Paris x 3

Bokledes har den gågna veckan och den här dagen tillbringats i Paris. Med i tur och ordning Muriel Barberys Igelkottens elegans (L'élégance du hérisson), Céline Yangs För alltid Paris (Zongshi Bali) och Delphine de Vigans No och jag (No et moi).

Resan börjar i ett av Paris mer tjusiga kvarter genom Igelkottens elegans, stört enbart av uteliggaren, den olycksalige anomalin. Här möter jag portvakterskan Renée och den brådmogna tolvåriga Paloma som omväxlande för fram historien. Renée lever ett dubbelliv, utåt sätt försöker hon leva upp till schablonbilden av en outbildad portvakt som ingen ser men i själva verket är hon kulturellt och inte minst litterärt bevandrad och en stor älskare av litteratur:

När jag känner mig orolig drar jag mig undan. Resa bort behöver jag inte, utan det räcker gott med att förflytta sig i fantasin och minnas alla läsupplevelser jag haft. Finns det någon skönare avkoppling, något mer underhållande sällskap, något saligare rus än litteraturen?

Renée är också en språkvårdare av rang som blir minst sagt förstummad av ett felaktigt kommatecken. Hon slänger sig med citat av Tolstoj men läser lika gärna Mankell och gör sitt bästa för att dölja sin bildning. En väninna har Renée, städerskan Manuela, som hon delar nästan heliga testunder med. Paloma är fast besluten att avsluta sitt liv och det snart. Hennes plan är klar, hon ska för att undfly det i hennes ögon absurda livet och avsluta det på sin trettonårsdag. Så flyttar japanen Kakuro Ozu in i huset - en vänlig man som griper in i de båda andras liv.

Barbery använder sig av två ganska cyniska berättarröster som på ett ibland humoristiskt sätt återger sin syn på livet och det som händer i huset de bor i. Båda två är dessutom filosofiskt lagda och reflekterande människor. Ibland nickar jag igenkännande, ibland får jag läsa om för att greppa vad som egentligen sägs. En känsla jag inte kommer ifrån är att texten är koketterande - att det är en uppvisning av författaren. Mest intressant tycker jag det blir när de olika personerna förs samman och reflekterar varandra, det ger, konstigt nog, figurerna mer djup och innehåll. Nog finns här en samstämmighet mellan romanens form och innehåll, det är elegant precis som igelkotten själv. Men romanen glider ändå förbi mig, tätt förbi men ändock förbi.

Sakta rör jag mig till Paris studentkvarter genom den 79 sidor korta romanen För alltid Paris. Författaren Céline Yang är från Kina och hennes roman är skriven på kinesiska. Även i denna bok finns ett berättarjag som utgörs av en kvinnlig student. Jag kommer henne väldigt nära under den korta sidrymd boken varar. Det är en berättelse om vänskap, om ombytliga relationer, om svartsjuka, om prestationskrav och mycket om vilsenhet - det är en historia som biter sig fast.

Just nu gillar jag inte Luc och Frédéric. Jag gillar inte Cathy heller. Det enda jag gillar är solen över Paris.

Jag tycker om det lite drömmande språket och huvudpersonens associationer.

Resan går vidare till en annan del av Paris genom No och jag. Denna gång möter jag ännu en, kanske inte brådmogen, men överintelligent ung tjej. 13-åriga Lou går första året på gymnasiet, hon är yngst, minst (pytteliten) och smartast. Ett trauma har format hennes familj till vad den är idag - Lou är innesluten i sig själv, fadern gråter och modern är deprimerad. Lou är kär i den äldsta, längsta och sämsta killen i klassen, Lucas.

Det allra värsta Lou kan tänka sig är att prata inför andra därför förfäras hon då läraren ger klassen i uppgift att hålla föredrag för varandra. Hon bestämmer trots sin rädsla för att berätta om hemlösa unga kvinnor och träffar No som uppfyller kraven. Plötsligt ser Lou dessa människor som lever i samhällets bottenskikt, sedda av ingen.

Hon [No] har varit i trakter som är osynliga trots att de ligger så nära.

Uteliggarnas liv berör Lou som vill göra skillnad. Detta leder till att No blir något mer än bara en informant, hon blir en vän. Tillsammans med Lucas bildar de en lite udda trio. No påverkar Lous familj och frigör dem från sin instängdhet. Men inget är enkelt och Nos komplicerade förflutna och hennes svårighet att passa in gör sig hela tiden påmint.

Även denna historia är berättad i jag-form men här finns inget av den cynism som fanns i Igelkottens elegans. Den Lou jag möter är allvarsam och problematiserar sin situation i sin dysfunktionella familj och sig själv som överintelligent. Jag upplever henne aldrig som enerverande, vilket jag ibland gjorde med Paloma. Den grubblande och analytiska Lou känns enbart sympatisk och hennes berättelse självklar och naturlig. En roll de båda flickorna har gemensam är sanningssägarens, de uttalar vad de vuxna helst vill ska hållas inne.

No och jag skildrar det Paris jag sett absolut minst av, men det är den historia som lägger sig allra närmast mitt hjärta. Romanen griper tag genom sin komplexitet, sin värme och sitt sanna sätt att gestalta människor. Men romanen ger också uttryck för något slags uppgivenhet, att det är som det är... Och jag vet att det är i överklassmadamernas fotspår, i Igelkottens elegans, jag kommer att följa när jag besöker Paris i mitten av juli. Till Angelina och Ladurée.

Vi kan skicka överljudsplan och raketer ut i rymden, identifiera en brottsling utifrån ett hårstrå eller en pytteliten hudpartikel, skapa tomater som står sig tre veckor i kylskåpet utan att skrumpna det minsta, klämma in miljarder data på ett mikrochips. Vi kan låta folk dö på gatorna. (No och jag)