Operabio - Don Carlos

Det kändes varken fullt normalt eller riktigt klokt att en varm härlig vårdag sätta sig i en mörk kall biosalong för tre timmar opera. Men det gjorde vi, maken och jag. Vi och ca åtta andra, fler var det inte som nappat på SF:s erbjudande: Att se Guiseppe Verdis Don Carlos i en inspelning från La Scala i Milano.

Tyvärr tror jag inte att det här är Gävles nya operahus. Det gick liksom inte riktigt att frammana den där upprymda känslan av att något stort är på gång i detta lite luggslitna popcornspalats. Men det var roligt att prova och lite mysigt sitta nära kärleken och prassla med vingummin.

Don Carlos är en allvarlig och ganska tung historia om kärlek och svek men också till stor del om politik (handlingen berättar Wikipedia om, det gjorde för den delen även SF men kortfattat nästintill obegriplighet). Musiken är verdiskt vacker och känslosam. Föreställningen var ihopklippt med omväxlande närbilder och bilder på avstånd, fokus byttes alldeles för snabbt för att mina ögon skulle tycka att det var bekvämt. Sångarna, som ibland kom mycket nära, såg tyvärr lite för gamla ut för de roller de spelade. Det tror jag fungerar bättre på håll. Till skillnad från Hedda Gabler, som jag såg i min dator, vann inte dagens föreställning något alls på dessa närbilder. Masscenerna hade energi och dynamik medan scener med få aktörer kändes långsamma och ganska stolpiga. Kanske är det så här en mer traditionell operakultur ter sig? De uppsättningar jag sett tidigare har varit mer lekfulla i sin utformning, även när det handlat om mer allvarliga teman. Att se opera på tv eller på bio skiljer sig inte så mycket åt - men opera ska nog helst ses i sin rätta miljö... Att höra den italienska publikens bravorop och se rosor singla ned från scenen efter föreställningens slut gav ändå en bild av det hur kännas att vara där på riktigt.

En sak som aldrig hänt mig förut på bio var att jag somnade... en liten liten stund bara men ändå. Förhoppningsvis blir stolarna på operahusen aldrig SÅ bekväma.