Drömmar, Nobelpris och bokhögar

Sveriges Television ska sluta sända sitt litteraturprogram! Det har sålts till kanal 5 och den blonda prinsesslånghåriga programledaren skickar, iklädd sin vippiga blomsterklänning, iväg den vita lyckobilen till den nya tablån. Så otroligt tråkigt, och så dåligt att Svt gör sig av med sin bevakning av litteratur. Men - vips! - så är jag på audition för rollen som programledare till ett helt nystartat program! Jag befinner mig i ett hörn av en murrig studio där uppdraget är att inför en tänkt publik påannonsera programmet och läsa en på förhand utvald och ganska tråkig dikt. Jag klarar den första delen galant, men har valt ut en helt annan dikt och deklamerar Werner Aspenströms

Regnar gör det alltid.

Ibland våldsamt. Ibland duggande,

nästan omärkligt.

Hemkomna eller hemlösa ruskar vi på oss

som våta terrier.

Eller försynt, så att ingen märker

att vi gråtit.

Men regnar gör det alltid.

Hur högt når gråtpelaren i dig?

Till naveln? Brösten? Strupen?

Du behöver inte klä av dig och visa.

Vi läser det i varandras ögon

som på gradskivor.

Måste något sägas, kan man säga:

Älskade,

tills imorgon torkar dina fingervantar.

Så drömde jag alldeles innan jag vaknade i morse efter en lång skön sömn. Fortfarande halvvaken tänkte jag att årets Nobelpris i litteratur kommer att tilldelas en dramatiker, närmare bestämt Jon Fosse. 

Det är nog inte så konstigt att mitt huvud är fullt av böcker - jag läser som aldrig förr även om det inte syns här på bloggen. Efter att i våras ha bytt bibliotekarietjänst så har mitt läsfrämjande arbete vidgats från att "bara" handla om vuxna till att också handla om barn i lite olika format och deras pedagoger. Så jag ligger i med läsningen för att få koll och för att så småningom bli en bra boktipsare. Så bokhögarna ser lite annorlunda ut nuförtiden.

Barn- och ungdomsböcker hade jag annars inte läst på hundra år, och för oss som inte har barn är den världen inte naturligt nära. Men som tur är har jag generösa kollegor som delar med sig av bra böcker att ha koll på och som talar om vilka serier jag absolut inte får missa och som skrattar lite snällt när jag blandar ihop författarnamnen. Jag spanar in kompisen T:s läsning via hennes mamma Feelgoodbibliotekarien och jag lusläser allt som Prickiga Paula skriver och ofta också böckerna hon skriver om... Och så gläds jag över vad mycket bra böcker det finns för alla ungar att upptäcka! 

Det är verkligen en läsningens höst och den mer egna läsningen är helt spontan och impulsstyrd utan några som helst krav. Jag har till och med slutat få dåligt samvete för sådant jag inte läser ut. Om jag får någon framtida programledarroll återstår att se.

En Nobeldag på biblioteket

Igår var mitt och säkerligen många andra bibliotek ett riktigt Nobelbibliotek. Hos oss har det blivit en tradition att bevaka tillkännagivandet i Börshuset tillsammans med litterärt intresserade besökare. På plats igår var också den lokala tidningen Arbetarbladet och Radio Gävleborg som fångade upp stämningen, frågade efter åsikter och förväntningar.

När klockan slog 13 och årets Nobelpristagare avslöjades hördes spridda applåder och ett och annat "ja!" på biblioteket, för det är ju en välkänd, ofta lånad författare som satts i centrum i år. Ett extra högt "JA!" hördes från kollegan I som strax innan, vid lunchbordet, berättat om sin förhoppning om just Alice Munro. Själv hade jag ingen särskild favorit, det oförutsägbara, att bli överraskad, är liksom nog i sig självt.

Så snart namnet avslöjats susade vi iväg till hyllorna för att ta fram verken skrivna av "den samtida novellkonstens mästare". Själv letade jag febrilt efter den pocketutgåva jag hade i handen bara för ett par dagar sedan samtidigt som jag önskade att jag inte bara klämt på den utan också lånat hem och läst. Turen var i alla fall med mig och jag norpade boken.

