Spökskrivaren

Nathan Zuckerman heter en romanfigur som förekommer i en trilogi av Philip Roth. Igår avslutde jag den första delen, Spökskrivaren som utkom 1979. Det första jag gjorde på min lediga dag var förstås att börja på del två, Zuckerman fri.

Här just nu en intervju med författaren, som ledde till att jag botaniserade i hyllorna på mitt bibliotek.

Men nu alltså: Spökskrivaren

Historien, med Nathan som berättare, berättar om hur Nathan i början av sin författarkarriär tillbringar ett par dagar i den äldre kollegan Lonoffs hem. I hemmet finns även Lonoffs hustru Hope samt hans skyddsling och älskarinna, den unga Amy. Nathan dyrkar författaren han befinner sig hos, vill gå i hans fotspår:

I ett stort linjerat block som jag tog fram ur min portfölj, en svällande bildningsromanportfölj - fem kilo böcker, fem porrtidningar och tillräckligt med papper för hela min debutroman om den skulle anmäla sig medan jag satt på bussen - började jag metodiskt att anteckna allt på hans bokhyllor som jag inte hade läst. Där fanns mer tysk filosofi än jag väntat mig, och redan efter knappt halva blocksidan tycktes jag ha dömt mig själv till livstids straffarbete.

Med sig i bagaget har Nathan också en novell han skrivit som sårat och upprört hans far samt en vän till familjen, en högt ansedd domare. Schismen mellan dem gestaltar ett återkommande problem för Nathan - han är en icke-troende jude som ändå har starka band till det folk han tillhör. I sitt skrivande berättar han om individer men hans berättelser tolkas som om de handlade om en hel grupp, det judiska folket. Han anser sig inte behöva ta hänsyn till det, vill vara fri från arvet i sitt skrivande men han har ännu inte bemött faderns kritik. På bland annat detta tänker han under natten han tillbringar i Lonoffs hem, försöker formulera ett brev till sin far.

Under natten vandrar hans tankar iväg från den förargande novellen till skyddslingen Amy som väckt hans intresse genom sin mystiska framtoning. Han diktar en historia om henne och om vem hon är. En historia som är oväntad för mig som läsare och som övertygar Nathan själv till att nästan tro att den är sann. Även i min läsning av Paul Auster har jag gillat detta inslag, berättelserna i berättelsen. Där jag som läsare för en stund inte vet riktigt vad jag läser, där jag lätt luras bort till fiktionen i fiktionen.

Nathan blir också vittne till ett svartsjukedrama mellan de andra tre. Hope är den självuppoffrande kvinnan som gör allt för sin man - eller snarare tystar sig själv för hans skull. Mot henne ställs den livsglada, överlevande Amy.

Romanen utspelar på en och samma plats, i Lonoffs hus, men med tillbakablickar som gör att läsaren tar sig utanför husets väggar. Roth har ett vindlande levande språk och en ibland ironisk ton som passar berättelsen och Nathan. Det är trevligt läsa romaner om författare att den här dessutom tar upp kändisskapets baksida gör den än mer intressant. Jag vet inte om Nathan blir så mycket klokare över författarskapets vara efter sitt besök hos Lonoff men han bör i alla fall ha med sig stoff att väva nya berättelser av.