eyes that speak of fjords

Just nu har jag ett alldeles för outvilat huvud för att kunna ta till mig Mircea Cărtărescus Orbitór. Vänster vinge vilket är synd för jag tror jag skulle tycka om den. Men för tillfället är där lite för många ord. Romanen står dock kvar hemma en stund i väntan på att kanske orkas läsas. Väntar gör en hel drös av böcker, uppställda på led, hemlånade inför sommaren. Det är tur det är gratis att låna.

Boken jag plockat upp nu är, passande nog med tanke på hur sverigeaktuell författaren är, är Siri Hustvedts Sorgesång. Den har jag läst så mycket gott om att jag blivit lite orolig för att inte gilla, eller ens komma in i. Undrar om det är strukturen i hennes böcker som gjort att de, trots att jag tyckt väldigt bra om dem, fallit i glömska för mig. Minnet av Ögonbindeln är lite tydligare eftersom jag skrivit om den här. Men de andra? Be mig berätta handlingen och jag tittar tomt framför mig.

I likhet med Bokmania som länkar till några olika Siri-ställen har jag läst artikeln om författaren och stadsdelen Park Slope i Vi läser som nu dykt upp på jobbet. Den passade bra som lunchläsning igår, vi får se om någon låntagare anmärker på eventuella pajrester i artikeluppslaget. Författarna som intervjuas verkar skönt chosefria. I The Guardian finns denna intervju, ganska underhållande skriven. Jag har lite svårt för förekomsten av beskrivningar av utseendet hos författare etc, men här planteras hela Norden i Hustvedt. Det låter rätt roligt (eller är det bara fånigt?):

She has a wonderfully vivid Scandinavian beauty - eyes that speak of fjords, cheekbones that really should be kissed by a sauna-induced glow - yet she looks frail, too, even spectral. She makes you think not of decaf soy lattes but of smelling salts.

Om någon som ska till Kulturhuset ikväll råkar läsa här så önskar jag dig en trevlig kväll!