Snälla kollegor gav mig sedan dispens från mitt informationspass, så istället för att serva besökare stängde jag in mig på kontoret och läste min första novell av Alice Munro - "Vissa kvinnor" ur För mycket lycka. Så hann jag, glad över att det var just en novellist som belönats, bilda mig åtminstone en liten egen uppfattning om författarskapet, innan det var dags att kommentera årets val i eftermiddagsprogrammet i radio. Då hade jag redan insett, trots det avklarnade språket och den luriga lättheten, att Munro ska man inte hetsläsa. Åter på biblioteket såg jag skyltstället tillägnat Munros böcker stå helt tomt - så stort var intresset för årets pristagare.

Så gick en dag på jobbet som avslutades med en finsk kväll. Kanske en annan vacker dag i en litterär framtid pristagarens namn börjar på S och slutar på Oksanen?

Skrubben som gömde en skattkammare

Plötsligt befann vi oss i en tidsmaskin, kollegan och jag. Bibliotekariska ord som "närmagasin" och "småtrycksamling" föranledde en upptäcktsfärd till ett avlägset hörn av biblioteket numera mest använt  som förråd men sedan länge innehållande en stor skatt.

Här en databas av lådor.

Lådor med dagstidningarnas litteraturkritik från 30-talet och framåt, säkert också bakåt. Nogsamt utklippta, sammanlänkade med fina band.

Jag botaniserar. Hittar Krusenstjerna, Lo-Johansson, Lindgren, Elgström och många många fler. Varje kuvert rymmer en författare. Varje låda rymmer stora mängder material. Här kan jag stanna en stund. Stanna tiden. Bland stöket och böket hitta bekanta samtidigt som frågor väcks.

Vad sade rubrikerna? Vilka var kritikerna? Och vilka forna kollegor skapade detta arkiv av texter?

Tiden förändras och vi med den.

På spaning

Vi ska under året göra en större förändring på mitt bibliotek så därför har jag tillsammans med några arbetskamrater varit på ett par dagars intensiv inspirationsresa i Skåne.
Vi har letat oss till Helsingborg, skyndat vidare till Lund för att sedan, med guide, irra runt i stora Malmö Stadsbibliotek innan ett kvickt besök på det nya garagebiblioteket. Vid sidan av de olika biblioteksmiljöerna, som både bjöd på inspiration och varnande exempel, fanns det ju så mycket annat att hämta näring av. Vackra byggnader, fina parker och fälten - de ljuvliga gula fälten.

Jag är sannerligen ingen god fotograf men jag fångade i alla fall det gyllene genom bilfönstret.

Merhaba

Ni firade väl FN-dagen igår? Jag gjorde det på mitt bibliotek genom att vara fixare, trixare, konferencier och åskådare under en kulturdag. För innehållet stod ett gäng föreningar som bjöd på utställningar, föreläsning om mänskliga rättigheter, samtal, arabisk musik m.m. Ibland ses sådana här sammankomster som något slags felriktad välvilja, som ett gullande med andra "kulturer". Men så länge aktiviteter sker på, i det här fallet, föreningarnas villkor och de själva är klara över vad de i sina föreningar representerar har jag svårt att se det problematiska. Människor möts, samtal uppstår.

Det mest visuella bidraget, förutom en del foton och teckningar, stod English Speaking Society för då de visade kläder från olika delar av världen, som nedan en dansdräkt, från ett land i Latinamerika som jag inte minns, med färgglad underdel.Det var första gången jag på egen hand, men med god hjälp av kollegor, höll i ett arrangemang med så många olika människor inblandade. Natten innan sov jag riktigt gott men nu i natt, när allt redan var över kom katastroftankarna - det är väl hur irrationellt som helst? Nu värker ryggen efter bärande av bord och stolar, så idag intar jag stol- eller sängläge. Maken är min Jeeves, det enda jag saknar är en klocka att plinga i när det är dags för mera te.

