efter avslutad läsning inser jag att jag känner mig berörd och det förvånar mig lite eftersom jag under pågående läsning förhållit mig oväntat sval till texten. Christine Falkenlands suggestiva romaner utspelade under dåtid har jag tagit till mig, denna samtida skildring, Vinterträdgården har jag svårare med. Men ändock - berörd har jag blivit.
Laura är dottern i yngre medelåldern som blivit över, hon bor i källaren i villan tillsammans med sin far. Hon bär med sig en obesvarad kärlek till sin nu döda mor samt rädslan för arvet från modern, den livsslukande bröstcancern. Det är Laura som berättar sin historia, en smärtsam historia om en uppväxt i utkanten av gemenskap. Nu arbetar hon på en förskola, lever utanför sitt eget liv. Ett gammalt intresse, att skriva, dammas av och Laura börjar på en skrivarkurs. Så möter hon Shahrzad, mamma till en av pojkarna på förskolan och blir som besatt. Denna iranska kvinna tar fullständigt andan ur Laura. De otroliga händer - de båda kvinnorna inleder trevande ett kärleksförhållande. I texten finns bitar av de dikter Laura skriver, som förstärker den historia som berättas. Kanske är detta också delvis ett verk av vad kulturen, i det här fallet det egna skrivandet, kan göra med en människa.
Falkenland har skrivit en roman om passion, om omöjlig kärlek. Den beskrivning vi får av Shahrzad, sedd genom Lauras tillbedjande ögon, är på något sätt traditionellt exoticerande. Det Laura ser är sin egen motsats. Jag tänker på en annan roman som skildrar oväntad kärlek på ett mycket fint sätt, nämligen Matthandlaren av Meg Mullins, läst före bloggtid.
I Falkenlands roman saknar jag författarens överblick. Det är begränsande att berätta i jag-form. Det gör att Shahzards figur fastnar i bilden av den exotiska kvinnan (det gör liksom ingen skillnad att det är en kvinna som beskriver en annan kvinna) - hennes tankar och känslor förblir i det närmaste okända. Lauras röst ekar ibland stumt - jag saknar ett större sammanhang.
Men ändå: Det är tilltalande läsning, det är en fin kärlekshistoria. Och jag är berörd även om jag förväntade mig något ännu mer. Fast jag känner mig ganska åsiktstrött, kanske för att jag jobbat under dagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!