2 x Svenska Akademien

Jag har inte läst Katarina Frostenson, men jag har hört henne läsa. Författarens uppläsning ur den senaste volymen Tal och regn ger orden innebörd även för mig som tyckt hon verkat alltför svår. Orden ges röst, klang, tyngd eller lätthet. KF sitter med ryggen mot Gavleån (eller kanalen som hon kallar den) och pratar om sin långa fascination för just kanaler som återkommer i hennes lyrik, känner det är magiskt sitta som hon gör.

Hennes uttryck är så rent - både det poetiska och det visuella, fysiska. KF är så där eteriskt vacker, så långt från blemmor, rufsigt hår och mensvärk man kan komma. Hon berättar om sin poesi, om texternas tillkomst. Jag får några av de nycklar jag behöver för att förstå vilket får mig att undra över varför denna begripbarhet försvåras. Varför jag behöver författarens röst för att tolka. En text lever sitt eget liv, men KF:s texter får liv för mig först när jag hör henne benämna dem.

Tre dikter har samlingsnamnet "Tillskrifter" och undertitlarna B.T. - I.B. - Mare. Klarnar gör det när KF berättar att titlarna anspelar på tre författarkollegor, högaktade sådana, nämligen Birgitta Trotzig, Ingeborg Bachmann och Mare Kandre. KF läser texterna. En berör särskilt kanske för att jag tyckte mycket om Kandre, som gick bort så tidigt.

Mare
(gläntan)

å mara de bois
som är de godaste små
smultron som ur äng står upp

med röd hätta
och rock

mare i soldatrock

gläntans ljus

ditt huvud kunde inte bära det
sken som spränger fram

smetig av sorg
guldiga mun du
säger sol sol

Orden ges en dräkt, en alldeles särskild rytm i KF:s mun. Hon pratar om hur hon ibland vill komma bort från det, att det ibland kan bli för mycket av assonanser etc. Citerar, tror hon, Elfride Jelinek som liknat författaren vid en husse som hänger efter hunden i kopplet, där hunden är orden.

Dagen idag bjöd på flera storartade och inspirerande möten, detta för mig mest minnesvärt. En dörr öppnades och jag gick upplyft från jobbet.

Jag är utanverk och källa
KF

*

Jag har inte läst Lotta Lotass, men jag har hört henne läsa. LL nominerades år 2001 till Borås Tidnings debutantpris för romanen Kallkällan. Detta skedde ungefär samtidigt som min magisteruppsats ventilerades där och jag var på återbesök i staden. Alltså passade jag på att lyssna till de nominerades uppläsningar. Det var en inte så välbesökt tillställning, den ägde rum i en sal på högskolan, men så var det också första gången priset delades ut.

Bland de nominerade fanns även Mara Lee som väste eller viskade fram sina dikter. Jag minns LL:s framträdande som mer nedtonat, mindre utstuderat och kanske lite osäkert. Efteråt hoppades väninnan och jag att LL skulle vara det årets vinnare.Vi gillade hennes genuina framtoning och närhet, kanske var det också något med dialekten. Vår förhoppning besannades och LL blev 100 000 kr rikare.

Det känns som att jag var med när det hände, som att jag var med när LL:s författarkarriär startade. Idag innehar hon stol nr 1.