Ibland kan man behöva lite Lugn

Ett par gånger om året upptäcker jag att det finns en poesihylla på mitt jobb, biblioteket. Varje gång det händer blir jag lika förundrad och förbryllad, över att jag inte oftare vistas nära intill den. Igår inleddes en ny upptäcktsfärd med blicken vandrande längs bokryggarna. Kanske är det orden i dess mest rena eller sparsmakade form jag behöver just nu när mörkret faller allt tyngre. Jag vet att jag i alla fall inför lördagens utmaning på arbetet behöver lite lugn i röran och Lugn.

"Jag skulle naturligtvis mycket hellre
vilja befinna mig på en hög abstraktionsnivå
i en maskinpark
där de logiska principerna
har en lugnande inverkan på alla dem
som sover bredvid papperskorgarna
och har vigt sina liv åt att försöka tämja
en feldesignad kundvagn.

Jag skulle naturligtvis mycket hellre
vilja ha en av de bortsprungnas
trädgård inom mig
en kärleksfullt anlagd rosengård
där vinden får vandra som vinden vill
därför att den har en så vänlig värme
i människornas korridorer
de som vindlar sig
under Nattens alla hemliga
små dotterbolag."

För bibliotekskramaren

finns en del intressant att läsa här, i texter producerade av Kultur i Väst Regionbiblioteket. På den inledande sidan sägs bl a:

Mycket kan sägas om bibliotekens framtid. Debatter och samtal i olika grader brukar inte sällan kretsa kring vissa nyckelbegrepp, som mötesplats, digitalisering, läsfrämjande och andra kärnuppgifter under bibliotekens flagga. I ekonomiskt svåra tider talas det ofta om bildning och bibliotekens roll att vara ett stöd till utsatta grupper. Det hela kokar till slut ner till en diskussion kring vad som egentligen är ett bibliotek.

Vad är ett bibliotek för dig?

Det här?

Eller det här?
Eller kanske både och?

Biblioteksrelaterat - referensarbete i humorsvängen

Jag har aldrig sett Extra Extra så jag är säkert sist ut att se det här, ett klipp från biblioteksvärlden

Biblioteksrelaterat - Kulturens hus

Att vistas i Luleå utan att besöka Kulturens hus och dess bibliotek skulle ha känts något underligt. Så en del av lördagen traskar vi runt bland böcker och datorer i huset som invigdes i januari 2007. Det är vackert inrett i ljusa träslag, björk och ek blandat. Fina nya hyllor med gott om plats. Jag spanar runt lite, intresserad av att plocka med idéer hem.
Det är mycket luft och rymd i biblioteket. Eftersom det är en dag där många olika aktiviteter pågår i huset antar jag att det är lite mer ljudligt än vanligt. Det är en trivsam plats att strosa runt i.
Öppna magasin har vi inte i Gävle. I Luleå finns rullhyllorna på varje våningsplan - för fack- och skönlitteratur. Texten gillar jag! Enkel och tydlig som den är.
En trevlig hörna för Daisyböcker/talböcker finns det här. Tydlig skyltning men böckerna i sig ser lika anonyma ut som hemma. Hur ser bibliotekets informationsdiskar ut då? Den här finns på ett av våningsplanen:Inte heller i Luleå har man hittat något särskilt kreativt sätt för att arbeta med referensfrågor, det är hit till disken vid trappan man vänder sig. Så uppfattar i alla fall jag det. Inte helt olikt hur det ser ut på mitt bibliotek. Bibliotekarien är för tillfället ute bland hyllorna och hjälper någon besökare. Datorsladdar verkar vara ett evigt trasslande problem.
Tidskriftsavdelningen är välfylld och inbjudande placerad vid stora fönster med utsikt mot älven. Här finns sköna fåtöljer att drömma sig bort i för en stund.

På flygplatsen ser vi både Jaques Werup och Ludvig Rasmusson som vi missade under lördagens kulturnatt. Men så var vi också trötta efter de senaste dagarnas upplevelser och efter den goda italienska maten.

