Det är jobbhelg just precis nu, för mig och för många andra. Här sitter jag på ett lugnt varmt bibliotek och snor till mig skrivtid i informationsdisken vilket naturligtvis är oerhört oproffsigt särskilt som det inte är bibliotekets blogg jag skriver på.
Jag sitter och tänker på en händelse på mitt jobb under den gångna veckan som handlar en del om att våga. I torsdags pratade vi, mina kollegor och jag, om böcker för en liten men fin publik. I mikrofoner, på scenen. Under en period arbetade jag ganska aktivt med att utmana mig själv för att bli lite modigare, våga lite mer. Efter att ha tränat bort min egen rädsla för just mikrofonen har jag kommit att utveckla en viss förälskelse till denna röstförstärkande tingest. Och eftersom jag vet att arbetet med den och annat krävde en del av mig men också fick mig att må väldigt bra tycker jag att det är en ynnest att få ta del av andra människors gränssprängande. Om man kan bli stolt över sina medmänniskor och kollegor så är det vad jag blev i torsdags.
För de största utmaningarna skriks inte ut över världen eller över bestigna bergstoppar. De syns inte på utsidan men märks desto mer inuti. Jag sitter och tänker på att det stora ofta sker mellan raderna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!