kanske? Och det finns böcker i ämnet. Men finns det svar?
Jag tycker frågan om godhet är intressant, för jag tror egentligen inte på ont och gott, utan mer på hur "själviska" vi väljer att vara. Jag tror också ibland att det här samhället ibland gör oss mer "själviska" än vad vi egentligen behöver vara. Vi strävar så mycket efter vår egen "lycka" så att andra människor försvinner någonstans på vägen. Har märkt under perioder i mitt liv när det inte alltid varit så lätt att leva, att många människor väljer att lämna en, att inte vilja veta av en för att det som man kanske säger är jobbigt. Så frågan om det är något ont över det, så skulle jag svara själviskhet.
SvaraRaderaJa, nog får själviskheten stort utrymme i vårt samhälle där du ska skapa dig själv hela tiden och ständigt på något sätt ingår i en tävling med andra. Kanske är själviskheten på det negativa sättet vanligare idag än den som leder till godhet? Ord som förut var självklara kan jag längta efter att höra idag -"solidaritet" t ex.
SvaraRaderaTrist du blivit övergiven i svåra stunder. Att inte kunna visa sin olycklighet, litenhet etc, istället behöva hålla skenet uppe. Skratta när det gör ont inuti.
Vad svårt det är att SKRIVA om såna här saker, att prata är ibland så mycket enklare...