Biblioteksrelaterat - kurslyx

Hermia har tillbringat ett par dagar på Alfta Gästgiveri, Hälsingland, tillsammans med biblioteksfolk i Gävleborgs län. Vi har ett nätverk tillsammans på temat skönlitteratur. För oss är det självklart att biblioteket ska arbeta med skönlitteratur - levandegöra, förmedla och inspirera. För alla är det inte så.

På programmet bl a:

• Alltid lika välformulerade och genomtänkta Ann Östman, konsulent på Länsbibliotek Gävleborg, berättade om hur skönlitteratur kan förändras, utvecklas och hitta nya vägar. En författare med en kreativ hemsida där läsaren bemöts på ett nytt sätt är Jeanette Winterson. Alla är inte tekniknördar men nu fick vi, genom Ann, en inblick i diverse läsapparater. Mobilromanen är stor i Japan, om den kan man lära sig här

• Bernt-Olov Andersson är en av flera författare från Gästrikland som nyss utkommit med en ny roman - Balladen om Big O. Han har även tidigare skrivit om liv i Sandviken genom bl a Älskade slaktare, I syrenernas tid och Som en lilja som jag läste och uppskattade för flera år sedan. Andersson delade med sig av sina tankar kring varför han skriver. (De andra gästrikeförfattarna jag i första hand tänker på är poeten Carolina Thorell som fått finfina recensioner för Matriser för ett landskap och Anna Jörgensdotter vars Bergets döttrar gavs ut igår även den med ett fint mottagande.)
• Fausta Marianovic, författaren till Sista kulan sparar jag åt grannen, avlöste. Vi förflyttas från ett underfundigt Sandviken till krigets Balkan. Vi får ta del av en berättelse om hur kriget bryter in i familjen, där författaren inte kan välja sida. Vi får höra om en resa i språket - om hur svenskan gjorde det möjligt att berätta. Boken blir ett läsmåste.
• På kvällen flyttar vi från konferensrummet Olof till ett mysrum i Gästgivarhuset. Nu är det dags för poeten, poetry slam-vinnaren m m Solja Krapu. Jag har hört henne en gång tidigare under författardagarna i Mariehamn och det är härligt att få göra det igen för tusan vad bra hon är. Det finns en sådan träffsäker humor i hennes dikter och de framförs så väldigt bra! Smarta var de som hade kontanter med, köpte Det började så oskyldigt med diskbänken.
• Maria Ehrenberg är kultur- och fritidschef i Östra Göinge där hon omstartat huvudbiblioteket. Hon berättar om arbete med skönlitteratur - om varför det är viktigt. Ja, ja tänker jag så HÄR ska det vara! Och jag gillar visionären som står med ena foten fast i biblioteksmyllan. Om du, biblioteksmänniska, får ett tillfälle att höra henne - grip det!

Här bilder tagna av Maria Westerman.

Mätt och belåten åker jag hem. Tankad i den vackra miljön med nya intryck och idéer. Kan bokmässan toppa detta?

Minns ni dessa herrar?

Carl Olof Josephson och Gunnar Arvidson - profilerna i bokprogrammet Läslustan som sändes i Svt i en tid före Röda rummets tillkomst, någon gång på 80-talet. Tillsammans med olika gäster förmedlades läsglädje och läslust. Dessa kloka lite äldre människor som såg ut att ha så genuint roligt och vara så intresserade och engagerade i samtalen inspirerade mig som då var tonåring. Boken Läslustan träffar jag på när jag rumsterar om i bibliotekets avdelning G - litteraturhistoria - i jakt på hyllvärmare.

I boken samsas porträtt av programmets olika deltagare, t ex Maarja Talgre och Birgitta Ulfsson, med texter av de medverkande där de berättar om sina favoritböcker. En flitig bokbloggskommentator finns med - Lena Kjersén Edman. Gunnar Arvidson ger en presentation av Lena, själv bidrar hon med fina texter om bl a Gun-Britt Sundströms Maken och Milan Kunderas Odödligheten, förutom texer om barnböcker. Enligt Arvidson "sprider [Lena] lärdomsglans över programmet."

