Jón Kalman Stefánssons roman som 2005 tilldelades "det stora isländska litteraturpriset" består av flera olika historier med det gemensamt att de handlar om invånare i ett litet isländskt samhälle. Efter en stunds läsning går det upp för mig att berättarrösten består av ett "vi" som vänder sig till ett "du" som är läsaren. En vi-berättare finns väl också i Carten Jensens Vi, de drunknade (alltså inte bara i titeln)? Stefánssons roman får mig att tänka på berättare som Torgny Lindgren - här återfinns klurigheten, det kufiska och det kloka.
Vi möter mannen som plötsligt börjar drömma på latin vilket får honom att ändra sitt liv totalt, han fördjupar sig i bl a astronomi, och får tilltalsnamnet Astronomen. Han håller föreläsningar för en gles publik. Här finns lagret där Kjartan, den otrogne, och hans kollega David skräms av gengångare och märkliga händelser. Eller hur det nu var med det? Här finns Turid som längtar efter närhet och Benedikt den enslige bonden. Olyckliga ibland sorgsna människor sida vid sida, en stunds ljus möter dem korta ögonblick av lycka. Det är kärvt och lustigt på samma gång. Stefánssons har ett djup i sin text, här finns enstaka meningar att förlora sig i att fundera över. Det är i mycket en skrönornas bok.
Och på samma gång är det en bok om den tid vi lever i just nu. Romanen utspelar sig 1998 men i sin text känns det snarare som att författaren förebådar den stora kraschen. Här finns en inbyggd kritik mot vårt bråttomsamhälle där konsumtionen blivit religion. De människor som skildras lever i sitt eget sammanhang, ibland påverkas de utifrån genom människor som besökt andra platser, sett andra sätt att leva. Men alla vägar bär på något sätt tillbaka till det lilla samhället. Det är navet och världens centrum för sina invånare. Men navet är trots allt inte beständigt, även den här platsen förändras om än i en annan takt än dess omvärld. Frågor om varför vi lever (eller VLMF) ställs - kanske är påfunden i boken helt enkelt sätt att ge livet mening.
Det här är en bok att läsa långsamt, för att ta in varje ord, varje handling, varje person. Och det finns väl ingen anledning till att läsa snabbt heller, att hasta? I det här fallet skulle det vara ett brott mot berättelsen. Att ha bråttom.
Breven som vi skickar till varandra på mejlen blir till intet på några få år och en tanke, en känsla gnager i oss att vi är i färd med att slita av tråden, den når fram till oss men inte längre, vi skapar ett tomrum som aldrig blir fyllt. Vi vill först och främst visa oss trogna vår egen tid, inte nån möjlig framtid, men lider ändå av ett gnagande dåligt samvete, som om vi är i färd med att begå ett stort brott, för övrigt är vi ju väldigt skickliga på att skaffa oss dåligt samvete. Har dåligt samvete över att vi inte läser tillräckligt, pratar för lite med våra vänner, tillbringar för lite tid med våra barn, med våra gamla. Vi befinner oss i ständig rörelse istället för att slå oss ner och lyssna på regnet, dricka en kopp kaffe, värma bröst. Och vi skriver aldrig några brev.
Bokåret 2009 har börjat bra för mig för det här är ytterligare en roman jag tycker väldigt mycket om. På samma sätt som när jag läst ovan nämnda Torgny Lindgren känner jag mig berikad, förundrad och fundersam efter avslutad läsning. Sommarljus väcker många tankar och det känns som att jag varit på ett mycket drömlikt besök i byn. Kanske har jag suttit en stund på Elisabets nyöppnade restaurang Tekla och sett Áki fyllna till. Kanske har jag vandrat längs med havet, funderat över hur jag ska ta mig härifrån, bestämt mig för att stanna.
Ibland frågar nån: Och du är nöjd med att ha kommit hit till enformigheten? Och då säger han: Man kan vänja sig vid vad fan som helst, det exotiska blir vardag, och vice versa.
Ta även del av Bokmanias förtjusande recension!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!