Ibland kommer jag på mig med att tänka att det är lite för bra. Som det där han berättar om Invasion! och om boxaren m m som griper in i handlingen ovetande om att han inkräktar på dramat. Men så är det också ett tema han återkommer till, författaren - spänningen eller dikotomin mellan fiktion och verklighet. Och jag vill släppa min skepticism och våga tro på att verkligheten faktiskt är en så här magisk soppa.
Men när kön ringlar till bokförsäljning och signering står jag, arrangören, vid sidan av. Jag tänker orden jag använder lite för ofta, trots strävan efter lugnet. Jag tänker: Jalla jalla. Fast en författare måste få möta sin publik och sina läsare i ro. De kan inte skyndas på. Men det är faktiskt bara 15 min tills tåget går. Och tåg väntar inte. Inte ens på en författare med makt att förtrolla.Jag andas ut efteråt, jag tror han hann. På hemvägen inser jag att jag troligen var den enda som inte fick någon bok signerad.
Som sagt (säkert tusen gånger) han är ju så bra! och så ung. Hur ska detta sluta? Jag tycker lite extra mycket om hans novell "Oändrat oändligt" (tror jag den heter). Den har jag även läst med mina elever, det blev diskussion...
SvaraRaderaOch vi läste novellen i min bokcirkel. Insåg hur låst jag är - tänkte automatist en man, en kvinna. Enligt författaren är han i sitt skrivande mer inne på det spåret, sättet att skriva, än att göra en "ny" Ett öga rött. Det kanske han berättade även när du lyssnade på honom. Hans böcker skulle kunna disskeras hur mycket som helst...
SvaraRaderaJa! Och han är ju så skön att lyssna på. Jag är normalt väldigt skeptisk så fort någon verkar ha en intellektuell image och tänker: pretto! Cynisk som jag är tror jag nämligen ofta att det är falskt. Men oh, Khemiri känns äkta rätt igenom utan att sitta på några höga hästar. Han är bara så naturligt självklart bra, liksom.:)
SvaraRadera