I boken finns dessutom tittarbrev som kommit in till programmet. En bokbindare och bokbandskonservator berättar angående en fråga ställd i programmet om läsarbeteende: "Exempel på saker, som jag funnit inlagda i böcker vid läsuppehåll, är bl.a. böcklingar, tandpetare och toalettpapper." Frågor diskuteras som inte är helt olika de som uppkommer i bokbloggarna. Det är den personliga läsupplevelsen och läsbeteendet som är i centrum. Det tidlösa läsandet.

I Läslustan fanns det utrymme för det lugna pratet om böcker, det var så långt ifrån talkshow man kan komma. Det passade mitt tonåriga pensionärsjag och det skulle nog passa mig även idag.

En rekommendation...

till er som bor eller tillfälligt vistas i Stockholm är att ta buss nr 2 till Barnängen. Promenera därifrån den korta sträckan till Solidaritetshuset på Tegelviksgatan 40. Där ligger Världsbiblioteket - ett bibliotek specialiserat på rättvise- och solidaritetsfrågor samt litteratur från Latinamerika, Mellanöstern, Asien och Afrika i svensk översättning. Det är också dessa mästare som står bakom Macondo.nu.

Biblioteket är vackert placerat i rum med välvt tak, stilen är alternativ. För mig som arbetar i ett kommunbibliotek var det intressant och uppfriskande att besöka något som drivs på ett helt annat sätt och i föreningsmiljö. Under de två timmar jag var där tillsammans med ett gäng kollegor stortrivdes jag. Miljön var inbjudande och det kreativa kaoset smittande.

Tyvärr är jag ingen sann fotomänniska, kameran glömde jag förstås hemma...

Fuskbloggande

Det är jobbhelg just precis nu, för mig och för många andra. Här sitter jag på ett lugnt varmt bibliotek och snor till mig skrivtid i informationsdisken vilket naturligtvis är oerhört oproffsigt särskilt som det inte är bibliotekets blogg jag skriver på.

Jag sitter och tänker på en händelse på mitt jobb under den gångna veckan som handlar en del om att våga. I torsdags pratade vi, mina kollegor och jag, om böcker för en liten men fin publik. I mikrofoner, på scenen. Under en period arbetade jag ganska aktivt med att utmana mig själv för att bli lite modigare, våga lite mer. Efter att ha tränat bort min egen rädsla för just mikrofonen har jag kommit att utveckla en viss förälskelse till denna röstförstärkande tingest. Och eftersom jag vet att arbetet med den och annat krävde en del av mig men också fick mig att må väldigt bra tycker jag att det är en ynnest att få ta del av andra människors gränssprängande. Om man kan bli stolt över sina medmänniskor och kollegor så är det vad jag blev i torsdags.

För de största utmaningarna skriks inte ut över världen eller över bestigna bergstoppar. De syns inte på utsidan men märks desto mer inuti. Jag sitter och tänker på att det stora ofta sker mellan raderna.

Checklista:

Nej, jag har inte läst alla böcker.

Fast jag får frågan ibland, från både yngre och äldre biblioteksbesökare. Men nej, jag har inte läst alla som finns i biblioteket. Jag har inte fördjupat mig riktigt i frågeställarens tankegång, men den är nog sällan helt klartänkt och kanske inte alltid helt allvarligt ställd. De har i alla fall säkert inte räknat efter hur den här läsningen är tänkt att gå till. Det har däremot Robert Musil låtit en romanfigur göra, vilket inläggsvilande men kommentarsaktiva Spectatia tipsar om:

Ja, enligt general Stumm i Musils bok tar det ungefär tio tusen år att läsa sig igenom ett bibliotek på tre och en halv miljon böcker om man läser en bok per dag. Kapitlet där denna uträkning förekommer är nummer hundra i bokens del två och har den korta och kärnfulla titeln "General Stumm invades the state library and learns about the world of books, the librarians guarding it, and intellectual order". Kapitlet i sin helhet finns för den hugade att läsa i en analytisk och jämförande text här.

Min fetstil. Nu har mitt bibliotek förstås inte så många böcker, om det nu var någon som trodde det. Summan av Gävles biblioteks samlade innehåll är snarare 236494. Vilket i det här sammanhanget verkar vara en rätt så nätt samling. Vi är inte ens i närheten av t ex Library of Congress...

Today's Library of Congress is an unparalleled world resource. The collection of more than 130 million items includes more than 29 million cataloged books and other print materials in 460 languages; more than 58 million manuscripts; the largest rare book collection in North America; and the world's largest collection of legal materials, films, maps, sheet music and sound recordings.

Knasigt mycket böcker.

Och så kom internet.

2 x Svenska Akademien

Jag har inte läst Katarina Frostenson, men jag har hört henne läsa. Författarens uppläsning ur den senaste volymen Tal och regn ger orden innebörd även för mig som tyckt hon verkat alltför svår. Orden ges röst, klang, tyngd eller lätthet. KF sitter med ryggen mot Gavleån (eller kanalen som hon kallar den) och pratar om sin långa fascination för just kanaler som återkommer i hennes lyrik, känner det är magiskt sitta som hon gör.

Hennes uttryck är så rent - både det poetiska och det visuella, fysiska. KF är så där eteriskt vacker, så långt från blemmor, rufsigt hår och mensvärk man kan komma. Hon berättar om sin poesi, om texternas tillkomst. Jag får några av de nycklar jag behöver för att förstå vilket får mig att undra över varför denna begripbarhet försvåras. Varför jag behöver författarens röst för att tolka. En text lever sitt eget liv, men KF:s texter får liv för mig först när jag hör henne benämna dem.

Tre dikter har samlingsnamnet "Tillskrifter" och undertitlarna B.T. - I.B. - Mare. Klarnar gör det när KF berättar att titlarna anspelar på tre författarkollegor, högaktade sådana, nämligen Birgitta Trotzig, Ingeborg Bachmann och Mare Kandre. KF läser texterna. En berör särskilt kanske för att jag tyckte mycket om Kandre, som gick bort så tidigt.

Mare
(gläntan)

å mara de bois
som är de godaste små
smultron som ur äng står upp

med röd hätta
och rock

mare i soldatrock

gläntans ljus

ditt huvud kunde inte bära det
sken som spränger fram

smetig av sorg
guldiga mun du
säger sol sol

Orden ges en dräkt, en alldeles särskild rytm i KF:s mun. Hon pratar om hur hon ibland vill komma bort från det, att det ibland kan bli för mycket av assonanser etc. Citerar, tror hon, Elfride Jelinek som liknat författaren vid en husse som hänger efter hunden i kopplet, där hunden är orden.

Dagen idag bjöd på flera storartade och inspirerande möten, detta för mig mest minnesvärt. En dörr öppnades och jag gick upplyft från jobbet.

Jag är utanverk och källa
KF

*

Jag har inte läst Lotta Lotass, men jag har hört henne läsa. LL nominerades år 2001 till Borås Tidnings debutantpris för romanen Kallkällan. Detta skedde ungefär samtidigt som min magisteruppsats ventilerades där och jag var på återbesök i staden. Alltså passade jag på att lyssna till de nominerades uppläsningar. Det var en inte så välbesökt tillställning, den ägde rum i en sal på högskolan, men så var det också första gången priset delades ut.

Bland de nominerade fanns även Mara Lee som väste eller viskade fram sina dikter. Jag minns LL:s framträdande som mer nedtonat, mindre utstuderat och kanske lite osäkert. Efteråt hoppades väninnan och jag att LL skulle vara det årets vinnare.Vi gillade hennes genuina framtoning och närhet, kanske var det också något med dialekten. Vår förhoppning besannades och LL blev 100 000 kr rikare.

Det känns som att jag var med när det hände, som att jag var med när LL:s författarkarriär startade. Idag innehar hon stol nr 1.

Poetiska möten

På lördag kommer jag att jobba extra på mitt bibliotek. Just den här gången ser jag mycket fram emot det - vi ska nämligen ha poesidag med eminenta gäster.

Jag har med glädje varit med och planerat lördagens aktiviteter men jag ser mig inte som någon läsare av poesi. Poesi har jag förstås både läst och skrivit i tonåren och lite därefter. Och visst händer det att jag bläddrar i något av Eeva Kilpi, Edith Södergran, Gunnar Ekelöf etc men läser poesi? Nja, det gör jag inte. Novellen hittade under hösten in i min läsning, kanske är det nu lyrikens tur att komma tillbaka?

Katarina Frostenson avslutar poesidagen som också bland annat kommer att handla om den iranske poeten Ahmad Shamloo belönad med Stig Dagermanpriset. Frostenson känns lite för svår för min läsning vilket kan vara helt fel. Jag hoppas nu på att av henne själv få ingångar till dikterna. Det är oftast intressant att höra författare berätta om sitt skrivande. Att ta del av tankarna och avsikterna bakom.

En diktsamling jag ska hämta på biblioteket imorgon är Helga Krooks Grönska träd och träd som ser som jag blev nyfiken på när den recenserades i P1, mest för den där citerade meningen Du har misslyckats med din trädgård, för dig finns parker.

I poesi söker jag nog fortfarande, på tonåringsvis, igenkänning. Jag vet inte om Krooks diktrad ska tolkas med humor, men jag läser den så. Huruvida det stämmer in på mig eller inte får sommaren visa. Nu ligger vår lilla täppa under ett tjockt snötäcke. Våren är långt från Gävle.

I Eeva Kilpis Min kärleks höga visa finns en hundörad, badkarsläst dikt

Skogen långt borta
himlaranden långt i fjärran
frostiga åkrar milsvitt emellan.
Min ensamhet nära,
tätt intill,
bredvid mig under täcket.

Det enda jag lyckats läsa i badkaret är just poesi. Små korta texter att fundera och filosofera över. Men jag skulle vilja hitta poesin bortom igenkänning - lära mig det poetiska språket. På litteraturvetenskapen läste vi poesi, förstås. Det sättet att läsa på, att tillsammans gå in i texter, gjorde att jag hittade öppningar in i dikter. Öppningar som jag har svårt att finna på egen hand. Jag tror jag ska läsa mer poesi helt enkelt. Omfamna fler sorters texter i läsarlivet.

Andas in, andas ut

nu är det färdigläst. Boktimmen blev en halvtimme, med två noveller och faktiskt en liten publik. Nervositeten var större än jag trodde - handsvett av att hålla i mikrofon och pirrigt näsryggssvett som fick glasögonen att glida ned samtidigt som syret var svårt att komma åt mot slutet. Roligt var det och bra lät det, i alla fall enligt kollegorna. Nu har jag väl fullgjort arbetsdagen och kan ta bussen hem till Ögonbindeln?

Imorgon och på lördag vankas teater i Stockholm, en riktig kulturhelg är inplanerad tillsammans med fina väninnan.

Snart är det

dags. Ska jag, i ur vårt reservkit, välja en mikrofon som har en tendens att piptjuta på mikrofoners vis eller en som skrapar lite när sladden gungar till? Stolen är i alla fall vald med omsorg, en ljusblå böjd fåtölj med stöd för mikrofonarmen. Nu börjar jag bli nervös.

Noveller blev ett tema

för det nya året. Och imorgon är det dags att låta ett par av de inlästa texterna ljuda över biblioteket. För några år sedan hade det varit en omöjlighet för mig att mitt i biblioteket under öppettidens vimmel greppa mikrofonen och läsa, för det var blygheten alltför stor. Ett tema i mitt liv de senaste åren har varit att spränga gränser, medvetet och villigt. Hindret att prata inför människor är redan borttaget, nu gör jag det inte längre motvilligt utan ganska gärna. Även om jag undrar en del över och ibland tröttas av gränssprängarbehovet. Simklubben och Åtta procent av ingenting är titlarna för morgondagen, författarna Miranda July och Etgar Keret. Nu hoppas jag på en publik som stannar kvar, sippar kaffe och nickar intresserat.